Så tänkte Akademien cirka 1978–1984

Efter världens längsta epok, de djärva förnyarna kommer nu en lite kortare: de okända mästarna.

1978–1984: Okända mästare
För att göra priset till ett praktiskt pris (författaren skulle helst med hjälp av priset kunna utveckla sina lovande anlag ännu ett par decennier) började Akademien aktivt jobba för att prisa författare som inte redan var kända. De drömde om att stå på en Lejonklippa och lyfta upp författare likt Simbor mot skyn, att beskådas som underverk av den hittills ovetande massan. De gick ut starkt med Singer (som tydligen då var helt okänd) och följde upp det med okändisarna Elytis och Milosz.

”Varför är det aldrig någon KÄND författare som får Nobelpriset i litteratur” är alltså inte bara en sak som arga människor twittrar och säger och skriver. Det har faktiskt varit Akademiens uttänkta plan, åtminstone ungefär mellan 1978 och 1984. Och oavsett vad jag tycker om de pristagare som de faktiskt har valt så gillar jag idén att ge priset till någon utanför topplistorna. Tipsa läsarna om någon som de kanske aldrig skulle ha plockat upp annars. Typ som en bokcirkel fast med 10 miljoner i prispengar inblandade.

Här finns alla jag läst från 1970-talet, och här finns alla jag läst från 1980-talet. Okända eller kända? Vad tycker du?


Allén och Espmarks bok mot bakgrund av suddig växt. Egentligen har jag förkovrat mig mer i Espmarks längre verk "Litteraturpriset - Hundra år med Nobels uppdrag" men den är icket lika snygg på bild.

Så tänkte Akademien mellan 1946 och 1978

Nobelprisprojektet fortsätter att arbeta i sakligt, upplysande och informerande syfte med att tjata om hur den här Akademien egentligen har tänkt. Förra gången om 1930-talets vanliga-människor-inriktning, nu om ungefär resten av seklets inriktning: Banbrytarna. (Blev de less på att byta riktlinjer för priset? Eller tyckte de sig ha kommit på den bästa? Om detta förtäljer inte boken*.)

1946–1978: Djärva förnyare
(För det första: Det fanns inga pristagare mellan 1940 och 1943. För det andra: Hur tänkte akademien 1944 och 1945? Johannes V. Jensen och Gabriela Mistral. Jag gissar att de är förnyare men inte riktigt lika mycket som de senare. Detta får utredas vidare.)

1946 kickade således Akademien igång en ny era. Priset skulle gå till litterära förnyare. Banbrytare. Dit hörde tydligen Hesse, Faulkner, Gidé och Eliot. Många hade tidigare inte kunnat komma på fråga, men nu snirklades de förbi olika ”moraliska hinder”. Denna epok höll på ända till 1978 och medförde att ordet ”idealisk” fick lite bredare betydelse.

Här finns alla böcker jag läst av 1940-talets pristagare, 1950-talets pristagare, 1960-talets pristagare och 1970-talets. Typ alla.


* Boken

Bingo för 70-talet

Och det årtionde som vann den prestigefulla tävlingen "först till alla Nobelpristagare" är inget mindre än 70-talet! Stort grattis! Många poeter, men hela tre 5-poängare: Solzjenitsyn, Martinson och Bashevis Singer. Som tur är kommer jag fortfarande ihåg böckerna. Hade varit lite pinsamt annars.

Här finns alla recensioner av 70-talets pristagare. Klick!

Vicente Aleixandre – Insiktens dialoger

Har haft ytterst svårt att uppbringa något intresse för Vicente Aleixandres dikter. Han har mycket emot sig. Han är poet. Jag har litet intresse för poesi. Jag blir inte exalterad och ser insikter överallt när jag läser hans verk. Tyvärr. Vi är som två tåg som aldrig möts, vare sig i Krylbo eller Hallsberg.

Men han verkar vara en intressant person, och det finns en grupp vid namn Vicente Aleixandres vänner (tror jag, det står på spanska) som vill bevara hans hus eftersom det är en så viktig symbolisk plats för den spanska dikten. Beklicka länken för en belysande bild på hans bostad.

Dessutom var han med i ett poesigäng som gick under det gemensamma namnet Generation 27, vilket jag tycker är mycket coolt. Så han är nog egentligen fantastisk. Det gör att jag har lite dåligt samvete för VA:s räkning och vill ge ett högre betyg, men nej. Det blir inte.

I Insiktens dialoger är det olika personer och djur som har dialoger (med ganska långa repliker). Jag är helt lost och trälar mig igenom det hela. Det enda som är lite ÅH är när en tjur har en dialog med matadoren på en tjurfäktningsarena. Fast jag läste inte matadoren så noga, tjuren var mer intressant.

Ett exempel på stilen:

Jag är en chimär ifall jag försöker ta ett steg eller vara en kropp. 
Jag misstror dig, du förnumna jord.
Utan tyngdlagen finns jag inte till, och jag gör uppror mot min egen tyngd.

(Ur Insiktens dialoger, dikten Två liv, sidan 51.)

Det blir bara 1 poäng. Hm. Poeterna har sannerligen sina startblock fyra hundra meter bakom de övriga i det här fältet.

Fakta
Vicente Aleixandre, Spanien, fick priset 1977 ”för en nyskapande diktning som belyser människans villkor i kosmos och i dagens samhälle samtidigt som den företräder mellankrigstidens stora förnyelse av den spanska poesins traditioner”.

Eugenio Montale - Ovädret och annat

Jag har dragit mig så för att skriva det här inlägget. Men nu är det antingen skriva inlägg eller betala räkningar som gäller, och då blev det så här.

Eugenio Montale. Jag känner verkligen att jag inte gör honom rättvisa med mitt tyckeri. Så här:

Han har skrivit cirka 150 dikter. I Ovädret och annat finns ett fåtal av dessa. På både originalspråk och svenska (trevligt att läsa även om jag inte kan språket, det känns mer äkta. Och så ser man om några ord börjar på samma bokstav eller låter fint när man läser upp dem).

Både baksidestexten, förordet och annat jag läser om honom ger verkligen ett sympatiskt intryck av denne Montale. Och magnolia är ett vackert ord på en vacker växt, vilket ger pluspoäng. För magnolia finns med både här och där.

MEN.

Jag har varit alldeles för trött och upptagen och oengagerad under läsningen, så jag minns inget, vet inget och känner inget när jag tänker på dikterna. Utöver magnolian finns det även pinje, men jag orkar inte ens bry mig om att bry mig. Jag orkar inte bestämma mig för om dikterna handlar om politik eller naturen. Kanske om båda? Och vad har jag med det att göra? På den nivån är engagemanget.

Ett exempel på en bit som jag gillar:

Ovädret som på magnolians torra blad

låter de långa marsåskvädrens

hagel falla

Ur: Ovädret

Ett exempel som jag inte gillar:

I de slutna ögonen

inträder en måne av amarant, ett moln är den

som sväller; och när sömnen för den allt längre bort,

är blod ännu kvar bortom döden.

Ur: I sömnen

Så, nu kan ni bilda er en egen uppfattning om det här är kul eller inte att läsa. Jag ger det 2 poäng men tycker synd om denna poet som fick så lite uppmärksamhet från mig.

Som om han skulle bry sig.

Fakta

Eugenio Montale, Italien, fick priset 1975 ”för hans särpräglade diktning som med stor konstnärlig känslighet tolkat humana värden i tecknet av en illusionsfri livssyn”.

Eyvind Johnson – Nu var det 1914

Det här med namn alltså. Och så var det 1914 heter ju inte boken. Som jag skrev förut. Den heter Nu var det 1914. Men den är tydligen en egen bok! Så jag hade inte ens behövt tillämpa Eyvind Johnson-begränsningen. However:

Handling synligt

14-årig pojke lämnar fosterföräldrar, gör en snabbvisit hos föräldrar för att sedan medelst tåg dra ut i vida världen. Den vida världen innebär flottning, tegelbruk och potatisupptagning. Det är dock inte så mycket action som det kan låta här.

Handling osynligt

14-årig pojke blir vuxen. Går från att vara rädd, söka sin plats och vilja passa in till att känna att hallå, att leva är ju värsta grejen! (Vilket han kanske hade sagt om han varit 14 idag.)

Miljö

Norrbotten! Omslaget på boken=hemma. Älvar är älvar och inga floder eller åar. Tallskog och granskog. Tror att den till och med luktar nysågade stockar. Eventuellt.

Tyckeri

I början tyckte jag inte om berättarstilen. Att kalla någon för "den gamla kvinnan" istället för "min faster" eller vad hon nu var kändes överdrivet. Och det är ju ganska enformigt arbete han hamnar på, den unge mannen. Men det tar sig! Jag börjar så smått bry mig lite om de här personerna, som ger bort sin klocka innan sprängning, utifallatt.

Och mitt i allt dyker det upp en saga om hur dimman ger folk sjukdomar. Den gillade jag, oväntat nog. Kan ju annars vara ganska sträng mot random saker som inte hör till berättelsen.

I Johnsons efterord (till hela Romanen om Olof) får sagan sin förklaring:

"Om författarens försök att ge en helbild slinter mot en ofta tråkig verklighet, som tycks honom så grå att han lägger ner pennan och bara sitter och stirrar ut i luften, då kan han göra omvägen över sagan. Sagan är alltid en öppen dörr."

Håller med om att sagan gav en bättre helbild av 1914.

Romanen om Olof sägs vara självbiografisk till viss del. Jag vill därför lägga en liten lapp till den stackars 14-åringen på hans brits där det står: "HEJ! Du kommer i framtiden att sitta i Svenska Akademien OCH få världens finaste litteraturpris! Det kan du se fram emot när du går bland dina potatisar."

Jag går dock nu och tar en dusch och njuter av mitt elektriska ljus och mitt icke dödshotande arbete.

Fakta
Eyvind Johnson, Sverige, fick priset 1974, ”för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst”.

Pablo Neruda – 20 kärleksdikter och en förtvivlad sång & Havsbävning

Pablo Nerudas första bok, 20 kärleksdikter och en förtvivlad sång, blev en storsäljare. Inte oväntat när den sägs höra till genren "erotiska dikter". Jag tycker att de påminner om Höga visan. Det står inte att ditt hår är som en flock getter, men nästan. Det är mycket "ditt skötes ros", "bröstens kullar" och sånt.

Jag är dålig på metafortolkning, och det här med att ta olika kroppsdelar och koppla ihop dem med andra vackra saker eller naturfenomen blir liksom inte erotiskt i mina ögon. Det blir högtravande och långt långt borta.

Till dess fördel: den är kort.

Och efter att ha läst om Tranströmers och Blys funderingar vid översättningar så inser jag: ÖVERSÄTTNING AV DIKT ÄR SVÅRT. (Oj, versaler och allt.) Tranströmer blev till exempel även översatt av en person som hade en förkärlek för gammaldags engelska. De översättningarna var inte alls lika bra, tyckte jag, som gillade Blys vanligare stil. Så att 20 kärleksdikter... känns så mossig kan naturligtvis bero på översättarens favoritstil.

Över till Havsbävning.

Gillade den mycket!

Den är nyare.

Den har vanligare formuleringar.

Den har bilder.

Den är lite som små sagor om de olika djuren, livet och universum och allting. Finns den att låna där du bor rekommenderar jag den framför 20 kärleksdikter eftersom den är nyare och lättare att läsa. Finns även ett förord där man får veta lite om Nerudas liv och död. Mest död.

En 2:a till den första boken och en 4:a till den andra blir väl en 3:a totalt?

Fakta

Pablo Neruda, Chile, fick priset 1971 ”för en poesi, som med verkan av en naturkraft levandegör en världsdels öden och drömmar”.

Sjöborren är havets sol. Fint va?

Harry Martinson – Nässlorna blomma

Nässlorna blomma tyckte jag om. Mycket. Den kanske fick pluspoäng redan innan jag började eftersom jag visste att den utspelade sig i Sverige, tidigt 1900-tal. Är man som jag en sucker för böcker som handlar om Förr I Tiden så är den här given i läslistan.

Boken handlar om Harry Martinsons uppväxt som föräldralös pojke (min pappa är död och min mamma är i Karlifornien), bortauktionerad till dem i socknen som tog honom mot lägst ersättning. Läsaren får följa med från rik pappa som klipper ull i Tasmanien, kråkslott, stenbrott och familjens sammanbrott. Syskonen skingras och kärleken och tryggheten försvinner.

I slutet av boken finns en ingående redogörelse för hur Martinson slitit med romanen under lång tid. Det är intressant. Men nu när jag ska skriva om boken tänker jag mer på den vuxna Harry Martinsons öde än handlingen i själva boken. Mycket tjorvigt. Tror dock att den vuxna Harry Martinsons öde får jag fördjupa mig i utanför bloggen.

Jag gillade språket mycket. Det var både rakt på sak och vackert beskrivande. Jag gillar också när man dras med i en berättelse direkt, från första sidan. Blandningen av gamla uttryck, dialekt och barns tolkning av ord gör läsningen ännu mer intressant (språk=intressant). Finns även en ordförklaring i slutet. Fröjden!

Nässlorna blomma är enligt mig en berättelse om att växa upp utan att känna sig älskad. Därför alltid aktuell. För oss som lever nu är det också en påminnelse om att livsvillkoren har förändrats EXTREMT mycket i Sverige under 1900-talet. Den kan läsas som ett tidsdokument eller som en vanlig bok om ett rörande (jo det är bästa ordet) livsöde.

5 poäng. För att den var bra. Om det här med det opassande i att Martinson själv satt i akademien när han fick priset säger jag så här: Jag har läst mycket tråkigare och sämre saker under projektets gång. Den här boken var både intressant och välskriven. Punkt.

Fakta

Harry Martinson, Sverige, fick priset 1974 ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”.

Patrick White – De fyra utkorade

Så är den äntligen utläst. De fyra utkorade. ”En modern helgonberättelse” stod det på någon recensionssida. När man inte har läst några omoderna helgonberättelser så är det svårt att se referenserna och fatta grejen. De har sett Vagnen. Jag tror att det är något från Hesekiel.

I de fyra utkorade har vi följande fyra (no what?) huvudpersoner:

Miss Hare. Lever på en förfallen herrgård (?) under sin gigantiska hatt. Älskar naturen och allt som finns i den. Hennes föräldrar brydde sig inte om henne. Kallas ful och förryckt av sin omgivning. Hon är fräknig och liknar en räv.

Mrs Godbold. Har många barn och en försupen man. Bor i ett skjul och tvättar åt folk. Hjälpte miss Hare när hon var sjuk och ensam. Beskrivs som ”en ängel” av sin förra arbetsgivare.

Alf Dubbo. En svart man (jo, det är viktigt i den här berättelsen) som vuxit upp hos missionärer tills han fördrevs eftersom pastorn låg med honom och systern anklagade honom för det. Målar tavlor med djärva motiv. Till exempel Vagnen.

Mordecai Himmelfarb. Är en judisk professor som flyttat till Australien där han börjat jobba på en cykellampfabrik. Israel var inte hans plats. Himmelfarb vill lida för att… ja varför?

Dessa fyra möts och anar att de övriga vet samma saker om Vagnen som de själva. Men de säger aldrig något rakt ut. (GAAAH vad de inte säger saker rakt ut i den här boken!)

För mycket Vagnen
Deras öden var för sig berör mig mycket, men jag förstår mig faktiskt inte på det här gudomliga/Vagniga som det handlar om. Det känns som att boken är en fantastiskt vacker luftballong, men jag har stoppat in huvudet i ballongen och ser bara luft där andra ser utsidan och hur awesome den verkligen är. Boken är full av denna typ av meningar:

”Medan hon vände tillbaka på en annan väg, kände hon igen Handen i varje ådrat löv och surrade tillsammans med biet in i den gudomliga Munnen.” Va?

I romanen finns andra saker som berör mig mer. Den judiska familjen som flyttat (flytt?) till Australien och bytt efternamn från Rosenbaum till Rosetree. Barnen vet inget om sitt ursprung. Föräldrarna lever i förklädnaden och förnekar vem de är. Livrädda att bli upptäckta.

Skriver på ett speciellt sätt
Patrick White skriver täta meningar och beskriver saker på ett speciellt sätt. Han sätter också ord på saker som andra böcker bara hoppar över. Till exempel så här:

”Alla andra ljud tycktes ha virats ihop till en boll inne i stadens centrum… ”

”… mrs Khalil fortsatte att klaga över livets ovisshet och mrs Johnnos tånaglar anställde förödelse i strumpornas tunnlar då hennes fötter trängde in i dem.”

Tilltalar inte mig
Jag kan förstå varför man gillar Patrick Whites sätt att skriva. Det är väldigt speciellt. Och om man är litterärt bevandrad kan man säkert finna stort nöje i de underliggande meningarna i den här boken. Men det tilltalar inte mig.

Boken får ändå 3 nobelisar, på grund av gråtkrisen och att flera personers öden i boken liksom fastnade.

Fakta

Patrick White, Australien, fick priset 1973 ”för en episk och psykologisk berättarkonst som infört en ny världsdel i litteraturen”.

Isaac Bashevis Singer - Skuggor över Hudsonfloden

Det är milslånga hästvägar mellan att läsa Skuggor över Hudsonfloden och att läsa en dussindeckare eller en medioker så kallad chicklit. Om de senare är lite som att titta på tråkig tv – allt beskrivs och allt sägs rakt ut – så är SÖH en upplevelse inuti hjärnan. Typ. Språket är fantastiskt. Dialogerna är fantastiska, både de som sker mellan två personer och de som sker i någons tankar. Mitt i en lång harang om religion eller filosofi eller sitt lidande kan de säga vad som helst.

Alla karaktärer är egna personer med helt egna sätt att prata, agera och tänka. Det är inte ofta man läser en bok där människorna känns så levande. Konstiga, men levande.

Tiden. Boken utspelar sig i New York på 1940-talet, precis efter andra världskriget. Hitler och nazisterna är besegrade. Boris Makaver är bestört över att Tyskland får så mycket hjälp med att bygga upp sitt land. Och som läsare blir jag också bestört. De här människorna har alldeles precis nyss undkommit förintelsen. Deras familjer och vänner är borta. De har sett och de vet att soldater dödade barn och sparkade boll med deras huvuden. De har sett människor gräva sin egen grav. Och nu försöker de skapa sig ett liv i Amerika, som är hetsigt och affärsdrivet och annorlunda än det Europa som de lämnat. Jag förstår att han är bestört! Flera miljoner människor är avrättade, och de som gjorde det får inget straff?! De får hjälp? Jag & Boris Makaver mot världen.

Alternativa titlar till boken: Hur är man en bra jude? / Finns Gud och är Gud i så fall god? / Synden straffar sig själv, eller? / Jag och Gehenna (och onda getter). Boken innehåller många filosofiska inslag, religiösa funderingar och livskriser. Karaktärerna funderar mycket på hur deras handlingar kommer att bestraffas i livet efter detta. Den som är gift med en rabbin får förtur till himlen där Toran förklaras. Det är skuldkänslor och förskjutning och återförening i en virvlande blandning. Folk blir kära, passionen flödar, de skiljs åt, de träffas igen.

Särskilt Hertz Grein flödar av passion åt alla håll, vilket gör att han sedan måste ångra sig mycket, bli from och äta inget kött. Han försöker hålla sitt inre på plats genom en mycket strikt judendom, själv kallar han det för fundamentalistiskt. Han är involverad med många damer samtidigt och har vansinnigt svårt att släppa kontakten, vilket hans älskarinna Esther formulerar så här:

”Du vill inte bara ha en kvinnas kropp – du vill ha hennes själ också, hela hennes tillvaro, hennes hjärteblod. Du vill krama ur henne som en citron, men inte ens när du har gjort det kastar du bort henne. Du har en hink bredvid dig där du lägger alla dina urkramade citroner, och då och då klämmer du lite på nån av dom för att se om det finns en droppe saft kvar.”

Åh, jag kan inte beskriva denna bok på ett rättvist sätt! Det finns så mycket i den. Det jag kan säga är att den som letar en bok med snajsig dramaturgi och rak och konkret handling i den verkliga världen inte ska leta här. Jag är en sån som gärna letar böcker med konkret handling i den verkliga världen, men ändå har jag tagit denna bok till mitt hjärta. Gillar’n skarpt. Tycker att man kan ge den en chans och fastnar man inte efter 100 sidor så kan man byta.

Den får en 5:a i betyg. Jag undrar om jag eller boken är mest förvånad över detta.

Fakta
Isaac Bashevis Singer, USA (född i Polen), fick priset 1978 ”för hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”.

PS: Notera bristen på bindestreck i titeln. Och att boken ändå får högt betyg. Mystiskt.

Aleksandr Solzjenitsyn - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Jag gillade den här boken jättemycket! Vid första anblicken ser den ganska tråkig ut. När man läser vad den handlar om så låter det inte mycket bättre. En dag i en rysk straffånges liv. Punkt. Slut. Men jag tyckte mycket om den ryska straffången och det gjorde det väldigt intressant att följa honom under en dag. Detta var dessutom en bra dag.

Huvudpersonen Ivan Denisovitjs är mycket sympatisk, trots att han gör allt han kan för att få så många fördelar som möjligt. Till exempel håller han koll på i vilken skål det finns mest havregryn när han bär brigadens bricka till bordet, och sätter sig så att den hamnar framför honom. Genom fixeringen vid mat och hur många gram de får av olika saker märker man hur absurt fångarnas liv är. Egentligen.

Boken är lättläst. Solzjenitsyn berättar rakt upp och ned om hur lägret är uppbyggt och fungerar. Vem som måste mutas med vad för att vad ska hända. Späck är en handelsvara likväl som tobak. Språket flyter och det finns inget onödigt trams som man fastnar i. Beskrivningen av lägret i den trettiogradiga kölden är vardaglig men samtidigt vacker. Trots att det inte finns någon stor dramaturgisk spänning eller vändpunkt eller konflikt så är den hela tiden intressant. Ska de hinna till uppställningen? Ska de upptäcka sågbladet i vanten eller brödet i madrassen?

Blandat med episoderna om vad de gör på dagarna så får man ta del av tankar kring vad som kommer hända efter lägret. Denisovitjs tror inte att han kommer hem, han tror att han kommer bli deporterad. Enligt förordet så var boken politiskt sprängstoff när den kom ut. Detta kan man naturligtvis fördjupa sig i, men jag väljer att inte göra det här. Läs istället förordet till boken!

Solzjenitsyn har gjort det föredömliga valet att berätta allt om en hel dag i huvudpersonens liv, istället för att berätta allt om huvudpersonens hela liv – dag för dag. Det verkar annars vara en vanlig grej bland Nobelpristagare. Vet att Solzjenitsyn även skrivit GULAG-arkipelagen som är något längre, så jag är mycket nöjd med valet av en kortare bok.

5 poäng. Gå och läs!

Fakta
Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen, fick priset 1970 ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner” .

Saul Bellow - Grip dagen

”När det gällde att dölja sina bekymmer var Tommy Wilhelm inte mindre skicklig än någon annan. Det trodde han åtminstone själv, och det fanns en viss mängd bevis som stödde honom.”

Med denna mening börjar boken, och med denna mening sätts mina förväntningar. Jag gillar den här typen av inledningar. De skapar fart, introducerar huvudpersonen snabbt, väcker mitt intresse. Vilka bekymmer? Vilka bevis? Den här Tommy Wilhelm, honom vill jag veta mer om!

Grip dagen handlar passande nog om en dag i Wilhelms liv. Från frukost, till lunch och tidig eftermiddag. Genom korta utvikningar får man dock följa hela Wilhelms liv, som inte direkt har varit så framgångsrikt som hans far skulle önska.

Wilhelm är en person som gjort dåliga val. Jag blir lite deppig av att han hela tiden gör fler. Tamkin (en extremt hjälpsam person som hjälper Wilhelm att investera sina sista 700 dollar i ister) säger att han inte ska gifta sig med lidandet, som så många gör. Och Wilhelm håller med. ”Ja, tänkte Wilhelm, lidandet är den enda form av liv som de är säkra på att kunna få, och om de överger lidandet är de rädda för att ingenting ha kvar.” Jag tycker att han pratar om sig själv, utan att förstå det. Bara sorgligt.

Far och son bor på ett hotell i New York. I olika rum på olika våningar. Tydligen var det vanligt att folk bodde på hotell på livstid? Hans far verkar göra det i alla fall. Kanske beror det på att jag sett Mad men, men jag kan liksom se dem framför mig, när de äter frukost i matsalen, deras hattar, cigarrer, rockar. Jag ser dem stå i lobbyn och skaka hand med folk med varierande förmögenheter. Genom boken besöker jag staden och tiden. Mycket trevligt.

Det märks att boken är skriven då om sin nutid, jag får sällan samma känsla när jag läser böcker som är skrivna nu om dåtid. Det finns liksom inga förklaringar eller ursäkter, personerna säger och gör saker som ”känns gammaldags” och inte skulle sägas eller göras idag, och så är det inte mer med det.

Ibland är boken rolig på ett torrt och sarkastiskt vis. ”Han hade tydligen allt en människa någonsin kan ha – vetenskaplig utbildning, kunskaper i grekiska och kemi, poetisk begåvning och nu till på köpet försörjningsplikter.”

När jag har läst de här Nobelpristagarna så känns det ofta som att böckerna passar in i varandra som pusselbitar. Wilhelm skulle kunna till exempel kunna prata med Mersault i ”Främlingen” om hur det är att inse vad som är viktigt när man verkligen ställs öga mot öga med slutet. Janna i ”Om de gamla kunde och de unga visste” skulle kunna prata allvar med Wilhelm om vikten av att bada (så slipper hans far reta sig så, och kanske istället hjälpa honom?). Wilhelms far Dr. Adler skulle kunna lära sig en del av Jolyon Forsyte om att stryka ett streck över det förflutna.

Boken är bra, men inte fantastisk. Jag gillar inramningen mer än berättelsen. Jag gillar huvudpersonen Wilhelm mer än berättelsen. Han vill så väl och erkänner sina fel men har inte något stöd från de runtomkring. De höga förväntningar jag fick på första sidan infrias inte riktigt. Boken blir helt enkelt en typisk trea – angenäm under läsningen, men kommer icke att bevaras i mitt hjärta.

Fakta

Saul Bellow, USA, fick priset 1976 ”för den mänskliga förståelse och subtila kulturanalys, som förenas i hans verk”.

Heinrich Böll - Tåget var punktligt

PUST. Äntligen var den slut. Hela 134 sidor.

Handingen i korthet: Den tyske soldaten Andreas åker tåg på väg till ryska fronten under slutet av 2:a världskriget. Han är säker på att han kommer att dö på söndag. Ett möte med en polsk prostituerad som är spion och spelar piano förändrar hans syn på resten av livet.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gjorde den så ... seg? Jag känner ju stor sympati för huvudpersonen Andreas, och det brukar betyda att jag även tycker om boken. Jag vill ta honom bort från det där eländiga tåget och ge honom världens finaste flygel och ett hus med vacker utsikt. Jag vill hitta någon som älskar honom. Jag vill att han ska känna att han har en framtid. Jag vill att han ska slippa tänka på polska städer som man kan dö utanför. I filmer om andra världskriget är tyskarna onda. Men tyskar är också 23-åriga pojkar som bara vill spela piano, har glömt sitt gevär i garderoben hos en vän och inte vill åka tåg till sin död.

Tåget var punktligt är en bok som man tycker om först när den är slut. Under läsningen var den för lång, för dyster, för psykiskt virrig, för tråkig. Men nu, nu tycker jag att delar av tågresan är beskriven så att man verkligen fattar skräcken i att sitta på det där tåget. Mötet med två andra soldater beskriver vänskap under extrema former. Mötet med Olina är skört och vackert och hjärtskärande. Slutet är abrupt och konstigt och ganska bra.

Ändå ger jag den inte mer än 3 nobelisar. Den skulle göra sig bättre som novell, där alla de bästa bitarna låg tätt tätt. Nu är den helt enkelt för tråkig just när man läser.

Fakta

Heinrich Böll, Tyskland, fick priset 1972 ”för en diktning som genom sin förening av tidshistorisk vidsyn och ömsint gestaltningsförmåga verkat förnyande inom tysk litteratur”.

Odysseus Elytis - Axion esti

För mig är Axion esti en till stora delar obegriplig bok. Den är bombastisk och öser på med vilddjur och blod och offer och skökor och ormar. Vissa saker får en förklaring längst bak, vissa namn och berg förklaras. Men ändå - Greklands historia i form av symboler, "gestaltat genom författarjagets utveckling", är svårläst.



Saker som hade underlättat: 1) att läsa boken på orignalspråk, 2) att vara grek, 3) att känna till Greklands historia i modernare tid än antiken.



MEN. På något sätt får man en upplevelse. Man får ta del av hur mycket känslor Elytis vill förmedla (även om man inte alltid förstår vilka). Man får ett intryck. Man känner stor lättnad när boken är slut.



MEN. Jag kommer inte att rekommendera denna till någon. Jag kommer inte att läsa fler saker av O. Elytis. Jag kommer inte att minnas denna som mitt läsande livs höjdpunkt.



PLUS I KANTEN. Det intryck som består är att Grekland är fantastiskt. Därför har jag försökt att på ett ytterst diskret sätt smyga in bilder från detta land i recensionen. Så att ingen ska märka hur kort den är och hur lite jag har att säga. Funkar?



POÄNG: 1 (Förlåt Grekland, det känns som att jag hugger dig i ryggen med detta betyg! Men det är ju inte ditt fel. Jag gillar dig faktiskt skarpt. Och Kapten Corellis mandolin är ju en av mina favoritböcker, kan det väga upp denna sågning?)

Fakta
Odysseus Elytis, Grekland, vann priset 1979 ”för hans poesi som mot bakgrund av grekisk tradition med sinnlig styrka och intellektuell klarsyn levandegör en modern människas kamp för frihet och skapande”.

OBS! Jag har gjort en ny bedömning och uppdaterar därför betyget till en tvåa. Detta skedde helt oväntat och frivilligt den 5 juni 2011 på grund av att världen är fantastisk.