Jag hann!

Leif GW Perssons bok Gustavs grabb är nu utläst med 1,25 timmar tillgodo. Maten är i ugnen och ska snart ätas. Klockan 18 träffas bokcirkeln Picket & Pocket för en grundlig analys. Eventuellt om boken. Min framförhållning är inte helt i ofas med verkligheten med andra ord.

Boken var dock inte mycket att hänga i den stundande granen. Första delen om hans barndom var ibland lite intressant, men som tidsskildring/uppväxtskildring kom den väl inte med något nytt.

Sedan blev den en galen bok om Geijeraffären, en term som för mig inte säger något alls, för de som var med då antagligen säger ganska mycket, och för LGWP nästan blev avgörande för liv och död. Så jag förstår att han vill skriva om det. Gräva ner sig i vilka som är hans verkliga vänner och vilka han ogillar. Göra upp med allt och alla. Boken skulle kunna kallas ett försvarstal om varför han gjort som han gjort genom hela sitt liv. Kanske att boken därför är mest intressant för LGWP och hans vänner (och kanske ovänner?).

Men allt var inte så illa. Det jag gillar med boken är hur han beskriver sin pappa och sin kärlek till honom. Man förstår verkligen att den titel som LGWP varit stoltast över under sitt yrkesliv är just ”Gustavs grabb”. Och så gillar jag hans metafor ”att färglägga en ko” som uttryck för att göra som alla förväntar sig. För hela historien – bläddra till sidan 72.

Ska bli intressant att höra hur de andra uppfattat boken. Har du läst? Gillat? Inte? Varför? Speak up!

Uppdatering: här har mina bokcirkelkollegor Med näsan i en bok och Bokblomma skrivit om boken.


En annan grej jag gillar är att han vill bli mästerdetektiv. Tycker att det hade varit kul att läsa mer om hans yrke emedan jag inte känner till något alls om vad en brottsforskare gör.