29 september 2011

Jaroslav Seifert – Mozart i Prag

Vem är Mozart? Och vad gör han i Prag? Är frågor som man kan ställa sig. Svaret får man inte i denna bok.

Jaroslav Seifert skriver dikter om kärlek och saknad och livet och döden och kriget och Europa. Den här samlingen läste jag igenom utan att riktigt fastna. Sedan hittade jag en artikel i någon tidning där det stod att man skulle läsa poesi högt. Bra idé tänkte jag och tog upp boken igen. Då slog det mig: varför är dikter så ”svårt” att ta till sig medan musik är så ”lätt”? Jag testade därför att sjunga dikterna istället, på valfria melodier. (Eller melodier och melodier, gnol skulle man nog kunna kalla det. Eller slumpmässigt sammansatta ljud. Eller klämd katt.)

TADA! Helt plötsligt fick jag större tålamod med dikternas högtravande ord och ologiska meningsbyggnad. Helt plötsligt blev de mycket bättre och förmedlade något! En känsla? Ett intryck? Ingen vet. Prova själv (melodi från Winnerbäcks Tal av hjärter Dam):

"Likvagnen for iväg, med liket övergivet.
Och Wien? Wien trår med lätta steg sin dans.
Han jordades i hast som något överblivet.
Idag vet ingen var det skedde någonstans."

Ur dikten ”Mozart i Prag”

Det fanns några dikter i denna samling som jag gillade mycket. Till exempel Om kriget, som hade passat fint på försättsbladet till Churchills bok om första världskriget. Genom dikterna i Mozart i Prag får jag någon slags bild av Seiferts liv och tankar. Men det känns inte som att jag kan relatera till det jättemycket. Därför blir det bara 3 poäng.

I slutet av boken finns däremot några sidor med rubriken Samtal med en tom stol. Seifert har skrivit frågor och svar till sig själv i samband med utgivningen av boken Pestmonumentet. Vilket samtal! Gillar mycket! Han berättar bland annat om en serie fotoböcker om Prag under olika årstider som han och någon som heter Oldřich Rakovec har gjort. Den första hette Allt som begravts av snön. Om de finns på riktigt vill jag läsa dem. Samtalsdelen av boken får 4 poäng. Ett kort smakprov:

”- Apropå ingenting, herr Seifert, ni är ju redan sjuttio år gammal, men skriver fortfarande kärleksdikter?
- Käre vän, kärlekspoesi, som jag lärde känna den, skrivs av tre sorters lyriker. Först de som ännu inte är ordentligt förälskade, men som törstar efter kärleken. Vidare de som är olyckligt förälskade, och slutligen de som inte kan glömma kärleken och minns den intensivt. Lyckligt förälskade dricker vin tillsammans och skriver inte om kärlek. Så välj det som passar er bäst.”

Mozart i Prag, s. 64

(Jag tror att han hör till grupp tre, men man kan aldrig veta.)


Fakta
Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien, fick priset 1984 ”för hans poesi som med frisk sinnlighet och rik uppfinningsförmåga ger en befriande bild av mänsklig okuvlighet och mångfald”.

2 kommentarer:

  1. Inte sjutton behöver man sluta att vara förälskad vid 70. Det är bara fördomar.

    SvaraRadera
  2. Det hoppas jag verkligen! Själv planerar jag att vara förälskad tills jag är 100. Tror att det är bra för nerverna.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...