Sigrid Undset – Jenny

Jenny får 5 poäng. Den var inte lättläst. Den var inte rolig. Den var besvärlig. Den var jobbig. Den var sorglig. Den var vacker. Den var närgången. Den var påträngande. Den var bra.

Lite om handlingen
Den unga (nåja, hon tycker själv att hon börjar bli gammal) norskan Jenny bor i Rom och arbetar med att måla. Hon delar lägenhet och tekanna med Franciska Jahrmann, också målarinna, om än vackrare och mer uppvaktad och förälskad. En vacker dag träder Helge Gram in i vänskapskretsen. Han tjatar sig till en kyss från Jenny vilket får oanade följder. Jag vill inte berätta mer om handlingen.

Karaktärerna Jenny och Franciska är aldrig tråkiga, det är däremot alla de manliga utom kanske Gunnar Heggen. De går runt och säger sånt som ”jag ska älska dig så att du blir lycklig”, ”min lilla flicka, låt mig ta hand om dig”.

Lite om den osynliga handlingen
Jag tror att boken försöker beskriva vilka möjligheter kvinnor hade att leva sitt liv på något annat sätt än enligt normen (gifta sig med en man, få barn, bli försörjd, etc. etc.). Men jag förstår inte om den tycker att Jenny gör rätt eller fel? Hon straffas ju på ett sätt för sina val, men samtidigt är det ju hon som är hjälten.

Jenny, Jenny – världen väntar på ditt svar!
Det bästa med boken var Jenny. I början av boken är hon en person som flänger förbi i förbifarten (och äter mer än vad en dam förväntas göra), inte lika vacker som fröken Jahrmann, och bara beskriven utifrån andras ögon. När hon får börja vara huvudperson i sin egen roman (den heter ju faktiskt Jenny) så vecklas hennes livsöde upp och jag blir enormt fascinerad.

Hon är ambivalent. Hon tror sig vara bättre än alla andra. Hon ÄR bättre än de flesta (Heggens ord). Hon har inte haft några kompisar när hon växte upp. Hon väntar på den rätte och har inställningen allt eller inget till kärleken. När saker sedan skiter sig så skiter det sig ordentligt.

Annat som jag associerar till
Jenny får mig att tänka på Älskarinnorna och Prins Charles känsla. Älskarinnorna eftersom hela systemet med kärlek/makt/sexualitet finns med, och Prins Charles känsla eftersom vissa delar i den serieboken även finns med i Jenny. Till exempel det om att förr i tiden var en kvinnas enda handelsvara sex, och det kunde hon inte ge bort utan att vara gift, för annars blev hon aldrig gift, och därmed aldrig försörjd.

Lite tyckande

Boken är alltså bra, läsvärd, fortfarande aktuell trots sin ålder, och gör så att jag vill resa till Rom. (Sigrid Undset har rest till Rom, vilket märks. Rom är livets stad, kan man tänka sig att hon tycker. Jag tror jag tycker samma.)

Fakta

Sigrid Undset, Norge, fick priset 1928 ”förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”.

PS: Lasse Berghagen har för övrigt sjungit en sång som skulle kunna vara riktad till Jenny Winge. Jenny, Jenny, Lev ditt liv och lev det nu! Lyssna på Youtube här.

Bjørnstjerne Bjørnson – Fadern

Den här novellen lämnar mig med många frågetecken. Vad är det som döljer sig mellan raderna? På ytan är det en kort novell som till största delen utspelar sig på pastorsexpeditionen. Dit kommer storbonden Thord i ett antal olika ärenden som rör hans ende son: dop, konfirmation och lysning. Ett helt liv utspelar sig mellan de korta affärsaktiga mötena på kontoret.

Eftersom novellen är så kort borde väl varje ord och mening vara där av en anledning. Vägda på den berömda guldvågen.

Pastorn frågar alltid: var det något mer?
Och pastorn tiger.
Vad är det han tänker?

Och varför ska sonens dop vara avskilt från andra? Är han ful? Tycker fadern att han är ”lite finare” än andra? Och var är modern?

Och varför tittar sonen så länge på fadern där vid båten? Vill han inte vara med längre? Tycker han att fadern alltid har ställt för höga krav på honom, eller bestämt allt i hans liv? Ger han upp? Vill han hämnas? Fly?

Och vad betyder egentligen orden som yttras vid det sista mötet? Äntligen välsignelse? Ful/dum/odåga-teorin kanske stämmer? Eller handlar det om något Djupt Som Har Med Själen Att Göra?

Jag hinner således gå igenom många känslor under läsningen av denna korta novell. Den är skriven på ett vackert sätt och dramaturgin förtjänar det starka ordet mästerlig. Att det är så mycket som inte sägs rakt ut gör bara novellen bättre. Det kanske är den här novellens grej.

Bjørnson får med beröm godkänt. Jag tycker inte illa om honom och han lyckas väcka min nyfikenhet på andra saker han skrivit. Bra jobbat på fyra sidor!

Fakta
Bjørnstjerne Bjørnson, Norge, fick priset 1903 ”såsom en gärd av erkännande åt hans ädla, storartade och mångsidiga skaldeverksamhet, som alltid varit utmärkt på en gång av ingivelsens friskhet och av en sällsynt själsrenhet”.

Knut Hamsun - Pan

Pan är en norsk klassiker, enligt baksidestexten. Det gör mig lite matt. Och jag tänker att jag måste lära mig vad som gör att en bok "hör till klassikerna". Det är liksom dags för det nu. För jag förstår inte - vad är grejen med klassiker?

Första delen berättas av löjtnant Glahn. Han har av okänd anledning bosatt sig i en isolerad hytte i norra Norge med sin hund Aesop som han kallar "den". Glahn känns lite som en sorgsen stackare, i stil en blandning av valfri westernhjälte kombinerat med Dr. House, plus en släng av Casanova minus självmedvetenheten. Solklart, eller hur? ;)

Handlingen går ut på att Glahn återberättar händelser från sin tid i nordnorge. Han lyckas få alla tjejer i staden?/byn? att bli helt galna i honom. Det fattar han dock inte riktigt hur det kan komma sig. Glahn är dock mesta tiden vanvettigt (han skulle ha valt det ordet själv) kär i Edvarda, som inte riktigt kan bestämma sig.

Gevär och skott har förresten också stor del i handlingen.

En mer osynlig handling är den som pågår i Glahns huvud. Hans tankar och funderingar och känslor inför naturen och de nyckfulla kvinnoväsen som till synes spankulerar in och ut i hans skog/synfält/tillvaro, alltid påverkade av Glahns "djuriska blick" på ett eller annat vis.

Jag har svårt för kvinnoväsen som spankulerar omkring påverkade av djuriska blickar så till den milda grad att de är helt handlingsförlamade samt väsenskilda från de handlingskraftiga och aktiva män som förekommer i samma bok. Eller så har jag svårt för böcker där sådant förekommer. Eller så har jag svårt för författare som genom sina böcker antyder att så är fallet i den verkliga världen. Pan är skriven 1894, men det är ingen förmildrande omständighet. Sådana författare finns även idag, de har dock blandat in planeter i sina boktitlar istället för grekiska mytologiska väsen med bockfötter.

Det bästa med boken är de sista 18 sidorna. Där berättar någon annan om vad som hände sen. Helt plötsligt får man en något annan syn på Glahn. Och slutet kommer oväntat, först blir man förfärad, sedan tänker man "tja, det hade nog inte kunnat sluta på något annat sätt".

Betyg: 2 nobelisar. Det lutar dock åt en etta, men de fina naturskildringarna drar upp betyget. Vill även säga att jag inte läst "rätt bok", dvs den som gjorde att Hamsun fick Nobelpriset. Rätt bok kanske är hans bästa.

Fakta
Knut Hamsun, Norge, fick priset 1920 ”för hans monumentala verk ’Markens grøde’”.