Ny bok om Sverige efter feberdöden

Tredje delen i Sofia Nordins spännande serie om överlevarna efter en dödlig feber är ganska fristående. Man får några vinkar till det som hänt i tidigare böcker, men i övrigt är boken sin egen roadmovie. (Road-bookie?)

Här är det Ella som är huvudperson. Hon och Nora är på väg till Umeå för att träffa andra överlevare efter att de hört ett utrop på radion. De slangar bensin från stillastående bilar, bryter sig in på mackar för att få tag i mat och sover i tält. Det är spännande att följa deras resa, men det jag tycker är bäst är hur Ella kämpar med sig själv – hur är hon egentligen när hon ställs på prov, vad är det hon saknar mest i den nya världen och hur vet man om man är kär eller bara längtar efter att vara nära någon annan?

"Jag vill inte bli lämnad. Jag vill sluta lämna folk. Jag vill inte göra någon besviken. Jag vill vidare. Jag vill komma hem. Och det enda som till sist finns kvar är det här: Om man inte har någon så finns det ingen som kan lämna en."

Jag gillar konceptet med att en ny person är berättare i varje bok och hoppas att vi får Noras perspektiv nästa gång. Fast samtidigt lämnade boken en cliffhanger som gör att jag vill veta mer om Ella. För det kommer väl fler? I den här boken ställs för första gången frågan var febern kom ifrån och varför den inte betedde sig som vanliga smittor. Det vill jag också veta!

Läsåldern är enligt förlaget 12–15. Det tror jag är en bra riktlinje, men jag läser den med stor behållning. Språket flyter lätt och författaren lyckas göra Ella till en egen person, och jag förstår lite mer varför hon varit så jobbig i den föregående boken.

Titel: Som om jag vore fantastisk
Författare: Sofia Nordin
Ålder: 12–15
Förlag: Rabén & Sjögren, 2015 (Rec-ex)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Dito

Min favoritdeckarförfattare? Ja.

Det är inte många deckare/spänningsromaner som slinker igenom per år på min läslista. Men i somras fortsatte jag med Åsa Larssons serie (bok två, tre, fyra och fem) om juristen Rebecka Martinsson och 1) undrade varför jag väntat i flera år med detta och 2) fick en ny favoritdeckarförfattare.

Brotten som böckerna handlar om är oftast ohyggliga mord (vilket jag inte alls är något fan av) men det är något med språket och hur karaktärerna beskrivs och hur det liksom inte är exotiskt med det norrbottniska utan bara självklart, som gör att jag fastnar. Hon skriver om miljöer och människor så att det blir verkligt och spännande och det känns som att jag känner lukten av skogen på hösten och hör ljudet av issörjan som blir när man drar upp en pimpelborr.

Älskar helt enkelt att hon valt att lägga berättelserna i en del av Sverige där det sällan utspelas några böcker, och inte gör det till en Stor Grej. Det bara är. Bland allt mordutredande finns jaktlag och vargfrågan och gruvfrågan och avfolkningen och grusvägarna med gropar och omtänksamheten och att man gör som man alltid har gjort och att alla vet allt om alla, och ändå inte.

Det kan vara så att jag inte riktigt kan hålla isär vad jag tyckte om vilken bok eftersom jag läste alla i ett svep. Men svepläsning passar ypperligt för de här böckerna. Man vill bara ha mer. Man vill eventuellt också ha en hund, vilket är konstigt eftersom man egentligen inte gillar hundar så mycket.


Bok 5, 4, 3 och 2. Läs mer om handling och andra detaljer på förlagets sajt.

PS: Åsa Larssons sommarprat i år var för övrigt ett sommarprat man inte ska missa. Lyssna här: SR.se (poddversion med kort musik)

(Dessutom har hon en häst. Say no more.)

Om att gräva upp en hed och brevväxla med en seriemördare

12-årige Steven gräver systematiskt upp Exmoorheden i jakt på sin morbrors kvarlevor. Han hoppas att det ska göra mormor mindre ledsen, om hon fick veta vad som hände. Morbrodern försvann som liten och blev förmodligen offer för en seriemördare som grävt ner andra barn på heden, men ingen vet säkert. Allt trappas upp när Steven tar till ett nytt grepp för att leta: han skriver ett brev till den förmodade mördaren och frågar Var?

Det är brittiskt och dimmigt och undergångsstämningen i boken sitter perfekt. Miljön och karaktärerna känns trovärdiga och jag både vill och inte vill åka dit och uppleva denna hed.

Bland det bästa i boken är hur författaren beskriver relationen mellan Steven och hans (enda) kompis Lewis. Här är ett citat från när de förhandlar om en smörgås:



Vi läste boken i min bokcirkel Picket & Pocket, och det var genomgående positiva omdömen (= högst ovanligt). Här kan du läsa vad Linnea och Anna tyckte.

Slutsats: En välskriven och spännande bok som håller mig i sitt grepp till sista sidan.

Betyg: 4 bra brev

Titel: Mörk jord
Författare: Belinda Bauer
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Modernista, 2011
Antal sidor: 288
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

3 minirecensioner och ett länktips

Minirecensioner känns som en bra sommargrej.
Läser mer, skriver mindre.

Den krympande hustrun – Andrew Kaufman

Ljudbok. Kort bok eller lång novell, man vet inte. Kanske en lång roman som krympt? I så fall har den krympt ner till det viktigaste. Gillade de surrealistiska inslagen och idén att en tjuv stjäl den affektionsvärdaste saken. Tyckte också om intervjun med författaren på slutet. A nice noice står för produktionen, två tummar upp.

Betyg: 4 miniräknare (av bästa sort)

Dagarna med farmor – Frédérique Deghelt

Snyggt omslag. Gillade inte alls språket (eller Jades kärlekshistoria), men bokens idé är bra. Jade låter sin farmor flytta in hos henne i Paris istället för på hem. Jade skriver bok, farmor har läst i hemlighet hela livet. Deras världar berikar varandra.

Men bokens övertydlighet och pratighet drar ner hela intrycket. Det kan t.ex. stå så här: ”Mamoune var så otrolig, så oförutsägbar. Jade anade redan att hon tillsammans med henne skulle få den ena överraskningen efter den andra.” eller så här ”Tack vare Mamoune uppfylldes hon av nya känslor och en insikt om att hon var förbunden med en äldre värld och kunde fortsätta sitt liv genom att spinna vidare på den väv som hon kommit ur.” (Med tanke på slutet kanske man kan se boken som ett ej antaget manus, och då blir det ju en intressant litterär effekt istället. Tror dock inte att det var tanken.)

Betyg: 2 (ganska mediokra) ”exotiska tyger”

TIPS: Marie Gröön på Dagensbok.com lyckas beskriva exakt vad som är problemet med bokens språk. Läs!

Under jorden i Villette – Ingrid Hedström

Del 3 om den belgiska undersökningsdomaren Martine Poirot. Har lyssnat som ljudbok och insett att Villette-böckerna är bättre i pappersbokform, för då blir det högre fart. Man förstod saker efter två timmars lyssning som de inte kom fram till förrän efter åtta, och det var seeeegt.

Men den är underhållande och spännande, och bygger vagt på verkliga händelser. Hon borde dock börja med mer praktiska skor. Och vad är grejen med att de uttrycker alla sina känslor genom sin blick? Sorgsen blick. Rädd blick. Mörk blick. En döljande blick. En kall blick.

Betyg: 3 armeringsjärn (inte av toppkvalitet)

Joe Hill - Horn (och omslaget har nu neutraliserats i mitt sinne)

Med bara dagar kvar till nästa bokcirkel är det väl på tiden att skriva lite om vad vi tyckte om den förra: Horn av Joe Hill (Stephen Kings son btw). Jag tyckte att den var ganska bra, en annan tyckte att den var fantastisk. Men ingen hade ogillat den.

Jag skulle inte klassa den som skräck eller thriller, utan mer som ett relationsdrama i en sömnig amerikansk kristen småstad. Merrin flyttar dit med guldkors och glänsande hår, och Ig blir kär i henne vid första ögonkastet. Det är så fint beskrivet, Ig och Merrin. Det riktigt känns hur luften står still och det är varmt och somrigt när jag läser.

Fast sen har ju boken den lilla twisten att huvudpersonen vaknar en morgon med horn på huvudet, och långsamt verkar förvandlas till en djävul. Dessa horn, som ingen annan än Ig riktigt verkar se eller bry sig om, gör dock alla han möter säger sanningar till honom, sina innersta tankar och önskningar. (De flesta har ganska otrevliga innersta tankar.)


Det läskiga omslaget giraff-style.

Det är ju inte riktigt en skräckroman, utan istället har den vissa inslag av övernaturliga grejer. Trädkojor som försvinner. Mystiskt bankande. Ja, hornen då. Ormar som samlas likt groupies. Dessutom finns det lite av en gåta, Ig försöker få reda på vem som dödat Merrin och lyckats kasta misstankarna på honom själv. Jag tycker att författaren väver ihop det ganska snyggt, det funkar med den ovanliga blandningen av uppväxtroman, imponera-på-kompisarna-bok, vänskap, läskiga grejer och kärlek. Men det var liksom inget WOW när jag läste.

Horn funkade bra som bokcirkelbok. Alla gillade den, men den gav oss också saker att diskutera. Hittills har det nämligen ofta har det blivit livligare diskussioner när vi stört oss på böckerna eller karaktärerna i dem…

Betyg: 3

Titel: Horn
Författare: Joe Hill
Översättning: Gabriel Setterborg
Förlag: Norstedts (2011)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus.

Tips: Spana också in vad bokcirkelkollegorna Bokblomma och Med näsan i en bok har skrivit om Horn.