José Echegaray – Den store Galeotto

Detta är ett drama om gott rykte och ”ens goda namn”. Känns det igen från Mors rival kanske?

Ernesto, 26 år, är som en son till Julian och Teodora (okända åldrar, Teodora ganska mycket yngre än Julian). Julian står i tacksamhetsskuld till Ernestos far, så när han dog fick Ernesto flytta in hos dem. När pjäsen börjar vill Ernesto försöka sig på att tjäna sina egna pengar och de har en diskussion om detta.

Det har dock börjat gå rykten i staden om att det är något skumt med att Ernesto och Teodora tillbringar så mycket tid tillsammans. De berörda vet inget om detta och är goda vänner. Allt hade kunnat fortsätta i frid och fröjd om inte Julians bror + fru bestämmer sig för att de inte längre kan tiga om detta oerhörda. De tror nämligen att de båda har en affär.

Sedan handlar pjäsen om hur det går. Vad händer när två stycken försöker rentvå sig från misstankar, men ingen tror dem? Jag kan säga så mycket som att duell med värja finns med som ett alternativ.

Titeln ”Den store Galeotto” syftar på en pjäs som Ernesto vill skriva, en pjäs om hela världen. Där en mängd olika skådespelare gör små handlingar; dramat ska tilldra sig inom personerna själva. Julian avråder honom och tycker att det är för metafysiskt:

”På vad sätt skola dessa intre stormar ge sig till känna? hvem skall berätta dem för åskådaren? hvar ser han dem? Skola vi en hel afton gå på jakt efter en blick, en suck, en gest, en lösryckt fras? Nej, min gosse, det kan man inte kalla att roa sig. Vill man ge sig in på sådana hårklyfverier, studerar man filosofi.”

Förutom i första stycket när de pratar om Ernestos pjäs är hela dramat skrivet på vers. Raderna rimmar på ett sätt som jag inte lyckats lista ut, ibland två rader efter varandra, ibland varannan eller tredje eller så en enstaka här och där. Det verkar random men är troligen ytterst planerat. Det låter snyggt när man läser det högt. Kanske har det ett namn också.

Boken trycktes i den här utgåvan 1902 och är därför skriven på äldre svenska med hv och fv. Man låter lite mer upprörd med hv och fv i sina ord, tycker jag nog allt. På försättsbladet står att handlingen försiggår i våra dagar i Madrid år 18.. men man får inte veta de sista två siffrorna.

Jättesvårt att ge den ett betyg. En 3:a känns för mycket, för jag rekommenderar den inte till någon, fast den var ju ändå lätt att läsa och ibland lite underhållande. Kanske en stark 2:a. Ja, det får det bli.

Fakta
José Echegaray, Spanien, fick priset 1904 ”med avseende fäst å hans omfattande och snillrika författarskap, som på självständigt och originellt sätt återupplivat det spanska skådespelets stora traditioner”.

Maurice Maeterlinck – Fågel blå

"Feeri i fem akter och tio tablåer" är undertiteln till detta drama av Maurice Maeterlinck. Enligt NE.se är ett feeri ett "sagoaktigt sceneri el. sagostämning" och en tablå är en underavdelning till en akt i ett skådespel. Fast det är inte så viktigt när man läser. Men jag gillar ord.

Fågel blå handlar om två skogshuggarbarn som en natt får besök av en fe. Fen ber dem att leta reda på Fågel blå, för det är det enda som kan rädda hennes sjuka dotter. Till hjälp får de en hatt med en diamant som man kan vrida på. Vrider man åt ena hållet, då kommer sakernas och trädens och djurens själar fram och man kan prata med dem, vrider man åt andra hållet – då kryper själarna tillbaka igen.

Tyltyl vrider på diamanten så att hans Hund, systern Mytyls Katt samt olika livsmedel börjar prata och blir deras följeslagare på färden. Självklart är Elden och Vattnet inte så goda vänner, och Hunden och Katten ogillar varandra och kör lite förräderi och liknande. Det blir lite makabert när Brödet skär av en bit av sin mage när barnen blir hungriga, och när Sockret bryter av sina fingrar.

Det här var en väldigt enkel pjäs att hänga med i. Kanske för att den är i sago-fantastystil, och upplagd som en resa. De möter olika personer/själar, och letar efter en specifik sak hela tiden. Inga avvikelser och så.

Den mest oväntade scenen (också lite skruvad, men ok) är när de träffar alla blåa barn som kommer att födas genom alla tider. Barnen väntar på den dag när de ska födas, och förbereder sig noga med vad de ska ta med sig. Vissa tar med sig en uppfinning (typ en extra bra förgasare) eller ett specialsätt för att odla extra stora tomater, vissa tar med sig "två brott som de ska begå" eller "scharlakansfeber och lunginflammation".

Somliga säger att Fågel blå är en symbol för längtan, eller Fågel Fenix och återfödsel. Det kan också vara en symbol för hopp. Eller lycka. Jag vet inte vad jag tror. Men antingen kan man läsa pjäsen som en underhållande saga för barn (och kanske blanda upp mellan könen vem som gör saker och vem som står bredvid och gråter, är rädda och vill gå hem i princip hela tiden) eller så kan man läsa den som en metafor över valfri symbolisk sak, typ längtan.

Pjäsen ingår i en samlingsbok med flera pjäser, så vill man kan man ju alltid fortsätta med Trolovningen, där Tyltyl och Mytyl är med igen. Fast 7 år senare.

Fakta
Maurice Maeterlinck, Belgien, fick priset 1911 ”på grund av hans mångsidiga litterära verksamhet och särskilt hans dramatiska skapelser, som utmärka sig genom fantasirikedom och genom en poetisk idealitet, vilken, stundom i sagospelets slöjade form, röjer djup inlevelse samt på ett hemlighetsfullt sätt tilltalar läsarens känsla och aning”.

Gao Xingjian – Fyra dramer

Mitt undermedvetna har idag sett till att jag inte kan lämna några fler citat än det här:

Mannen och kvinnan slutar skratta. Munken vandrar fram till scenens högra sida, vänder ryggen mot publiken, sätter sig med korslagda ben och bankar på en träfisk.

För hur det nu gick till så råkade jag idag lämna igen Fyra dramer tillsammans med de andra böckerna i påsen. Och eftersom man lämnar igen i en återlämningsautomat som rullar iväg böckerna på band ner i avlägsna lådor kan man ju omöjligt få tillbaka dem. Helt omöjligt är det. Oj vad synd att jag blev av med boken. Men träfiskcitatet hade jag redan skrivit ner, så det blir vi aldrig av med.

Nope, det här var inte alls en bok för mig. De fyra dramerna består av monologer, dialoger och munkar som balanserar ägg på pinnar. I ena stunden lever folk och i nästa stund hugger de huvudet av varandra, men fortsätter ändå älta och prata tvärs över varandras huvuden. Jag misstänker därför att alla som klagar på att Nobelpriset bara går till obegripliga och svåra, konstiga böcker enbart har läst den här. 

Jag har plågläst mig igenom den här boken. Tyckte att den var jättejättetråkig. Sedan står jag mycket frågande till påståendet att Gao är specialist på att beskriva kvinnans psyke, som förordet proklamerar. Jag identifierar mig som kvinna men inte alls med hans kvinnogestalter i boken. Men men, kanske har jag inget psyke.

Andras intryck
Paperback lover har också läst dessa dramer, annars verkar det bland bokbloggare vara mer vanligt att ha läst Andarnas berg, En ensam människas bibel eller När jag köpte ett spinnspö åt farfar. Å vad jag avundas de som gjort det valet istället.

Fakta
Gao Xingjian, Frankrike (född i Kina) fick priset 2000 ”för ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik”.

Dario Fo – Dario Fo x 4

Baksidestext:
”Dario Fo x 4 innehåller fyra uppsluppna enaktare där Fo med sedvanlig munterhet låter förvecklingarna snurra runt med lurendrejare, horbockar och gaphalsar.”

Jag fattar! Fars för clown! Förlåt Fo för att jag fick dig att verka djup och svår!  Det här är ju som att titta på något program där folk går in och ut genom dörrar och är dumma i huvudet. Fast med aningens bättre humor.

Om Nobelprisprojektet hade varit en pjäs av Dario Fo hade antagligen författarna stått gömda i golvur och klivit fram när jag minst anat det, haft kärleksaffärer huller om buller, lurat folk på pengar, skjutit och/eller balsamerat varandra samtidigt som jag åsåg det hela med stor förvirring och gjorde tappra försök att hänga med i svängarna (jag skulle t.ex. ha rollen ”polisen” eller ”frun” eller ”målare 2”). Böckerna skulle antagligen försöka lura mig på något sätt och så gifter sig alla i slutet med någon annan. Gärna nakna i en tunna.

Förutom att små pjäser är ett ypperligt sätt att komma framåt i somliga projekt är det rätt kul att läsa saker i den här formen. Och Dario Fo x 4 är nog till och med ännu lättare att börja med än Lång dags färd mot natt. Vilken man bör välja kan dock skilja sig åt beroende på om man helst läser lättsamt och komiskt eller tragiskt och djupt.

(Men enligt Dario Fos prismotivering verkar han ju även upprätta värdigheter och gissla makter, vilket han kanske gjorde här också, fast jag missade det. Eller så gisslade han kommunala regler och fuskare och folk med utomäktenskapliga förbindelser. Ingen vet.)

Fakta
Dario Fo, Italien, fick priset 1997 för att han ”i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet”.

Eugene O’Neill – Lång dags färd mot natt

Det här är ett självbiografiskt drama som O’Neill testamenterade till Dramaten (alltså i Sverige) för att han kände sig mest uppskattad här. Lite fränt ändå! Det är dedikerat till hans fru (den tredje i raden).

Efter att ha läst pjäsen är jag glad att jag även har läst hur hans liv blev sen (om det nu är han som är Edmund, men det övriga är rätt likt). För det var en väldigt dyster sak den här färden mot natten. Ändå tyckte jag att det var läsvärt och jag kan starkt rekommendera boken till folk som vill prova på ett drama.

Handlingen (som jag inte visste något om alls, även om jag har hört och sett namnet på denna pjäs en miljard gånger, till exempel som rubrik på en av OS-kommentatorernas bloggar) är:

En familj under en dag. Det är varning för ras. Det börjar som en skakning i ett par reumatiska händer och slutar i ångest och förnekelse och uppgörelse och dränkning av sorger.

Jag vet inte om slutkänslan är positiv eller negativ. Fast det kanske inte är den som räknas. Det är hur som helst väldigt bra skildrat hur raset händer. Och jag har faktiskt lite sympati för allihop, fast de är som de är.

Om jag ska jämföra pjäsen med Vävarna så tyckte jag mer om LDFMN. Fast inte nog mycket för en 4. Och jag vill inte sänka Vävarna till en 2:a, det var den alldeles för underhållande för. Jag har blivit snålare med betygen. Stackars den bok som blir kvar till sist?

Fakta
Eugene O’Neill, USA, fick priset 1936 ”för hans av kraft, ärlighet och stark känsla samt självständig, tragisk uppfattning präglade dramatik”.

Gerhart Hauptmann – Vävarna

Vävarna är en bok som är en pjäs i fem akter som bygger på ett vävaruppror i Schlesien i Tyskland på 1840-talet. Eftersom boken är så gammal står det inte "baserad på en verklig händelse" både fram och bak utan det får man googla sig till på egen hand.

Det är lite speciellt att läsa en pjäs. Kan bli hackigt, men jag tycker att här funkar det bra. I varje akt beskrivs först miljön väldigt noga och detaljerat. Sedan är det dialog, och ibland skriver han hur någon ser ut (oftast blodfattig, utmärglad och klädd i trasor). 

Hauptmann lyckas också sjukt bra med att få in ett uppror i texten utan att det är själva upproret på scenen. Det återges från olika personer som inte direkt är med exakt när det händer. Alla miljöer i texten är inomhus, men det finns till exempel dörrar och fönster samt nyfikna grannar som ingående rapporterar vad som händer. 

För att 1) vara jättejättegammal och 2) ett drama så är det oväntat spännande och intressant. Jag blir fast! I första akten lämnar vävarna in det tyg de har vävt och får ersättning. Missnöjet över den låga lönen och allas eländiga brist på mat gör att det minst sagt är dålig stämning på utlämningskontoret. I andra akten introduceras en före detta bybo, numera soldat, som kommer hem och hälsar på. Han kan eventuellt vara väldigt inne på det här med uppror och att samla alla och gå iväg och göra upp...

I handlingen ingår också en vävarsång (en sång där de sjunger om hur uselt liv de har och att allt är direktörens fel). Jag tänker att missnöje nuförtiden sällan uttrycks i att någon skriver en visa (på rim) som man sedan går ut och sjunger i grupp utanför någons hus. Fast det blir förstås värre än en sång efter hand, en uppretad folkhop är inte att lita på. Välkänd djungelregel.

En specialgrej är att boken är skriven på talspråk/dialekt från förr. Det raljeras om att det dricks schlampanjevin och det uppviglas tess dä tar en ända med förskräckälse. Först – lite störigt, sen – man vänjer sig.

Vävarna får faktiskt en 3:a. Oväntat men välförtjänt.

Fakta
Gerhart Hauptmann, Tyskland, fick priset 1912 ”förnämligast för hans rika, mångsidiga, framstående verksamhet inom den dramatiska diktningens område”.

PS: Precis den här pjäsen har Teater tillsammans spelat under sommaren 2012. Hade lätt velat se den! Fast det verkar vara inblandat någon Brecht också. Oklart vem det är eller vad han har med detta att göra. Dock har uppsättningen mest fått positiva recensioner (tror jag, det är ibland inte så lätt att tolka vad de egentligen tycker, de där kritikerna).