4 april 2011

Orhan Pamuk - Herr Cevdet och hans söner

En ingående beskrivning av bokens handling. Innehåller fler spoilers än åttahundra genomsnittliga filmtrailers.

FÖRSTA DELEN
Herr C går runt och känner sig annorlunda, delvis för att han är en muslimsk köpman och det bara finns två sådana i staden. Han har också stora problem med sin relation till sin bror. Brodern N är sjuk (eller så inte) och ska snart dö (enligt egen utsago). Herr C och Bror N är olika (eller så inte). Herr C drömmer om familj och blomstrande affärer, medan Bror N drömmer om revolution och en ny samhällsordning.

Herr C skäms också lite för att han inte kunde svara på frågan om vad livet är till för när hans vän frågade. Kan man verkligen bara få vara en vanlig person och drömma om en trevlig vardag när det enligt vissa behövs en revolution?

Allt känns dock bättre när det blir svalare på kvällen, då har han också varit och tittat på ett hus som han vill bo i med sin framtida fru (jag har kanske inte nämnt att herr C nyligen förlovat sig med dottern till en pascha, obs mycket viktigt enligt både herr C och bror N, dock av olika anledning).

ANDRA DELEN
Herr C är gammal och grå och vill helst sitta hemma. Han har blivit rik av att importera socker under kriget (det är inte heeeeelt okej, kan man läsa mellan raderna). Han dör såsmåningom av hjärtinfarkt (efter att ha studerat myrorna på gräsmattan).

Hans söner är olika. Osman vill Syssla Med Affärer. Refik vet inte vad han vill, vilket är jobbigt för honom, dessutom har han ju allt man kan önska sig. Frågan är om han önskar sig det han har, eller något annat. Därför reser han omkring och försöker förverkliga sig själv.

Parallellt med berättelsen om honom får man följa hans kanske ännu mer förvirrade och olyckliga vänner, Ömer och Muhittin. Någonstans i bakgrunden skymtar Turkiets utveckling. (Har jag upptäckt ett skikt?) Den här delen av boken fångar mig inte alls, och de tre så kallade vännerna känns otrevliga, självgoda och ointressanta. De gillar inte ens varandra.

TREDJE DELEN
70-tal, Refiks son i fokus. Familjen har sålt huset och bor nu i lägenheter. Sonen vill måla tavlor. Han har vissa Refik-aktiga drag men är på det hela taget mer sympatisk och man skulle vilja veta lite mer om honom. Jag gillar slutet, eftersom det är oväntat ljust och hoppfullt.

RECENSIONEN
Det jobbiga med den här boken är att det inte finns någon redundans i texten, trots att den är så lång. Inga transportsträckor. Allt händer i en snabb takt. Frågor blandas med tankar. Handlingar med funderingar. Man kan säga att det är ett myller. Men efter ett tag blir man trött. Varför är vi som vi är? Det finns ingen tid att tänka efter. Man borde göra något. Och där sitter en setter. Någon gäspar.

Jag brukar gilla långa berättelser som går igenom fem släktled och ett lands historia. Mina drömmars stad-serien är en av favoriterna. Men jag blir inte fascinerad och intresserad av karaktärerna i boken. Det känns som att de alltid är en bit på håll och man inte får lära känna dem. Jag bryr mig inte om deras öden. Det hade varit intressant med mer Turkiet och mindre varje-tanke-alla-huvudpersoner-någonsin-tänkt. För den som inte känner till så mycket om Turkiets historia rekommenderas en kompletterande googling.

Ibland väcker boken en känsla. Jag kan tycka synd om huset, känna medlidande med vissa personer och önska att vissa skulle sluta att bara tänka på sig själva. Ibland vill jag skälla ut någon (läs Refik) för att han är så ältande och omständig.

Sammanfattningsvis är jag glad att boken äntligen är slut.

Pamuk får därför 2 nobelisar, med reservation. Jag har hört vilda rykten om att detta inte är hans bästa bok. Han kanske får en chans till, lite senare.
I så fall väljer jag en tunnare bok.

Fakta
Orhan Pamuk, Turkiet, "som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning", fick priset 2006.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...