Salvatore Quasimodo – Dikter

Denna läste jag klart förra veckan och minns nu inget av innehållet. Det kan ha varit dikter om natur och kanske relationer (ganska oriskabla gissningar). Däremot minns jag hur fantastiskt bra papperskvalitet boken hade, och att texten var satt med rejält luftigt utrymme på sidorna. En trevlig läsupplevelse rent visuellt men inte på något annat sätt.

Stilen är ganska typiskt dikt-aktig, så som jag fördomsfullt trodde förut att alla dikter var. Ett litet exempel från ”Att efterbilda glädjen”:

Där träden gör aftonen
än mer övergiven,
hur livlöst var ej ditt sista steg försvunnet,
som blomman i lindarna knappt syns
och vidhåller sitt eget öde.

(När jag bläddrade igenom boken igen för att hitta exemplet ovan kom jag på att det fanns en dikt som jag ändå tyckte hade en poäng, och det var Soldaterna gråter om natten.)

Men på grund av Odysseus får boken endast ett poäng. Det är väl i och för sig inte bokens fel, men jag börjar bli innerligt trött på att det ständigt hänvisas lite kryptiskt till Odysseus och hans irrfärder i vart och vartannat diktverk. Kan folk inte skriva om någon annan person? Är man inte en lyriker innan man skrivit något med Odysseus i? Måste man gå tillbaka och tillbaka i tiden för att hitta den ursprungligaste metaforen och så hamnar alla hos Odysseus och hans vänner? Nej, en Odysseus- och pinjefri diktsamling skulle pigga upp.

Fakta
Salvatore Quasimodo, Italien, fick priset 1959 ”för hans lyriska diktning, som med klassisk eld uttrycker samtidens tragiska livskänsla”.