Henryk Sienkiewicz – Korsriddarna del 1: Strid och förräderi

Nej men är författaren från Polen? Det hade man inte kunnat ana! Eller jo, det hade man faktiskt. De polska adelsmännen äter mest kött och är störst och starkast och kan kasta de största spjuten och spänna armborst utan veven, klämma ihjäl (de största) björnar med händerna och grensla väldiga stridshingstar. Detta kan även de polska riddarna. Och de polska furstarna, kungarna och jägarna. Dessutom är de mest kristna. Och ärorika. Och ärliga. Och modiga. Punkt.

Boken handlar om en ung man i det medeltida Polen, ett rike som tydligen hade många påhälsningar av tyska korsriddare. Han heter Zbyzko och har en impulsiv läggning. De som läst Sagan om Belgarion skulle finna vissa likheter med en arendier.

Zbyzko och hans riddarfarbror Macko har varit med i många strider. På ett värdshus blir Zbyzko förtjust den unga Danusia och väljer ut henne till sitt hjärtas dam. Han lovar att kämpa för hennes heder överallt, och icke att förglömma – ge henne tre påfågelsfjädrar från tyska korsriddares hjälmar.

Boken fortsätter sedan med Zbyzkos jakt på dessa fjädrar (och en fru för att kunna föra ätten vidare). Man får en bild av medeltiden, men eftersom författaren berättar sin berättelse så uppenbart i favör för vissa, vet jag inte vad jag ska tro om alltihop. Det verkar oavsett ha varit mycket strider och dödande. Och utmaningar ”på stampad mark till död eller träldom”. Och ära. Ständigt denna ära. Inte en sida i boken förgår utan att någon pratar om ära. Eller brister ut i bombastiska tal:

– Ers furstliga höghet! Vi begär rättvisa och straff, inte för en oförrätt utan för tusen, inte för en strid utan för femtio, inte för en gång utgjutet blod utan för under åratal begågna brott, så fräcka, att eld borde falla ner från himlen och förtära detta ondskans och våldets gudlösa näste.

Språket är så där hela tiden. Ibland påminner det om Karl-Bertil Jonssons julafton, dock utan ironin. Eller? Jag vet inte. Så här kan det stå på fullaste allvar:

Drottningens rena ande svävade som en rättfärdighetens och fridens ängel över landet, uppmjukade människornas hjärtan, mildrade fångarnas lott, domarnas stränghet och herrarnas övermod.

För mig blir karaktärerna aldrig något mer än karaktärer i en bok, de känns inte som levande personer. De tänker väldigt lite, de gör mest saker på impuls verkar det som. Kastar sig ner och kysser folks knän. Man får aldrig lära känna dem. Men de är alla antingen höljda i ära eller så inte.

Boken känns väldigt, väldigt lång och ändå är den bara del 1 av hela boken. Skulle ha slutat efter ett kapitel eller två i vanliga fall. Lite medryckt blir man ändå mot slutet och undrar hur det ska gå, men aldrig att jag läser fortsättningarna. Kan nog googla hur det slutar.

Dock vet jag nu hur man bäst bör bota ett livshotande sår och få ut en bit av ett järnspjut från bröstet: Drick smält björnister. Då kommer biten ut. Och råkar du ha en relik som till exempel rost från Petrus nycklar eller en tå från ett helgon så hjälper det absolut till.

Fakta
Henryk Sienkiewicz, Polen, fick priset 1905 ”på grund av hans storartade förtjänster som episk författare”.

Wladyslaw Reymont – Bönderna (hösten)

Här hamnar man mitt i en liten polsk by, på en lerig potatisåker, i slutet av 1800-talet. Höjden av mode är fladdrande färggranna band, dagarna är fyllda med tröskning och kålskärning, tingsrättsmål, marknader, lokalpolitik och byskvaller samt bröllopsfester på över 40 sidor. Fullkomligt fascinerande. Jag läser med nöje om hur den halta drängen funderar över sin livslott och hur arvstvisterna driver sonen ur huset.

Reymont skriver vackert, på ett gammaldags sätt. Solen vandrar som spindelväv över mossiga grejer och när hösten kommer känner man det i hela kroppen. Hela byn hukar.

Det nämns ett krig, eller unga som kallas iväg som soldater, men jag blir inte klokare av Wikipedias beskrivning av Polens historia. Under 1800-talet kan det ha varit strid mot vem som helst som dessa ungherrar begav sig av till.

Det mesta i boken är lätt att ta till sig, förutom detta med judarna. De kallas för öknamn, de misstros, de beskrivs som lömska, giriga personer, de blir drivna med. Antisemitismen är stor! Det märks inte alls något hat mot Ryssland eller annan överhet utan bara en massa agg mot herrgården och godsägaren.

Undrar hur det skulle bli med alla dessa passager om boken kom i ny översättning?

Annat intressant är att Vilhelm Moberg tydligen har inspirerats av Reymonts stil, och jomenvisst – lite Utvandrisk är den allt. Lera och sten och allmoge och slit och gudsförtröstan. Fast här är den katolsk.

Fakta
Wladyslaw Reymont, Polen, fick priset 1924 ”för hans stora nationalepos Bönderna”.

Czesław Miłosz - Vid flodens strand

Vid flodens strand. Fin.

När jag läser i den här boken tycker jag om dikter som grej.

Som jag skrev tidigare så var det särskilt en som jag fastnade på och inte kunde komma förbi. Det tog tid men det var det värt.

Temat. (Visst är det lag på att skriva om temat när man skriver OM dikter?) Livet och floder och tillbakablickanden och resande. Livet som resa kanske? Det är mycket floder. Det är mycket om människor. Det är mycket hänvisningar till personer. Det är bra att det finns små * som förklarar en del för oss som inte är bekanta med Anna Świrszczyńska eller Allen Ginsberg ellerEliza Orzeszkowa. Det känns lite som att glänta på locket till en annans huvud och se vilka personer hen vill debattera med, referera till och prata med i sina dikter. Det känns också som att få titta på Europa och världen genom någon annans ögon. Samlingen känns också som Milosz återblick på sitt eget liv. Det är lite spännande.

Allt är inte Min Favoritdikt, men de som är det, är tillräckligt bra för att de som jag inte fastnar för inte ska spela någon roll. Spana särskilt på "Denna värld" (som börjar med i sitt sammanhang vansinnigt roliga raden: Det visar sig ha varit ett missförstånd.).

Läs Milosz lite i taget. "Vid flodens strand" innehåller både korta och långa dikter. En del är ganska trista, medan andra är fantastiska. Jag ska nog vänta lite till med att lämna tillbaka boken. 4 nobelisar får'n för det.

Fakta

Czeslaw Milosz, USA och Polen, fick priset 1980. Motivering:
”som med kompromisslös klarsyn tolkar människans utsatthet i en värld av starka konflikter”.

Wislawa Szymborska - Dikter 1945-2002

Den bok jag har läst (i) är en samlingsvolym med Szymborskas dikter mellan åren 1945 och 2002. Och vad jag har läst! Fördomsfullt nog trodde jag att det skulle vara jobbigt att läsa dikter. Men inte det inte. 5 nobelisar delas härmed ut med stort nöje.

Det har känts som en lyxig fröjd att ha haft boken med mig på resan och kunnat läsa en dikt när som helst. "Dagens dikt" blev lätt dagens 9 dikter. Jag har fått hejda mig själv från att läsa för många åt gången, för det känns inte som att man kan ta in allt om man läser för fort.

Känna saker=bra?

Under läsningen har jag tänkt att jag vill kunna mer om lyrik. Jag skulle vilja veta vad det är som gör att jag tycker att flera av hennes dikter är så bra. "Bra" vad är det för ett ospecifikt ord liksom?

Det jag har kommit fram till är anledningen till att jag tycker att de är "bra" är att jag hela tiden känner saker. Jag känner igen mig, känner igen andra, känner igen situationer, känner mig oerhört sorgsen eller känner något nytt. De är också skrivna på ett enkelt sätt men med en knorr här och där, ett oväntat ord eller en oväntad vändning som gör att jag får tänka nytt, tänka om och helt enkelt tänka efter. Det gillas.

Men måste man bli berörd av en dikt för att den ska räknas som "bra"? Måste man känna igen sig? Nej, det tror jag inte. Men den är lättare att tycka om, förstå och därför finna nöje i. Vill man bli läst som lyriker kan jag tänka mig att det är en Bra Sak att folk blir berörda/gillar ens dikter.

Om lyriker vore hästsport

Dressyr är en sport som många tycker är fånig, tråkig att titta på eller "lätt" trots att den egentligen är extremavancerad. Det är sjukt svårt att få en häst att studsa fram och lyfta på benen eller gå som en makaron. Samtidigt som man sitter så stilla man kan och ser oberörd ut.

Många tycker trots det att dressyr är jättetråkigt att titta på, och att det kan väl inte vara så svårt att rida runt runt i en ring och skutta lite.

Hoppning däremot - lika svårt, men tävlingsmomentet är lättare att förstå sig på. Vattenhinder, riva, vägra, ramla av, tid som går. Den snabbaste vinner. Yey! Fler som tittar och gillar. Men lika svårt att utöva.

Szymborska är helt klart lyrikernas hoppning och inte dressyr.

Ögonblick som man vill veta mer om

Ingenting är för litet eller stort för att finnas med. Varje dikt skulle kunna användas till att göra en hel film. Eller en hel serie. Eller en hel bok? Varje dikt är som en hel bok, men komprimerad. Som superkorta noveller som lever i mitt huvud. Vissa av människorna i dikterna vill jag veta mer om! Hur gick det sen? Hur gick det före?

Och en dikt känns som en replik direkt riktad till mig - den heter Rampfeber och börjar så här:

"Poeter och författare.

Det är så man säger.

Alltså är poeter inte författare, men i så fall vad?"

Där fick hon mig allt.

Fakta

Wislawa Szymborska, Polen, fick priset 1996 ”för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”.