Nyckeln - äntligen!

Utläst: höstens mest efterlängtade bok.
Nyckeln.

Del tre om apokalypsen i Engelsfors, del tre i sagan om Linnea och Vanessa, del tre i berättelsen om magi och vardag i perfekt blandning, del tre i när-alla-andra-trilogier-känns-lite-tafatta-i-sin-avslutande-del-så-kommer-Nyckeln-och-äger-totalt.

Eftersom den släpptes till förra fullmånen och inte har haft recensionsdatum förrän idag har den här texten legat och bubblat inom mig. Marinerats. Och nu äntligen.

Nyckeln är föredömligt tjock. Jag vill inte att den ska ta slut. I de tidigare böckerna har det rört sig om ett läsår per bok (ungefär), här är det även studenten och hela sommaren. I denna del måste Minoo göra ett oväntat val, de som försökte döda Linnea ställs till svars, några karaktärer återvänder och många, många frågor får svar. Kanske är det lite för ofta någon säger "men förklara då" och "jag fattar inte" och "har du ljugit för oss", men det är antagligen inget som jag skulle tänka på om jag var en av karaktärerna. Då skulle jag sannerligen vilja ha svar och strunta i om personen jag frågar redan har sagt det till någon annan tidigare i boken.



Det som imponerar mest är hur genomtänkt hela sviten är. Små saker som hände i del ett får här sin förklaring, stora saker som hände i andra boken följs upp. Hela apokalypsprocessen känns trovärdig, med olika katastrofer för de olika elementen, att de ska in i dimman och hur portalen långsamt bultar och växer. Älskar hur stämningen stegras och jag till slut sitter där med känslan av att det är bråttom nu, snart händer det! Och det är SÅ BRA. Jag slutar att ogilla trilogier på grund av Nyckeln. Det är så här det ska göras. Smart.

Dessutom gillar jag hela idén med gränslandet. Det är skönt att berättelsen bryts av ibland med större kliv, bara skymtar av viktiga händelser. Uppskattar också de oväntade vändningarna som vänder sig i slutet när de Utvalda får reda på saker om Beskyddarna, och hur Minoo påverkas av sina krafter och inte minst Walter. (Walter! Vilken typ!) Det är spännande och välskrivet och som läsare får man många saker att fundera över. (Tycker att Aftonbladet har skrivit bra om hur de tre böckerna tar upp var sitt viktigt tema.)

Som sista del gör den sitt jobb med bravur. Och slutet - man kan inte strunta i slutet. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstod varför detta var följden av valet, men jag litar på författarna. Och tycker att det skulle vara rätt spännande med en uppföljartrilogi, tio år senare eller så. Ska vi starta en namninsamling?

Betyg: 5 burkar ektoplasma

Titel: Nyckeln
Författare: Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013) Rec-ex
Antal sidor: 818
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Min kärleksförklaring till Expeditionen

Jag är kär i en bok.
Här kommer därför inte en recension, utan en kärleksförklaring.



Expeditionen handlar om en polarexpedition som försvann år 1897. Expeditionens tre deltagare hade:

1. en dröm om att sväva lätt och enkelt över punkten Nordpolen (och bli kända såklart)
2. champagne och sidenhalsdukar med sig för att fira sin bedrift (och olika sorters valuta för att kunna ta sig hem från Amerika/Ryssland/whatever)
3. väldigt mycket otur (med vinden, gasen, linorna, skorna, björnarna, isarna, etc. etc).

Jag hade inte den blekaste aning om att jag var oerhört intresserad av att läsa en trehundra sidor lång bok om 1800-talsäventyrare med issörja i skorna. Men det var jag tydligen. Väldigt mycket.

Bea Uusma har skrivit en bok som jag faller helt handlöst för. Jag älskar papprets tjocklek, bilderna, layouten, typsnittet, den streckade linjen som visar hur de gick, de små symbolerna som är instoppade här och där på sidorna, blankheten på framsidan, färgerna i boken och hur de får mig att tänka på is. Massor av is.

Jag älskar berättelsen om hur Nils Strindberg skriver längtande brev till Anna, kastar sina kapslar och skriver i sin dagbok. Det är så sorgligt och fint och petar på min gråtnerv. Och anledningen till att jag sitter och hoppas att expeditionen ska klara sig när jag läser fast jag vet att de inte gör det, är just Nils och Anna.

Jag älskar hur Uusma berättar om varenda liten detalj under resan, varje förberedelse, varje händelse som står i deras dagböcker, varje uns av en vante, varje rivmärke i en långkalsong, varje kex som tuggas och varje djur som skjuts ("ishavets äldsta björn" icke att förglömma). Väl värd sin Augustprisnominering som fackbok. Det känns verkligen som att jag lär mig om något, och inte kommer glömma det.

Jag älskar att det är så lätt att berätta om boken för andra. För dietisten berättar man om hur de förvarade kött under tröjan och vilken kost de åt, för äventyraren berättar man om isvadandet, för alla berättar man om Annas hjärta, för sina kollegor berättar man om spänningen i gåtan om vad dog de egentligen av, för #boblmaf berättar man om att man ångrar att man inte köpte en signerad bok på Bokmässan. Och för alla kan man också berätta hur bra högläsningsmaterial den är.

Jag älskar att Bea Uusmas egen besatthet får ta plats i boken. Det känns som att jag står bredvid henne när hon åker isbrytarbåt och nästan, nästan kommer fram till Vitön. Jag gillar att hon har skrivit om sin egen avoga inställning till kyla, men ändå reser till Arktis flera gånger, och att hon letar nyanser till "dagens is".

Jag tycker att Expeditionen ska bli årets julklapp. Ge den till en dietist, en äventyrare, en kollega eller en bokbloggare (vars blogg till exempel kan heta "Nobelprisprojektet" eller liknande, men det är händelsevis bara ett förslag). Läs den sedan högt medan snön lägger sig i drivor utanför fönstret, och krama extra mycket på de du tycker om. Säg åt dem på skarpen att inte åka iväg på ballongfärder över packisen utan ordentlig GPS, isbjörnsvakt och vattentäta skor.

Betyg: 5 polarnätter och ett medlemskap i Svenska Likbränningsföreningen

Titel: Expeditionen. Min kärlekshistoria.
Författare: Bea Uusma
Förlag: Norstedts, 2013 | textutgåva | illustrerad utgåva
Antal sidor: 313
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Bokia, Cdon
Läs ett smakprov här: Smakprov.se

Dagens katastrofer

Majken är expert på att oroa sig. För miljön, för ökningen av resistenta bakterier, att bli överkörd, hormonstörande ämnen i konservburkslock, och för att något ska hända med hennes mamma. Varje dag skriver hon upp dagens katastrofer i en bok. Olika färger för olika sorter. På sommarlovet ska hennes mamma jobba mycket, och Majken tycker att det positiva med det är att få vara ifred inomhus. "Alla gillar faktiskt inte sol". Men eftersom mamma har bestämt att de ska ta hand om en hund från ett hundstall så måste hon gå ut. Annars kissar hundar tydligen på ens matta.

Dagens katastrofer är en väldigt bra bok. Trots att den handlar om sorg och ett ensamt barn är den oerhört rolig. Och tänkvärd. Majken är lätt med på topp tio årets bästa huvudpersoner. Och känslan när jag slår ihop pärmarna är: Förändring är möjlig! Livet är fantastiskt! Har Cilla Jackert skrivit någon mer bok? Hoppas!

Om jag skulle klaga på något så är det att det är mer som händer i sista tredjedelen av boken än i de två första. Om man läser sakta kanske det känns som att tempot är lågt till en början.

Hunden Blunder är också en favorit (och jag som inte alls är en hundmänniska!). Så här tänker Majken när mamma har släpat hem honom, och sagt att de snart kommer att bli bästa vänner:

”Fram till nu hade i alla fall mamma bara försökt övertala Majken att bli kompis med andra yngre människor. Nu tyckte hon tydligen att det var lite väl optimistiskt och hoppades istället att Majken skulle bli kompis med en hund.
En hund.
Hur blir man kompis med en hund?
Går inte vänskap ut på att man har gemensamma intressen eller tycker lika i viktiga frågor?
Vad vet en hund om klimathot, slukhål och sjukdomar som inte märks, men ändå dödar?”

Sa jag att jag älskar språket?

Betyg: 5 mjukglassar

Titel: Dagens katastrofer
Författare: Cilla Jackert
Förlag: Rabén & Sjögren (2013) recex från bloggmingel på Bokmässan
För ålder: 9-12
Antal sidor: 176
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Amazing Hazel Grace

Dagens bästa kombination: Två saker har levt upp till förväntningarna. Som var HÖGA!

Det första är merinoullströja, ivrigt propagerad för av min bror: de värmer, är svala, är mjuka och luktar inte illa. Jag sprang i en timme och luktade sen faktiskt inget, ja kanske lite svagt av ull? Men den är skön trots att den är blöt! Och den har ett litet nummer på sig så jag kan logga in på en sajt och se att ullen har vuxit på en massa får på fyra olika ställen på Nya Zeeland. En underbar tröja på alla vis (utom priset). Dock: Min bror sa att när han tränat klart ville han i vanliga fall byta om direkt, men merinoullströjan ville han fortsätta ha på sig. Jag kände starkt att jag ville byta om.

Det andra är Förr eller senare exploderar jag. Jag var så nervös för att läsa denna hajpade bok som höjts och hyllats överallt (utan att jag egentligen läst någon av recensionerna så har hyllandet sipprat in i mitt sinne och skapat Förväntningar). Men! Den var en ren fröjd. Det är en sån bok som har trovärdiga och omtyckbara karaktärer som inte är perfekta utan väldigt mänskliga och roliga och smarta och intressanta och jag skulle så gärna vilja att den slutade på ett mirakulöst sätt, men det är inte en sån bok, det är en verklig bok, en bra bok, kanske en sån bok som folk kommer läsa om femtio år?

Kort om handlingen: Hazel har obotlig cancer och går på stödgrupp som är outhärdlig tills Augustus dyker upp. De dyker ut ur stödgruppen och man kan säga att de finner varandra. Eller faller. Och det är det finaste jag läst på länge, länge.


Det tog till sidan 104 innan jag fattade vad titeln betyder, och hur bra titel det är, vilket jag skäms lite över.

Älskade språket och humorn och det totalt osentimentala sätt som Hazel pratar på. Och tänker på. Och är på. Gillade också hur författaren har lyckats göra så att Hazels syrgastub är med hela tiden, precis som den är för henne, och i vägen ibland, men alltid med. Det blir något normalt när jag läser, fast det inte är det, som det är något normalt i Hazels liv, fast det inte är det.

På något sätt är det en bok om sjukdom där sjukdomen inte är huvudstoryn, vilket känns ovanligt. Det gör boken intressant, men det är inte därför jag gillar den. Utan det är för att 1) karaktärerna är så verkliga och fina, och 2) för att handlingen var perfekt i mängd. Det var liksom lagom mycket av alla trådar, utan att någon fick för lite eller för mycket plats. Och detta är en mycket ovanlig upplevelse i min bokläsning.

Tycker att den skulle vara en sån där bok som alla får i årskurs åtta. Var lämnar man in förslag?

Nu: iväg och läsa vad det faktiskt stod i alla de där recensionerna. Och se vad andra har tyckt och tänkt. Och låta boken vara kvar lite längre i mitt universum. För jag tror den vill observeras i all sin fantastiskhet.

Titel: Förr eller senare exploderar jag
Författare: John Green
Översättning: Ylva Stålmarck
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus.

Ode till Utrensning

Vill börja med att rikta ett stort TACK till min bokcirkel för att vi valde den här boken. Utan er hade jag aldrig läst den. Och då hade jag sannerligen gått miste om ett mästerverk.


Ett mästerverk.

Av någon anledning har jag gått runt i världen och trott att jag inte gillar Sofi Oksanens böcker. När folk har sagt att hon är deras favoritförfattare har jag tänkt MENÅH, hon verkar sådär SVÅR. Men det är hon inte alls. Läs! Läs! (Och varför tänkte jag så innan jag faktiskt läst en bok? Verkar synnerligen dumt, så här i efterhand.) Har suttit och försökt sammanfatta varför jag tyckte att den var så bra, men det var oväntat svårt. Vill inte bara säga "känslan när man läser". Här är fem anledningar:

1. Språket. Det är ett speciellt språk. Hon berättar historien, och hur folk känner, genom saker som händer och sånt de gör. Miljön kommer fram genom att de tar i sakerna och lägger in gurkorna och luktar på löken. Det är lätt att se allt framför sig, utan att man läst en enda miljöbeskrivning.

2. Aliide. Hon som boken handlar mest om, hon som bor kvar på sin gård i Estland. Hon är intressant. Elak. Galen? Traumatiserad. Svartsjuk. Ensam. Längtande. Hoppfull. Krossad. Modig. Flugan. Hon är både och.

3. Estland. Ett grannland, med en historia som jag inte kände till. Nu har Estland fått en färg och en lukt och olika träd. Och en mängd män med stövlar. Vad lite vi vet.

4. Den paranoida känslan. Om jag inte visste hur man blir av att leva i ett angivarsamhälle så har jag nu en aning. Aliide gömmer handväskan i köksskåpet innan hon går ut. Hon misstänker allt och alla för att vara ett lockbete för att råna henne.

5. Slutet. Gillar slutet. Det var lämpligt.

I en annan bok hade jag antagligen tyckt att författaren försöker få med för många ämnen i samma bok. Men här är det inte så. Allt har en mening och allt hänger ihop. Man får man en feministisk bok med historieundervisning och gestalter som är så levande att de finns på riktigt någonstans.

Handlingen? En flicka dyker upp i form av ett utmattat bylte på Aliides gård i västra Estland år 1992. Varför är hon där och vad vill hon? Och varför kastar människor sten på Aliides fönster på nätterna? Under bokens 360 sidor nystas deras respektive historier upp på ett enkelt och vackert sätt, även om berättelserna är långt ifrån vackra.

LE BETYG: 5

Titel: Utrensning
Författare: Sofi Oksanen
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2010
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris, ett bibliotek i din närhet

Språklig pärla om japanska postorderfruar

Bok: Vi kom över havet
Författare: Julie Otsuka

Handling: Början av 1900-talet. Japanska kvinnor lockas att resa till San Francisco för att gifta sig med unga, vackra, framgångsrika japanska män som vill ha en japansk fru. När den långa båtresan är slut upptäcker de att USA inte är det land av guld och honung som de väntat sig. Det kanske mer är ett land av ogräs och rasism.

Gillar: Språket och sättet den är skriven på. Julie Otsuka skriver om ett kollektivt öde i vi-form, det finns inte ett enda jag i kvinnornas berättelse, och ändå är det hundratals enskilda öden man får följa. Effektfullt? Vackert? Verkligt? Ja!

Detaljerna, miljöerna, rytmen i berättelsen – jag föll för allt.

Boken lyfter upp en del av den amerikanska andra världskrigshistorien som i alla fall jag inte hade en aning om. Japan blir ju som bekant fiende till USA, och det får familjeuppslitande, obehagliga konsekvenser för kvinnorna och deras liv. Så här kan man ju bara inte få göra! vill jag skrika. Var kan man protestera? Och det är den enorma fråga som boken lämnar mig med. Hur kan jag göra något för att motverka främlingsfientlighet. Hur? Jag vet inte hur.

Gillar inte: Att bokens historia behöver berättas. I övrigt: pass. Det fanns inget jag inte gillade, och då har jag ändå väntat några dagar med att skriva om den.

Därför läste jag boken: Lockades av någon rad om handlingen på en blogg, och tyckte att titeln utlovade historia! resa! livsberättelser! Och det gjorde den ju också. Plus mer.

LE BETYG: 5

Köp boken via Bokus, Adlibris eller uppsök närmsta bibliotek och kräv att de köper in den i minst två exemplar (om de inte redan har det). Låna sedan den ena och tipsa alla du känner om att knipa den andra innan det blir kö (om det inte redan är det) (det borde vara det).


Man ser det inte riktigt, men det är en resväska på omslaget. I bakgrunden: tyg.