Hejdå 2012!

Årets höjdpunkt närmar sig: Listorna! Man kan göra listor över det mesta och jag kommer kanske att skriva en halv miljard stycken. Ska bara samla ihop mig och utse decembers bidrag till årets-bästa-listan och komma ihåg bloggåret och kamma håret först. Sen ska det göras upp med 2012 och välkomnas 2013. Det känns fint.


Gott nytt år-klädsel. Typiskt praktiskt med klocka.

Undrar vad Sinclair Lewis är för pralin?

I sista skälvande stund är det så dags att välja årets sista bok. Eventuellt har det här projektet nu gått in i samma fas som en Aladdinask den 30 december. Alla de man är sugen på är slut och de som är kvar verkar misstänkt lika romrussin. Som tur är kan man bli glatt överraskad av en marsipanmojäng eller en höstnougat.


Dagens ask. Brukar det vara så här många körsbär i likör?

I mitt vita viiiiiiinterlaaaaaaand

Det är kallt! Det är vackert! Det är fröjdeligt! 

Läget #92

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
92

Antal lästa författare:
93

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1,01

Svar: Nja... (Men! Bättre än väntat! Har inte gått bakåt! Pepp finns!)


Bild på framstegen:

William Faulkner – Medan jag låg och dog

Vad är Faulkners grej? Vad vill han säga med den här boken? Är två frågor som dyker upp när den är slut. Att livet är förgängligt? Att den taskigaste personen får det bäst?

Enligt NE.se är Faulkner en av modernismens författare. Och modernismen, det innebär att ersätta textens logiska och kronologiska uppbyggnad med psykologiska, symboliska och drömartade strukturer. Vill man uppleva modernismen i litterär form är ”Medan jag låg och dog” således ett utmärkt val.

Handlingen (som jag upplevt den) går ut på att Addie Bundren har dött och nu ska hennes kvarlevor fraktas i en hemsnickrad kista till Jefferson, där hon har önskat att bli begravd med sin släkt. Hela familjen reser tillsammans, alla med olika agendor.

På grund av mycket regn måste de köra långa omvägar. Liket börjar lukta och hela historien är ganska absurd. Gamar svävar över dem, mulorna drunknar och jag tycker faktiskt inte att det är rätt av pappan hur han skaffar fram pengar till nya.

Boken består av korta kapitel berättade utifrån de olika karaktärernas perspektiv. De pratar på olika sätt, med olika mycket dialekt, och tänker på olika sätt. Vissa har många filosofiska tankar, andra tänker mer på tårtor. Anse (maken) tänker mycket på att han vill ha nya löständer.

Känslan när jag läser är att det är rörigt, och lerigt och regnigt. Modernismen är nog inte en stil i min smak, men jag gillar Jewels häst. Och slutet är faktiskt lite kul. Det blir en 2:a.

Fakta
William Faulkner, USA, fick priset 1949 ”för hans kraftfulla och självständigt konstnärliga insats i Amerikas nya romanlitteratur”.

Han lägger sig på gräset!

Eventuellt det bästa med julen: Spelen.
Här har vi Carcassonne – spelet som det inte går stava till. Trots detta är det ett mycket bra spel med en miljard expansioner som man kan köpa till och därmed aldrig tröttna. Årets julklapp var expansionen som innehåller prinsessan och draken.

I grundspelet bygger man slott, vägar och kloster. Man ställer ut små träfigurer och får poäng när någon grej byggts klart. Med draken i spelet blir alla ens planer förstörda. Allt blir kaos. Draken äter upp figurerna och lämnar förödelse i sitt spår. Alltså en mycket bra expansion som får 5 drakar av fem möjliga.


Fick tyvärr inte med draken på fotot. Men som vi ser så har figuren längst bort i bilden LAGT SIG PÅ GRÄSET! Så tidigt i spelet! Med draken i farten! Helt galet. 

Lite besviken på röd fågel

Julens avbytare blev inte min favorit. Det var för många problem som beskrevs alldeles för ytligt och  för mycket löste sig för snabbt på slutet för att det skulle kännas trovärdigt. Kändes nästan som att författaren blev less på sin bok och avslutade den abrupt och lyckligt för att läsarna ska bli nöjda.

Handling: Till en pytteliten stad i Alabama kommer en man med urusla lungor och ett år kvar i livet enligt sin läkare. Hans ankomst piggar upp stadens änkor och ogifta kvinnor. Men han verkar mer intresserad av att måla fåglar. Staden har även en butik där en tam fågel pickar på maten. Det gör inget utan alla älskar honom ändå. En flicka med ett missformat ben blir vän med fågeln. En man som fiskar lär upp några läkare att fiska. Osv osv.

Gillade att det var recept i slutet och beskrivningarna av Polka Dots hemliga möten. Gillade inte den som handlingen mer eller mindre kretsar kring: Oswald med lungproblemen. Han känns extremt barnslig samtidigt som han känns som hundra år. Han är 52. Fejden mellan "kreolerna" på andra sidan floden och "de vanliga" på den här sidan floden kändes också helt fel i den här boken. Ytligt och konstigt beskrivet.

En annan och mycket bättre bok i samma genre (en ny person kommer till en amerikansk håla och förändrar livet för folk, med inslag av julen) är Tuta och käka öppnar inom kort av Billie Letts. Läs den istället!


Granen är mycket juligare än boken. 

Annandagsläsning

Har börjat med Faulkner: Medan jag låg och dog.
Hittills har minst en miljard människor presenterats, och alla har de namn med fyra bokstäver i.  Till exempel Darl, Cash, Tull, Cora och Anse. På bilden syns dock istället Vardaman. Har ännu inte listat ut om det är ett namn eller en titel. Kan vara den man som vardar (gammalt ord för något coolt?).


Vid närmare läsning får jag intrycket att Vardaman är ett barn. Tror inte att det är med på populäraste namnen 2012-listan.

Det låter dock som att inlärningsprocessen fortfarande pågår

Inte visste jag att julafton var dagen när man spelade mandolin. Men det är det tydligen.

God natt och god jul!

Enligt min syster låter det som en kyckling. Enligt min bror är mandolin livets fröjd.

Nu med heltäckande mossa

Efter mosskrisen 2:a december har ljusstaken hämtat sig något. Den stoltserar nu även med prydnader i form av flugsvampar (vilket egentligen är helt obegripligt eftersom flugsvamp är ett giftigt och slemmigt äckel vid vägkanten i den verkliga världen).

Välkommen fjärde advent! Nu väntar en vecka av vila och återhämtning. I min släkt kan "vila och återhämtning" eventuellt vara en synonym till "ha olika sammankomster, fika och fira fröjdeligt ständigt och jämt" men det blir nog bra ändå.


Nu med grön mossa.

Salvatore Quasimodo – Dikter

Denna läste jag klart förra veckan och minns nu inget av innehållet. Det kan ha varit dikter om natur och kanske relationer (ganska oriskabla gissningar). Däremot minns jag hur fantastiskt bra papperskvalitet boken hade, och att texten var satt med rejält luftigt utrymme på sidorna. En trevlig läsupplevelse rent visuellt men inte på något annat sätt.

Stilen är ganska typiskt dikt-aktig, så som jag fördomsfullt trodde förut att alla dikter var. Ett litet exempel från ”Att efterbilda glädjen”:

Där träden gör aftonen
än mer övergiven,
hur livlöst var ej ditt sista steg försvunnet,
som blomman i lindarna knappt syns
och vidhåller sitt eget öde.

(När jag bläddrade igenom boken igen för att hitta exemplet ovan kom jag på att det fanns en dikt som jag ändå tyckte hade en poäng, och det var Soldaterna gråter om natten.)

Men på grund av Odysseus får boken endast ett poäng. Det är väl i och för sig inte bokens fel, men jag börjar bli innerligt trött på att det ständigt hänvisas lite kryptiskt till Odysseus och hans irrfärder i vart och vartannat diktverk. Kan folk inte skriva om någon annan person? Är man inte en lyriker innan man skrivit något med Odysseus i? Måste man gå tillbaka och tillbaka i tiden för att hitta den ursprungligaste metaforen och så hamnar alla hos Odysseus och hans vänner? Nej, en Odysseus- och pinjefri diktsamling skulle pigga upp.

Fakta
Salvatore Quasimodo, Italien, fick priset 1959 ”för hans lyriska diktning, som med klassisk eld uttrycker samtidens tragiska livskänsla”.

Läget #91

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
91

Antal lästa författare:
91

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1

Svar: Nej. (Det är jul. Man gör ibland annat.)



Ett litet steg till:

Ibland.

Ibland kanske man inte skriver om sina upplevelser av Salvatore Quasimodos dikter. Ibland kanske man inte börjar på en ny pristagarbok utan att först läsa en lätt och fluffig en. Ibland kanske man tar ett bad istället för att diska. Ibland kanske man julpysslar lite istället för att vara så vansinnigt noga med de här projekten man har startat. Ibland alltså. Ganska bra grej.


Analogt pyssel. Bästa sortens pyssel.

Välja bok efter inledningsmening

Här är tre meningar som var och en inleder en pristagarbok:

1. Jewel och jag kommer upp från fältet och vi går efter varann längs stigen.

2. På en kulle vid Mississippi, där tvenne generationer tillbaka i tiden Chippewa-indianerna slogo läger, stod en ung flicka, avtecknande sig mot den nordliga himlens kornblå klarhet.

3. På värdshuset Uroxen i Tyniec satt ett litet sällskap och lyssnade till en krigare, som nyss hade kommit från avlägsna trakter och nu berättade om de äventyr han hade upplevt i krigen och på sin resa.

En kort analys:

Fördel med nr 1: Väcker frågor. Vem är Jewel och vilken relation har hen till "jag"? Vart är de på väg?

Fördel med nr 2: Snygg allitteration där med kornblå klarhet. Har en svaghet för pluralböjda verb.

Fördel med nr 3: Det låter som att det kan vara en bok med mycket händelser och lite tankar, alltså en snabbläst en.

Livets svåra frågor alltså. Gör jag rätt om jag väljer nummer 1? Och borde inte pristagare skriva ännu mer attraktiva inledningsmeningar?


Bilder i en omblandad ordning. Ett är inte nummer ett. Tror jag.

Jag hann!

Leif GW Perssons bok Gustavs grabb är nu utläst med 1,25 timmar tillgodo. Maten är i ugnen och ska snart ätas. Klockan 18 träffas bokcirkeln Picket & Pocket för en grundlig analys. Eventuellt om boken. Min framförhållning är inte helt i ofas med verkligheten med andra ord.

Boken var dock inte mycket att hänga i den stundande granen. Första delen om hans barndom var ibland lite intressant, men som tidsskildring/uppväxtskildring kom den väl inte med något nytt.

Sedan blev den en galen bok om Geijeraffären, en term som för mig inte säger något alls, för de som var med då antagligen säger ganska mycket, och för LGWP nästan blev avgörande för liv och död. Så jag förstår att han vill skriva om det. Gräva ner sig i vilka som är hans verkliga vänner och vilka han ogillar. Göra upp med allt och alla. Boken skulle kunna kallas ett försvarstal om varför han gjort som han gjort genom hela sitt liv. Kanske att boken därför är mest intressant för LGWP och hans vänner (och kanske ovänner?).

Men allt var inte så illa. Det jag gillar med boken är hur han beskriver sin pappa och sin kärlek till honom. Man förstår verkligen att den titel som LGWP varit stoltast över under sitt yrkesliv är just ”Gustavs grabb”. Och så gillar jag hans metafor ”att färglägga en ko” som uttryck för att göra som alla förväntar sig. För hela historien – bläddra till sidan 72.

Ska bli intressant att höra hur de andra uppfattat boken. Har du läst? Gillat? Inte? Varför? Speak up!

Uppdatering: här har mina bokcirkelkollegor Med näsan i en bok och Bokblomma skrivit om boken.


En annan grej jag gillar är att han vill bli mästerdetektiv. Tycker att det hade varit kul att läsa mer om hans yrke emedan jag inte känner till något alls om vad en brottsforskare gör. 

Det kanske var fårponnyer

Har ikväll sett The Hobbit.
Mycket pinsamt.
Sagan om ringen = 3 böcker = tre filmer.
Hobbiten = 1 bok = inte en film!
Har sagt till folk att jag är så glad över att The Hobbit bara är en bok för då får man hela berättelsen i en film.
Förstår nu varför somliga tittat konstigt på mig.

Filmen fick fyra starka poäng även om den lämnade mycket övrigt att önska när det gällde Bilbos sätt att hålla i tyglarna. Och jag misstänker att ponnyerna var klädda i bomullstussar.


Får? Ponny? Ingen vet.

Svåraste julkalendern i stan. Och på internet.

Följer ni Umeåbibliotekens sjukt svåra rebus?
Det gör jag.
Hittills har jag fått ihop följande:

ön en str (?) fa korp mark i ett sumötmyr sjok ett skär av gemen

En mening ur ett litterärt verk säger dom.
Jag undrar på vilket språk.


Här ser vi "av" och "skär". Enligt mig då. Kan även vara "pinar" och "halka".
Uppdatering: Enligt resesällskapet föreställer lucka 15 "ekrar chiligeleråttan". Mkay.

Ivo Andric – Bron över Drina

Jag har läst en bok där huvudpersonen är en bro. Det var inte så konstigt som det låter, även om den första fjärdedelen kändes lite som att titta på ett sånt där program på Kanal 10 eller Discovery där de Bygger Jättestora Saker eller Flyttar Gigantiska Grejer. Vill man ha en manual till att bygga en bro med elva valv finns det här.

Bakgrunden till bron är i korthet denna: En ung pojke som rövas bort till det osmanska riket minns för alltid överfarten över floden Drina i en ranglig färja. När han blivit en mäktig pascha beslutar han att bygga en bro över Drina och på så sätt förbinda västerlandet med orienten.

Genom boken får man sedan följa vad som händer med bron och dess stad, Višegrad, från det att bron börjar byggas år 1566 fram till första världskriget. Författaren är en allvetande berättare som dyker ner här och där och beskriver olika människors livsöden som korta noveller, samtidigt som samhällets utveckling (i hans tolkning) är den röda tråden.

Ibland får det mig att associera till Stad-serien om Stockholm av Per-Anders Fogelström. Men Fogelström låter läsarna följa med samma familj och släkt genom generationer och det känns verkligen som att jag känner dem. Här beskrivs stadens liv och människorna mer duttigt. Det blir ingen som jag bryr mig om. Men det kanske är så när det är en bro som står i centrum. Den är som en ent, finns i så många år att några fjuttiga människoår bara är en liten suck.

Det som boken gör bra är att den lyckas ge ett intryck av hur de etniska motsättningarna och spänningarna i den här delen av Europa har byggts upp. Det är turkar och schwaber och ungrare och österrikare och bosnier och judar och serber och kroater med flera. Och maktpositionen växlar.

Var den då läsvärd? Ja. Den första halvan något mindre läsvärd. Jag ger den en mycket stark 3:a.

Andra som skrivit om boken: Mimmimarie, som också tyckte att bron är huvudpersonen. Bloggen Världens litteratur, som har en mycket bra genomgång över egentligen allt runt omkring boken. Där kan ni även få veta hur det gick för bron efter bokens slut!

Fakta
Ivo Andric, Jugoslavien, fick priset 1961 ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”.

Läget #90

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
90

Antal lästa författare:
90

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1

Svar: Nej. (Kris? Ja. Men mest på julklappsfronten. Vad ger man till folk som har allt inklusive lånekort på biblioteket?)


Här står det still:

God jul mig själv!

Här var det paket! Genom mitt svarande på en miljard enkäter om vilket frukostfil jag gillar bäst har jag skrapat ihop till ett presentkort på en bokhandel. Näst nederst ligger bokcirkelboken som vi ska prata om på onsdag. Alltså NU på onsdag. Ibland undrar jag över min framförhållning.


Böcker vilandes på mjuka tussar av "tomtelandet" som kommer att pryda denna hylla. Den uppmärksamme kanske noterar bristen på tomtar. Enligt somliga får man inte ta fram dem än. Töntigt.

Rapport i Agaton-Sax-telegram-stil

HINNER INTE LÄSA STOP ÄR FRUSTRERAD STOP HAR TÄVLAT STOP KAN HA 8 SKUMTOMTAR I MUNNEN OCH SÄGA LUSSEBULLE STOP GODNATT


BOK SISÅDÄR STOP LITE LESS STOP HEJDÅ

Hade eventuellt gått ä n n u bättre med fudge.

Nobeldagen!
Folk får priser, bussar har flaggor, servitörer vandrar i trappor, bloggambassadörerna äntrar sitt uppdrag och jag masar mig vidare i Bron över Drina.
För att komma framåt får jag en knäck per 20 sidor.
Går förvånansvärt bra att lura sig själv på det här viset måste jag säga.


Efter dessa knäck har jag bara 5 knäck sidor kvar i boken.

Bokomslag var inte bättre förr

Det kan inte vara lätt att vara en gammal bok och försöka konkurrera med nya böcker när det gäller omslag.

Övre raden: Gamla böcker.
Nedre raden: Nya böcker (ok, Gräset sjunger är från 1950 men den här utgåvan är ganska ny.)

Inte blir det ju bättre av att de stackarna har vita plåster på sig heller.


Den längst upp till vänster gör ett tappert försök.

Läget #89

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
89

Antal lästa författare:
90

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1,01

Svar: Nej. (Men det känns inte som att det gör så mycket. Är ganska nöjd och glad ändå.)


Bilden över processen.

Får jag ha "ambassadör" på mitt CV nu?

Dagens bästa: Nobelprisprojektet blir en av 12 bloggambassadörer för Bokmässan 2013! Förutom att jag eventuellt i framtiden måste belasta min hårt prövade telefon med Instagram så känner jag enbart fröjden i detta. Hittills har jag via Boktjuven snappat upp att även Läsa & Lyssna, TidningsIda, Västmanländskan, Fabulerat och Bokugglan kommer att vara ambassadörer. Hej hörrni!
Uppdatering: Ordförrådet och Suzann Sexeducator är två ambassadörer till!
Uppdatering 2: Och de tre sista är Marcusbiblioteket, Socialistsimon och The Book Pond. Hej på er!

Dagens näst bästa: en ridtur där två ytterst fantastiska galoppfattningar genomfördes. Ytterst! Fantastiska!

En bra dag, helt enkelt. (Såna kräver sina utropstecken!!!)


Ungefär mitt på den här hästen nånstans gjordes de fantastiska fattningarna.

Tematrio – Önskelistan

Veckans tematrio har det ytterst lämpliga temat böcker-man-gärna-hittar-i-en-klapp-under-granen. Här är tre som gärna får dyka upp hos mig:



1. Heja, Heja! av Martina Haag. Av någon oklar anledning har jag råkat anmäla mig till Göteborgsvarvet nästa år. Det är galet långt. Idag sprang jag 5 kilometer och fick ont i benen. Så Tomten (och andra intresserade) förstår kanske att det är oerhört viktigt att denna bok läses snarast. Hörde Martina Haag när hon pratade om boken i radio och hon meddelade då att den skulle uttalas HEJA! HEJA!, inte hejaheja. Det måste ju bara vara en peppande bok.

2. Supertanten av Elin Ek. Låter inte det snitsigt så säg? Supertant! Det kanske är det jag ska bli när Nobelprisprojektet är slut. Göra kakor och skaffa civilkurage och en ekorre. Och allt Elin-Ek:igt är bra. Sjukt bra faktiskt.

3. Flera Nobeller av en mängd olika Nobelpristagare. Denna (förhoppningsvis) eminenta uppföljare till Nobeller fick jag tips om av Paperback lover, och den skulle jag gärna hitta i ett paket. I denna bok ska jag läsa Johannes V. Jensens novell av nödtvång, och Camus, Kawabatas, Le Clèzios, Lessings, Morrisons, Szymborskas, Tranströmers och Vargas Llosas texter med förväntningar på något intressant.

Vad vill du hitta under granen/tallen/soffan?
(I ett paket alltså.)

François Mauriac – Ormboet

För det första: ett fantastiskt omslag. Precis så ser huset ut. På ena sidan. På andra sidan är det en veranda med balkong där folk sitter i en cirkel på natten och smider planer.

För det andra: ett fantastiskt innehåll. Den börjar som en skrivelse i en dagbok, en slags bikt, en uppgörelse där advokaten Louis berättar för sin fru hur han upplevt sitt och deras gemensamma liv.

Hans liv har kretsat kring pengar, fast han egentligen helst ville bli älskad. Och nu när han snart ska dö (så säger alla, både han och doktorn och barnen) vill han på något sätt lura dem på arvet. Fast barnen med respektivar vill ha pengarna nu.  Eller åtminstone sen.

Men från kapitel till kapitel ändrar han sig lite angående hur han ska göra med arvet. Och sitt hjärta. Och sin självbild. Och sin tro. Utgången är in i det sista oviss, står det i förordet, och det stämmer sannerligen.

Ormboet var inte alls vad jag väntade mig. Det var en bok som jag gillade mycket och jag sitter här och försöker förmedla varför den är så bra, men kanske är det för att den är tidlös? Och för att berättaren inte tror att han är sjukt bra och vet allt bäst? Eller för att den är skriven på ett vådligt vackert språk?

”Sådana var de tankar som förföljde mig denna kväll, medan jag irrade omkring i den mörka salongen och stötte emot de tunga möblerna av mahogny och jakaranda, dessa vrak som sjunkit ned i den sand en familjs förgångna utgör och på vilka så många idag förmultnade kroppar hade vilat och sträckt ut sig. Barnens skor hade smutsat ned soffan när de kröp upp i den för att bläddra i Le Monde Illustré av 1870, och fortfarande var möbeltyget svart på samma ställen som då.”

Jag måste sluta citatet nu för annars skriver jag av hela boken. Måste visa hur bra den är! Bara lite till! Så bra är den.

Fakta
François Mauriac, Frankrike, fick priset 1952 ”för den genomträngande själskunskap och konstnärliga intensitet, varmed han i romanens form tolkat det mänskliga livsdramat”.

Skulle kanske fylla den med alla BARR som följde med?

Här skulle jag tillverka en fröjdelig ljusstake med mossa och allehanda juliga attiraljer. JULSTÄMNING skulle den utstråla. Men här står den nu och utstrålar julstämning till endast 3/4 på grund av För Lite Mossa I Förpackningen. Finns det någon stödgrupp jag kan gå med i? Finns det förslag på vad jag kan lägga i den sista fjärdedelen? Gärna något rustikt och fröjdeligt.

(Har dock hittat en mkt kreativ julkalender som kanske kan väga upp denna mossfadäs: Bokdjungelns. Gå in och läs om till exempel polkagriskoket. Får tydliga Sunes-jul-vibbar.)


Julstämning? 

Månadens lyriker i december

Det går oerhört bra med lyrikerna.
Jag har bara tre kvar.
I december är månadens lyriker ingen mindre än Salvatore Quasimodo från Sicilien. Han föddes samma år som det första Nobelpriset i litteratur delades ut (1901) och efter en blandad karriär blev han docent i italiensk litteratur i Milano. Ej diplomat.

Enligt Helmer Lång i ”De litterära Nobelprisen” (a.k.a. Spoilerboken) berättade Quasimodo för sina vänner att han skulle få priset innan det var officiellt, det kom ut i italiensk media för tidigt, och Svenska Akademien fick skäll för att inte kunna hålla tyst. På Wikipedia beskrivs hans tidiga dikter som raffinerade. Hyser jag hopp om att förstå detta? Nej. Men han kan ju vara en trevlig bekantskap ändå.


Ser inte Östen Sjöstrand lite ensam ut på sin rad?

Julkalendrarnas tid är här!

1 december kommer med snöstorm till mig och vad passar då bättre än att läsa julkalendriga blogginlägg för att pigga upp sig? Om man så vill kan man tävla sig genom hela december och vakna helt utmattad på julafton.

• Umeås eminenta bibliotekssajt har en rebustävling hela december med presentkort i potten.
• Böcker böcker böcker har en utlottning där vinnaren får ge en bok till sig själv och en till någon annan.
• Feministbiblioteket presenterar varje dag ett feministiskt resmål. Först ut är Selma Lagerlöfs Mårbacka.
• Fiktiviteter har en julkalender med frågor till bloggläsarna. De som svarat på 10 stycken kan vinna ett nyårspaket!
• Bokodyssé har en kalender med tips på juliga filmer som baseras på en bok.
• Bookshelf kör en tävlingsfråga varje adventssöndag, och bland de med flest rätt lottas en vinnare fram.
• Butter tar ordet kalendrar genom ett citat per dag.
• Boken är tankens barn berättar om en julbok per dag och som bloggare har man möjlighet att vinna en av dem.
• Punktebba kör en radda utmaningar och först ut är en bok som fått en att skratta.
• Amelies boktips har en boktävling varje söndag i december, första i morgon.
• Järfälla bibliotek tipsar om böcker med stjärntema i sin adventskalender (med mkt fin bild).
• Deckarhuset har en tävling i form av en mordgåta. Vinsten: en läsplatta.
• Nilmas bokhylla tävlar varje dag ut en bok, sponsrade av en mängd förlag. Först ut en liten Excess-bok.

Finns det fler? Det gör det säkert! Tipsa mig gärna, ty julkalendrar är livets fröjd. Nu ska här hängas upp adventsljusstake och tas fram julgardin.


Det snöar lodrätt. Det snöar vågrätt. Det snöar snett uppåt och i virvlar. Jag är mycket nöjd. Både med att det snöar men också (främst) över att jag inte måste gå ut.

Årets bästa lista – novembers kandidater

November

En ännu regnigare månad än oktober. En månad när 6 av 8 böcker var pristagare, jag ÄNTLIGEN kom upp i 1,02 och firade med bildrebustävling. En bra månad!

Till final:
Ormboet – François Mauriac

Till andra chansen:
Du och jag och vi – Pia Hagmar

Regler för årets bästa lista:

Varje månad skickas en bok direkt till final, och 1 eller 2 går till andra chansen. I slutet får tre av dessa komma med på den slutliga topplistan.

Läget #88

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
88

Antal lästa författare:
89

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1,01

Svar: Nja... (Ormboet visade sig ju vara ett fynd, men den är en långsam bok. På ett bra sätt.)


Framåtskridandet som just nu inte skrider:

Du och jag och vi – Pia Hagmar

Belöningsboken är nu utläst! Du och jag och vi är en stillsam relationsberättelse som cirkulerar kring fyra ganska olika människor som delar stall. I början får jag inte någon direkt känsla för dem och tycker att de känns ganska stereotypa. Annika är slarvig f.d. raggarbrud, Ellen är perfektionist men man anar något mysko, Linn är stressade mamman. Den sista, Lisbeth vet man inte riktigt vad hon är först.

Men efter ett tag började jag tycka om dem allihop och vill verkligen veta hur de ska lösa sina respektive problem. Jag tycker även om deras hästar och hade gärna läst mer om deras hästvardag och mindre om deras tankar om varandra. Men det är mycket möjligt att jag är partisk i denna fråga.

Dock är jag allergisk mot kursiva bitar och får vissa utslag när alla personer ska berätta om sin barndom och ungdom i kursiva stycken. Berättelsen är tillräckligt bra i nutid, det kursiva har man redan anat genom hur personerna agerar.

Språket flyter på; det märks att Pia Hagmar skrivit lättlästa böcker och hur många barn- och ungdomsböcker som helst. Dessutom flikar hon in små torra anmärkningar som jag högeligen uppskattar. Typ så här:

”I varje fönster står en elektrisk adventsljusstake som ett upp och nedvänt V. Landstinget måste ha gjort en storsatsning för att tillgodose varje åldrings rätt till en egen ljusstake i röd plast.”

Det är en bok om kvinnor och deras styrkor och svagheter. Finns ingen chick-lit-man som sveper in och är perfekt, utan här måste de fixa allt själva. (Och vad är det för stolpskott den där Bernt?)

Gillade boken och tycker att Pia Hagmar ska skriva fler vänliga böcker i hästmiljö. Jag kommer att läsa. Med mer häst och mindre kursivt hade den här fått full pott!

Andra som skrivit om boken (och tydligen också haft problem med det kursiva) är till exempel Malins bokblogg och bokenhanna. Håller med om att slutet var lite abrupt, men det kanske är en cliffhanger?

Tack till Damm förlag för recensionsexemplaret.


Det svarta som sticker fram är min hjälm. Skulle göra nåt fränt med en accessoar som hörde till hästar men hjälmar var inte snygga på bild. Så håll tillgodo med det snajsiga omslaget.

Dialog vid ett middagsbord

– Jag har varit och lånat nya böcker idag!
– Jaha, vadå för nåt?
– Trollkarlens trast (ett väldigt fint namn förresten), Siri och Det där som nästan kväver dig.
– Polotröja?
– Haha, nej, Det där som nästan kväver dig!
– Halsduk?

(Konvulsiviska skrattattacker hindrade mig från att svara på det sista.)


Siri, Trollkarlens trast och Polotröja, det kända verket. 

Till sist blev det boken med obehagliga titeln ändå

Suck. Inte ännu en person som ska skriva en lång bikt. Är boken som Pascual Duartes familj? Är den som den med honom som åkte runt och pratade om sina blodlevrar? Den omoraliske?

Men icket! Efter 37 sidor har jag gjort en ny bedömning (inte ändrat mig). Boken har möjlighet att bli något bra. Jag vill verkligen läsa mer om denna person. Och vad viskar släktingarna om på undervåningen? Och vad är det för lurt med den unga damen vars familj anser honom vara ett gott parti?


Även denna fotad i en lampa pga mörkt.

Vinnarna!

Tävlingen är nu avslutad och vinnarna utsedda. Många hade alla rätt så jag fick med hjälp av resesällskapets högra arm och en burk med lappar lotta fram tre vinnare. (Somliga tyckte att vi egentligen borde ha bollar i skålar, som när de lottar grupperna i fotbolls-VM, medan jag tyckte att man får ta vad man har.) Evig ära och ett presentkort på Adlibris tillfaller härmed:

Beas bokhylla,
Adam S
&
C.R.M. Nilsson

Stort grattis!

Och här är de rätta svaren:
1. Hjärtdjur
2. Den goda jorden
3. Mellan de två slotten
4. Mörka alléer
5. Nässlorna blomma
6. Den grå skrivboken
7. Det stora kriget
8. Flugornas herre
9. Söndagscitroner


Bra kämpat alla som deltog! Särskilt imponerad är jag av att alla klarade nummer 6, den glömde jag till och med själv bort vad den skulle vara när jag satte ihop allt.

Achievements 3

Katter bakade.
Bok påbörjad.
Mkt mkt bra kombo.
(Sen ska vi visst fara iväg och beskåda James Bonds bravader, men han kan omöjligen vara bättre än detta.)

Trevlig helg!


Det är för mörkt överallt och allt blir suddigt. Info: detta är en bok och en bulle. 

23:59 och ett dygn kvar av tävlingen...

Sista rycket! 24 timmar kvar på tävlingen som går under det mycket kreativa arbetsnamnet ”Tävlingen” i somliga hushåll.

9 bilder föreställer 9 Nobelpristitlar. Kan du lista ut vilka har du chans att vinna ett presentkort på Adlibris samt evig ära.

Här finns inlägget med all info! 


Nummer 8 verkar vara den lättaste. Själv gillar jag nummer 1.

Läget #87

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
87

Antal lästa författare:
89

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1,02

Svar: Ja! (Denna 1,02-gång med mindre extas men ändock samma grad av nöjdhet.)


Bild över framåtskridandeprocessen:

Frans Eemil Sillanpää – Silja

Silja handlar om folk som hade det svårt i Finland i början av 1900-talet. Jag borde alltså gilla den, och det gör jag nog också. Första halvan av boken handlar om Siljas pappa, den sista bonden på Salmelus, och andra halvan om Silja, den enda av de fyra barnen som levde längre än barndomen.

Det är som Kulla-Gulla fast istället för upp går det ner. Får även Kejsarn av Portugallien-vibbar av far-dotter-relationen. Och så tror jag att Anne på Grönkulla skulle älska hjältinnan i berättelsen: hon har ett rent sinne, kinder med röda rosor och ögonfransar som skuggar den genomskinliga kinden. Ibland står hon också och spejar ut över vattnet. Och så blir hon förälskad.

Får intrycket att Sillanpää vill gestalta den perfekta människan, och berättelsen känns lite som en saga. Siljor kan inte finnas i verkligheten. Men med den inställningen kan jag liksom ändå acceptera hur hon är och vad hon gör, och jag tycker faktiskt riktigt mycket om henne.

Jag gillar språket. Skulle kunna försöka beskriva det som en blandning av vardagligt och filosofiskt, utan att farten i texten försvinner. ”Kustaa på Salmelus – senare Siljas far – vandrade leende alla sitt livs stigar” kan det till exempel stå på en sida. Och på en annan står det ”Hans far var en vanlig butter och tvär gubbe, modern också hon en ganska bastant gumma som hade fött hela tio barn”. Punkt slut, inga krusiduller.

I slutet dyker också striderna mellan de röda och vita upp, och en liten glimt av Finlands historia visas upp genom Siljas ögon. Boken är en vacker och sorglig berättelse som jag inte riktigt vet vilken genre den tillhör. Kanske ”moralisk resa mot döden”? Den får tre starka poäng. Om den inte hade känts så idealisk i sin inriktning hade den nog fått en fyra.

Fakta
Frans Eemil Sillanpää, Finland, fick priset 1939 ”för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang”.

En recension senare

Aldrig hade jag väl kunnat tro att Claude Simon-skrivelsen skulle leda till så många fröjdefulla kommentarer! Härmed avför jag Vägen till Flandern från listan över de läsupplevelser som gett mig minst. Läsningen av denna eländiga bok har även lett till att jag fnissat mig igenom (efter tips från Johannes) en totalt fantastisk recension av "Livet deluxe" (hittas: här). Dessutom har jag fått veta att James Joyce skriver korta meningar och att det som fastnat i minnet för andra som läst Flandern är hästliket. Kunskaper som kan komma till pass när man minst anar det.

Och eftersom jag nästannästannästan läst ut Silja får jag faktiskt börja med Du och jag och vi som tydligen ska vara en hästbok för vuxna. Behöver jag säga att förväntningarna är höga? De är höga!


Och här står en häst och nosar på en sak som vi inte använde trots att den såg ut som ett mysigt får. Vi tränade på sitsen och fick hålla i en praktisk grej med handtag på. Barbackagalopp ftw!

Claude Simon – Vägen till Flandern

Vägen till Flandern är kanske den bok jag tyckt minst om under hela projektets gång och anledningarna till det är många till exempel sättet den är skriven på, den är inte högtidlig krånglig utan snarare vardaglig i stilen, men genom att den har så långa stycken utan ett enda skiljetecken blir det mycket ansträngande att läsa (det är precis som jag läste intog i min hjärna på en blogg men naturligtvis hittar jag inte igen det nu när jag söker: om en historia är berättad på ett krångligt sätt tappar man bort berättelsen och bara formen finns kvar) och jag somnar vilar med ögonen flera gånger helt ofrivilligt som när man är väldigt trött och inte kan hålla sig från att somna i soffan den är inte lång boken men texten är satt med rak högermarginal och det är bara tre kapitel i hela boken så man får aldrig en liten paus en luftig andningsmöjlighet utan den bara matar på så man tror man ska dö av tristess eftersom handlingen knappt finns och personerna inte är särskilt tydliga ja kanske en eller annan men det finns absolut ingen jag bryr mig det minsta om eller gillar även om de brister ut i betraktelser av hur de känner sig som ett med gräset på andra sidan vägkanten eller tittade på en tavla med en roströd fläck på när de var barn och sköter om sina hästar bra eller dåligt jag vill bara läsa klart boken så jag blir av med dem alla (eventuellt har författaren tänkt ut detta och vill förmedla känslan av hopplöshet i ett krig och det lyckas han i så fall bra med) även huvudpersonen vill jag bara slippa läsa om mer och jag är ofta svag för huvudpersoner i böcker fast i just denna så får vi inget klick jag och den som kanske heter Georges – kanske för att han mest pratar om sina döda släktingar och en jockey som kanske låg med någons fru och då ville den personen hämnas – dessutom går boken i cirklar i tiden och saker sprängs in i andra händelser ibland i samma mening ja det är ju inte så svårt eftersom nästan hela boken består av en enda lång, de rider runt och återkommer till ett hästlik med flugor på vilket inte är så trevligt, men Flandern kanske är en symbol för något men jag vet inte vad, jag fattade först inte vilket krig det handlar om dessutom har de klistrat täckt över baksidestexten med en streckkod med klister på så att det inte framgår tydligt där heller men det ska visst vara andra världskriget har jag googlat sökt på internet för att få reda på hursomhelst ska visst Claude Simon vara en förnyare av den franska romanen men jag önskar att den hade fortsatt vara som den var

fakta
Claude Simon, Frankrike, fick priset 1985 för att han ”i sina romaner förenar poetens och målarens skapande med ett fördjupat tidsmedvetande i skildringen av mänskliga villkor”.

Sen i fredags har följande hänt

1. Claude Simon är utläst och väntar på sin recension. Hoppas han bävar.

2. Jag har hittat Den Ultimata Inredningen för en boknörd. En bokomat! Stoppa in böcker högst upp, ta ut dem längst ner. Aldrig har det varit lättare att tillämpa en kö för sina olästa pocketböcker. Vis som jag är kollade jag inte på priset utan skrev upp BOKOMAT på önskelistan. Hej tomten!




Designtorget ftw. Design Patrick Karlsson. 

Läget #86

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
86

Antal lästa författare:
87

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1,01

Svar: Inga kommentarer. 

(Okej, jag har kämpat och slitit, men Claude Simon är min värsta. Ska försöka rycka upp mig till nästa vecka.)


Samma bild.

Himmelsdalen: "Vi tyckte lite olika"

Igår var det premiär för 
1. Glögg
2. Bokcirkelträff hemma hos mig.
Båda sakerna livade upp den av Claude Simon förpestade tillvaron så till den milda grad att jag idag har svävat fram på små moln, använt internetbanken utan att skrynkla det minsta ögonbryn och även startat igång diskmaskinen helt frivilligt.

Sen vet jag inte vad som hände, för helt plötsligt hade jag även läst nästan två tredjedelar av Vägen till Flandern. Det kan vara möjligt eländet blir utläst innan jag gått under av leda.

Och om Himmelsdalen tyckte vi lite olika: 
Sträckläsning av en spännande berättelse – Tappade all trovärdighet på grund av hur den beskriver psykisk ohälsa – Kass början och slut men mitten var rätt okej och ganska spännande – Slutet var katastrofalt fånigt och som hämtat ur en dålig film – Intressanta karaktärer men de kändes lite som dockor på en teater – Bra underhållning en dag på stranden, en bok man kan plocka upp lätt.

Det vi enades om var att boken kändes som att läsa en mardröm – ni vet när man drömmer om att det är någon viktig grej som man måste göra, men det kommer hela tiden jobbiga hinder som man måste över och så kommer man aldrig till dörren.

Jag tycker att hela stämningen i boken finns på det fantastiska Ikea-tyget som kanske heter "Blå berg med getter som simmar". Kantigt, höga berg, mystiska stugor, getter som kanske är döda, starka färger, galna bär och en lite overklig känsla. Av mig får den 3 starka poäng. Av 5.


Vad kom först – Hönan, boken eller tyget?