Bertrand Russell – Strid för freden

Av Bertrand Russell har jag läst en samling tal och artiklar från 1964–1966. De riktar sig till olika publiker (t. ex. ”ett massmöte i Havanna”, ”London School of Economics”, ”en brittisk konferens om solidaritet med Vietnams folk”) men handlar ganska mycket om samma ämne: imperialismen är grunden till mycket ont, och USA håller på med fruktansvärda saker i Vietnam.

Först kändes det lite tungt att hela tiden börja om med samma ämne i varje tal och artikel. Men som jag tidigare konstaterat så hann vi aldrig fram till Vietnamkriget i skolan, så det var till sist ganska bra att repetera olika händelser så att jag nu faktiskt lärt mig något.

B. R. är mot kapitalism, imperialism och håller flera kraftigt fördömande tal över västländernas agerande överallt i världen. Jag tycker att han är bra på att skriva tal och artiklar. Det fungerar förvånansvärt bra att läsa dem istället för att lyssna på dem, men det hade varit intressant att höra honom själv hålla talen.

Vad har jag då lärt mig av boken? B. Russell var/är en av Vietnamkrigets största offentliga motståndare (jag känner i och för sig inte till några fler), och stod bakom Russell-tribunalen, som sammanställde bevis om brott under Vietnamkriget. USA med dess stödjare anföll och bombade och satte upp läger och betedde sig sjukt svinigt åt. Citat från sidan 88:

”Enligt amerikanarnas egna uppgifter placerades åtta miljoner vietnameser i tvångsarbetsläger i Södern. Också genom amerikanska uppgifter vet vi, att 1 500 ton bomber dagligen fälls över Nord-Vietnam; det innebär ett medeltal av 650 räder i veckan och ett tonnage, som överstiger det som gällde för Andra Världskriget och Koreakriget. Utöver detta använder de amerikanska styrkorna vapen som kemikalier, gas, napalm, fosfor, splitterbomber (lazy dogs) och bakteriologisk utrustning.”

Det är brutalt och fruktansvärt och jag håller med författaren i att USA:s agerande inte är ett dugg bättre än nazisternas under andra världskriget. Boken kan med fördel läsas innan man ser någon amerikanskt vinklad film om Vietnamkriget.

Bertrand Russell är en intressant person. Jag kommer inte läsa någon av hans filosofiska verk, men kanske en eller annan biografi. Spoilerboken vill få det till att hans anti-amerikanska inriktning efter 1962 berodde på hur han bemöttes som professor i New York. Men det tror inte jag. Han går lika hårt åt Storbritanniens regering och även fredsrörelsen, när den kräver ologiska saker av ett ockuperat folk.

Det märks tydligt att boken är från 1960-talet i språket. Ordval och vilka känslor som han anspelar på. Är man medveten om det är den ändå läsvärd.

Fakta
Bertrand Russell, Storbritannien, fick priset 1950 ”som ett erkännande åt hans mångsidiga och betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och tankefrihetens förkämpe”.

George Bernard Shaw – Pygmalion

Häjn jär en båok om en fåtti fleekk (som pråta bonschka fast opa engelscka) som sääl blommen, dells en da då’n proffesor kom på att han sku djära e exshperiment å sei om hon koonn läär sä å pråta fint.

He jär gåode göudat å läsa om när han profässorn sko lär a Eliza vörre hon sko pråta för å låt som en fin dam. N’ grevinn allradåminscht. Men I konnd et rektit håål reda på vem som vaar vem borte’n Higgins å en Pickering, så he wart nalta tjorvat.

Ätt mang tiim i n’ Higgins skåol fåå a Eliza fåra dell e kalas å pråta vä folke denna. Dom wart åll gå:pat för hon var grann na så hämst, å pråta som en prinsess. Men etter kalase trådd hon att döm et våor intressere na meir åna, så hon wart harmsk å fåor dääda. Nö sko I et säj na meir, jä konna läsa schölv om jä velle veta vörre hä gjick.

I töck att häjn jär en båok som et jär så dåli. Hä tåo et läng å läsa’na å hä jär en gåode så tjäänd historia som kan våra bra å tjänn dell. Båoka ha vorte musikal å töckedenna. I töck faktiskt jä sko läsa’na.

Åh, pitemål, vad du är fint. För er som inte är bekanta med målet sammanfattar jag här:
Jag gillade boken även om jag blandade ihop Higgins och Pickering så att jag blev helt lost i dialogerna dem emellan. Valde att läsa just denna bit av Shaw för att i allmänbildande syfte bilda mig lite om den pjäs som ligger till grund för musikalen My Fair Lady, men efter ett par sidor upptäckte jag att jag faktiskt redan har sett en version av Pygmalion på Engelska teatern i Göteborg. Det gjorde dock inget eftersom jag inte kom ihåg hur den var.

I slutet på boken har Shaw skrivit en (ganska rolig) efterskrift om hur det gick sen, och hur Eliza resonerar om vem hon vill gifta sig med. 4 poäng delas med nöje ut till detta charmanta stycke.

Fakta
George Bernard Shaw, Storbritannien, fick priset 1925 ”för hans av både idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet”.

Thomas Stearns Eliot – De knepiga katternas bok

”Betänk först dessa ord en stund:
EN KATT ÄR INTE
SOM EN HUND.”

Så. Jag har läst om en hel ström med katter som är knepiga. Det är roligt, även på svenska. Översättningen av Britt G. Hallqvist är rimmande och finurlig, och bilderna av Axel Scheffler är väldigt kattaktiga och lurviga och fina och fröjdefulla.

Favoriterna blir Om kattnamn, Rum Tum Tugger (som är en typ som alla har träffat någon gång, jag lovar), Mungojerry och Rumpelistump, Mister Mistoffeliss samt Järnvägskatten Knös.

Språket är rätt så avancerat för att vara en bok till barn. Här är ett litet smakprov:

”Mistoffeliss har monopolpatent
på alla slags magiska trollillusioner
(han förtrollar ju även kontrollkommissioner!)”

Tror att jag hade älskat den här boken när jag var yngre. Nu är jag mer måttligt kärleksfull, men ändå mycket nöjd över mitt bokval. Ty enligt Wikipedia är Eliots mest kända dikt, Det öde landet (The Waste Land), ett verk fullt med intertextualitet och hänvisningar som kräver noter för att man ska hänga med. Det är antagligen detta verk som prismotiveringen hänvisar till, även om katternas namn kan tyckas vara en märklig insats i nutida poesi.

De knepiga katternas bok är det bara att börja läsa och sedan flöda fram genom. Med andra ord en bra Nobelpristagare till den som vill börja med något lättillgängligt. Och så kan man lyssna på musiken från Cats samtidigt. Fröjden.

Fakta
Thomas Stearns Eliot, Storbritannien, fick priset 1948 ”för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi”.

Elias Canetti – Den räddade tungan

Vilken oväntad höjdare! Omslaget tycktes vid min första anblick ytterst anskrämligt, men nu i efterhand har jag omvärderat allt och anser att det ger en mycket bra sammanfattning av bokens stämning. Den är: svartvit film, barn med hatt och gamla europeiska städer. Damer med handskar och så går man på föredrag om olika saker. Donau fryser på och man måste skjuta vargar när man åker över med släden.

Boken utspelas från hans första minne när han är två år till var han är när han är sexton. 1905–1921. Och det finns en fortsättning! Ska. Definitivt. Läsas.

Jag gillar hur han skriver. Det är en slags torr sarkastisk stil på texten och han rannsakar både sig själv och andra. Han skriver om när han upptäckte att han var en outhärdlig besserwisser i klassen. Han skriver om sin stora svartsjuka om någon eller något höll på att ta modern ifrån honom. Det känns som en ärlig uppväxtbeskrivning.

Men den är också rolig på ett diskret sätt. Ett stycke handlar till exempel om hur viktigt det är att kunna språk, det kan ju rädda livet på en person. Och så illustreras detta med en liten berättelse. Han lyckas också med att berätta saker och ting så att rätt ålder kommer fram. Han stora skräcker när han är fem. Hans ilska när han är åtta. Hans upptäckande av omvärlden, och b ö c k e r n a.

En stor del av boken handlar om hans relation till sin mor. Hon fick ta över alla initiativ när hon blev änka vid 26 års ålder. Och vilka initiativ. Hon reser med barnen, de bor i olika länder och lär sig massor av språk. De flyttar från och till Wien, de läser och diskuterar. Det förekommer massor av referenser till det han läser. För hans dröm är att bli diktare, det finaste man kan vara. Och det gick ju bra!

Den som vill läsa en självbiografi kan med fördel prova den här. Eventuellt var den lite seg att komma in i, men sen. Fröjd.

Fakta
Elias Canetti, Storbritannien (född i Bulgarien), fick priset 1981 ”för ett författarskap präglat av vid utblick, idérikedom och konstnärlig kraft”.

Rudyard Kipling – Havets hjältar

Smörja! Det är vad jag vill säga om denna bok. Eftersom jag inte tycker att någon ska läsa den så berättar jag här kort om handlingen, även slutet.

Kipling har skrivit en bok som handlar om en rik, bortskämd arvtagare i 15-årsåldern som spolas över bord från en ångare, plockas upp av en fiskebåt och får jobba med besättningen resten av fiskesäsongen. Den bortskämda pojken uppfostras av fiskarna och blir En Riktig Man Med God Karaktär.

När han kommer tillbaka och träffar sina föräldrar blir hans far överlycklig över den förändring som sonen genomgått och berättar sitt livs historia som järnvägsmagnat i vilda västern. Sonen vill då börja studera för att kunna förvalta faderns imperium, eller iallafall en del av det, nämligen fartygen. Slut.

Man kan förvänta sig att en bok med titeln "Havets hjältar" innehåller en spännande handling och ett eller annat hjältedåd. Men nej. De fiskar, rensar och sover. Det mest spännande är när han ramlar i havet, och det händer typ på sidan 2. En gång kom det i och för sig dimma, och en gång fick de en stor fisk. Just det, han skar sig i handen på en lina också.

En annan (tidstypisk kanske men ändå sjukt irriterande sak) är att mamman räknas som roten till pojkens dåliga karaktär. Hon har klemat med och skämt bort honom så till den milda grad att han är ohyfsad mot äldre. Att pappan aldrig är hemma och nästan aldrig har träffat sin son har absolut inget med saken att göra.

Det enda plusset som boken får är att det är kul att lära sig lite skeppstermer och få veta lite om hur torskfisket gick till på USA:s Atlantkust. Och om det är det roligaste, då kan ni ana hur resten är.

Jag stör mig på bokens käcka ton som lika glatt upplyser om fördelarna med barnaga som om hur trevligt (den svarta) kocken tycker det är att fortsätta tjäna pojken resten av sitt liv.

Varje sida är full med dåligt kamouflerade åsikter om hur en idealisk son är och hur en idealisk man är. "Ett rejält arbete gör en riktig karl av den mest bortskämda person", skulle man kunna säga att boken tycker. Och det kan den väl få tycka, men det är vansinnigt tråkigt att läsa om.

Fakta
Rudyard Kipling, Storbritannien, fick priset 1907. Motivering: ”i betraktande av den iakttagelseförmåga, den ursprungliga inbillningskraft samt den manliga styrka i uppfattning och skildringskonst, som utmärka denna världsberömde författares skapelser”.

Winston Churchill - Det stora kriget, band 1

Churchill skriver om kriget:
Förberedelser, båtbyggande och kapprustning. Mobilisering. Skotten i Sarajevo. Tågtransporter, planer, antal soldater – de behöver underhåll (mat) och uppmuntran, allierade och hjälp. Vinklar, skuldror, axlar, flanker, flyglar, floder och fort. Och dessa linjer. Alltid dessa linjer.

England samlar ihop arméer från sitt imperium och andra allierade. Ingenting kan åka så ärofyllt framåt som ett engelskt fartyg.

Kryssare och slagskepp och jagare. Artilleri, granater och understöd. Pansarbilar och zeppelinare. Ett och annat aeroplan. Hamnar och flottbaser. Generaler och storfurstar. Kejsare. Kungar. Lodz, Mons, Marne och Antwerpen. Ostpreussen, Lemberg och Serbien. Kanalhamnarna. Polska brohuvudet.

Om allt detta handlar boken. Dessutom handlar den mycket om Churchills egna göranden och låtanden under kriget. Jag tror att han har skrivit dessa böcker för att framställa sina handlingar som bra, all kritik mot honom som obefogad och England som överlägset mest intelligent och ridderligt. Rentav moraliskt.

Är det bra läsning?
Ja och nej.

Först var det otroligt jobbigt med partiskheten (det skulle ju vara en faktabok), men efter ett tag tillför det ganska mycket för spänningen i läsningen. Utan att man kan hjälpa det så påverkas man och börjar heja på England/Frankrike/Belgien, och då blir det plötsligt viktigt hur det går. Läsningen är bitvis intressant och ibland vansinnigt tråkig. Det är bättre när Churchill berättar om det han själv upplevt. Till exempel belägringen av Antwerpen eller de olika åtgärder han gör för att utnyttja tyska spioner och öka bevakningen över hamnar mm.

Inga människoöden på nära håll

Churchill skriver om kriget på ett ganska sterilt och kallt sätt. Olika länder och makthavare agerar, det är som att titta på ett parti schack. Man kommer inte några människor särskilt nära. Men så är det ju en historiebok, ingen roman. Ibland bränner det dock till i förbifarten. En amiral som gick under med skepp och allt – ombord var även hans två söner. En bild på civilbefolkning som flyr, man ser deras blickar. En båt bemannad med reservister sänks, familjefäder allihop. Eller berättelsen om Kejsar Franz Josephs vars familj bara dör till höger och vänster.

Bilder på vanliga saker gör boken bättre
Boken innehåller, förutom text och kartor med galna pilar och streck, många bilder. De består till 40 % av bilder på olika skepp och till 40 % av porträtt på olika mustaschprydda män. Men de sista 20 % visar soldater som sitter och äter, en stadsvy 1912 jämfört med 1914, rekryteringsaffischer med folk som står runt i nyfikna klungor, övergivna vagnar eller soldater som kapitulerar. Bilderna tillför mycket för att boken ska bli mer levande. Gillar mycket.

Allt är kanske inte värt att läsa
Jag visste inte mycket om första världskriget innan, det lilla vi lärde oss på gymnasiet hade reducerats i mitt minne till ”skyttegravar”. Därför känns det som att jag faktiskt lärt mig något nytt. Däremot är det kanske inte värt att lägga tid på att läsa alla detaljer om alla slag och truppförflyttningar. Nu gjorde jag det eftersom jag skrivit in det i mina egna regler (d’oh!) men om om om jag läser en till av dessa böcker kommer jag att hoppa över vissa bitar.

Så här var krig för 100 år sedan
Boken ger många oväntade insikter om hur krig fungerade förr. Det är fascinerande att för mindre än 100 år sedan krigade människor med kanoner som drogs av hästar, anföll med cykelbrigader, började utveckla pansarvagnar genom att sätta pansar på Rolls Royce-bilar (medförandes plankor för att ta sig över de av tyskarna grävda dikena) samt funderade på om zeppelinaren eller aeroplanet var framtidens krigsvapen. De fångade u-båtar med nät och vissa sände sina order okrypterade över radio, fritt för vem som helst att lyssna. En stor armé kunde ha två dagars marschtid från längst fram till längst bak, så för att alla skulle samlas på samma plats fick de som gick främst göra halt och vänta i två dagar. Det är också lite jobbigt att se hur så mycket verkar bero på slumpen. Hur hade världen sett ut om det gått bättre för Tyskland i detta krig? Ingen vet.

Det stora kriget, band 1, får 3 poäng. Intressant, varierande läsupplevelse och något ovanligt. Den som bara orkar läsa lite kan med fördel välja sid. 217 och 218 för en bra sammanfattning av krigets orsaker och startskede.

Fakta

Winston Churchill, Storbritannien, fick priset 1953 ”för hans mästerskap i historisk och biografisk framställning samt för den lysande talekonst, med vilken han framträtt som försvarare av höga mänskliga värden”.

V.S. Naipaul - Ett hus åt Mr Biswas

Ett hus åt Mr Biswas utspelar sig på ön Trinidad, en brittisk koloni utanför Venezuela. Boken går nästan kronologiskt (förutom det avslöjande första kapitlet) igenom hela Mr Biswas 46-åriga liv. Hans otursbringande födelse, hans olyckliga barndom, hans försök att skaffa en egen inkomst, hans märkligt arrangerade giftermål med Shama Tulsi och hans strävan efter ett eget hus och ett eget liv, till skillnad från de traditionella Tulsis. Hos dem bor alla tillsammans och jobbar i familjens företag. Mr Biswas misslyckas med allt och har på köpet dålig mage.

Notis: Dessutom har han vader som dallrar när han håller upp benen i luften och petar på dem, vilket låter ganska äckligt, men om man tittar på vader i sin närhet så har de alla en tendens att dallra om man håller upp dem i luften och petar på dem. Slut på notis.

Mr Biswas och hans fru Shama har fyra barn. Deras relation är sorgligt dålig. Mr Biswas beskrivs ofta som ”mild” och ”stillsam”, till exempel på baksidan av boken. Det hindrar honom dock inte från att diktera villkor för barnen, kräva att de passar upp på honom och sparka Shama i magen när hon är gravid. Mr Biswas är visserligen stolt över barnens framgångar i skolan. Men han beter sig mycket illa mot Shama, mest genom vad han säger till henne.

På bokens baksida står det även att det är en ”humoristisk krönika över en mans liv”. Det är sannerligen en krönika, men humoristisk? I så fall en dyster, svart och tragisk humor. Jag tycker mest synd om alla dessa människor som verkar leva ett liv utan kärlek, där det viktigaste är att äga saker, att vara bättre än de andra och ha den bästa relationen till släktens lyckade son Owad. Den enda gång det står att Mr Biswas älskar någon, så är det en kalv som han fick ta hand om när han var liten. Den råkar han dock tappa bort så den drunknar. Yey, jättekul.

Det bestående intrycket av den här boken är ”Trinidad är ett riktigt skitställe”. Alla platser är smutsiga, mögliga och slarvigt byggda. Det som verkar bra är egentligen bara bluff. Det som börjar fint blir förstört. Alla drömmar krossas. Tulsi-klanen är som termiter som förstör allt i sin väg. Alla luras och utnyttjar de svagare. Yey, jättekul.

Hittade Trinidad och Port of Spain på min lysande jordglob.

V. S. Naipaul är mycket bra på att skriva om Trinidad som ett skitställe och Mr Biswas som en tragisk figur. Det känns nästan som att man är där. I Alex författardatabas står det att Naipauls far stod modell för Mr Biswas, så det kanske är därför han är så bra på att skriva om det. Hur som helst – 3 poäng. Notera dock att den enligt min uppfattning är för lång och dyster för att läsas för nöjes skull.

Fakta

V.S. Naipaul, Storbritannien, fick priset 2001 ”för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro”.

William Golding - Flugornas herre

Nu har jag läst en av de mest lästa och recenserade böckerna (jag tänker att en miljard gymnasieelever har läst den?) bland pristagarna: Flugornas herre. Svårt att komma med något nytt om den - vad finns att säga som inte redan är sagt?

Till dig som har läst den:

VISST VAR DEN BRA!

Till dig som inte har läst den:

LÄS DEN!

Min upplevelse av boken blev kanske extra intensiv eftersom jag läste den i två svep på samma dag. Svisch-svosch bara. Det kan dock rekommenderas! Man i princip befann sig på ön med dem. (Man kände dock en stark glädje över att i verkligheten befinna sig i en buss på E4:an.)

Från första sidan blev jag fångad av det som stod på raderna. Berättelsen. Det är en av bokens styrkor. Den är intensiv och driven, det finns inga onödiga stycken eller passager, alla darlings är dödade.

När jag hade läst ut boken blev jag fångad av allt som stod mellan raderna. Har gått och tänkt på den ända sedan i måndags (obs länge obs).

Den är fascinerande, tankeväckande, upprörande, realistisk, spännande, filosofisk, obehaglig och ovanlig. Och slutet, jag säger bara det, slutet. Skildringen av barnen (speciellt Jack) ur ett annat perspektiv, vänder på allt, igen.

Jag är glad över att jag har tagit del av boken och den kommer att stanna länge i mina tankar. <-- Kanske platt och urvattnad mening, men ytterst sann.

5 nobelisar.

Fakta
William Golding, Storbritannien, fick priset 1983 ”för hans romaner som med den realistiska berättarkonstens åskådlighet och med mytens mångtydiga allmängiltighet belyser mänskliga villkor i dagens värld.”

John Galsworthy - Förmöget folk (Forsytesagan del 1)

Den här boken är skriven för över hundra år sedan. Översättningen jag läst är från 1926. Ändå känns det som att Galsworthy är en ganska modern typ med en ironisk humor som jag uppskattar. Ibland blir han lite sådär "gammaldags idealistisk i textform" men inte så det stör.

Eventuellt har det varit till bokens fördel att den utspelar sig i London i slutet av 1800-talet. Jag har nyss sett Downton Abbey (världens bästa serie, jag lovar!!!) och var möjligen på förhand positivt inställd till ytterligare skildringar av ungefär samma tid.

Bokens ädla syfte är att ge en känga till behovet av att äga. Det gör den på ett snärtigt och spännande sätt. MEN. I början tyckte jag bara att den var rolig och trevlig och underhållande. Den har vad vissa skulle kalla charme. Sedan dunkar den till en i huvudet och visar sig vara en ulv i fårakläder! Jag blev alldeles bedrövad för NN:s (vill inte spoila) skull och skrev raskt upp de övriga delarna i serien på min att-läsa-lista. Måste ju få veta hur det går!

Karaktärerna, som först bara är ett myller av Forsytar, blir egna individer relativt snabbt. Trots det fortsätter beskrivningen av hur Forsytarna är som familj, släkt, flock, samhällsklass. Det är bland det roligaste med boken. Till exempel är de tveksamma till det faktum att Forsytar dör, skeptiskt inställda till personer som bär mjuk hatt, och övertygade om att man äter hammelsadel på alla bjudningar. I sitt sammanhang är det fruktansvärt roligt.

Galsworthy får 5 nobelisar. Jag gillade hela konceptet.

Fakta
John Galsworthy, Storbritannien, fick priset 1932 ”för den förnäma skildringskonst, som i 'The Forsyte Saga' uppnått sitt högsta uttryck”.

Harold Pinter - Det värker lite, Dvärgarna, Fastighetsskötaren, Hemkomsten

Nej, nu får jag inte dra ut på det längre. Pinter måste få sin recension. Så tänkte jag. Dagen innan i förrgår. Av okänd anledning har det varit svårt att få ihop något vettigt. Kanske för att Pinter har så många fans, det finns så många artiklar om honom och han av många anses vara så oerhört fantastisk. Ger lite prestationsångest. En liten smula (gaaaaah!).

Så här tänkte jag i alla fall om pjäserna när jag läste dem:

Det värker lite
Påminde mig om en episod från Boken om morfar prosten, när det är en bålgeting i linneskåpet. Festligt att läsa högt tillsammans med syster. Jag avslöjar inte slutet här, för det är det som är poängen. Intressant. Hängde med i dialogen.

Dvärgarna
Vad hände här? Mitt i allt står han och sliter i en mås?
”Mås skriker, sargar, Pete sargar, gräver, Pete skär, krossar. Pete sträcker ut liket, flaxar med vingarna, Petes näbb växer, undersöker gräver, drar, floden skälver, ingen måne [… ]”
Dvärgarna gick lika högt över mitt huvud som, ja, något som är mycket högt över något annat. Jag fattade i princip inget. Är det så med Stor Litteratur?

Fastighetsskötaren
Den här gillade jag. Stackars Davies! Inga skor som passar och en arbetslöshetsbok som är värdelös. Han är den karaktär som jag gillat mest av alla. Och han är en lögnaktig typ som modifierar vem han är beroende på vad som efterfrågas. Vad säger det om mig? Eh, ja. Om man bara ska läsa en av dessa fyra så rekommenderar jag denna.

Hemkomsten
Snabbläst och snajsigt, man kan ungefär tänka sig att man befinner sig i rummet själv och tittar på. Första intrycket: WHAT? Åtgärd: Googla. Andra intrycket: Jaha, man får t o l k a pjäser! Tredje intrycket: Men, jag gillar den fortfarande inte, hur jag än tolkar. Slutsats: Det finns olika åsikter och man måste inte gilla allt. Man kan gärna läsa den för att skaffa sig lite koll på Pinter och se om man blir upprörd eller bara säger jaha, kul för dem.

Men här måste det ändå grävas en gnutta mer i min åsikt. Varför gillar jag den inte? Kanske för att kärlek enligt pjäsen inte är som jag tror. Jag är för ung och olevd. (olevd?) I en recension av en nyuppsättning av pjäsen stod det ungefär så här: ”de som blev upprörda av pjäsen när den var ny kan nu uppleva att de känner igen sig allt för mycket själva”. Får väl läsa om den om fyrtio år eller så. Men känner jag igen mig så är det inte min favoritdag.

Pinter får 3 nobelisar. Vissa pjäser gillade jag, vissa inte. Tror inte att Pinter är någon som jag kommer läsa igen. Skulle kanske kunna se en pjäs för att se om det är skillnad på att se och att läsa.

Ps: Förordet av Lars Norén är mycket fint tycker jag.

Fakta
Harold Pinter, Storbritannien, "som i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum" fick priset 2005.

Doris Lessing - Om de gamla kunde och de unga visste

"När två medelålders människor förälskar sig är det som om två kontinenter drabbade samman" står det på baksidan av boken. Och det är just vad som händer.

Kontinenten Janna (f.d. chefredaktör på modetidning) drabbar samman med kontinenten Richard (utvandrad läkare på återbesök i Storbritannien). Deras kärlekshistoria får man följa genom alla Londons pubar och parker, tunnelbanor och torg. Jag älskar det. (Kanske för att jag nyss var där och kan se platserna framför mig och nästan ta på dem, det är som om jag stod utanför och kikade in, ehh... ja.)

Samtidigt har Jannas systerdotter Kate ockuperat ena soffhörnet på obestämd tid. Halva boken ägnade jag åt att avsky den sanitära olägenheten vid namn Kate, sedan frågade sig Janna varför det är så viktigt att stolarna är rena och fina och står ordentligt. Vet jag det? Nej. Jag fortsatte att ogilla Kate, men struntade i att dammsuga.

Den tredje historien handlar om Annie, en äldre dam som inte är nöjd med något alls faktiskt. Utom i efterhand. Dit går Janna för att hon är den enda Annie känner, förutom hemhjälpen och en av grannarna. Hög igenkänningsfaktor om du är en sån som gör saker för att ingen annan gör dem.

Boken handlar om olika sorters kärlek, och om hur svårt det kan vara att välja och veta. Det där livet alltså. Sjukt svårt. Kanske det låter klyschigt, men det struntar jag i. Jag gillar bokens teman. Titeln är dessutom fantastiskt bra. Fantastisk! Säger det igen: Fantastisk! Jag har dock inte bestämt mig för om jag gillar den engelska titeln mer (enbart If the old could). Lite mer mystisk sådär.

Doris Lessing är absolut en författare som hamnar på en väldigt nyskapad lista över Nobelpristagare som jag frivilligt kommer att läsa mer av. Berättelsen flyter, jag blir intresserad, jag bryr mig och våndas. Den känns helt enkelt som en vanlig, normal, bra bok.

Mellan de faktiska händelserna lämnas läsaren med mycket att reflektera över utan att det känns påträngande. Dock "bara" 4 nobelisar, (inte 5) för nu så här några dagar senare inser jag att jag faktiskt har en tydligare bild och känsla för "Mannen utan öde" av Imre Kertész.

Till sist

Lessing skrev både "Om de gamla kunde..." och "En god grannes dagbok" under pseudonymen Jane Somers, för att ta reda på om hon kunde bli publicerad utan sitt namn och rykte. Gillar mycket! Här finns förresten länk till den intervju som jag skrev om tidigare: Klick!

Fakta
Doris Lessing, Storbritannien, fick priset 2007 med motiveringen att hon är "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning".