23 december 2011

Wole Soyinka: Aké – barndomsåren

Oj vad jag hade svårt att komma in i den här boken. Jättesvårt var det. Jag tror att det beror på en grej som hände efter kanske 70 sidor. Boken inleds med berättelser från när Wole är cirka tre år. Det hoppar lite i tiden, men allt handlar ändå om barndom. Men plötsligt ändras tidsperspektivet och berättaren säger att Aké har förändrats och man inte längre ser det som det var förut. Alla de bästa lekställena är borta och det ligger skräp överallt. Jag väntar på att få veta när han säger detta och varför detta har hänt.

Men det kommer inte. Boken byter tillbaka till att berätta om barndomen och så fortsätter det jättelänge. Samtidigt läser jag hela tiden med det där i åtanke (allt har blivit förstört men varför och när?) och plötsligt kommer en till episod om att saker har förändrats. Huvudgatans delikatesser har bytts ut mot amerikanska kloner som inte alls smakar lika gott. Jag tänker ”äntligen får jag veta var berättaren befinner sig nu, vilken utgångspunkt han har när han ser tillbaka”. Men det får jag inte. Berättelsen fortsätter som inget. Boken slutar också mitt i en händelse, mitt i en diskussion nästan, så jag får aldrig reda på var berättaren befinner sig i tiden när han berättar om förfallet. Detta hakar jag upp mig på och det stör mitt läsande hela tiden.

Det verkar som att Aké är en bok med en fortsättning. Det påminner om Coetzees ”Pojkår”. Den heter till och med ”Barndomsår” som har en viss, svag, subtil likhet. Finns det då en ”Ungdomsåren”? Det skulle förklara det avhuggna slutet.

Förutom svårigheterna med att komma in i boken så gillar jag den. Jag tycker att han beskriver sin vardag och sin uppväxt på ett bra sätt, med humor och kärlek. (Till exempel är barnen konfunderade över hur deras mor kan veta om de har Temperatur och därför är sjuka på riktigt.) Jag antar att det är en uttänkt plan att skriva förvirrat om saker som händer när han är liten, eftersom barn inte förstår allt och inte får allt förklarat för sig. Särskilt inte Wole som är ett mycket frågvist barn.

Ett tag tyckte jag att han påminde om Mr Biswas, och då höll jag på att ge upp läsningen. Huvudpersonen hade en period när han dagdrömde mycket, kände sig förfördelad och hamnade i problem för att han tänkte och drömde för mycket. Men efter en stund kom han ur riskzonen för att bli en Mr Biswas 2 och då kunde jag fortsätta som vanligt.

Allt eftersom han blir äldre blir boken mindre förvirrad och som läsare får man fler samband förklarade för sig. Det är skönt. Men när jag tror att han nästan är vuxen så visar det sig att han bara är tio och ska börja på realskolan. Det kanske inte är så konstigt eftersom han börjar skolan på eget initiativ när han är tre.

Boken myllrar av karaktärer och det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Särskilt eftersom alla har ett förnamn, ett Mrs/Mr + efternamn samt ett smeknamn (eller flera). Vissa har även en eller flera titlar.

Förutom många människor innehåller boken i allmänhet mycket av allt. Nigeria på 30/40-talet är en värld där andar och magi finns sida vid sida vid kristendom och andra religioner. Allt är lika verkligt. Det finns många olika sorters mat, många olika sorters livsöden och många olika sorters tankar och idéer. Det gör att boken känns lång för att bara vara 279 sidor. Sammanlagt ger allt detta boken en 3:a i betyg.

Fakta
Wole Soyinka, Nigeria, ”som i ett brett kulturellt perspektiv och med poetiska övertoner gestaltar tillvarons drama” fick priset 1986.

2 kommentarer:

  1. Jag minns boken som mycket läsvärd, nu är det längesedan jag läste men jag fortsatte med afrikansk litteratur efter den läsningen. Hoppas du gör det också, där finns mycket spännande att upptäcka.

    SvaraRadera
  2. Ja, afrikansk litteratur kommer att stå på programmet. Inte minst genom "En halv gul sol" som är januaris avbytare :)

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...