Nadine Gordimer – Husvapnet

Spännande bok! Jag har knappt velat lägga den ifrån mig. Den är ett typiskt exempel på fenomenet ”jag lägger i vad som helst som bokmärke, ska ju ändå inte vänta länge innan jag börjar läsa igen”. Handlingen i korthet: En ung man verkar ha dödat sin vän med ett skott i pannan. Föräldrarna (välutbildad vit medelklass boende i fint radhusområde i Sydafrika) förstår ingenting. Som läsare får man följa främst föräldrarna under tiden från besked till rättegång. Hur de slits mellan förnekelse och förståelse, förakt och fördomar. De vacklar liksom omkring och försöker bete sig korrekt och man vill hjälpa dem på något sätt.

Gordimer lyckas på ett fantastiskt sätt (jag har ingen aning om hur, har hon upplevt detta själv?) förmedla maktlösheten hos de som står bredvid. Och känslan av ”vad gjorde vi för fel?”. Jag drar paralleller till ”Vi måste prata om Kevin” – en bok som skildrar en skolmassaker ur förövarens mors perspektiv. (En bok som fastnar – läs den också!)

På ett mycket skickligt sätt vävs svåra ämnen in, som vad man har för ansvar att göra något åt missförhållanden i sitt land, om dödsstraff är rätt eller fel, hur våld i ett samhälle påverkar människor, vilka fördomar man egentligen har och i vilka situationer de dyker upp.

Jag bryr mig mycket om hur det ska gå för föräldrarna. De känns mycket mer utsatta än sonen själv. De känns också mycket verkliga, realistiska och äkta. Kanske för att de inte är perfekta. Deras relation påverkas mycket av Det Ofattbara Som Inte Kan Hända. Även detta är fint beskrivet och intressant.

Genom hela boken får man inte något egentligt grepp om sonen, Duncan, som kanske egentligen är huvudpersonen. Vissa kapitel berättas av honom, i första person. Det gör dock bara att man får en aning om hur han är, men man vet inte. Och genom hela rättsprocessen är det ett återkommande tema – hur är han egentligen? Hur vet man om man känner en människa?

Kan vem som helst döda någon? Jag svarar med ett citat från en av de finaste karaktärerna i boken:
- Jag förstår mig inte på mord.

Den enda lilla minuset är att saker som karaktärerna säger är inbakade i övrig text. Ibland finns citationstecken, ibland inte. Först störde jag mig på det, sedan vande jag mig. Men – luft och ny rad, sånt som underlättar läsandet, är ändå något jag förespråkar.

Jag rekommenderar definitivt den här boken.

Fakta
1991 utdelades priset till Nadine Gordimer, Sydafrika, ”som genom storartad episk diktning har - med Alfred Nobels ord - gjort mänskligheten den största nytta”.

J. M. Coetzee - Pojkår

Det är alltid klurigt att skriva något om helt eller delvis självbiografiska böcker. Det känns lite som att jag kommenterar författarens liv och inte författarens bok. Pojkår är tydligen en blandning av verklighet och fiktion. Och oj vad nyfiken jag blir på att veta vad som är vad!

I Pojkår följer man en person, en pojke. Han växer upp i världens kanske dystraste del av Sydafrika och gillar en farm där släkten Coetzee bor (självbiografiskt I think). Man följer honom i skolan, på fritiden och i hans huvud.

Han har en bror, men bryr sig inte så mycket om honom. Han har en far som han hatar. Han har en mor som älskar honom för mycket, vilket gör att han måste ta avstånd från henne. Han avskyr att hon hade ett liv före han kom. Han har det bättre än han tycker att han borde eftersom han har skor och inte blir slagen hemma. Han tycker själv att han är konstig i princip hela tiden.

Det är i princip handlingen. Den skulle ha kunnat vara en blogg idag, av en självanalyserande unge/tonåring som hela tiden jämför sig med andra och är rädd att vara annorlunda. Och då skulle det ha dykt upp arga artiklar här och där om hur unga inte förstår hur det de skriver på nätet kan påverka deras framtida anställningar. Att de måste tänka på vad de skriver på Facebook etc etc. Det har ju dock gått ganska bra för J. M. Coetzee, så det där med framtida anställningar kanske inte gäller för biografier.

Största behållningen av boken är att 1) få tjuvkika in i en annan värld, 2) skratta åt Coetzees snillrika skildringar av hur vuxenvärlden ibland är helt obegriplig och till synes ologisk. Vissa saker är så roliga att man skrattar högt.

Jag blir alltid imponerad av böcker där barndom och uppväxt beskrivs. Mitt minne av den tiden håller sig till enstaka händelser och spektakulära grejer. Typ semesterresor och abborrar på 3,15 hekto. Coetzee minns småsaker, attityder, episoder, stora skeenden. Han minns också känslor OCH kan beskriva dem (vilket bara i sig är en bedrift), eller hittar på väldigt bra.

En uppväxtbeskrivning är ofta intressantast för den som själv upplevt den, men efter att ha läst denna var jag tvungen att kolla Alex (författardatabasen som är bloggens favvo i hela världen) för att se "vad som hände sen". Och tja, det kan hända att jag läser fortsättningarna "Ungdomsår" och "Sommartid". Boken har också gett mig en stor nyfikenhet på Sydafrikas historia före fotbolls-VM.

Betyg? Svårt. 3 nobelisar så länge.

Fakta

J. M. Coetzee fick priset 2003 för ett skrivande ”som i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet”.