Ständigt denna delfin (och pinje)

Lyriker verkar älska delfiner och pinje.

Oavsett om de bor i Grekland eller Mexiko.

Octavio Paz i dikten Fontän:

"platsen som besöks endast av de misantroper som irrar i utkanterna: pinjen och pilträdet"

Say whaaat?

"Det är en flock valar och delfiner som hoppar under bar himmel"

Mkay.

Pinje och delfin. Delfin och pinje. Börjar bli tjatigt. Själv gillar jag pelargon och häst.

Umeälven utan vare sig delfiner eller pinje. Jag tycker att den är snygg ändå.

På min TV

Fröjden! Äntligen dags för säsong 2 av Downton Abbey (som för övrigt ligger på delad andra plats i kostymdramaligan). Lyxen!
Finns på svt1 på lördagar 21:30, repris ikväll 23:55 för kvällspigga och på SVT play för resten av mänskligheten. Oklart hur länge dock.

Här får man se Churchills första världskrig främst från ett välordnat engelskt gods (men även här är tiderna a-changin'). Och från skyttegravar. Det är inte så... kliniskt som han får det att verka i sin bok.

Bra skit. Churchill har dock inget att göra med serien.

Extra boktips:

I första avsnittet får man se unga kvinnor som delar ut en vit fjäder till män som inte har tagit värvning. Fjädrarna är en viktig del av handlingen i fina boken Med lätta bevis av Jacqueline Winspear. Också 1:a vk, Storbritannien. Och lite detektivarbete.

Skönhetsideal they are a-changin'

Mellan de två slotten, sidan 244. Khadiga står framför spegeln:

"Aisha är utan tvivel vacker, men hon är mager. Fetma är halva skönheten. Jag är fet och min stora näsa försvinner nästan i det runda ansiktet."

Hitta det citatet på omslaget till Frida-Amelia-Tara-Bara-Cosmo-Revyn om du kan.

Läget #32

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
32
Antal lästa författare:
31
Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,97

Svar: Nej. (Men "Mellan de två slotten" är ju som en vanlig bok, det är en berättelse, så den läser jag ut på ett kick. (möjligen två) Och månadens lyriker måste jag ta tag i nu på allvar.)

Illustration:

Tack till hösten

Hej hösten, kul att du läser min blogg!

Och ännu roligare att du valt att ta till dig kritiken.

+8 grader idag, bra jobbat!

José Saramago – Sagan om den okända ön

"Att tycka om är förmodligen det bästa sättet att äga, att äga måste vara det sämsta sättet att tycka om."

Jag har läst en liten novell av José Saramago. Den heter Sagan om den okända ön. Passande nog så har jag inte köpt boken utan lånat den på biblioteket. Och nu äger jag den alltså på det bästa sättet. Nöjd.

Den handlar om en man som går till kungen för att be om en båt. Han vill segla iväg (trots att han varken har skepparkort eller navigationskunskaper) för upptäcka den okända ön. Kungen vägrar gå med på att det finns några okända öar längre, men ger honom båten för att otåliga människor som väntar på sin tur skriker och väsnas (underskatta aldrig makten hos en trött kö).

Sedan handlar den lite om livet och om hur viktigt det är att man går iväg från sig själv för att se sig själv. Och om lite kärlek. Och om en städerska som klev ut genom Beslutens port. Och jag läser novellen och tänker två saker:

1) Man ska inte säga till folk att okända oupptäckta öar inte finns. Klart att de finns! Alla har okända oupptäckta öar att hitta. Bara fräs iväg och upptäck. Fräs!

2) Jag vill läsa någon mer bok av denne Saramago. Dialogerna var skrivna på ett halvmysko sätt, med komma och stor bokstav och inga nya rader. Det var fräsigt. Gav fart och en känsla av att några verkligen stod framför en och pratade. Gör han ofta så?

JAG PRATAR MED MIG SJÄLV PÅ SARAMAGO-VIS:

Men är det verkligen okej att bara läsa en 35-sidors bok av en pristagare, Ja det tycker jag, Hm själv känner jag att den är lite väl kort, Fast tänk på att du ändå har provat på hur Saramago skriver, Ja det är förstås sant, Och dessutom så kommer du ju att läsa mer av honom, Ja okej men då är det väl godkänt enligt reglerna, Ha – det är ju du som hittat på reglerna, Jo jag vet men ibland tror jag att det är någon annan, Ja inte är det jag, Nej det vet jag.

Fakta

José Saramago, Portugal, fick priset 1998. Enligt motiveringen en författare ”som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar”.

En fråga till hösten

Hej hösten, jag har en grej att fråga.

Det här med att blanda fuktig luft och dimma på kvällen med minusgrader på morgonen, hur länge har du tänkt hålla på med det?

Man kan säga att cykelvägarna blir cykelvägar surprise när du håller på så här.

Tacksam för svar snarast.

En kort jämförelse av fruar och humör i Nobelprisböcker

Efter fyra kapitel i Mellan de två slotten har jag gjort följande noteringar.

Jämförelse 1: fruar
Där Mr Biswas fru skulle ha skrikit, skränat, surat och bråkat är Amina lugn, självbehärskad, tjänande och förnöjd. Borde jag tycka att Amina är ett mähä? Kanske. Men hon har sina skäl till att hon är som hon är. Jag gillar henne.

Jämförelse 2: humör
Mr Biswas och herr Cevdets söner är svajiga i humöret. Instabila kan man säga. De är inte roliga att läsa om. De verkar vara sura personer som sitter i hörn och blänger. Ahmed Abd al-Gawwad i Mellan de två slotten har tre olika lägen: glad med sina vänner, sträng gentemot sin familj och undergiven i sina böner. Dessa lägen blandas inte. Jag gillar det.

MEN jag tror att vardagslunken snart är ett minne blott. Skulle vara ovärt att skriva 500 sidor om samma sak om och om igen. Eller?

JA! och nja på chicklit(?)fronten

Till vänster ser vi Vickis vintagebutik, av Isabel Wolff. Lånad efter tips i Emmas bokhylla. En hermelin bland katterna inom chickliten, I tell you!

Den innehåller kvinna under 35, med föräldrar som inte främst klagar över hennes brist på äktenskap och barn, relationer som faktiskt är bra men ändå tar slut, och små sidohistorier som knyts ihop utan att allt är övertydligt. (Plats för spontan applåd och fröjdefull dans för att fira detta unikum.)

Om inte detta vore nog, jag förstår att ingen rimligen kan förvänta sig mer, finns det även en stor mängd fantastiska plagg, historiska tillbakablickar, ny vänskap och full fart på affärerna. Skulle kunna beskrivas som en blandning av Becky Bloomwood (minus köphysterin), Stephanie Plum och Tillsammans är man mindre ensam. Och så en stor dos av något eget.

Ja till vänster och nja till höger.

Till höger ser vi Rosa elefanter, av Karin Brunk Holmquist. Jag fastnade för baksidestexten. Note to self: läs inte baksidestexter. De är sämst. Inget stämde.

Jag vill inte såga boken helt, för många kan säkert känna igen sig i beskrivningen av livet som pensionär så som det gestaltas här. Och jag gillar att huvudpersonerna inte är unga men ändå går loss. Tanter är inte bara gulliga och virkar, gubbar är inte bara trötta och motsträviga.

Men. Jag är nog inte är målgruppen. För här händer inget som intresserar mig. Enda anledningen till att jag läste ut boken vara att den var så tunn att när jag hade bestämt mig för att jag inte gillade den var det bara några ynka kapitel kvar.

(Och vad är grejen med den obehagliga relationen mellan grannparet? Jag fick känslan av att författaren ville säga att grannar minsann ser missförhållanden men inte gör något, och det passade inte alls in i den övriga myspysstämningen. Det var som när man tror att det är kaffe i en mugg och så är det typ saft.)

Lyrikern är oläst

Oktober är snart slut och Octavio Paz ligger nästan oläst på bänken.
Skämmes.
Lömsk plan: jag distraherar bloggen med en Vacker Höstbild, så märker ingen nåt.


Är det kastanj kanske? Va? Va? VA?

Affärer i källare är inte favorit

Jag har en lätt fobi för källarlokaler.

Man vet inte om det luktar konstigt, eller om man kan ta sig ut ifall det börjar brinna. Och kanske är det isigt i trappan eftersom dörren står öppen, och så finns det ofta en hund där nere som möjligtvis hugger av en ena benet eller så.

Antikvariat & Bokhandel är i en källarlokal.

Typiskt min otur.

En dag ska jag gå in här. Den dagen var inte idag.

Granbarksfärgat eller tallstamsbrunt däremot. Det är solklara adjektiv.

Tiden är inne för att en gång för alla klargöra vissa saker.
Det gäller det här med kastanj.

Varför är det så vanligt att beskriva folks hår genom att lägga till ett oskyldigt träd som någon form av adjektiv? I "Mellan de två slotten" hinner det till exempel inte gå mer än två sidor innan någon form av huvudperson har kastanjefärgat hår.

Jag är från Norrbotten.
Har vi ens kastanjer där?
Jag tvivlar starkt på det.
Ty i min barndom fattade jag aldrig vad det var för något.

Men folk i böcker hade kastanjefärgat hår hit och kastanjefärgade ögon dit.

Jag måste ju ha missat hälften av handlingen eftersom jag inte fick upp någon inre bild av hurdant hår mina hjältinnor och hjältar hade.

(Skurken har sällan kastanjefärgat hår, har ni tänkt på det? Skurken har flottigt hår.)

Nu vet jag att kastanj, det är någon form av brunt. Dock har jag aldrig förstått exakt vilken nyans av brunt hår som åsyftas med just kastanjefärgat, och då är ju hela syftet förfelat. För min del skulle författaren lika gärna kunna skriva brunt. Eller ljusbrunt, om det nu är det som menas. För jag tvivlar på att det är grönt. (Se bild nedan.)

Jag har här letat upp några bilder på saker som beskrivs som kastanj, för att få en bild av detta träd och en hårfärg att koppla ihop den med. Jag vill med denna bildkavalkad stödja min åsikt om att kastanj kan ha för många färger för att det ska räknas som ett entydigt beskrivande ord gällande hårfärger.

Alla bilderna härstammar i rakt nedstigande led från eminenta gratisbildbanken sxc.hu.

Harry Martinson – Nässlorna blomma

Nässlorna blomma tyckte jag om. Mycket. Den kanske fick pluspoäng redan innan jag började eftersom jag visste att den utspelade sig i Sverige, tidigt 1900-tal. Är man som jag en sucker för böcker som handlar om Förr I Tiden så är den här given i läslistan.

Boken handlar om Harry Martinsons uppväxt som föräldralös pojke (min pappa är död och min mamma är i Karlifornien), bortauktionerad till dem i socknen som tog honom mot lägst ersättning. Läsaren får följa med från rik pappa som klipper ull i Tasmanien, kråkslott, stenbrott och familjens sammanbrott. Syskonen skingras och kärleken och tryggheten försvinner.

I slutet av boken finns en ingående redogörelse för hur Martinson slitit med romanen under lång tid. Det är intressant. Men nu när jag ska skriva om boken tänker jag mer på den vuxna Harry Martinsons öde än handlingen i själva boken. Mycket tjorvigt. Tror dock att den vuxna Harry Martinsons öde får jag fördjupa mig i utanför bloggen.

Jag gillade språket mycket. Det var både rakt på sak och vackert beskrivande. Jag gillar också när man dras med i en berättelse direkt, från första sidan. Blandningen av gamla uttryck, dialekt och barns tolkning av ord gör läsningen ännu mer intressant (språk=intressant). Finns även en ordförklaring i slutet. Fröjden!

Nässlorna blomma är enligt mig en berättelse om att växa upp utan att känna sig älskad. Därför alltid aktuell. För oss som lever nu är det också en påminnelse om att livsvillkoren har förändrats EXTREMT mycket i Sverige under 1900-talet. Den kan läsas som ett tidsdokument eller som en vanlig bok om ett rörande (jo det är bästa ordet) livsöde.

5 poäng. För att den var bra. Om det här med det opassande i att Martinson själv satt i akademien när han fick priset säger jag så här: Jag har läst mycket tråkigare och sämre saker under projektets gång. Den här boken var både intressant och välskriven. Punkt.

Fakta

Harry Martinson, Sverige, fick priset 1974 ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”.

En fredag.

Sorgen och glädjen vandrar tillsammans.
Ofta i svart kostym.
Idag är det begravningar.

Läget #31

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
31
Antal lästa författare:
29
Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,94 (Efter påpekande av resesällskapet om att jag avrundade decimalerna fel. Men jag tycker nog egentligen att den som bloggar bör bestämma över decimalerna.)

Svar: Nej. (Men ljuset i tunneln är kanske inte ett tåg trots allt.)

Tvåfärgsvisualisering:

Nässlorna blommar i höjd med Härnösand

Har idag gjort en mycket trevlig bekantskap.
Nässlorna blomma är en bok som man vill läsa mer i.
Fröjden!

Stämningsfull framsidesbild som lockar till läsning, särskilt bland ungdomar.

Istället för att välja tar jag med mig alla jag har hemma

När ni läser det här sitter jag förhoppningsvis i bilen på väg söderut.

Har tidsinställt ett inlägg.

(SJUKT PRAKTISKT, men är det fusk?)

Har packat fyra Nobelpristagare (Le Cléizo, Saramango, Martinsson och Mahfuz) och några reservböcker.

Räcker det måntro?

Den ena är ju trots allt ganska omfattande.

497 sidor Mahfuz blir en fröjd i bilen. Behöver den eget säkerhetsbälte?

Patrick White – De fyra utkorade

Så är den äntligen utläst. De fyra utkorade. ”En modern helgonberättelse” stod det på någon recensionssida. När man inte har läst några omoderna helgonberättelser så är det svårt att se referenserna och fatta grejen. De har sett Vagnen. Jag tror att det är något från Hesekiel.

I de fyra utkorade har vi följande fyra (no what?) huvudpersoner:

Miss Hare. Lever på en förfallen herrgård (?) under sin gigantiska hatt. Älskar naturen och allt som finns i den. Hennes föräldrar brydde sig inte om henne. Kallas ful och förryckt av sin omgivning. Hon är fräknig och liknar en räv.

Mrs Godbold. Har många barn och en försupen man. Bor i ett skjul och tvättar åt folk. Hjälpte miss Hare när hon var sjuk och ensam. Beskrivs som ”en ängel” av sin förra arbetsgivare.

Alf Dubbo. En svart man (jo, det är viktigt i den här berättelsen) som vuxit upp hos missionärer tills han fördrevs eftersom pastorn låg med honom och systern anklagade honom för det. Målar tavlor med djärva motiv. Till exempel Vagnen.

Mordecai Himmelfarb. Är en judisk professor som flyttat till Australien där han börjat jobba på en cykellampfabrik. Israel var inte hans plats. Himmelfarb vill lida för att… ja varför?

Dessa fyra möts och anar att de övriga vet samma saker om Vagnen som de själva. Men de säger aldrig något rakt ut. (GAAAH vad de inte säger saker rakt ut i den här boken!)

För mycket Vagnen
Deras öden var för sig berör mig mycket, men jag förstår mig faktiskt inte på det här gudomliga/Vagniga som det handlar om. Det känns som att boken är en fantastiskt vacker luftballong, men jag har stoppat in huvudet i ballongen och ser bara luft där andra ser utsidan och hur awesome den verkligen är. Boken är full av denna typ av meningar:

”Medan hon vände tillbaka på en annan väg, kände hon igen Handen i varje ådrat löv och surrade tillsammans med biet in i den gudomliga Munnen.” Va?

I romanen finns andra saker som berör mig mer. Den judiska familjen som flyttat (flytt?) till Australien och bytt efternamn från Rosenbaum till Rosetree. Barnen vet inget om sitt ursprung. Föräldrarna lever i förklädnaden och förnekar vem de är. Livrädda att bli upptäckta.

Skriver på ett speciellt sätt
Patrick White skriver täta meningar och beskriver saker på ett speciellt sätt. Han sätter också ord på saker som andra böcker bara hoppar över. Till exempel så här:

”Alla andra ljud tycktes ha virats ihop till en boll inne i stadens centrum… ”

”… mrs Khalil fortsatte att klaga över livets ovisshet och mrs Johnnos tånaglar anställde förödelse i strumpornas tunnlar då hennes fötter trängde in i dem.”

Tilltalar inte mig
Jag kan förstå varför man gillar Patrick Whites sätt att skriva. Det är väldigt speciellt. Och om man är litterärt bevandrad kan man säkert finna stort nöje i de underliggande meningarna i den här boken. Men det tilltalar inte mig.

Boken får ändå 3 nobelisar, på grund av gråtkrisen och att flera personers öden i boken liksom fastnade.

Fakta

Patrick White, Australien, fick priset 1973 ”för en episk och psykologisk berättarkonst som infört en ny världsdel i litteraturen”.

Vilken är din Nobelprisfavorit?

En uppdatering av tipslistan är verkligen på tiden.

Presenterar därför härmed - en uppdatering av tipslistan:

(Alla tips i fet stil har jag åtlytt.)

• Bellow - Grip dagen
• Buck - Den goda jorden
• Camus - Fallet, Främlingen
• Coetzee - Onåd, Pojkår, Ungdomsår, Historien om Michael K
• Galsworthy - Forsytesagan. Del 1: Förmöget folk
• Garcia Marquez - Hundra år av ensamhet (2 tipsare)
• Golding - Flugornas herre, Spiran
• Gordimer - Husvapnet (2 tipsare), The pickup, Min sons historia
• Grass - Läs INTE Flundran…
• Hemingway - Den gamle och havet (har jag läst tidigare så därför valde jag en annan)
• Lagerlöf - Kejsar'n av Portugallien, Jerusalem (har också läst tidigare, valde andra)
• Le Clézio - Allt är vind
• Lessing - Om de gamla kunde och de unga visste
• Mann - Buddenbrooks
• Saramago - Sagan om den hemliga ön (eller något liknande)
• Solzjenitsyn - kort: En dag i Ivan Denisovitjs liv, lång: GULAG- arkipelagen
• Tranströmer - Östersjöar

Slutsats: Det behövs fler tips! (Den goda jorden, Allt är vind, Buddenbrooks, Sagan om den hemliga ön och Östersjöar borde jag nämligen läsa ut på två-tre veckor. För att hinna ikapp. Hrm hrm.)

Så BRING IT! Kommentera eller mejla. Eller skicka röksignaler. Jag kan även O och S i morsekod. Och teckenspråksalfabetet.

Nya tag och en peppande bok

Nu är jag tillbaka.

Det anordnas en rädda-SURF-gala på fredag, det finns ett plusgirokonto där man kan sätta in pengar, jag har mejlat till en miljard kommunpolitiker, jag har skänkt många pengar.

Det finns lite? hopp.

Plockade upp Påven Johanna i lördags. Den satt fint tillsammans med min förkylning och tre liter te. En rak och spännande berättelse som inte krånglade till det. Huvudpersonens ovanliga öde fångade mig från första sidan. När jag sedan fick veta att hon kan ha funnits på riktigt pirrade det lite i magen. En kvinna som påve på 800-talet. En knytnäve rakt i alla normer och nedtryckande regler. Påven Johanna inspirerar. Men, medeltiden alltså. Ack.

En sträckläsningsbok av rang.

Läget #30

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
30
Antal lästa författare:
28
Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,93

Svar: Nej. Jag är oinspirerad och ledsen.

Så här är det.

Rädda en ridskola idag

Ni vet när man hittar sin grej.

Det där som gör en glad i hela kroppen.

Det kan till exempel vara hästar.

Och att lyckas göra en fin galoppfattning.

Och att känna lukten av varma hästar och spån och skit, den där särskilda blandningen som bara finns i ett stall och bara uppskattas av folk som gillar stall.

Till exempel.

Och så hotas ens ridskola av konkurs.

Då är det inte roligt.

Punkt.

Läs mer på vk.se

Läs här om hur du kan hjälpa till!

Den gula eller den rosa?

Efter den senaste tidens överdåd av loppisar, ta-en-bok-hyllor och pocketpaket har jag nu det angenäma problemet med För Många Olästa Böcker (FMOB). Eftersom de inte är Nobelpristagare (än) så kommer de lite i andra hand. Måste ju hinna läsa klart om den eländiga vagnen. Men det står i lagen att man får läsa en avbytare när den bok man håller på med är fem miljarder sidor lång och aldrig tar slut. Läspepp vetja, läspepp!

Därför: hjälp mig! Vilken ska jag börja med?

Här står FMOB och poserar. Ta mig, ta mig, skriker de. Eventuellt hittade jag på det sista.

Det stora språnget

Jag har tagit steget.

Nu är det officiellt.

Långkalsongerna är på.

Idag är den första dagen på hösten.

En ony bild, men den är ju så fin. Träden är mer kala nu. Och allt är blött.

När det gäller De fyra utkorade så tas det tyvärr inga stora språng. Jag tragglar sida för sida. Långsamt och segt går det. Boken är 500 miljarder sidor lång men har bara VI kapitel. Därför märker man aldrig att det går framåt. Och texten är liten också, sa jag det?

Och enhörningar, och regnbågar, och kattungar...

Och så var det ju den här.

Också läst innan torsdag.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar.

Notera att den har silverprickar på omslaget.

Är den:

• Gullig – Ja.
• Charmig – Ja.
• Lättläst – Ja.

Innehåller den:

• Ogift barnlös kvinna som är äldre än 35, oh hemska tanke – Ja.
• Baconmackor, busiga hundar, snygga läkare och buffliga (men ack så charmiga) veterinärer – Ja.
• En långvarig kärleksaffär med en gift man som visar sig vara ett svin – Ja.
• En ganska fin liten historia som får mig att tänka "hm, en hund, det vore väl rätt så trevligt ändå?" – Ja.

Dock lämnar den mig med känslan av att ha ätit för mycket socker. I jär kwedo, som man skulle ha sagt på pitemål.

Läget #29

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
29
Antal lästa författare:
28
Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,96

Svar: Nej, och nu håller jag ju på med de här utkorade. Går segt. Nu har jag läst förbi professorn och kommit till nästa person. Ej lika medryckande.

Den vackra men ack så oförändrade bilden:

Finaste paketet kom idag!

Tack hemliga bokvän!

Jag hade inte läst någon av böckerna och är verkligen nyfiken på Påven Johanna. Den andra boken (Delirium) fick jag en glimt av igår på en viss blogg (hrm hrm hrm) och fastnade för lite i smyg sådär. Nu har jag den i min hand! Fröjden! Och en fin reflex som verkligen kan behövas i det mörker som nu kommer ockupera oss i ett halvår. Och choklad + te som sällskap till läsningen! Vore jag en katt skulle jag spinna av nöjdhet. Nu skriver jag istället blogginlägg med många utropstecken!

Ifall jag har fattat ledtrådarna så tror jag att det är Pantalaimone som jag har att tacka för att jag nu även har ett snajsigt bokmärke istället för en hårnål i De fyra utkorade. Rätt?

(En parentes: Det kanske absolut roligaste var dock att chokladen heter Dolfin. (HAHAHAHAHA!) Så mitt i prick! De som känner mig i den verkliga världen har under en längre tid nu fått höra mig citera Maria Montazami från den där reklamen när hon pratar om hur man kan bada i poolen. Man kan slinka runt som en liten dolfin. (HAHAHAHAHA!) Man kan säga det hur många gånger som helst. Och, ja, det är alltid roligt. Alltid. Slut på parentes.)

En ny bekantskap på gång!

OJ! Det blev en svensk poet!

Hurra, tror jag?

Känns lovande med folk som gråter av glädje, jublande bokhandlar, applåder och allmän glädjeyra.

Nu till väsentligheterna:

Vilken diktsamling ska man börja med?
Ni som vet?

Jag bekantar mig. Wikipedia uppdaterar snabbt.

Nedräkning

Snart så! Sitter ni på nålar? Det gör jag!

Jag vill ju kunna ha den i möblerade rum

Känslan av att ha blivit lurad

som uppstår när man upptäcker

att fina bokmässankassen luktar blöt kamel.

Den känslan.

På vädring på balkongen. Efter en vecka – ingen förändring.

Distraktioner

Hur tänkte de här?

När man får böcker gratis? Att ta hem och vårda ömt?

Det påverkar Nobelprisprojekt i negativ riktning.

Så okänsligt.

En av de bästa på länge

I väntan på torsdagens Stora Händelse har jag tagit en paus från Whites fyra utkorade och kastat mig in i en orgie av avbytare. Först ut var Åsa Anderberg Strollos Hoppas. Och vilken bok.

Läste ut den igår kväll och kunde sedan inte somna.

I ett par timmar VAR jag Jonna, gick med henne i Stockholm, hoppades och förtvivlade. Den här boken handlar om utanförskap och ensamhet. På riktigt. Den får mig att vilja GÖRA något. Den här typen av böcker borde ha en liten "Så går du vidare-guide" i slutet. Vem ska jag hjälpa? Vad ska jag göra? Hur ska jag göra det?

Jag är en av dem som har. Har familj och vänner som bryr sig. Har ett varmt och torrt hem med dörr som jag kan låsa. Jag har aldrig velat rymma för att livet är för litet. Att jag har så mycket och andra har inget, eller bara väldigt olikt, blev tydligt. Antagligen kan boken komma mig så nära eftersom Jonna nästan har. Hon är inte så långt borta, hon har inte glidit så långt bort från mina vanliga referensramar att jag inte kan identifiera mig med henne. Boken är vacker och hemsk och helt enkelt fantastisk.

Läs den nu. Bara gör't.

På torsdag händer det!

På torsdag får vi veta.

Vem det blir.

Nobelpriset 2011.

Jag är alldeles stirrig virrig darrig inför denna händelse! Har aldrig känt så här förut! Har aldrig brytt mig om Nobelpriset förut! Har aldrig vetat om när det tillkännages förut! Har aldrig dammsugit nätet på gissningar om vem som kommer vinna förut! Har aldrig upplevt denna Nobelprisextas förut!

DET ÄR JU JÄTTESPÄNNANDE!

Vem ska det bli? Är det någon jag har hört talas om? Någon jag googlat? Är det en svensk? Är det en kvinna? Är det en poet? Är det en åldring? Är det en litterärt creddig typ eller någon som alla bara säger VA, NEJ, USCH till?

På torsdag.

Då ni.

Ja alltså, den kallas för BOKmässan av en anledning...

Efter trettio minuter på bokmässan lyfter systern på ett ögonbryn och säger med sin mest artonårigt skeptiska röst:

- Men alltså, det är ju bara böcker?

(Sedan höll hon ut mycket hedervärt i minst tvåochenhalvtimme medan jag skuttade omkring som en lycklig iller och bland annat hittade ett mycket fint exemplar av Jenny som kommer passa ypperligt bredvid Lagerlöfarna, en hel hop med intressanta tidningar och en och annan annan bok som jag får återkomma till. För nu får man popcorn och film. Ajö.)

En lockande trave i fina färger, till exempel guld. Guld är fint. Systrar är också fina. Finare faktiskt.

Månadens lyriker i oktober

har det passande namnet Octavio Paz.

Född strax utanför Mexiko city.

Hade tillgång till sin farfars bibliotek med 10 000 böcker.

(Många!)

Liksom många andra poeter och författare som fått Nobelpriset har hans liv varit fullt av politiska ståndpunkter, inflytanden från surrealister och avslutats med en diplomatisk karriär (eller var det bara han och Gabriela Mistral?).

Jag ska läsa Den våldsamma årstiden, vilket är mycket passande just nu. För vilken årstid förutom hösten sliter brutalt löven av värnlösa träd, låter övergivna cyklar plundras på sina värdefullaste delar och förser naturen med giftig svamp? Inte våren iallfall. Det är ett som är säkert.

The horror.

Grön påse snart med innehåll

Mohahaha, prassel prassel!

Jag tänker inte säga när jag postar den.

Då kan ju mottagaren räkna bakåt och lista ut att det är från mig.

Paranoid? Vem? Jag?

Påse som är skarpare i kanten i verkligheten. Det är inte hemligt.