Nyårslöften ska skrivas i glitterlim

Har du några nyårslöften?

Årets sista sågning

(Klicka på bilden så blir den förhoppningsvis större.)


Betyg: 1 påse linfrön

Titel: Lyckan säljs separat
Författare: Lolly Winston
Översättning: Susanne Nobel
Förlag: Norstedts, 2008
Antal sidor: 308
Hittas t.ex. här: Slutsåld på svenska, finns på engelska här och där

Speltips: Ryktet går

Årets julspel: Ryktet går. Som viskleken, fast på papper. Varannan person ritar, varannan person gissar. I slutet kan "avocado" ha förvandlats till "pupill" eller så.


Genomsnittsbetyg från testpanelen: 6,8 av 10

Den perfekte mannen – pratigt om kryssning och kärlek

Titel: Den perfekte mannen
Författare: Sheila O'Flanagan
Översättning: Annika Bladh
Förlag: Pocketförlaget, 2011
Antal sidor: 489
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Under en filt

Analogt julbloggande för tangenttrötta

Jag är less på tangentbord och skärmar

Nackdelen med en blogg är att den skapas vid en dator, på ett tangentbord. (Eller på plattor och mobiler, men ni fattar.) Jag jobbar med ett jobb där jag sitter vid en dator nästan hela tiden och klickar och knapprar in saker och håller på med filer och siffror och knapprar och klickar och sparar. Till sist blev det revolution. Hjärnan bara: SLUTA KOLLA PÅ SKÄRMAR HELA TIDEN, PALLAR INTE! Jag bara: OKEEEEEJ. Armarna bara: SLUTA KLICKA OCH KNAPPRA, VI LIDER! Jag bara: OKEEEEEEJ.

Om det gick att knåda ihop blogginlägg med händerna, eller att de skapades genom att man ryktade en häst eller satt i soffan och sov under en filt, då skulle det ha bloggats i mängder under denna december. Men tydligen funkar det inte så.

Om det dyker upp någon tangentbordsiver här framöver kanske jag skriver lite om ”En man som heter Ove” eller ”Det eviga folket är inte rädda”. Två böcker som var väldigt olika, men båda väldigt bra.

Om det inte dyker upp någon sån iver, så kanske jag äter knäck och tittar på brittisk adel som firar jul. Eller läser lite i Lotta Lundbergs bok om matlagning. Känns som att jag vinner oavsett.

(Hjärnan bara: KNÄÄÄCK! VILL HA KNÄÄÄCK!)

Vad gör du?


Hur man skapar ett blogginlägg i framtiden.

Och årets julklapp är en - vadå?

Saker jag önskar mig i julklapp

1. Mer tid
2. Mer ljus
3. En häst

Nobelvecka och jag har fullt upp...

... med att se i kapp alla avsnitt i julkalendern.
Den är väldigt trevlig faktiskt.
(Eller: Den är bra. Den är riktigt bra.)
Jag hoppas att Stella följer med dem tillbaka till stenåldern i slutet. Vore oväntat överraskande!

Praktisk sak när man har julkalendrar att se i kapp under Nobelveckor: att ha blogg med Nobeltema.

Helt på egen hand håller den på och är aktuell. Lockar till sig läsare på gamla dammiga inlägg, utan att man behöver göra så mycket alls. Behöver bara ge den vatten på regelbundna tider och se till att den inte står i drag. Sedan kan man ägna sig åt annat viktigt.

(Tips på tema som skulle hålla en blogg s t ä n d i g t aktuell: Bara skriva inlägg om Albert Camus Främlingen. Varför ska alla läsa om den boken?)


Annat viktigt.

En tidig julklapp

Hurra!
Vann en julklapp till mig själv i en tävling i Books and dreams nyhetsbrev.
Här ska inläras om matlagning.

(Och jag ska sluta att inte tävla i tävlingar på grund av att jag inte vinner saker.)

(Att det här borde minska sannolikheten för att jag vinner något mer tänker jag inte tänka på.)

(Somliga säger att innehållet i den föregående parentesen inte stämmer, men det tror jag inte på.)

(Finns det någon bok med lektioner om sannolikhet?)

Prisutdelning Forma Books Blog Award (eller FBBA om man vill låta som en basketliga)

Denna vecka har innehållit en mycket ovanlig tisdag. Dels fick jag hänga med min syster och ägna mig åt det vi brukar ägna oss åt (äta), dels fick jag träffa en drös trevliga bokbloggare i samband med prisutdelning (tjusigt) och dels fick jag gå in på tre olika Pocketshop och suktande titta på anteckningsböckerna (köpstopp). Ibland inträffade flera av de här ovanliga sakerna simultant till och med (fröjd).

Här kommer några mer eller mindre suddiga bilder från prisutdelningen, som så ståtligt ordnats av Forma Books. Tack för en trevlig kväll alla ni som var där!


I det här rummet var det inte. Men i mitt framtida hus ska jag ha lika snygga julstjärnor. Sak jag har tänkt på så här dagen efteråt: Är jag en boknörd på riktigt? När jag stod här tänkte jag nämligen väldigt lite på August Strindberg/röda rum och väldigt mycket på HISTORIEÄTARNA HAR VARIT HÄR!


Fina vinnare! Från vänster: Marcusbiblioteket – Årets bokblogg, Bokunge – Årets bokrecension, och Sista timmen – Årets nischade bokblogg. Suddigheten beror helt på Berns brist på 60 watt (se föregående inlägg) även om jag försökte fota när någon annans blixt blixtrade. Obs: Svårt.


Det omtwittrade citronfluffet förtjänar ett hedersomnämnande i sammanhanget. Fluff!

Ljus i vårt hus

Efter dagar av mörkt har vi köpt ny lampa till köket. Det är nu så ljust att jag 1. kan fota bokomslag även på kvällen, 2. antagligen inte behöver gå till optikern eftersom alla eventuella synsvårigheter torde ha berott på bristen på 60 watt.


Kvällsfotad bild av vad jag läser just nu.

PS: Om jag imorgon känner att suddiga bilder är bättre än inga bilder så kommer det bilder från Forma Books Blog Award.

Nyckeln - äntligen!

Utläst: höstens mest efterlängtade bok.
Nyckeln.

Del tre om apokalypsen i Engelsfors, del tre i sagan om Linnea och Vanessa, del tre i berättelsen om magi och vardag i perfekt blandning, del tre i när-alla-andra-trilogier-känns-lite-tafatta-i-sin-avslutande-del-så-kommer-Nyckeln-och-äger-totalt.

Eftersom den släpptes till förra fullmånen och inte har haft recensionsdatum förrän idag har den här texten legat och bubblat inom mig. Marinerats. Och nu äntligen.

Nyckeln är föredömligt tjock. Jag vill inte att den ska ta slut. I de tidigare böckerna har det rört sig om ett läsår per bok (ungefär), här är det även studenten och hela sommaren. I denna del måste Minoo göra ett oväntat val, de som försökte döda Linnea ställs till svars, några karaktärer återvänder och många, många frågor får svar. Kanske är det lite för ofta någon säger "men förklara då" och "jag fattar inte" och "har du ljugit för oss", men det är antagligen inget som jag skulle tänka på om jag var en av karaktärerna. Då skulle jag sannerligen vilja ha svar och strunta i om personen jag frågar redan har sagt det till någon annan tidigare i boken.



Det som imponerar mest är hur genomtänkt hela sviten är. Små saker som hände i del ett får här sin förklaring, stora saker som hände i andra boken följs upp. Hela apokalypsprocessen känns trovärdig, med olika katastrofer för de olika elementen, att de ska in i dimman och hur portalen långsamt bultar och växer. Älskar hur stämningen stegras och jag till slut sitter där med känslan av att det är bråttom nu, snart händer det! Och det är SÅ BRA. Jag slutar att ogilla trilogier på grund av Nyckeln. Det är så här det ska göras. Smart.

Dessutom gillar jag hela idén med gränslandet. Det är skönt att berättelsen bryts av ibland med större kliv, bara skymtar av viktiga händelser. Uppskattar också de oväntade vändningarna som vänder sig i slutet när de Utvalda får reda på saker om Beskyddarna, och hur Minoo påverkas av sina krafter och inte minst Walter. (Walter! Vilken typ!) Det är spännande och välskrivet och som läsare får man många saker att fundera över. (Tycker att Aftonbladet har skrivit bra om hur de tre böckerna tar upp var sitt viktigt tema.)

Som sista del gör den sitt jobb med bravur. Och slutet - man kan inte strunta i slutet. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstod varför detta var följden av valet, men jag litar på författarna. Och tycker att det skulle vara rätt spännande med en uppföljartrilogi, tio år senare eller så. Ska vi starta en namninsamling?

Betyg: 5 burkar ektoplasma

Titel: Nyckeln
Författare: Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013) Rec-ex
Antal sidor: 818
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Tillsätt endast sax och tejp

Helgens spontanköp: Julpysselbok!
Vilken fröjd! Man får 100 snygga papper, instruktioner till typ sju olika pyssel, och streckade linjer där man ska klippa och vika. Det är i princip omöjligt att misslyckas.

(Det kan i och för sig vara bra att ha en gran att hänga upp sakerna i, för just nu har våra krukväxter ett ovanligt stort tillskott av pappersprydnader på sig. Snyggt, men svårvattnat.)

November är långt ifrån juli

Det fanns en tid för inte så länge sedan när det här (se bild) var så mörkt som det blev, till och med på natten. DET KAN DU JU TÄNKA PÅ, NOVEMBER!
Och fatta att du är årets i särklass sämsta månad.
Ljusmässigt alltså.


Stilstudie i ljusmässig brahet.

Nyckeln på Twitter

Det finns en sak man INTE gör.
Skriver Nyckeln-spoilers på Twitter.
Däremot får man mer än gärna skriva sidhänvisningar med vidhängande utrop. Har läst och bläddrat och försökt gissa vad alla hänvisar till – oftast lätt att gissa! För alla som inte har Twitter kommer här en samling:

Paulina Nyman ‏‪@paulinanyman
nov 16
Sidan 618 och jag är JÄTTERÄDD. ‪#nyckeln ‪http://instagram.com/p/gyukl6MpUp/

mouthcunt ‏‪@mjaoo
nov 19
Kapitel 95 i ‪#Nyckeln alltså. Närmast Whedonskt! ‪@sarabelfgren ‪@matsstrandberg_ hade ni kul när ni skrev det eller? :D

Bokbabbel ‏‪@jeslunds
nov 20
Ååh, sid.61 i ‪#Nyckeln!

Bokomaten ‏‪@bokomaten
nov 21
Omg, s 363 i nyckeln!

Bokbabbel ‏‪@jeslunds
nov 22
Sid. 430! ‪#Nyckeln

Mona Tumba ‏‪@monatumba
nov 23
Alltså sidan 585. Jag bara sitter här och gråter. ‪#nyckeln ‪@sarabelfgren ‪@matsstrandberg_

Bokbabbel ‏@jeslunds 
nov 24
Hjälp, sid. 605! #nyckeln

Maria ‏‪@vildvittra
22h
Skrattade just högt åt kapitel 95 i ‪#Nyckeln xD (ping ‪@sarabelfgren ‪@matsstrandberg_)

(Och ni som har Twitter - vilka har jag missat?)

Klipp klipp

Igår var jag hos frisören och klippte bort två decimeter hår. Mycket skönt. Och den här klippningens bok var Om jag var din hemmafru. Hann tyvärr bara läsa fram till "skicka inga livsmedel per post", men fnissade nästan hela sidan. Egentligen är det väl hennes nya bok som är mest i farten just nu, men jag är mest sugen på att läsa den här.

Kanske blir det novembers nästa bok. Upptäckte idag att jag blott och enbart läst två böcker denna månad. Hur ska man orka läsa (eller orka nånting alls?) när det är m ö r k t nästan jämt? Hur gör du? Vad gör du?

Intervju med mitt högläsningsobjekt

Det finns olika sätt att läsa böcker. Ett mycket trevligt sätt är att läsa högt. Enda nackelen är att man inte kan läsa när den man läser för inte är hemma, eller om den man läser för helt plötsligt ska göra nåt annat. Om boken man läser är jättejättebra och man helst vill läsa den från pärm till pärm är detta eventuellt en nackdel. Annars ser jag bara fördelar.



Jag har läst Expeditionen högt för Resesällskapet. Först för att slippa diska, sen för att det var så roligt att läsa tillsammans. (Och att kunna slänga ur sig en fundering om Strindbergs långkalsonger utan att någon tittar konstigt på en.) Här kommer en miniintervju med ovan nämnda sällskap:

Vad gillade du med boken?
– Att få höra den spännande berättelsen om deras färd. Allt från förberedelserna, väntan på Danskön, hur det var tänkt att ballongen skulle fungera, vad planen var, och hur det gick. Det ger också en extra dimension att det hänt på riktigt, det blir mer läskigt, och sorgligt.

Vem rekommenderar du boken till?

– Jag vet väl inte riktigt vem den inte skulle passa till.

Vad tyckte du var mindre bra?
– Ingen del var sämre, men ibland var det lite mindre spännande. Efter att man fått veta hur det gått, enligt deras dagböcker, var det spännande att höra om hon hade kommit på något nytt, som ingen annan hade kommit på. Men att gå igenom obduktionsrapporter och så var väl lite mindre actionfyllt.

Har du någon egen teori om hur de dog?
– Jag tycker att hennes förslag låter väldigt troligt. Det kan ju ha varit så att de dog på något helt annorlunda sätt, men jag har ingen teori som jag tror på mer, utifrån bevisen som grund.

Vad ger du boken för betyg?

– 4 och en halv fernissainsmorda ballongsömmar*

Fick du någon favoritperson?
– Jag blev imponerad av dem allihop, hur bra de klarade sig. Att de tog sig så långt, att de inte dog av en isbjörn direkt, att de höll uppe humöret. Men Strindberg var ju den person man fick veta mest om, eftersom han skrev till Anna, och kanske därför tyckte mest synd om. De andra skrev ju inte och berättade för någon.

* FÖREDÖMLIGT bra sätt att ge betyg på, måste jag säga.

Läsa, pausa

Har läst kanske 300 sidor i Nyckeln. Och nu måste jag pausa. Trodde att jag skulle vilja läsa hela i ett svep, men grav separationsångest har uppträtt och nu vill jag att den ska räcka så lääääänge som möjligt. Minst till på måndag i alla fall.


En ytterst lämplig måne med tanke på boken. Jag utgår från att fullmånen har anpassat sig till boksläppet och inte tvärtom.

Min kärleksförklaring till Expeditionen

Jag är kär i en bok.
Här kommer därför inte en recension, utan en kärleksförklaring.



Expeditionen handlar om en polarexpedition som försvann år 1897. Expeditionens tre deltagare hade:

1. en dröm om att sväva lätt och enkelt över punkten Nordpolen (och bli kända såklart)
2. champagne och sidenhalsdukar med sig för att fira sin bedrift (och olika sorters valuta för att kunna ta sig hem från Amerika/Ryssland/whatever)
3. väldigt mycket otur (med vinden, gasen, linorna, skorna, björnarna, isarna, etc. etc).

Jag hade inte den blekaste aning om att jag var oerhört intresserad av att läsa en trehundra sidor lång bok om 1800-talsäventyrare med issörja i skorna. Men det var jag tydligen. Väldigt mycket.

Bea Uusma har skrivit en bok som jag faller helt handlöst för. Jag älskar papprets tjocklek, bilderna, layouten, typsnittet, den streckade linjen som visar hur de gick, de små symbolerna som är instoppade här och där på sidorna, blankheten på framsidan, färgerna i boken och hur de får mig att tänka på is. Massor av is.

Jag älskar berättelsen om hur Nils Strindberg skriver längtande brev till Anna, kastar sina kapslar och skriver i sin dagbok. Det är så sorgligt och fint och petar på min gråtnerv. Och anledningen till att jag sitter och hoppas att expeditionen ska klara sig när jag läser fast jag vet att de inte gör det, är just Nils och Anna.

Jag älskar hur Uusma berättar om varenda liten detalj under resan, varje förberedelse, varje händelse som står i deras dagböcker, varje uns av en vante, varje rivmärke i en långkalsong, varje kex som tuggas och varje djur som skjuts ("ishavets äldsta björn" icke att förglömma). Väl värd sin Augustprisnominering som fackbok. Det känns verkligen som att jag lär mig om något, och inte kommer glömma det.

Jag älskar att det är så lätt att berätta om boken för andra. För dietisten berättar man om hur de förvarade kött under tröjan och vilken kost de åt, för äventyraren berättar man om isvadandet, för alla berättar man om Annas hjärta, för sina kollegor berättar man om spänningen i gåtan om vad dog de egentligen av, för #boblmaf berättar man om att man ångrar att man inte köpte en signerad bok på Bokmässan. Och för alla kan man också berätta hur bra högläsningsmaterial den är.

Jag älskar att Bea Uusmas egen besatthet får ta plats i boken. Det känns som att jag står bredvid henne när hon åker isbrytarbåt och nästan, nästan kommer fram till Vitön. Jag gillar att hon har skrivit om sin egen avoga inställning till kyla, men ändå reser till Arktis flera gånger, och att hon letar nyanser till "dagens is".

Jag tycker att Expeditionen ska bli årets julklapp. Ge den till en dietist, en äventyrare, en kollega eller en bokbloggare (vars blogg till exempel kan heta "Nobelprisprojektet" eller liknande, men det är händelsevis bara ett förslag). Läs den sedan högt medan snön lägger sig i drivor utanför fönstret, och krama extra mycket på de du tycker om. Säg åt dem på skarpen att inte åka iväg på ballongfärder över packisen utan ordentlig GPS, isbjörnsvakt och vattentäta skor.

Betyg: 5 polarnätter och ett medlemskap i Svenska Likbränningsföreningen

Titel: Expeditionen. Min kärlekshistoria.
Författare: Bea Uusma
Förlag: Norstedts, 2013 | textutgåva | illustrerad utgåva
Antal sidor: 313
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Bokia, Cdon
Läs ett smakprov här: Smakprov.se

Har jag skrivit årets bokrecension? Kanske!

Fröjdefulla saker! Här sitter man på sin lunch och äter panerad fisk när det plingar till i inkorgen och så går man från att vara en före detta nobelprisläsare till att vara en bokrecensionsfinalist. Vilket uppsving! Kort intervju:

Hur känns det?

– Hedrande, roligt och oväntat.

Vem tror du har nominerat dig?

– Den frågan kan jag: Boktjuven. Tackar och bockar för det!

Vad tycker du själv om din recension?

– Den är ganska bitsk. Men jag var väldigt trött på den där boken när den var slut. Vill dock inte förringa att litteratur kan stärka människor, och hoppas innerligt att den var till nytta när den kom ut. 

Har du några tips på hur man skriver en bra recension?
– Nej. Det är topphemligt. Om jag vinner kommer jag dock att dela med mig av ett knep.

Hur tror du att det kommer att gå?
– Hm, det spelar inte så stor roll, jag är glatt överraskad över att ha kommit med i finalen! (SMS från min bror: "Du vinner nog tror jag! Eller näe. Nån från Polen har säkert skrivit en bättre recension." Mycket troligt faktiskt.)

RECENSIONEN: Korsriddarna del 1: Strid och förräderi 

RÖSTA HÄR:
Årets bokblogg
Årets nischade bokblogg
Årets bokrecension

(Med tanke på temat i boken som jag recenserat hoppas jag att man vinner ära. Mycket ära.)

Pyssel & knåp

En grej jag velat göra länge är: läsa de böcker som jag redan har.

Fast det har liksom inte blivit av. Jag glömmer bort dem, jag lånar nya, jag secondhandfyndar. Men på sista tiden har jag blivit inspirerad av både Anna/Med näsan i en bok och Sofia/Bokhamstern som börjat läsa hyllvärmare, och på bokbloggarmiddagen under Bokmässan berättade Jessica/Ord och inga visor att hon till och med har ett särskilt namn för detta: Projekt kill hyllvärmare. Precis vad jag behöver! Ett namn! Ett projekt!

I veckan har jag därför knåpat ihop en burk med färgglada lappar. 63 stycken. Med alla hyllvärmarna på. Ännu är det obestämt exakt NÄR jag ska börja dra lappar och läsa böckerna, men med en så här organiserad och peppande burk tror jag att sannolikheten för att det ska ske under innevarande år är stor. I alla fall större än innan.

Guld – Chris Cleave

Guld är en bok som handlar om cykling, OS, föräldraskap, skuld, kärlek, leukemi, att sträva mot mål, att bli gammal, sorg, avund och kamp. Det blir tyvärr för många handlingar för att boken ska få toppbetyg av mig. I den andra bok jag läst av Chris Cleave, Little Bee, finns det också många teman, men där tycker jag att de två parallella historierna som möts, skiljs och möts igen är skarpare i kanten och mer berörande.

Kate och Zoe är rivaler på cykel men något som kan kallas vänner i verkligheten. Kate och Jack (som också är elitcyklist) har en dotter, och på grund av dotterns astma kunde Kate inte åka till OS för åtta år sedan, och på grund av ännu värre sjukdom åkte hon hem från OS för fyra år sedan. Nu närmar sig OS i London och Kate och Zoe måste tävla mot varandra. Zoe måste vinna för annars bryter hon ihop – det enda hon kan är att vinna. Kate måste vinna för att Sophie ska bli stolt, och för att det är Kates tur. Och för att hon har kämpat så hårt och verkligen vill. Förtjänar det.



Ämnet är intressant - hur är det att förbereda sig för något i fyra år, för att tävla i endast två lopp? Att träna (och dessutom ha en partner som också tränar) på elitnivå, ha ett barn med stora behov av specialutrustning och jobba med sin hjärna och minsta lilla muskelfiber för att bli bäst. Hur är det att välja mellan sitt barn och sin passion? Det borde vara världens bästa bok, men det är något som gör att det inte berör mig.

Tror att mitt problem med boken är att Zoes och Kates historia ska samsas om utrymmet så att det blir för lite om varje person, och att jag inte tror på dem. De blir för ytliga, trots alla sina "lager" och karaktärsdrag, som känns ditlagda just för att de ska vara olika och att man först ska gilla den ena och sedan inse att den andra också har problem.

Jag fastnar inte för någon av dem, och kunde inte bry mig mindre om vem av dem som vinner OS-guld. Den som jag bryr mig om är Sophie. Hon älskar Star Wars, vill helst vara en jedi, och tänker ut strategier för att hennes föräldrar ska vara glada och inte oroa sig för henne, gör upp planer för hur hon ska uppträda som ett vanligt barn, vara lagom uppkäftig och sparka i stolen. Hon är skitcool och den enda som känns som en person på riktigt. Det är för henne man gråter.

Det kanske är författarens plan, att Zoes och Kates kamp om guld ska överskugga det som egentligen är viktigt – Sophie. Men jag hade gärna nöjt mig med en av cykelstjärnorna, och fått lära känna denna lite mer.

Betyg: 3 Millennium Falcon-modeller i plast

Titel: Guld
Författare: Chris Cleave
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Brombergs (2013) Rec.ex.
Antal sidor: 379
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Och om du vill få en känsla för hur cykling i velodrom går till innan eller efter du läst boken, här är en länk till Youtube och en av finalerna från London-OS.

Final-loppet börjar vid 6:40. Tror jag. Det är svårt med nya sporter. Till exempel finns det en motsatsen-till-hare som cyklar först och bestämmer farten i ett antal varv. Mystiskt. 

Litterär turistkarta över Umeå

Hej blivande Umeå-turist! Här kommer några tips på vad du kan göra för bokliga saker. Allt sorterat efter hur mycket tid du har till förfogande.

Om du har en kvart i Umeå:
– Gå in på Stadsbiblioteket och kolla på vilka böcker som folk reserverat och lämnat tillbaka. Ger en bra överblick över vad umeborna läser just nu. Rakt in och så till vänster, finns två hyllor fullt. Utanför biblioteket finns dessutom en bokbyteshylla där man antingen hittar ett Fynd! eller pocketböcker som ser gnagda ut. Eftersom biblioteket snart ska flytta (från punkten märkt med B till kajen, märkt med lila fläck) kan denna aktivitet i framtiden eventuellt kräva mer än en kvart.

Blått smalt streck är gågatan, blått brett streck är älven. Viktig skillnad.

Om du har en eftermiddag (som inte är en måndag) i Umeå:
– Gå först på biblioteket, sedan till Bokcafé Pilgatan. Där kan du fika OCH köpa böcker OCH leka OCH känna glädjen över att sitta på en stol som är donerad av en författare. Följ den röda prickade linjen på kartan, fram till punkten P. Vissa dagar har de aktiviteter eller föreläsningar, till exempel ska Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg komma dit den 4 december! (För oss som lyckades missa alla deras programpunkter på Bokmässan...)

Bara bra saker, bara bra saker! 

Blir man sugen på att läsa V. Woolf efter att ha beskådat denna temahylla? JA!

Om du har en helg i Umeå (och helgen råkar infalla exempelvis 12-15 mars 2014):
– Gå på Littfest! Det är som en liten Bokmässa, fast de kallar det för bokfestival. På riktigt, det är sjukt bra. Så här säger de själva: "Genom seminarier, föreläsningar, utställningar och föreställningar söker vi nya former av utbyten mellan författare, förläggare, kritiker, forskare och läsare; alltid med texten och ordet i fokus och kärleken till litteraturen i centrum." Det finns också vissa fördelar jämfört med Bokmässan: Det är kortare köer. Det är billigare biljetter. Det är lättare att överblicka programmet. Man slipper resa cirka 200 mil tur och retur.


Om du har några år i Umeå:
– Starta en bokblogg, gå med i en bokcirkel, läs böcker. Efter ett tag kanske du vågar gå ner i antikvariatet på Skolgatan.

Detta inlägg är en del i Bokbloggarnas Landet runt-bloggathon, de som deltar är:
Bokform, Litteraturkvalster & Småtankar, Projekt 33, Kim M. Kimselius, Fiktiviteter, Nobelprisprojektet, Lottens bokblogg, enligt O, cissigrip.blogg.se, Annas bokhylla, Lexie läser, Feelgoodbibliotekarien, Boktimmen, Bokdetektiven, Breakfast Book Club, Den läsande kaninen, Västmanländskans bokblogg, Bokbabbel, Endast Eböcker, Kulturloggen.

Stor eloge till Kulturloggen som ordnat ihop det hela!

Det bästa med att gå och klippa sig...

... är att sitta och vänta på sin tur.

Ty salongen dit jag brukar gå bjuder en (förutom på en mkt avstressande stämning) på kakor, kaffe, te, soffa med fancy tyg, och böcker! Förra hösten började jag läsa en bok om svamprecept, i våras var det kolabakningsboken på bilden. (Den uppmärksamme läsaren noterar nu att jag inte verkar klippa mig jätteofta. Det är sant. Jag klipper mig ungefär i anslutning till på-och-avtagning av vinterdäcken, så det börjar vara dags.) Tyvärr är jag aldrig i så god tid att jag hinner läsa färdigt. Vet fortfarande inte hur man gjorde med svampen när man kom hem från skogen eller varför man ska ha en lång, lång, kniv när man gör kola.

Vad läser du hos frisören? Eller går du mest dit för frisyren?


Ej utläst pga "kluvna hårtoppar". 

La Peregrina – Rosas version av pilgrimsvandringen

La Peregrina är uppföljaren till Señor Peregrino, Cecilia Samartins trilogi om Jamilet. (Det här inlägget kan därför innehålla spår av spoilers om du inte läst Señor Peregrino.) I första boken fick Jamilet lyssna till SP:s berättelse om pilgrimsvandringen, i denna del får vi Rosas version, vilket jag gillar skarpt. Det är extra kul att de fått "varsin bok", istället för att allt blandas i vartannat kapitel.



Rosas historia är mycket mer dramatisk (och övernaturlig!) än det verkade i första delen. Jag kommer snabbt in i berättelsen, och vill verkligen veta hur det går. Det är smart hur berättelsen får en att tänka på hur olika man kan uppfatta ett händelseförlopp. Parallellt med Rosas livsberättelse får man följa Jamilets sökande efter svar. Fast mest vill hon hitta Rosa. Det kanske är samma sak?

Bokens slut gjorde mig först lite putt, jag kände mig lurad! Men efter att ha lyssnat på Cecilia Samartin på Bokmässan förstod jag att det är ett slut som ska vara ovisst, att hon fått många kommentarer från läsare om slutet, och att det kommer att bli tydligare hur det menas i nästa bok. (Det hoppas jag i alla fall!)

Jag är dock frågande till ordvalet zigenare. Om en grupp kallar sig själva för romer, varför använder man inte det när man översätter en bok idag? På bokcirklar.se finns en bokcirkel om Cecilia Samartins böcker (vi är tre tappra medlemmar än så länge) där det kom upp som förklaringsförslag att det kanske ska spegla språkbruket när Rosa var ung. Må så vara, men det är ingen skillnad på när romer i boken pratar om sig själva och när utomstående pratar om dem. Och det används också i boken om romer i nutida tid, när Jamilet är ung. En detalj kanske, men det störde mig.

Sammanfattningsvis: Spännande utveckling av bok 1, med fler magiska inslag och frågetecken. Ser fram emot del tre.

Betyg: 3 röda sjalar

Titel: La Peregrina
Författare: Cecilia Samartin
Översättning: Mia Ruthman
Förlag: Bazar förlag (2013) Rec.ex. 
Antal sidor: 492
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Greve + Gwendolyn + Gideon = underhållande spänning med oväntad twist

Utläst: Sista delen i Ädelstenstrilogin – Smaragdgrön. När jag letar upp listan med alla tidsresenärerna och deras respektive sten får jag veta att det är Greven själv som är smaragd. Mycket passande. För det är nu den slutliga uppgörelsen med Greven ska till, vem lyckas sluta blodscirkeln och vad händer egentligen då? Döden? För vem?

Som jag väntat på denna bok! Efter den smarta chiffergåtan i slutet på förra boken fick vi läsare en information som inte bokens karaktärer hade. Och detta har vi fått gå och bära runt på i flera månader!



I första kapitlet kastas man rakt in i handlingen där den slutade i förra boken. Gwendolyn och Leslie gör upp planer för att lista ut Grevens hemligheter, The Gwideons har olika känslor för varandra (åtminstone offentligt), och familjeintrigerna med Charlotte i huset fortsätter. Dessutom reses det naturligtvis omkring en hel del i tiden.

Vid det här laget har de tidsrest så mycket att jag är rejält förvirrad över vad som hänt när och vad alla visste när de träffades olika tider. Men på något sätt har författaren skapat så stort förtroende för sitt berättande att jag helt och fullt litar på att allt hänger ihop.

Det jag gillade mest med boken är 1. Gwendolyn, 2. att språket flödar fram och läsningen är en ren fröjd, 3. att bli överraskad på sidan 450. Författaren lyckas också baka ihop tonårskaos med tidsresor på ett mycket bra sätt.

Det jag inte gillade med boken är !!!SPOILERALERT!!!

(Jag tror i alla fall att ovanstående hände. Eller var det ett skämt? Har du läst – vad tror du?)

Extra plus dock för de absolut sista raderna, och för Xemerius. En demongargoyle livar sannerligen upp.

Betyg: 4 virkade grisar

Titel: Smaragdgrön
Författare: Kerstin Gier
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 479
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon