19 oktober 2011

Patrick White – De fyra utkorade

Så är den äntligen utläst. De fyra utkorade. ”En modern helgonberättelse” stod det på någon recensionssida. När man inte har läst några omoderna helgonberättelser så är det svårt att se referenserna och fatta grejen. De har sett Vagnen. Jag tror att det är något från Hesekiel.

I de fyra utkorade har vi följande fyra (no what?) huvudpersoner:

Miss Hare. Lever på en förfallen herrgård (?) under sin gigantiska hatt. Älskar naturen och allt som finns i den. Hennes föräldrar brydde sig inte om henne. Kallas ful och förryckt av sin omgivning. Hon är fräknig och liknar en räv.

Mrs Godbold. Har många barn och en försupen man. Bor i ett skjul och tvättar åt folk. Hjälpte miss Hare när hon var sjuk och ensam. Beskrivs som ”en ängel” av sin förra arbetsgivare.

Alf Dubbo. En svart man (jo, det är viktigt i den här berättelsen) som vuxit upp hos missionärer tills han fördrevs eftersom pastorn låg med honom och systern anklagade honom för det. Målar tavlor med djärva motiv. Till exempel Vagnen.

Mordecai Himmelfarb. Är en judisk professor som flyttat till Australien där han börjat jobba på en cykellampfabrik. Israel var inte hans plats. Himmelfarb vill lida för att… ja varför?

Dessa fyra möts och anar att de övriga vet samma saker om Vagnen som de själva. Men de säger aldrig något rakt ut. (GAAAH vad de inte säger saker rakt ut i den här boken!)

För mycket Vagnen
Deras öden var för sig berör mig mycket, men jag förstår mig faktiskt inte på det här gudomliga/Vagniga som det handlar om. Det känns som att boken är en fantastiskt vacker luftballong, men jag har stoppat in huvudet i ballongen och ser bara luft där andra ser utsidan och hur awesome den verkligen är. Boken är full av denna typ av meningar:

”Medan hon vände tillbaka på en annan väg, kände hon igen Handen i varje ådrat löv och surrade tillsammans med biet in i den gudomliga Munnen.” Va?

I romanen finns andra saker som berör mig mer. Den judiska familjen som flyttat (flytt?) till Australien och bytt efternamn från Rosenbaum till Rosetree. Barnen vet inget om sitt ursprung. Föräldrarna lever i förklädnaden och förnekar vem de är. Livrädda att bli upptäckta.

Skriver på ett speciellt sätt
Patrick White skriver täta meningar och beskriver saker på ett speciellt sätt. Han sätter också ord på saker som andra böcker bara hoppar över. Till exempel så här:

”Alla andra ljud tycktes ha virats ihop till en boll inne i stadens centrum… ”

”… mrs Khalil fortsatte att klaga över livets ovisshet och mrs Johnnos tånaglar anställde förödelse i strumpornas tunnlar då hennes fötter trängde in i dem.”

Tilltalar inte mig
Jag kan förstå varför man gillar Patrick Whites sätt att skriva. Det är väldigt speciellt. Och om man är litterärt bevandrad kan man säkert finna stort nöje i de underliggande meningarna i den här boken. Men det tilltalar inte mig.

Boken får ändå 3 nobelisar, på grund av gråtkrisen och att flera personers öden i boken liksom fastnade.

Fakta
Patrick White, Australien, fick priset 1973 ”för en episk och psykologisk berättarkonst som infört en ny världsdel i litteraturen”.

1 kommentar:

  1. Jag läste den när Patrick White fick Nobelpriset. Var det inte så att de fyra utkorades uppgift är att likt Kristus ta på sig sin generations samlade skuld så att den övriga världen kan fortsätta existera?
    Bra bok!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...