Salvatore Quasimodo – Dikter

Denna läste jag klart förra veckan och minns nu inget av innehållet. Det kan ha varit dikter om natur och kanske relationer (ganska oriskabla gissningar). Däremot minns jag hur fantastiskt bra papperskvalitet boken hade, och att texten var satt med rejält luftigt utrymme på sidorna. En trevlig läsupplevelse rent visuellt men inte på något annat sätt.

Stilen är ganska typiskt dikt-aktig, så som jag fördomsfullt trodde förut att alla dikter var. Ett litet exempel från ”Att efterbilda glädjen”:

Där träden gör aftonen
än mer övergiven,
hur livlöst var ej ditt sista steg försvunnet,
som blomman i lindarna knappt syns
och vidhåller sitt eget öde.

(När jag bläddrade igenom boken igen för att hitta exemplet ovan kom jag på att det fanns en dikt som jag ändå tyckte hade en poäng, och det var Soldaterna gråter om natten.)

Men på grund av Odysseus får boken endast ett poäng. Det är väl i och för sig inte bokens fel, men jag börjar bli innerligt trött på att det ständigt hänvisas lite kryptiskt till Odysseus och hans irrfärder i vart och vartannat diktverk. Kan folk inte skriva om någon annan person? Är man inte en lyriker innan man skrivit något med Odysseus i? Måste man gå tillbaka och tillbaka i tiden för att hitta den ursprungligaste metaforen och så hamnar alla hos Odysseus och hans vänner? Nej, en Odysseus- och pinjefri diktsamling skulle pigga upp.

Fakta
Salvatore Quasimodo, Italien, fick priset 1959 ”för hans lyriska diktning, som med klassisk eld uttrycker samtidens tragiska livskänsla”.

Dario Fo – Dario Fo x 4

Baksidestext:
”Dario Fo x 4 innehåller fyra uppsluppna enaktare där Fo med sedvanlig munterhet låter förvecklingarna snurra runt med lurendrejare, horbockar och gaphalsar.”

Jag fattar! Fars för clown! Förlåt Fo för att jag fick dig att verka djup och svår!  Det här är ju som att titta på något program där folk går in och ut genom dörrar och är dumma i huvudet. Fast med aningens bättre humor.

Om Nobelprisprojektet hade varit en pjäs av Dario Fo hade antagligen författarna stått gömda i golvur och klivit fram när jag minst anat det, haft kärleksaffärer huller om buller, lurat folk på pengar, skjutit och/eller balsamerat varandra samtidigt som jag åsåg det hela med stor förvirring och gjorde tappra försök att hänga med i svängarna (jag skulle t.ex. ha rollen ”polisen” eller ”frun” eller ”målare 2”). Böckerna skulle antagligen försöka lura mig på något sätt och så gifter sig alla i slutet med någon annan. Gärna nakna i en tunna.

Förutom att små pjäser är ett ypperligt sätt att komma framåt i somliga projekt är det rätt kul att läsa saker i den här formen. Och Dario Fo x 4 är nog till och med ännu lättare att börja med än Lång dags färd mot natt. Vilken man bör välja kan dock skilja sig åt beroende på om man helst läser lättsamt och komiskt eller tragiskt och djupt.

(Men enligt Dario Fos prismotivering verkar han ju även upprätta värdigheter och gissla makter, vilket han kanske gjorde här också, fast jag missade det. Eller så gisslade han kommunala regler och fuskare och folk med utomäktenskapliga förbindelser. Ingen vet.)

Fakta
Dario Fo, Italien, fick priset 1997 för att han ”i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet”.

Giosuè Carducci – Valda dikter (bemynd. öfvers. från italienskan jämte en lefnadsteckning af författaren af Aline Pipping)

Carducci-boken, vilken oväntad skatt!

Först en levnadsbeskrivning som i en strikt saklig ton berättar om allt från Carduccis härstamning (i ordalag som vore han en OS-häst) och uppväxtvillkor, till utbildning och litterär karriär.

Man får bland annat veta att Carducci vid elfva års ålder skrev sin första dikt med anledning af en tam ugglas död. Och trots att han var bosatt på den toskanska maremman, denna ”osunda, för febrar utsatt landsträcka mellan Alpenninernas sluttning och Tyrrhenska hafvet” lyckades han ganska bra med det han företog sig i livet.

Förutom att få tag i de böcker han ville ha. Jag känner stor sympati för honom av denna anledning. Om han hade levt nu hade vi kunnat förenas i vår kamp för att få tag i våra dyrgripar. Jag i Umeå, Carducci i Riccardiska biblioteket i Florens:

”Icke tillfreds med de tryckta upplagor som funnos här ville han äfven rådfråga handskrifterna. Naturligtvis nekade man till en början att anförtro dessa dyrbara skatter åt en halvvuxen gosse, men slutligen lät man honom dock få sin vilja fram.”

Slut på introt och över till dikterna. Från flera olika samlingar har Valda dikter plockats ut. Inledningsdikten handlar om olika träd (man får veta att Carduccis favoritträd är granen) och sedan är det dikter i bombastisk stil. Man känner riktigt att det borde låta TADA och spelas fanfar efter varje dikt. Det kan till exempel låta så här:

”Under åskan från sänkta musköter framstörtar, en stolt leopard, med sitt vapen i hand. Då ramlar Bastiljen. Danton med den kraftiga armen upplöser din dräkt kring den stolta, jungfruliga barmen.”

Och jag har fått en ny grej att säga till hästarna i stallet:

”Framåt, du min guldbruna fåle, min starke kamrat!

Säg, vinkar oss icke antiken i marmorornat

där borta, du kära?”

Båda exemplen ur Framåt! Framåt!

Efter drygt 100 små, små sidor har jag läst Valda dikter om krig, kärlek och natur. Moder Italia och Cesar är också med. Och Apollo. Men bäst gillar jag dikten om hur en oformlig hop kliver på ett tåg tidigt en höstmorgon, och inte vet vad de kommer att möta för öden. Och så tycker jag att sista dikten i boken (Avsked) är intressant. Där skriver han om hur en poet inte är en lätting som lever vid andras bord utan en hårt arbetande smed som smider ihop minnen och tankar till en glödande massa. Och jobbigt är det.

Det blir en 2:a ändå, för det är ju som sagt inte de underhållande berättelserna OM författaren som bedöms i detta projekt, utan min upplevelse av författarens egen produktion.

Fakta
Giosuè Carducci, Italien, fick priset 1906 ”i betraktande ej blott av hans rika lärdom och kritiska forskningar, utan främst som en hyllning åt den plastiska energi, den stilens friskhet och den lyriska styrka, som utmärka hans poetiska mästerverk”.

Grazia Deledda – Ärliga själar

Jag tror att om jag hade läst litteraturvetenskap skulle jag veta vilken stil den här boken tillhör, och när den var modäärn. Jag tror nämligen inte att det är nu den är modern. Det är snarast motsatsen.

Boken utspelar sig i slutet av 1800-talet, på Sardinien. Den handlar om den föräldralösa Annicca som kommer för att bo hos sin morbror Paolo Velènas familj. Annicca är en ärlig själ. I boken finns bland annat följande karaktärer:

1. Avgudad äldste son som leker aristokrat och slarvar bort familjens pengar under sina studier till advokat.

2. Rejäl och lantlig näst äldste son som är en hederlig och rejäl arbetare som tar hand om jorden och drömmer om olivpressar. Sa jag att han var rejäl?

3. Två mellansystrar som är vackra och likadana. En blir sedemera gift men den andra är för nogräknad.

4. Yngre syster som är ett glatt, tanklöst yrväder, även ganska vacker (Lydia Bennet skulle ha en kompis här tror jag).

5. Två yngre bröder som inte märks så mycket, deras funktion är att markera tidens gång (de blir äldre).

6. Vän till nr 1, rik, flirtig advokat to be. Somliga hyser tvivel på hans moral.

7. En hop med tjänstefolk, som alla bedyrar hur fantastiskt ärlig och rejäl nr 2 är.

8. Höns, hästar och jakthundar.

Och så är det lite förvecklingar och dylikt, och allt handlar om vem som ska bli gift, hur och med vem. Det skulle kunna vara lite Jane Austenigt om det inte vore så vansinnigt tråkigt.

Några frågor att klura på:

- Vem kommer Annicca att gifta sig med?

- Vem kommer Caterina (nr 4) att gifta sig med?

- Är "en tårtformig deg med ål" verkligen gott?

Boken innehåller ett språk av den här typen:

"Och jag lider, ja, jag lider, ty jag har gått vilse på vägen, men vill låtsas vara likgiltig till och med för mig själv."

eller

"Då hon talade, kunde hon väl stundom elda upp sig, ögonen lyste, hennes skratt var som en metallisk vibration i hennes milda röst (-)".

och

"De böjde sig mjukt och vid varje böjning var det som om en stråle av pärlor fallit ner i bäckens glittrande vatten."

Har då bokstackarn inga fördelar? Jo! Sardinien framstår som jordens vackraste plats och väldigt mycket som ett ställe man vill resa till. Boken är lite som en inlagd persika - söt och sliskig samt ganska trevlig under själva ätandet. Men den är sannerligen inte bra för tänderna och man kan inte leva enbart på denna rätt. Slut på djup analys.

Fakta

Grazia Deledda, Italien, fick priset 1926 ”för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem”.

Eugenio Montale - Ovädret och annat

Jag har dragit mig så för att skriva det här inlägget. Men nu är det antingen skriva inlägg eller betala räkningar som gäller, och då blev det så här.

Eugenio Montale. Jag känner verkligen att jag inte gör honom rättvisa med mitt tyckeri. Så här:

Han har skrivit cirka 150 dikter. I Ovädret och annat finns ett fåtal av dessa. På både originalspråk och svenska (trevligt att läsa även om jag inte kan språket, det känns mer äkta. Och så ser man om några ord börjar på samma bokstav eller låter fint när man läser upp dem).

Både baksidestexten, förordet och annat jag läser om honom ger verkligen ett sympatiskt intryck av denne Montale. Och magnolia är ett vackert ord på en vacker växt, vilket ger pluspoäng. För magnolia finns med både här och där.

MEN.

Jag har varit alldeles för trött och upptagen och oengagerad under läsningen, så jag minns inget, vet inget och känner inget när jag tänker på dikterna. Utöver magnolian finns det även pinje, men jag orkar inte ens bry mig om att bry mig. Jag orkar inte bestämma mig för om dikterna handlar om politik eller naturen. Kanske om båda? Och vad har jag med det att göra? På den nivån är engagemanget.

Ett exempel på en bit som jag gillar:

Ovädret som på magnolians torra blad

låter de långa marsåskvädrens

hagel falla

Ur: Ovädret

Ett exempel som jag inte gillar:

I de slutna ögonen

inträder en måne av amarant, ett moln är den

som sväller; och när sömnen för den allt längre bort,

är blod ännu kvar bortom döden.

Ur: I sömnen

Så, nu kan ni bilda er en egen uppfattning om det här är kul eller inte att läsa. Jag ger det 2 poäng men tycker synd om denna poet som fick så lite uppmärksamhet från mig.

Som om han skulle bry sig.

Fakta

Eugenio Montale, Italien, fick priset 1975 ”för hans särpräglade diktning som med stor konstnärlig känslighet tolkat humana värden i tecknet av en illusionsfri livssyn”.

Luigi Pirandello – Signora Frola och hennes måg signor Ponza

Den novell jag har läst har det tydliga men ej så korta namnet Signora Frola och hennes måg signor Ponza och handlar, inte helt oväntat, om Signora Frola och hennes måg signor Ponza. Någon av dem är galen, men ingen vet vem. Kanske inte ens de själva.

(Litegrann handlar den även om signor Ponzas fru, som kanske, eller kanske inte, är Signora Frolas dotter.)

Pirandello (sjukt fint namn) beskrivs i Alex författardatabas bland annat som en av 1900-talets mest inflytelserika dramatiker. Kanske inte så oväntat med tanke på hans Nobelprismotivering. Jag har inte nog med dramatik-kompetens för att avgöra om den här novellen är nyskapande eller så, men jag tyckte att den var:

- Rolig!

- Oväntad!

- Fartfylld!

Och det är ju bra saker alla tre.

Den hade en intrig, den hade en gåta, den hade intressanta personer.

Precis som de förvirrade byborna står man där och vet inte vad man ska tro.

MER! är min sammanfattande åsikt om den här författaren.

PS: Ingrids boktankar har läst en hel novellsamling med bara Pirandello. Den hamnar lätt på läslistan!

Fakta

Luigi Pirandello, Italien, fick priset 1934 ”för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst”.