En man som heter Ove

Varje gång jag kör bil till jobbet tänker jag på Ove. Inte för att jag kör Saab (vi har en Ford), utan för att jag väljer vägen där det finns ett trafikljus och två rondeller istället för fyra trafikljus, en rondell samt Umeås mest trafikerade övergångsställe. Alla som vet nåt vet ju faktiskt att det drar mindre bensin att hålla sig i rörelse än att stå still.



En man som heter Ove börjar med ett kapitel i en datorbutik, skrivet på ett sätt som ger mig mycket skeptiska aningar. Ove är precis en sån person som jag inte orkar med fler av. De är. Inte. Roliga.

Men om det är något som boken vill säga är det kanske att det oftast finns mer än en anledning till att människor är som de är. Och just Ove visade sig vara mycket mer än jag trodde. Har inte gråtit så mycket under läsningen av en bok på väldigt länge. Dessutom stannar den kvar i ens tankar efteråt, och det inte bara när man väljer väg till jobbet.

Vill inte säga för mycket om handlingen, men rekommenderar boken till alla som vill läsa en välfylld historia om kärlek, sorg, oväntad vänskap samt om vikten av att inneha insexnycklar, ett tankkort och lite korrugerad plåt. Och alla som vet nåt vet faktiskt att det är den bästa sortens bok.

Betyg: 4 Saabar

Titel: En man som heter Ove
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Forum
Antal sidor: 351
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Det eviga folket är inte rädda

Det eviga folket är inte rädda handlar om att växa upp i sandig del av Israel, ha en bästis, leka fast man är för gammal, ha olika bakgrunder och möjligheter. Och om militärtjänstgöringen, som nästan alla måste göra. Fast handlingen är liksom inte grejen, utan det är stämningen, stilen på språket och den ovanliga vinkeln på Israel som är bokens specialsaker och det som gör den bra.

Berättelsen kretsar kring tre personer: Avishag, Lea och Yael. En är skytteinstruktör, en är gränsvakt (vid Egypten, den fredliga gränsen där kvinnor gör värnplikten), en är militärpolis och står vid en vägtull. Även om deras öden berör mig mycket var och en när jag läser, så kan jag inte riktigt skilja dem åt så här i efterhand. Dessutom kommer fler personer in i berättelsen (jag gillar särskilt han med mackrestaurangen).

Kapitlen är nästan som små noveller, och man behöver inte läsa allt i ett svep. Jag tycker att författaren på ett otroligt bra sätt har lyckats skildra hur Israels ständiga krigande och försvarande och skyddande äter sig in i allting, är allting, och är så överväldigande närvarande att man inte kan göra annat än sätta isvatten i droppåsar, sticka en kanyl i armen och ligga och röka i solen.

Våld. Tristess, uppgivenhet och begränsade möjligheter, plus vänskap, galenskap och alltings slumpmässighet. Med ett eget språk. Här är ett citat från när Avishags militärutbildning kommit till avsnittet "tårgas":



Betyg: 4 mobilmaster.

Titel: Det eviga folket är inte rädda
Författare: Shani Boianjiu
Översättning: Erik MacQueen
Förlag: Natur och kultur, 2013
Antal sidor: 365
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

PS: Just nu läser jag utmärkta Stål av Silvia Avallone, och tycker att de här böckerna har någon slags gemensam nämnare eller likhet på ett vis. Sanden, de begränsade valen, att bli vuxen-processen, eller maktpositioners förhandlingsbarhet, om det nu är ett uttryck man kan använda om något utan att låta som en avhandling.

En häftapparat men ingen egen krok på toaletten

"Det måste vara häftapparater som betyg." Det var det enda jag säkert visste att jag skulle ha med i den här skrivelsen/recensionen av Ester Roxbergs bok Fågelhuset. I övrigt är jag osäker.

Huvudpersonen Liv är praktikant, oavlönad sådan, på någon slags kulturkoloss i Stockholm. Kanske ett förlag? Jag tror det. Symbolen för att höra till blir för mig hennes häftapparat. Den är så konkret, och används inte av de som inte behöver häfta sina papper själv. Praktikanten får kopiera och häfta.

Förutom den har Liv ett eget skrivbord och en dator där hon sitter och gör viktiga saker. Vuxenpoäng, arbetslivspoäng. Kontorspoäng. Men hon har inte en egen krok på toaletten.

Framsidan visar lite av bokens crazy kaoz, men den hade kunnat visa mer. Dock sjukt snygg.

Det boken är bra på är att visa upp hur unga människor förväntas jobba (gratis) som dårar för att bevisa att de duger, lockade av en möjlighet till anställning eventuellt i framtiden, om ingen annan bättre dyker upp, och hur det stressar sönder deras kropp och tankar och liv.

Det boken är dålig på är att ha en normal handling där man förstår vad som händer. Det dyker upp illrar och redaktörer som bor i taket, enkät medelst handuppräckning om av vad de röstat på, disktrasor som försvinner och sms från antingen den ena eller andra. Egocentriska killar som ljuger och manipulerar, Liv som vill höra till, men det blir liksom inte, går liksom inte. Som läsare blir jag frustrerad över att hon blir så utnyttjad och är så lätt som en flisa som flyger i vinden, man kan borsta bort henne från en kavaj.

I början trodde jag att det var en "vanlig berättelse" jag skulle få läsa, och när det inte visade sig stämma tog det en ganska lång bit innan jag ställde om och fick något flyt i läsningen. Det blir därför en trea i betyg för läsupplevelsen och en fyra för idé och innovativitet. Fågelhuset är en text som är väldigt speciell, med karaktärer som är ganska otrevliga. Jag gissar att man ska identifiera sig med Liv, och det gör jag kanske till viss del, men hon blir mer och mer mystisk så till sist tycker jag inte om någon karaktär alls.

Det är en bok som jag inte riktigt vet exakt vad jag tycker om - den är både tråkig, skitcool, språkligt smart, viktig och lite jobbig. Oavsett så kommer jag inte att glömma den.

Betyg: 3 till 4 häftapparater

Titel: Fågelhuset
Författare: Ester Roxberg
Förlag: X Publishing (2013)
Antal sidor: 220
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Dumskallarnas sammansvärjning = kejsarens nya kläder

Bokcirkeln och jag känner oss lurade. Hela internet fullkomligt översvämmas av lyriska lovord om den här boken. Ignatius magmun hit och Ignatius fantastiska utläggningar dit, ”det roligaste jag läst”, ”om du bara ska läsa en bok i ditt liv läs denna”. Har vi alla lånat och läst fel bok? Finns det en annan Dumskallarnas sammansvärjning, som inte är malande tråkig och ointressant?

Alla gav den betyget 1 av 5 (utom en som gav en 2:a, men hon hade inte läst mer än 100 sidor). Alla undrade varför den blivit så populär. Bokcirkelns teori/förmildrande omständighet: Komedier åldras - det som var roligt på 80-talet kanske inte upplevs roligt idag. Kanske.



Bokens handling kretsar kring Ignatius, som vore han en däst planet och alla andra små satelliter. Han är en person utan självinsikt, med en mor som vägrar släppa taget. Efter en mängd incidenter som antagligen ska anses ”dråpligt roliga” blir hon skyldig pengar för en bilkrock, och Ignatius måste skaffa ett jobb. Enligt förordet skaffar han en följd av jobb, men det är bara två. På omslaget blurbas ”en av de roligaste böckerna som någonsin skrivits” utan underskrift. Man kan tycka att vi borde ha blivit misstänksamma av dessa lögner och falsarium, för att använda Ignatius ord. Den egentliga sammansvärjningen är bokens marknadsföringskampanj.

En del av boken (känns som drygt hälften) utgörs av Ignatius anteckningar. Resten är en blandning av hans åsikter, uttalanden, göranden, fisanden, ältanden och förvrängningar av verkligheten. Och en massa andra sidohistorier som inte utgör någon intressant intrig eller handling.

Att denna bok är hyllad som rolig är h.e.l.t. o.f.a.t.t.b.a.r.t. Vi förstår inte vad författaren vill med boken, eller varför förläggaren ansåg detta vara bra. Läs den inte. Släng bort den.

Det enda roliga är att en av karaktärerna sammanfattar min åsikt om boken på sidan 316. Så här:

- Jag trodde ni skulle vara rolig. Om ni bara tänker vara tarvlig och tjatig är det lika bra att ni går.

Betyg: 1 ytterst tilltäppt magmun

Titel: Dumskallarnas sammansvärjning
Författare: John Kennedy Toole
Översättning: Einar Heckscher
Antal sidor: 387

Läs också: så här tyckte bokcirkelkollegan/bloggen Med näsan i en bok

En storm kom från paradiset

– Du menar att du återvände till Afrika frivilligt?

Det är frågan. Frågan som P får när han sitter i en cell, anklagad för spioneri, i väntan på att få komma in i ett land där han ska flyga besprutningsplan. Att just det landet och hans hemland har en komplicerad politisk historia har han liksom inte tänkt på.



Senaste bokcirkelboken En storm kom från paradiset har ett fantastiskt språk. Det finns inte ett onödigt ord i texten utan allt är genomtänkt. Det är en av de bäst skrivna böckerna jag läst i år, även om jag efter ungefär en tredjedel tyckte att den blev lite långsam. Jag gillade inte någon av karaktärerna heller. Men det gjorde konstigt nog inte så mycket. Det precisa och speciella (men samtidigt väldigt vanliga) språket gjorde hela boken bra.

Författaren kastar om väldigt mellan poetiskt och långsamt och mer faktaboksaktiga stycken. Älskar kontrasterna. Här är ett exempel som börjar med att huvudpersonen står vid ett fönster:

”Han andades, satte handen i det vita, suddiga. När han tog bort den liknade avtrycket utbredda fjädrar, vingpennor.

Cessna T-37 var ett lättviktigt, tvåsitsigt skolflygplan ursprungligen framtaget av amerikanska flygvapnet. Det hade två Continental-Teledyne J69-T-9-turbojetmotorer, byggda på kontrakt av franska Turbomeca Marboré.”

Det är en ganska kort bok, tunn till formatet men sannerligen inte till innehållet. Men man måste läsa mycket mellan raderna. En bok som kräver ganska mycket av läsaren, tyckte bokcirkeln.

Johannes Anyuru har skrivit den här boken om sin pappa. Det känns som att han letar efter vart hans pappas historia började, för att få en punkt att starta från med sin egen. Låter mkt djupt och så, men om man inte vet det, var ska man då hålla i sig?

Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid, här och där, men det blir inte trassligt. Han skriver om utbildningen i flygvapnet, flykten, slumpen, hoppet, drömmen, och hur flygandet blir ett sätt att andas. Och det är antagligen därför som han, P, återvänder till Afrika.

Betyg: 4+

Titel: En storm kom från paradiset
Författare: Johannes Anyuru
Förlag: Norstedts (2013)
Antal sidor: 247
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

3 minirecensioner och ett länktips

Minirecensioner känns som en bra sommargrej.
Läser mer, skriver mindre.

Den krympande hustrun – Andrew Kaufman

Ljudbok. Kort bok eller lång novell, man vet inte. Kanske en lång roman som krympt? I så fall har den krympt ner till det viktigaste. Gillade de surrealistiska inslagen och idén att en tjuv stjäl den affektionsvärdaste saken. Tyckte också om intervjun med författaren på slutet. A nice noice står för produktionen, två tummar upp.

Betyg: 4 miniräknare (av bästa sort)

Dagarna med farmor – Frédérique Deghelt

Snyggt omslag. Gillade inte alls språket (eller Jades kärlekshistoria), men bokens idé är bra. Jade låter sin farmor flytta in hos henne i Paris istället för på hem. Jade skriver bok, farmor har läst i hemlighet hela livet. Deras världar berikar varandra.

Men bokens övertydlighet och pratighet drar ner hela intrycket. Det kan t.ex. stå så här: ”Mamoune var så otrolig, så oförutsägbar. Jade anade redan att hon tillsammans med henne skulle få den ena överraskningen efter den andra.” eller så här ”Tack vare Mamoune uppfylldes hon av nya känslor och en insikt om att hon var förbunden med en äldre värld och kunde fortsätta sitt liv genom att spinna vidare på den väv som hon kommit ur.” (Med tanke på slutet kanske man kan se boken som ett ej antaget manus, och då blir det ju en intressant litterär effekt istället. Tror dock inte att det var tanken.)

Betyg: 2 (ganska mediokra) ”exotiska tyger”

TIPS: Marie Gröön på Dagensbok.com lyckas beskriva exakt vad som är problemet med bokens språk. Läs!

Under jorden i Villette – Ingrid Hedström

Del 3 om den belgiska undersökningsdomaren Martine Poirot. Har lyssnat som ljudbok och insett att Villette-böckerna är bättre i pappersbokform, för då blir det högre fart. Man förstod saker efter två timmars lyssning som de inte kom fram till förrän efter åtta, och det var seeeegt.

Men den är underhållande och spännande, och bygger vagt på verkliga händelser. Hon borde dock börja med mer praktiska skor. Och vad är grejen med att de uttrycker alla sina känslor genom sin blick? Sorgsen blick. Rädd blick. Mörk blick. En döljande blick. En kall blick.

Betyg: 3 armeringsjärn (inte av toppkvalitet)

Hello Kitty goes mördarmaskin

Utläst: boken med det supersnygga omslaget och den superintressanta titeln Hello Kitty måste dö.

Hade väntat mig mer om familjens krav på kinesisk-amerikanska kvinnor. Inte en berättelse om en psykopatälskande pingla som inte tvekar inför att vänta fem minuter extra vid en skivstång. För att det är det enklaste sättet att lösa problemet.

Det är som om Stephanie Plum har korsats med Emily/Amanda i Revenge och sedan hänger med Jack the Ripper. En oväntat intressant korsning, fast också obehaglig. Om boken börjar som en stillsam liten roddbåt så förvandlas den till en värsta sortens jetbåt som dundrar fram i 100 knop och dödar alla sjöhästar och känsliga rev i sin väg.


Jag borde kanske ha anat att fokus låg på DÖ. 

Absurd och skruvad. Men ganska rolig? Det finns kritik av saker och ting i den, men jag fastnar liksom i allt detta dödande. Det enda jag minns av familjens krav är ”ta på dig läppstift”. Och det känns kanske inte riktigt representativt.

Betyg: 3 (svag)

Titel: Hello Kitty måste dö
Författare: Angela S. Choi
Översättning: Lina Erkelius
Förlag: Damm förlag (2012)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Akta dig, en BILIST!

Hamnade på biblioteket (no whaat?), och sträckläste där en bok om hur man som cyklist ska överleva i trafiken. Kör lite årstidstema sådär. Boken hade en rolig stil, men det var samtidigt som att läsa en väldigt lång arg lapp.

Håller dock med om att bilister blir sura när de måste stanna för cyklister som supersmart nog transformerar sig själva till gångtrafikanter precis innan ett övergånsställe (dvs. stannar, kliver av och leder cykeln över). Detta surande har de faktiskt inte rätt till, eftersom cyklister gör en god gärning för alla andra.

Boken uppmärksammade mig också på en lurig användning av ord. Det är inte en bil som kör på en människa, det är en bilist.



Rolig, ovanlig och faktiskt mycket tankeväckande, blir mitt omdöme. Brukar du cykla i stadstrafik är den kanske ett måste.


Var är bindestrecket? På rad ett? /Arg-lapp-skrivare

Titel: Överlevnadshandbok för cyklister
Författare: Fredrik Falk
Förlag: Karneval förlag (2008)