Vad låter mer passande än att recensera en bok med namnet Älskade på alla hjärtans dag? Toni Morrisons Pulitzervinnare är dock så långt från en söt, romantisk kärlekshistoria man kan komma. Den älskade i den här boken är ett spöke som dyker upp i kroppslig form efter att ha spökat runt för mor, farmor och syskon i flera år. Ingen vet vad spöket har för planer och läsaren vet inte riktigt vad som har hänt i det förflutna. Allt är dimmigt.
Boken handlar även om hur en förälder älskar sina barn så mycket att hon hellre försöker döda dem än låta dem bli slavar igen, och hur hon måste leva med denna handling resten av sitt liv. Den handlar väl om kärlek på sitt sätt. På det värsta sättet.
Efter att ha läst boken, läst om slaveriet i 1800-talets USA, så känns det som att jag förstår varför hon försökte göra det. När jag har läst om hur Paul D. inte vågar älska för mycket eftersom man som svart slav systematiskt blir fråntagen allt (och därför älskar han en liten, ganska oansenlig stjärna på himlen). När man har läst om hur en mor alltid log för att hon hade haft munjärnet på sig för mycket. När man har läst om en vit skollärare som lät sina elever anteckna ens djuriska respektive mänskliga karaktärsdrag i två spalter. När man har gått tills fötterna blöder, korsat Ohiofloden och fått piskrappen smorda med läkande salva av barnens farmor. När en hatt på en vit man med en piska får tusen kolibrier att picka på ens huvud och man tänker NEJ. Aldrig mina barn. Då.
Den här boken kom jättenära. Den började med detaljer och jag tyckte den var svår att komma in i. Men sida för sida vecklas historien ut. Den är som ett pussel, man får se bilden på kartongen först (läsa baksidestexten) men under själva läsandet får man ta upp alla bitarna del för del, kolla på dem supernoga, och till sist blir pusslet färdigt och större än bilden på asken. Boken berör mig, den skrämmer mig, den äcklar mig, den fångar mig.
Jag förstår mig inte på slaveri. Jag kan inte förstå hur slaveri ansågs normalt. Jag äcklas av hur vita människor gjorde. Jag förstår inte hur USA kan fungera som land med sin historia. Men det gör det väl inte heller. Det är även ironiskt hur boken och Morrison omtalas på bokens omslag:
"Älskade är ett mästerverk som inrangerar Toni Morrison inte bara bland de verkligt stora färgade författarna utan bland de allra främsta nu levande amerikanska."
Denna lilla textsnutt lyckas med konststycket att slå fast att:
- det är skillnad på författare och färgade författare,
- det är viktigt att dela in författare och deras böcker efter färgen på författarens hud,
- Morrison inte bara är stor bland färgade författare utan till och med bland de riktiga författarna, de hudfärgslösa amerikanska,
samtidigt som det är en text med syfte att hylla Morrison. Hur kan man skriva så på omslaget till den här boken? Har de inte fattat nånting? Nånting alls? Värdelöst.
Det är en mycket läsvärd bok trots att den nog kan upplevas svår (hoppar i tiden, drömmar, spöken som håller monologer osv osv). Har även läst En välsignelse av samma författare, men Älskade var mycket bättre. Enligt mig då.
Fakta
Toni Morrison, USA, fick priset 1993 eftersom hon ”genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.