Saint-John Perse – Krönika

Ibland när det går segt med en lyriker läser jag lite om lyrikern i stället. (Perse har jag nu hållit på med i över två månader). Med vissa har det nämligen fungerat mycket bra som motivationshöjare.

Saint-John Perse föddes på en ö i Västindien och växte upp i ”feodalt överflöd” enligt Helmer Långs bok om pristagarna. Perse jobbade bland annat som diplomat (No what? En lyriker? Diplomat? Har aldrig tidigare hänt.) i Kina och senare i Paris. Under sin diplomattid var han ännu mer anonym med sitt skrivande än tidigare, men allt han skrev under denna dolda tid brändes upp av tyskarna. För att anonymisera sig själv valde han Saint-John Perse som en pseudonym; hans riktiga namn var Marie-René-Alexis Saint-Léger.

Det har tyvärr inte hjälpt. Det bästa med boken var istället att den franska originaltexten stod på vänstersidorna och den svenska tolkningen på högersidorna. Jag har suttit och läst franska högt för mig själv och förundrats över hur många ord som ändå finns kvar i något dammigt minneshörn efter fem år med franska i skolan. Och lärt mig några nya ord, som till exempel ”tidskrön” och ”släckt kalk”.

Den franska texten låter dessutom mer rytmisk och vacker än den svenska. (Det är lurigt det där, skönhetsprodukter låter också bättre på franska.) Det vore intressant att se hur dikterna skulle vara om de kom i en översättning idag. Hur skulle svenskan låta? Jag tror: mer modern.

Hm. I läsningen av denna bok uppskattade jag alltså mest att höra ljudet av min egen röst. Och papperskvaliteten var fantastisk. Innehållet kan jag tyvärr inte uttala mig om. Perse får därför själv säga vad han har tänkt, genom ett citat från inledningen av boken. Där finns ett utdrag ur ett brev där han skriver att det är ”en dikt till jorden, till människan och till tiden, som för mig, alla tre, förenade uppgå i samma tidlösa evighetsbegrepp”. Jag gillar ändå den tanken på något vis.

Fakta
Saint-John Perse, Frankrike, fick priset 1960 ”för den höga flykten och den bildskapande fantasien i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget”.

Titel: Krönika
Författare: Saint-John Perse
Förlag: Bonniers (1960)
Översättare: Dag Hammarskjöld

Samuel Josef Agnon – Den bortdrivne

Ska du läsa denna bok – börja med efterskriften. Där står om chassidismen, att den just bildats i slutet på 1700-talet, och hur den skilde sig från den traditionella judendomen. Det står vad en rebbe är och en förklaring till de olika årsangivelserna och högtiderna. Praktiskt om inte Trädets nyår och Nisans första sol redan är bekant. Det förklaras också varför det var extra taskigt att driva bort någon på en fredagkväll.

För det är en svår bok att förstå. Jag har inte riktigt förstått om jag har förstått. En idé till nästa utgåva är att sätta efterordet först och utöka det ännu mera. Med flera sidor.

Handlingen kretsar kring en ung man som studerar på annan ort. När hans mor dör kommer han hem och fortsätter studera skrifter och religiösa frågor från ett hus i närheten. Han har djupa kval, kanske samma hjärtfel som sin mor, och en trolovad tjej som vill pynta sig för mycket med nipper.

Både hans pappa och morfar är lärda religiösa män, så han har stora förväntningar på sig. Men han lockas av chassidismen (som är lite gladare, får jag veta av efterordet) och det tycker inte hans släkt är okej. Inre religiös kamp uppstår med viss assistans av ett religiöst sändebud.

Boken är från 1966, men språket känns äldre. Kanske för att det ska spegla 1700-talet? Ett par exempel:

”Dock vacklade de i sin ängslan, ty reb Awigdor var i svårt betryck, och det skulle kosta på honom att driva denne dädan.”

”Med den Högt Välsignade Gudens hjälp, Vrånga helga församling, vilken han stärke och stöde!”

Något positivt då? Boken ger en ganska tydlig bild av vad som var viktigt i det här samhället, på den här tiden. En ganska tydlig bild blir det paradoxalt nog genom det myckna religiösa hänvisandet, som när man läser gör själva berättelsen ganska otydlig. En annan fördel är att här och där hittar man faktiskt en liten vacker formulering. Här är min favorit:

”Det var ej snö, det var ej regn, det var ej dag, det var ej natt, det vägde mellan båda.”

Instuderingsfrågor till dig som läser/har läst
Svara i kommentarerna. Tack på förhand.

1. Vem är den bortdrivne i bokens titel? Är det chassidernas helige man eller är det sonen?
2. Varför slutar boken som den gör?
3. Vem är det religiösa sändebudet?

Fakta
Samuel Agnon, Israel, fick priset 1966 ”för hans djupt karaktärsfulla berättarkonst med motiv från det judiska folkets liv”.

Michail Sjolochov – Ett människoöde

Sjolochov har skrivit ett långt (mäster)verk om människorna vid floden Don. Det har jag inte läst. Istället valde jag den novelliska Ett människoöde. I samma bok läste jag även novellen Husbonden. Den kanske är lite mer Don:sk.

Ett människoöde är en klar och tydlig berättelse, berättad av en person i boken för en annan person i boken. De har ingen relation utan träffas vid en vägkant. Berättaren, människoödet,  är en man som varit med under andra världskriget, förlorat sin familj, och nu tagit hand om en föräldralös pojke som tror att han är hans pappa.

Berättelsen innehåller, om jag ska vara krass, inget nytt som jag inte läst förr. Det finns väldigt många böcker som liknar denna. Och just Sjolokovs version var inte på något extra speciellt sätt extra bra. Det känns lite hemskt att säga så, för jag tycker att huvudpersonen är väldigt sympatisk.

Den andra novellen, Husbonden, handlar om hur ett äldre par som är bönder ger bort sina djur till kolchosen, typ det kollektiva jordbrukandet, för att kunna se fram emot en lugn ålderdom där de inte behöver slita. Men det blir inte riktigt som de tänkt, för mannen upptäcker att hans liv helt plötsligt saknar mening när han inte har några djur att ta hand om. Förr i tiden alltså. Inte så olikt nutiden.

Fakta
Michail Sjolochov, Sovjetunionen, fick priset 1965 ”för den konstnärliga kraft och ärlighet, varmed han i sitt Donska epos har gestaltat ett historiskt skede i ryska folkets liv”.

Ivo Andric – Bron över Drina

Jag har läst en bok där huvudpersonen är en bro. Det var inte så konstigt som det låter, även om den första fjärdedelen kändes lite som att titta på ett sånt där program på Kanal 10 eller Discovery där de Bygger Jättestora Saker eller Flyttar Gigantiska Grejer. Vill man ha en manual till att bygga en bro med elva valv finns det här.

Bakgrunden till bron är i korthet denna: En ung pojke som rövas bort till det osmanska riket minns för alltid överfarten över floden Drina i en ranglig färja. När han blivit en mäktig pascha beslutar han att bygga en bro över Drina och på så sätt förbinda västerlandet med orienten.

Genom boken får man sedan följa vad som händer med bron och dess stad, Višegrad, från det att bron börjar byggas år 1566 fram till första världskriget. Författaren är en allvetande berättare som dyker ner här och där och beskriver olika människors livsöden som korta noveller, samtidigt som samhällets utveckling (i hans tolkning) är den röda tråden.

Ibland får det mig att associera till Stad-serien om Stockholm av Per-Anders Fogelström. Men Fogelström låter läsarna följa med samma familj och släkt genom generationer och det känns verkligen som att jag känner dem. Här beskrivs stadens liv och människorna mer duttigt. Det blir ingen som jag bryr mig om. Men det kanske är så när det är en bro som står i centrum. Den är som en ent, finns i så många år att några fjuttiga människoår bara är en liten suck.

Det som boken gör bra är att den lyckas ge ett intryck av hur de etniska motsättningarna och spänningarna i den här delen av Europa har byggts upp. Det är turkar och schwaber och ungrare och österrikare och bosnier och judar och serber och kroater med flera. Och maktpositionen växlar.

Var den då läsvärd? Ja. Den första halvan något mindre läsvärd. Jag ger den en mycket stark 3:a.

Andra som skrivit om boken: Mimmimarie, som också tyckte att bron är huvudpersonen. Bloggen Världens litteratur, som har en mycket bra genomgång över egentligen allt runt omkring boken. Där kan ni även få veta hur det gick för bron efter bokens slut!

Fakta
Ivo Andric, Jugoslavien, fick priset 1961 ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”.

Jean-Paul Sartre – Muren

Muren är en novellsamling på 250 sidor innehållandes fem noveller. Jag läste de fyra första och valde att spara den sista till en annan gång (ty den var 100 sidor och kändes mer som en kort bok i boken än en novell).

Jag hade stora misstankar om att Sartre var en Svår och Djup och Intellektuell och Komplicerad författare. Bara för att hans namn nämns här och där med vördnad. Eventuellt kallas han för existentialismens främsta namn, och existentialism vet jag ju inte vad det är.

Men jag kunde inte ha mer fel. Det var riktigt bra noveller som innehöll allt som en novell ska ha: tydliga karaktärer, en lagom lång intrig, oväntade slut. Dessutom var de skrivna på ett helt vanligt sätt som man kunde läsa även utan att veta något om Sartres inställning till människan och moralen.

Det bästa var hur han beskriver karaktärerna utan att döma dem. Om de här berättelserna kom till kvällspressens kännedom skulle löpsedlarna säga ”TJOCK KVINNA FÖRNEDRADES AV MÖRDARMANNEN” eller ”OSKYLDIG DOTTER FÖRFÖRD AV STATYGALNING” eller liknande. Men i boken är de bara olika personer som har lite olika tankar och gör lite olika saker. (Det är mycket möjligt att Sartre använder boken för att exemplifiera någon ism, men jag tycker inte att det stör läsningen. Det är fullt möjligt att det istället berikar läsningen, ifall man kan något om herr S.)

Dessutom har han med detaljer som man sällan tänker på. Det gillar jag när det är med i en bok. Det känns som att man aldrig läst det förut. Det här till exempel:

”Madame Darbédat höll en bit turkish delight mellan fingrarna. Hon förde den försiktigt mot läpparna och höll andan för att inte det fina sockerstoftet, som den var pudrad med, skulle flyga bort när hon andades ut.”

4 starka poäng även till dessa intressanta noveller.

Fakta
Jean-Paul Sartre, Frankrike, fick priset 1964 ”för hans idérika författarskap, som genom sin frihetsanda och sanningssträvan har utövat ett vidsträckt inflytande i vår samtid”.

PS: Sartre avböjde frivilligt priset. Enligt vissa källor (Wikipedia) ville han inte klä ut sig i frack, enligt andra källor (NE) ville han inte förknippas med några som helst institutioner. Med mera.

Miguel Angel Asturias – Stormvind

Stormvind är bara drygt 200 sidor men det tog säkert 50 innan jag blev intresserad. Måttligt intresserad. Jag tror det beror på berättarstilen.

Det känns som att boken flyter på bättre på sitt originalspråk. Många meningar har långa haranger som man måste traggla sig igenom och vissa känns klumpiga på svenska. Tror även att författaren har en förkärlek för avancerade ord – något som också kan påverka läsflytet. På vissa sidor skulle man kunna plocka ut ord till ett helt högskoleprov. Till exempel:

• Latent närvarande
• Orkestrala
• Frenetiska
• Veritabelt
• Kalebasser
• Infantilism
• Epopé
• Korintiska pelare

Fast andra stycken är väldigt enkelt uppbyggda och talspråkliga. Så det kanske är en symbol för dualismen i diskursen. Eller nåt.

Boken handlar om en ort vid Guatemalas kust där det odlas bananer. Vissa från inlandet flyttar till kusten för att ta lån, köpa mark och odla bananer – livets frukt och egentligen som att odla pengar direkt på plantan – om man ska tro somliga. Men Bananbolaget (United Fruit, numera Chiquita) är sneaky och slutar köpa upp bananer. Då går odlarna i strid (försöker i alla fall) ledda av den mystiska före detta sytillbehörsförsäljaren Lester Mead.

Det är en bok med mycket uppenbart budskap: Bananbolaget gör fel och är onda. Jag gillar oftast böcker där budskapet inte är så enahanda. Bananbolagets direktör har kalla, stela ögon bakom starka glasögon. (Varför är glasögonbärare alltid de byråkratiska/onda typerna?) (Utom i Harry Potter, tack JKR för detta.) Tyvärr verkar det som att olika fruktföretag fortfarande är sneaky, Dole-dokumentären är kanske det senaste i frågan.

Stormvind innehåller även en mängd människor som gifter sig, skiljer sig, är sjuka i olika saker och förälskar sig i sjöjungfrur. Relationer är inte i fokus i boken, det får man istället lite här och där, ibland åker de till havet men alla är så utarbetade att ingen riktigt orkar njuta. Det är ganska eländigt egentligen.

Det bästa, men också konstigaste med boken, är hur den slutar. Utan att avslöja något så kan jag säga: det blir bara konstigare och konstigare och sen slutar den oväntat. Stormvind är del 1 i en serie av tre (fyra på svenska) och jag kommer troligtvis inte att läsa fortsättningen. Däremot ska jag se Dole-filmen.

Fakta
Miguel Angel Asturias, Guatemala, fick priset 1967 ”för hans färgstarka diktning med rötter i folklig egenart och indianska traditioner”.

PS: Man kan även läsa boken som ett exempel på hur de svenska matvanorna har utvecklats sedan 1967 när denna översättning gjordes. På sidan åtta hittas i en översättarnot ”aguacatepäron (avocado), en stor, mycket saftig päronliknande frukt” och på sidan nio beskrivs chilikorven chorizo. I varje kyldisk numera en standardkorv.

PS2: På Naturskyddsföreningens sajt kan man läsa mer om gifter och besprutning och annat gött som finns på de traditionella bananerna. Nobelprisprojektet äter helst inte giftbananer och rekommenderar alla att köpa Krav/Fairtrade-bananer.

Så tänkte Akademien mellan 1946 och 1978

Nobelprisprojektet fortsätter att arbeta i sakligt, upplysande och informerande syfte med att tjata om hur den här Akademien egentligen har tänkt. Förra gången om 1930-talets vanliga-människor-inriktning, nu om ungefär resten av seklets inriktning: Banbrytarna. (Blev de less på att byta riktlinjer för priset? Eller tyckte de sig ha kommit på den bästa? Om detta förtäljer inte boken*.)

1946–1978: Djärva förnyare
(För det första: Det fanns inga pristagare mellan 1940 och 1943. För det andra: Hur tänkte akademien 1944 och 1945? Johannes V. Jensen och Gabriela Mistral. Jag gissar att de är förnyare men inte riktigt lika mycket som de senare. Detta får utredas vidare.)

1946 kickade således Akademien igång en ny era. Priset skulle gå till litterära förnyare. Banbrytare. Dit hörde tydligen Hesse, Faulkner, Gidé och Eliot. Många hade tidigare inte kunnat komma på fråga, men nu snirklades de förbi olika ”moraliska hinder”. Denna epok höll på ända till 1978 och medförde att ordet ”idealisk” fick lite bredare betydelse.

Här finns alla böcker jag läst av 1940-talets pristagare, 1950-talets pristagare, 1960-talets pristagare och 1970-talets. Typ alla.


* Boken

Samuel Beckett – Slutspel

Att läsa en pjäs är som att lukta på en film. Samuel Becketts Slutspel är en pjäs i en akt, som jag bara har läst och inte sett.

Därför känns det lite som att jag har läst telefonkatalogen, en rysk bruksanvisning eller en kortare bok baklänges. Jag ser ingen poäng, fattar typ ingenting och får inte ihop vad jag läser.

Men det finns många som istället tittat på pjäsen. Och de flesta tycks gilla. Även om Expressens recensent lägger till:

"Det är sällan man ser en publik bli så gripen, fastän den vid närmare eftertanke inte fattar ett skit."

Innehållet innehåller två personer i var sin soptunna, en blind person i en stol (tidvis under ett lakan) samt en betjänt som släpar en stege fram och tillbaka för att kolla ut på ingenting med en kikare. Och så en svart låtsashund som saknar ett ben. Glömde jag något? Kanske att punkt A är mycket viktig i manuset.

Om du trots denna uttömmande beskrivning av innehållet vill ha lite mer substans, så finns några behändiga bilder från Stockholms stadsteaters version av pjäsen här.

Tydligen är Beckett känd för att skriva absurd teater. Det är ju också en genre, och den är säkert bra på sitt sätt. Men om jag skulle behöva välja mellan att gå upp klockan 05:55 varje dag resten av livet (obs jobbig sak) och att läsa Beckettska saker varje vecka skulle jag utan tvekan välja morgongrejen.

Fakta

Samuel Beckett, Irland, fick priset 1969 ”för en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning”.

John Steinbeck – Öster om Eden

Det här var en stillsam bok. Och jag är fruktansvärt besviken på baksidestexten. Därför kommer recensionen mest att bestå av kommentarer till densamma.

Baksidestext:

"När Adam Trask gifter sig med den demoniska, oemotståndligt vackra Cathy lägger han grunden till livslång olycka för sig själv och sina efterkommande."

Nej. Olyckan fanns där redan innan. Och jag tycker inte att de här personerna är mer olyckliga än några andra. De är människor och de är därför både lyckliga och olyckliga. Fel att fokusera på olycka som Bokens Stora Grej.

Baksidestext:

"Efter att ha fött tvillingsönerna Aron och Caleb, lämnar Cathy familjen vind för våg."

Ok, men ändå nej. Den fantastiska tjänaren Li tar hand om familjen och gör det bättre än Cathy någonsin skulle ha gjort. Hon sticker, men hallå – vind för våg? Att en mor lämnar är som alltid värre än att en far gör det. Typiskt.

Baksidestext:

"Pojkarna växer upp utan mor – ändå får hon en avgörande betydelse för det brödrahat som uppstår mellan dem."

WHAT? Om det är något som finns i den här boken så är det kärlek. Hat, visst, lite ibland, men det är kärlek, inte hat som driver historien framåt. Och om bröderna nu hatar varandra så är det kanske typ tre sidor.

Baksidestext:

"Med lidelse och kraft gestaltar Öster om Eden detta gripande släktdrama."

Jag blir mer gripen av släkten Hamiltons drama. Mer om dem och mindre om de här trista Trasks hade varit nice.

Baksidestext:

"Ett mäktigt verk, som ger en vid rundmålning av amerikanskt liv från inbördeskriget fram till första världskriget."

Här ger jag faktiskt baksidestexten en poäng. Det är intressant om amerikanskt liv. Fordens inträde, sheriffens valprocess, bordellernas funktion, viskyns stavning (!) och så vidare. Det är inte gulligt utan det är intressant.

Som helhet är det en väldigt stillsam bok. Det går sakta framåt och mycket av handlingen utspelar sig i tankar och känslor och föreställningar om grejer. Den går inte att läsa snabbt, 15 minuter om dagen är lagom.

Ibland är de här utläggningarna om Människan och Livet fina, ibland jättejättetråkiga. Men jag gillar den ganska omfattande utläggningen om ordet timsjel – du må. Och så gillar jag Abra, och Li. Synd att boken mest handlar om andra.

Fakta

John Steinbeck, USA, fick priset 1962 ”för hans på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonst, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn”.

Nelly Sachs – Samlade dikter

Här är ett fall där jag återigen tycker mer om poeten är om dikterna. Gabriela Mistral – stencool, Nelly Sachs – vilken imponerande person! Hon bryter normer, hon tar hand om folk, hon tar sig vidare, hon skriver på natten i världens minsta lägenhet. På snygg skrivmaskin (som hon dock kallade för stenkrossen).

Nelly Sachs flydde från Berlin till Sverige med sin mor. Det var på våren, 1940. Selma Lagerlöf skrev en rekommendation, olika personer gick i god för att de skulle ha nog med pengar, de var tvungna att ha visum till USA eftersom Sverige bara var transitland. I sista stund fick de ett råd från oväntat håll vilket gjorde att de tog flyget istället för tåget. Det rådet innebar skillnaden mellan att leva och dö.

I en kort men bra liten artikel, ”Nelly Sachs satte ord på det ofattbara” av Hans Millgård, står det så här:

”I Berlin hade hon aldrig tänkt på sig själv annat som tysk medborgare. Raslagarna och flyktingskapet gör henne till judinna och det blir nödvändigt för henne att närma sig den judiska kulturen.”

Detta märks i dikterna. Referenserna till Gamla Testamentet duggar tätt vilket ibland är svårt att hänga med i. Bileam (han med åsnan), Kain, Job, Abraham. Andra saker som återkommer är sand, stjärnor, fjärilar, barnskor och vandringar. Jag antar att de symboliserar saker, men jag vet inte vad. Nu har jag ju sagt att jag ska försöka läsa poesi utan att försöka ”förstå” och istället bara lyssna på orden. Det går sisådär. Vissa dikter fastnar jag för, vissa inte. I början kändes det bra, men sen... Jag vet inte. De flesta fastnar jag tyvärr inte för.

Millgård igen:

”Nelly Sachs […] är en av dem som försökt sätta ord på det ofattbara som ett folkmord innebär.”

Ja, hennes dikter handlar mycket om Förintelsen. Men de handlar också om längtan, förändring och förlust. Sorg. Och död.

På grund av att jag blev så fascinerad av Nelly Sachs läste jag även Flykt och förvandling, som är bok om hennes liv. Den är väldigt detaljerad, ibland för mycket, men också väldigt fantastisk. (Den kan vara extremt ingående, ibland känner jag hur författaren är i en helt annan dikt-dimension än vad jag är. Varje streck, varje punkt, varje linje, varje hårstrå betyder något.) Jag kan inte säga att jag gillar dikterna mer på grund av den, eller förstår dem mer, men jag förstår kanske mer varför hon måste skriva. Och den ger en bredare bild av Sachs än den som finns i Alex - världens bästa författardatabas.

Jag gillar att hon hittar på egna ord. Det bidrar till känslan av att hon har en egen värld som man får titta in i litegrann, men den är egentligen bara hennes.

Tyvärr har jag inte varit duktig och läst alla dikterna i den här boken från pärm till pärm. Istället har jag bläddrat och läst lite här och lite där. Ibland har jag sugits in och läst vidare i dikter från en viss samling. Det kanske är bättre att läsa dem i rätt ordning och se hur hennes diktning utvecklas med tiden, men det kändes jättejobbigt. Så på det här sättet har jag nog läst mer från fler samlingar än vad jag skulle ha gjort om jag gått systematiskt tillväga.

Mitt betyg blir 3. Men jag vill verkligen rekommendera Flykt och förvandling till dig som nu blir nyfiken på Nelly Sachs. Hon ville till exempel inte att något av hennes verk från när hon bodde i Berlin skulle räknas med när man tog upp vad hon hade skrivit. I Flykt och förvandling finns det även med utdrag från dikter, de presenteras i sitt sammanhang med lite förklaringar här och var. Dessutom finns det bilder och brev och foton, och texten är väldigt väldigt kärleksfullt skriven.

Fakta

Nelly Sachs, Sverige (född i Tyskland), fick priset 1966 ”för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde”.

Yasunari Kawabata – KYOTO eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden

Jag tror att jag är kär i staden Kyoto! Jag vill åka dit och se cedrarna på nordberget och de vackra trädgårdarna och årstidens blommor, violerna och sötväpplingen. Jag vill prova klädesplagget obi, hålla ett vackert tyg i händerna och få hjälp med den svåra knuten på ryggen. Jag älskar hur växter och landskap deltar i denna bok! (Notera att detta sägs av en som brukar läsa sitt snabbaste när det kommer till beskrivningar av natur, särskilt berg).

Den här fantastiska lilla boken handlar om hur en gammal traditionsfylld stad och dess invånare tittar sig omkring och vrider och vänder på sig för att möta den nya tiden. Tusenåriga traditioner möter dollar och turister. Gamla vidskepelser och onda omen möter kärlek och accepterande. I fokus står den tjugoåriga Chiëko som är enda dottern i en familj som säljer tyg. Läsaren får följa med henne under ett år av hennes liv. Kanske det hittills mest omvälvande året?

Kyoto publicerades ursprungligen som följetong i en japansk tidning, och det gör att den är alldeles ypperlig att läsa ett kapitel i taget. Den är ingen sträckläsningsbok, utan en bok för långsam läsning där man får sin dagliga dos av fantastisk natur och vackra miljöer och en intensiv handling som på samma gång är väldigt stilla. Mycket antyds bara och sker under ytan. Precis som det står i efterordet så kommer Chiëkos glädje och sorg bara till uttryck i ”en plötslig strålande blick eller i strida stumma tårar”. (I efterordet av Walter Donat får man också veta mer om Kawabatas liv och övriga böcker. Intressant! Läs!)

De unga älskande i den gamla kejsarstaden får utan tvekan 5 nobelisar. Rekommenderar den till dig som vill läsa något nytt (ovanligt, annorlunda?) som på samma gång inte alls är något nytt. Bokens ämne är giltigt överallt, för alla. Hur ska man hitta sig själv, sin plats och vara lycklig?

Fakta
Yasunari Kawabata, Japan, fick priset 1968 ”för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart”.

Giorgos Seferis - Dikter

"Seferis är havets och stenens diktare" står det i Spoilerboken. Det håller jag med om. Det är mycket natur. Särskilt pinjeträd. Men för att liksom connecta mer med dikterna så bytte jag diskret ut alla "pinje" mot "tall" under läsningen. Allt blev mycket mer begripligt, när jag kunde se trädet framför mig och har känslomässiga band till det.

Fast för det mesta connectade jag och dikterna inte alls. Men vissa hade något speciellt. Tankar om läsningen: Det är som att gå runt i en mindre stad på en söndag eftermiddag när nästan allt är stängt. Jag tror att det regnar också. Men mitt i allt hittar man en liten affär/café/kiosk som är öppen. Fröjden! Det känns som att det är meningen! Den här affären är bara för mig, det finns en mening med att just den här var öppen! Ska jag kanske köpa en trisslott? Men när man gått ut så infaller en lite pinsam självrannsakan. Var den så speciell, egentligen? Var det inte en lite väl... klyschig butik? Typisk kiosk sådär. Jag ska verkligen inte skriva på Facebook att jag var här. Och resten av affärerna är stängda. Ungefär så kändes det att läsa denna bok. De öppna affärerna var "Den sista dagen" och "Vårt land är stängt".

Jag har läst i en samling av dikter från olika tider. Det är oklart vem som valt ut dem, men jag gissar på översättarna, i samband med samlingens tillkomst. Den är nämligen utgiven 1963, samma år som Seferis vann. I förordet står följande upplysande mening: "Seferis ser som i en stor vision hellenismens långa historia, han vill leva sig tillbaka till det gångna och söka vad som döljer sig bakom konkreta minnesmärken." Och det kanske han gör, men jag lyckas inte förstå/fatta/förnimma/ana riktigt vad han har hittat eller exakt var han har letat.

Ord på pluslistan: morgonrodnad. Ord på minuslistan: blott, ack, rosor, törnetaggar. Och seriöst, man skriver inte dikter om älskande ORMAR. Nej.

Fakta

Giorgos Seferis, Grekland, fick priset 1963 ”för hans framstående lyriska diktning, inspirerad av djup känsla för den hellenska kulturvärlden”.