Mo Yan – Vitlöksballaderna

Ӏrade bybor lyssna noga nu
när Zhang Kou ska beskriva paradiset på jorden;
När kejsar Liu av Stora Han grundade landet
befallde han byborna att odla vitlök åt honom.”

Varje kapitel inleds med en vers ur en sång som den blinde sångaren Zhang Kou sjunger. En vitlöksballad. Berättelsen utspelas i Paradisets län, som är så långt från sitt namn man kan komma.

Efter att ha läst ut boken vill jag nämligen ta en dusch och dricka ett glas rent, klart, kallt vatten. Det är inte en trygg värld som visas fram. Inget är att lita på. Inte familjen, inte staten, inte rättsväsendet. Det finns aldrig en lugn stund i boken när jag känner att ”nu kan de slappna av”. Det finns bara skräck, förklädd till vanlighet. Mycket obehagligt.

Mo Yan verkar också gilla att skriva om kroppsvätskor. Går det en sida utan att någon dricker kiss, fiser, blöder eller kräks? Eller äter löss?

”Ljudet av den medelålders kvinnans kräkningar skrämde liv i fjärde faster. Hon gnuggade sina ögon som blivit trötta av lusjakten och torkade bort lössen som fastnat i mungiporna. När de kletade fast på handryggen smetade hon av dem på väggen.”

Om böcker hade en lukt-feature som hörde ihop med berättelsen skulle den här lukta vitlök, möglig vitlök, blod, var, grodor och paddor, urin, sårskorpor och fostervatten. Och vitlök igen. Sa jag blod?

I boken berättas flera personers historia parallellt. Händelserna i nutid skrider sakta framåt medan man får veta vad som lett fram till dem. Det är ganska smart, för man undrar hela tiden var de två berättelserna ska mötas, vilken punkt är mitten?

När han fick priset kritiserades Mo Yan av många för att stödja regimen, eller vara för följsam. Men i Vitlöksballaderna får jag sannerligen inte någon positiv bild av makten. Det gör mig dock lite rädd, för om det här är okej, vilka missförhållanden är det då som censureras? Vilka böcker är det som inte ges ut?

Det blir 3 poäng, för att kärlekshistorien mellan Gao Ma och Fang Jinju är intressant och för att upproret är intressant och för att utblicken i ett kinesiskt län på 80-talet är intressant. För allt äckligt vill jag ge den en tvåa, men det är väl att vara lite väl kinkig.

Fakta
Mo Yan, Kina, ”som med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid” fick priset 2012.

Titel: Vitlöksballaderna
Författare: Mo Yan
Förlag: Bokförlaget Tranan (2012)
Översättare: Anna Gustafsson Chen
Hitta boken på: Bokus, Adlibris, biblioteket

Rabindranath Tagore – Hemmet och världen

När man läser en bok som utspelar sig för hundra år sedan är det enklare om den är skriven av en människa från samma tid som en själv. Då berättar författaren mer om miljön och maten och hur saker ser ut och vilka värderingar som råder, eftersom läsaren inte förväntas känna till det. Kanske är det lite samma som i fantasy?

Angående Indien så får jag bara veta lite om hur huset var uppbyggt med främre och bakre rum, lite om släktskap och svärdotter/svärsonens ställning. Men mycket av denna info står i översättarens noter. Bra grej, det där med noter.

Boken handlar om hur en nationalistisk våg sveper över landet. Swadeshi är den nya termen, att bara handla med indiska varor och bojkotta allt utländskt.

I centrum står Nikhil och Bimala, ett förmöget par som varit gifta i nio år. Nikhil försöker förmå Bimala att sluta dyrka honom och följa med ut i världen, att se mer än hemmet. Men hon vill inte. En dag kommer så Sandip, en vän till Nikhil och nationalist och manipulatör ut i fingerspetsarna. Bimala följer med och lyssnar på hans tal, och blir förälskad, först i nationalismen men sedan i Sandip. Sedan får hon för sig att hon är en gudinna för nationen. Boken flyter på och de tre får berätta i tur och ordning, och ge sin bild av hur det hela utvecklar sig. "Det hela"= både relationerna och politiken.

För att vara så pass lång (296 sidor) är det inte många händelser som händer. Kanske för att en av de tre berättarna hela tiden är i hemmet, där hon faktiskt inte gör så mycket alls. Hon gör inget hushållsarbete, odlar inga växter och har ingenting för sig. På de sista två sidorna blir det lite dramatiskt, men annars – en lååååångsam bok med mycket fokus på debatt om vilken typ av fosterlandskärlek som är rätt. Jag upplever att författaren tar ställning, men på ett mycket diskret sätt. Eller så är det jätteuppenbart, men jag är för ovan vid den här typen av bok så jag ser det inte.

Fakta
Rabindranath Tagore, Indien, fick priset 1913 ”på grund av hans dikters djup och höga syftning samt den skönhet och friskhet, som på ett lysande sätt införlivat hans skaldeskap i dess egen engelska dräkt även med den västerländska vitterheten”.

Lite extramaterial om författaren

Tagore har skrivit oerhört mycket. I Alex - författardatabasen som man kommer åt genom minabibliotek.se - står det att han skrivit "över tusen dikter, två tusen sångtexter, åtta romaner, åtta novellsamlingar, ett par dussin pjäser, därtill ett stort antal essäer och facklitterära texter, det mesta på bengali men några titlar på engelska." Man kan ju bli matt för mindre. (Två av sångtexterna är för övrigt Indiens och Bangladeshs nationalsånger!)

Tips: På Nobelmuseet kan man beskåda en staty/byst av Tagore (se bild till höger med blank panna). Han verkar ha varit en intressant person med många talanger och idéer. Väl värd att skriva ett arbete om i gymnasiet eller liknande. Slut på tips.

Samuel Josef Agnon – Den bortdrivne

Ska du läsa denna bok – börja med efterskriften. Där står om chassidismen, att den just bildats i slutet på 1700-talet, och hur den skilde sig från den traditionella judendomen. Det står vad en rebbe är och en förklaring till de olika årsangivelserna och högtiderna. Praktiskt om inte Trädets nyår och Nisans första sol redan är bekant. Det förklaras också varför det var extra taskigt att driva bort någon på en fredagkväll.

För det är en svår bok att förstå. Jag har inte riktigt förstått om jag har förstått. En idé till nästa utgåva är att sätta efterordet först och utöka det ännu mera. Med flera sidor.

Handlingen kretsar kring en ung man som studerar på annan ort. När hans mor dör kommer han hem och fortsätter studera skrifter och religiösa frågor från ett hus i närheten. Han har djupa kval, kanske samma hjärtfel som sin mor, och en trolovad tjej som vill pynta sig för mycket med nipper.

Både hans pappa och morfar är lärda religiösa män, så han har stora förväntningar på sig. Men han lockas av chassidismen (som är lite gladare, får jag veta av efterordet) och det tycker inte hans släkt är okej. Inre religiös kamp uppstår med viss assistans av ett religiöst sändebud.

Boken är från 1966, men språket känns äldre. Kanske för att det ska spegla 1700-talet? Ett par exempel:

”Dock vacklade de i sin ängslan, ty reb Awigdor var i svårt betryck, och det skulle kosta på honom att driva denne dädan.”

”Med den Högt Välsignade Gudens hjälp, Vrånga helga församling, vilken han stärke och stöde!”

Något positivt då? Boken ger en ganska tydlig bild av vad som var viktigt i det här samhället, på den här tiden. En ganska tydlig bild blir det paradoxalt nog genom det myckna religiösa hänvisandet, som när man läser gör själva berättelsen ganska otydlig. En annan fördel är att här och där hittar man faktiskt en liten vacker formulering. Här är min favorit:

”Det var ej snö, det var ej regn, det var ej dag, det var ej natt, det vägde mellan båda.”

Instuderingsfrågor till dig som läser/har läst
Svara i kommentarerna. Tack på förhand.

1. Vem är den bortdrivne i bokens titel? Är det chassidernas helige man eller är det sonen?
2. Varför slutar boken som den gör?
3. Vem är det religiösa sändebudet?

Fakta
Samuel Agnon, Israel, fick priset 1966 ”för hans djupt karaktärsfulla berättarkonst med motiv från det judiska folkets liv”.

Gao Xingjian – Fyra dramer

Mitt undermedvetna har idag sett till att jag inte kan lämna några fler citat än det här:

Mannen och kvinnan slutar skratta. Munken vandrar fram till scenens högra sida, vänder ryggen mot publiken, sätter sig med korslagda ben och bankar på en träfisk.

För hur det nu gick till så råkade jag idag lämna igen Fyra dramer tillsammans med de andra böckerna i påsen. Och eftersom man lämnar igen i en återlämningsautomat som rullar iväg böckerna på band ner i avlägsna lådor kan man ju omöjligt få tillbaka dem. Helt omöjligt är det. Oj vad synd att jag blev av med boken. Men träfiskcitatet hade jag redan skrivit ner, så det blir vi aldrig av med.

Nope, det här var inte alls en bok för mig. De fyra dramerna består av monologer, dialoger och munkar som balanserar ägg på pinnar. I ena stunden lever folk och i nästa stund hugger de huvudet av varandra, men fortsätter ändå älta och prata tvärs över varandras huvuden. Jag misstänker därför att alla som klagar på att Nobelpriset bara går till obegripliga och svåra, konstiga böcker enbart har läst den här. 

Jag har plågläst mig igenom den här boken. Tyckte att den var jättejättetråkig. Sedan står jag mycket frågande till påståendet att Gao är specialist på att beskriva kvinnans psyke, som förordet proklamerar. Jag identifierar mig som kvinna men inte alls med hans kvinnogestalter i boken. Men men, kanske har jag inget psyke.

Andras intryck
Paperback lover har också läst dessa dramer, annars verkar det bland bokbloggare vara mer vanligt att ha läst Andarnas berg, En ensam människas bibel eller När jag köpte ett spinnspö åt farfar. Å vad jag avundas de som gjort det valet istället.

Fakta
Gao Xingjian, Frankrike (född i Kina) fick priset 2000 ”för ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik”.

Kenzaburo Oe – Mardrömmen

Den här boken innehåller så mycket, trots sin medeltjocklek, att det känns helt omöjligt att skriva ett kortfattat referat av handlingen. Men huvudstoryn är att Fågel, huvudpersonen, och hans fru har fått ett missbildat barn. Boken berättar om hur Fågel hanterar, eller inte hanterar, detta.

Eftersom nästan allt kretsar kring Fågels drömmar, tankar, utseende, liv, handlingar och rädslor måste man förhålla sig till honom på något sätt. Jag gillar honom inte. Och ändå – det kanske är precis så här människor funkar, när det händer något som de inte alls varit förberedda på? En personlig katastrof?

På det sättet är boken ett mästerverk. Jag kan förstå att den är bra. Objektivt sett. Oe beskriver utvecklingen hos Fågel väldigt bra. Han blir extremt verklig i all sin självrannsakan och kamp för att vara mer än han är och ta sig fram.

Men han får för sig att han ska döda folk. Han har våldtagit sin vän. Han verkar hata sin fru. Han är ansvarslös. Han vill att hans barn ska dö. Han är egoistisk. Bara för att han får en Insikt där mot slutet (ändras totalt?) är han ingen som är lätt att gilla.

När jag läste boken var mina sympatier hos barnet. Det som kallas Saken på sjukhuset och som flyttas under en filt från ställe till ställe för att skammen är så stor.

Boken innehåller mycket kroppsvätskor, sex och visky. Den är brutal och dyker ner i en persons värsta skrymslen. Inte en bladvändare, inte någon person att tycka om, inte en fröjd. Den är objektivt bra, men jag tyckte inte alls om att läsa den.

Fler synpunkter rekommenderas starkt! Kafka och kannibalerna, Lyrans noblesser, Violens boksida, Litteretro och Ella Andrén på Dagensbok.com har alla skrivit intressanta bitar om denna bok. Klick!

Fakta
Kenzaburo Oe, Japan, fick priset 1994. Enligt motiveringen en författare ”som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden”.

Yasunari Kawabata – KYOTO eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden

Jag tror att jag är kär i staden Kyoto! Jag vill åka dit och se cedrarna på nordberget och de vackra trädgårdarna och årstidens blommor, violerna och sötväpplingen. Jag vill prova klädesplagget obi, hålla ett vackert tyg i händerna och få hjälp med den svåra knuten på ryggen. Jag älskar hur växter och landskap deltar i denna bok! (Notera att detta sägs av en som brukar läsa sitt snabbaste när det kommer till beskrivningar av natur, särskilt berg).

Den här fantastiska lilla boken handlar om hur en gammal traditionsfylld stad och dess invånare tittar sig omkring och vrider och vänder på sig för att möta den nya tiden. Tusenåriga traditioner möter dollar och turister. Gamla vidskepelser och onda omen möter kärlek och accepterande. I fokus står den tjugoåriga Chiëko som är enda dottern i en familj som säljer tyg. Läsaren får följa med henne under ett år av hennes liv. Kanske det hittills mest omvälvande året?

Kyoto publicerades ursprungligen som följetong i en japansk tidning, och det gör att den är alldeles ypperlig att läsa ett kapitel i taget. Den är ingen sträckläsningsbok, utan en bok för långsam läsning där man får sin dagliga dos av fantastisk natur och vackra miljöer och en intensiv handling som på samma gång är väldigt stilla. Mycket antyds bara och sker under ytan. Precis som det står i efterordet så kommer Chiëkos glädje och sorg bara till uttryck i ”en plötslig strålande blick eller i strida stumma tårar”. (I efterordet av Walter Donat får man också veta mer om Kawabatas liv och övriga böcker. Intressant! Läs!)

De unga älskande i den gamla kejsarstaden får utan tvekan 5 nobelisar. Rekommenderar den till dig som vill läsa något nytt (ovanligt, annorlunda?) som på samma gång inte alls är något nytt. Bokens ämne är giltigt överallt, för alla. Hur ska man hitta sig själv, sin plats och vara lycklig?

Fakta
Yasunari Kawabata, Japan, fick priset 1968 ”för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart”.

Orhan Pamuk - Herr Cevdet och hans söner

En ingående beskrivning av bokens handling. Innehåller fler spoilers än åttahundra genomsnittliga filmtrailers.

FÖRSTA DELEN

Herr C går runt och känner sig annorlunda, delvis för att han är en muslimsk köpman och det bara finns två sådana i staden. Han har också stora problem med sin relation till sin bror. Brodern N är sjuk (eller så inte) och ska snart dö (enligt egen utsago). Herr C och Bror N är olika (eller så inte). Herr C drömmer om familj och blomstrande affärer, medan Bror N drömmer om revolution och en ny samhällsordning.

Herr C skäms också lite för att han inte kunde svara på frågan om vad livet är till för när hans vän frågade. Kan man verkligen bara få vara en vanlig person och drömma om en trevlig vardag när det enligt vissa behövs en revolution?

Allt känns dock bättre när det blir svalare på kvällen, då har han också varit och tittat på ett hus som han vill bo i med sin framtida fru (jag har kanske inte nämnt att herr C nyligen förlovat sig med dottern till en pascha, obs mycket viktigt enligt både herr C och bror N, dock av olika anledning).

ANDRA DELEN

Herr C är gammal och grå och vill helst sitta hemma. Han har blivit rik av att importera socker under kriget (det är inte heeeeelt okej, kan man läsa mellan raderna). Han dör såsmåningom av hjärtinfarkt (efter att ha studerat myrorna på gräsmattan).

Hans söner är olika. Osman vill Syssla Med Affärer. Refik vet inte vad han vill, vilket är jobbigt för honom, dessutom har han ju allt man kan önska sig. Frågan är om han önskar sig det han har, eller något annat. Därför reser han omkring och försöker förverkliga sig själv.

Parallellt med berättelsen om honom får man följa hans kanske ännu mer förvirrade och olyckliga vänner, Ömer och Muhittin. Någonstans i bakgrunden skymtar Turkiets utveckling. (Har jag upptäckt ett skikt?) Den här delen av boken fångar mig inte alls, och de tre så kallade vännerna känns otrevliga, självgoda och ointressanta. De gillar inte ens varandra.

TREDJE DELEN

70-tal, Refiks son i fokus. Familjen har sålt huset och bor nu i lägenheter. Sonen vill måla tavlor. Han har vissa Refik-aktiga drag men är på det hela taget mer sympatisk och man skulle vilja veta lite mer om honom. Jag gillar slutet, eftersom det är oväntat ljust och hoppfullt.

RECENSIONEN

Det jobbiga med den här boken är att det inte finns någon redundans i texten, trots att den är så lång. Inga transportsträckor. Allt händer i en snabb takt. Frågor blandas med tankar. Handlingar med funderingar. Man kan säga att det är ett myller. Men efter ett tag blir man trött. Varför är vi som vi är? Det finns ingen tid att tänka efter. Man borde göra något. Och där sitter en setter. Någon gäspar.

Jag brukar gilla långa berättelser som går igenom fem släktled och ett lands historia. Mina drömmars stad-serien är en av favoriterna. Men jag blir inte fascinerad och intresserad av karaktärerna i boken. Det känns som att de alltid är en bit på håll och man inte får lära känna dem. Jag bryr mig inte om deras öden. Det hade varit intressant med mer Turkiet och mindre varje-tanke-alla-huvudpersoner-någonsin-tänkt. För den som inte känner till så mycket om Turkiets historia rekommenderas en kompletterande googling.

Ibland väcker boken en känsla. Jag kan tycka synd om huset, känna medlidande med vissa personer och önska att vissa skulle sluta att bara tänka på sig själva. Ibland vill jag skälla ut någon (läs Refik) för att han är så ältande och omständig.

Sammanfattningsvis är jag glad att boken äntligen är slut.

Pamuk får därför 2 nobelisar, med reservation. Jag har hört vilda rykten om att detta inte är hans bästa bok. Han kanske får en chans till, lite senare.

I så fall väljer jag en tunnare bok.

Fakta

Orhan Pamuk, Turkiet, "som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning", fick priset 2006.