Det är som Kulla-Gulla fast istället för upp går det ner. Får även Kejsarn av Portugallien-vibbar av far-dotter-relationen. Och så tror jag att Anne på Grönkulla skulle älska hjältinnan i berättelsen: hon har ett rent sinne, kinder med röda rosor och ögonfransar som skuggar den genomskinliga kinden. Ibland står hon också och spejar ut över vattnet. Och så blir hon förälskad.
Får intrycket att Sillanpää vill gestalta den perfekta människan, och berättelsen känns lite som en saga. Siljor kan inte finnas i verkligheten. Men med den inställningen kan jag liksom ändå acceptera hur hon är och vad hon gör, och jag tycker faktiskt riktigt mycket om henne.
Jag gillar språket. Skulle kunna försöka beskriva det som en blandning av vardagligt och filosofiskt, utan att farten i texten försvinner. ”Kustaa på Salmelus – senare Siljas far – vandrade leende alla sitt livs stigar” kan det till exempel stå på en sida. Och på en annan står det ”Hans far var en vanlig butter och tvär gubbe, modern också hon en ganska bastant gumma som hade fött hela tio barn”. Punkt slut, inga krusiduller.
I slutet dyker också striderna mellan de röda och vita upp, och en liten glimt av Finlands historia visas upp genom Siljas ögon. Boken är en vacker och sorglig berättelse som jag inte riktigt vet vilken genre den tillhör. Kanske ”moralisk resa mot döden”? Den får tre starka poäng. Om den inte hade känts så idealisk i sin inriktning hade den nog fått en fyra.
Fakta
Frans Eemil Sillanpää, Finland, fick priset 1939 ”för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar