Ty allt blir så mycket roligare som en lista. Har samlat de sju tips som jag tidigare lagt ut på Bokmässans community - där finns även andras reaktioner på tipsen!
Tips 1: Skaffa lånekort på biblioteket
Gör det.
Tips 2: Kolla upp författarna
Ta reda på vilka olika typer av skrivsätt författarna har sysslat med och välj det som du gillar mest. Älskar du lyrik är ju lyrikerna inget problem, men är du mindre entusiastisk finns det ofta alternativ. En lyriker kan ha skrivit noveller, eller en självbiografi.
Tips 3: Välj rätt bok
Gå in på en bra författardatabas och läs OM författarens olika verk. Där står det ofta om hen är mest känd för något visst verk (ibland är det kanske det man helst vill läsa) annars finns ofta små meningar om vad böckerna har för inriktning. Gillar du inte episka riddarberättelser – välj något annat (om du har så tur att författaren skriver lite olika typer). OBS: Varning för att de ibland berättar slutet även på den bästa författardatabas. Modernare pristagare kan man med fördel läsa om på bokbloggar. Om du har tur kan du även i förväg ta reda på hur långa böckerna är. För att hinna bör inte allt för många böcker vara allt för långa. Vad nu det är. :)
Ett exempel på hur en författare kan skriva böcker av olika tjocklekar. Jag valde nummer tre från vänster.
Tips 4: Håll igång
Läs ett par böcker samtidigt, minst en lyriker. Om någon bok är lite trist kan du växla med en intressantare och så håller du farten uppe. Dessutom kan du då ibland belönas med en ledig helg eftersom du just avslutat två stycken och uppnått veckans mål=fröjd.
Tips 5: Tänk på nästnästa vecka redan igår
Vissa böcker som är över hundra år gamla är svåra att få tag på. De kan behöva fjärrlånas eller skickas eller grävas fram ur arkiv. Ha en kom-ihåg-lista på bibliotekets sajt (om man kan logga in och spara saker) som du reserverar böcker ifrån med jämna mellanrum.
Tips 6: Avsätt tid för antikviteterna
Vissa böcker är för gamla för att överhuvudtaget vara betrodda med att lämna bibliotekets trygga hägn. Dessa måste du därför läsa på plats (vilket du kanske inte får veta förrän du är där för att hämta boken i fråga). Med bekväma byxor och ett regnigt väder går dock detta ganska bra.
Tips 7: Skaffa en hejaklack
Hejaklacken kan se ut på olika sätt men dess uppgift är att komma med glada tillrop, klappa dig på axeln, säga såja såja och erbjuda dig varm dryck när du är nedstämd. En blogg är sannerligen att rekommendera, men jag antar att en hängiven skara beundrare i den verkliga världen också kan fungera.
(Egentligen kanske ett tips borde vara att inte ta hem några andra böcker än just pristagare för att maximera projektet. Men det skulle vara alldeles för tråkigt och ospontant.)
Så. Slut på visdom från mig för denna gång. Vad har du för tips för att läsa det du har tänkt och inte sväva iväg eller komma av dig? Eller läser du alla böcker spontant som det faller dig på?
30 mars 2013
29 mars 2013
Att öva inför bokmässan
En av mina secret evil masterplans med att besöka Littfest var att öva inför Bokmässan i september. En god bloggambassadör rekognoscerar och tränar för att komma i toppform till själva mässveckan. Littfest utspelas i och för sig på 2 dagar istället för 4, och på en yta som Bokmässan skulle kalla ”en lagom stor yta för två montrar och en föreläsningssal”, men det är ju just det som är poängen med övning. Börja smått. Här är mina slutsatser så här långt:
Till vänster: awesome. Till höger: icke awesome.
- Ta med en vattenflaska (och om det går en bärbar toalett?)
- Välj rätt skor, annars ger din hälsporre igen (se bild nedan)
- Glöm inte ditt förprickade program (ha det i appen?)
- Ha med något att skriva på. Det blir väldigt konstiga anteckningar i mobilens pyttiga anteckningsapp (lerativt ätt att övers Ett exempel Imponerand!världen är i sig mwtaforiskfull av sammanhang). Alternativt kan man ju öva på att skriva på mobilen. (Skaffa en padda?)
- Ät regelbundet så att du inte blir för trött och går hem innan Bodil Malmsten ska prata.
Till vänster: awesome. Till höger: icke awesome.
27 mars 2013
Skulle bli en bra film i Amelie från Montmartre-stil
Hittade till Maria Goodins En nypa salt via Feelgoodbibliotekarien (tror jag) och den är sannerligen en föredömlig bok i genren som kallas feelgood fast man ändå alltid gråter när man läser.
Efter några förvirrade inledningssidor när jag kände att om hela boken är skriven så här flummigt orkar jag inte med, blev den riktigt bra. De vilda historierna om födslar i en stekpanna, flygande korvar och fluffigt äggvisp var en berättelse i berättelsen.
Boken utspelas i Cambridge, där studenten Meg flyttar hem till sin mamma som är svårt sjuk. Hon vill försöka få reda på fakta (FAKTA!) om sin barndom, det är inte för inte som hon är naturvetare och ihop med en Mycket Smart och Logisk Forskare. Som komplicerande faktor anställer mamman en person som ska hjälpa henne med trädgården.
(Varför tycker jag att det är klyschigt att det dyker upp en trädgårdsmästare? För det är en väldigt trevlig trädgårdsmästare som man som läsare gillar, men det känns typiskt! Har ni märkt en överrepresentation av trevliga trädgårdsmästare i böcker?)
Boken handlar om utsatthet, uppväxt, kärlek och döden. Och mat. Dessutom har den humor. Om den här boken hade en lukt skulle det vara äpplen på hösten, kaffe och chokladkaka, grytor med rotsaker och timjan, den ulliga lukten av en filt utomhus på kvällen, samt nybakat bröd. Och lite hund.
BETYG: 4
PS: Hittade inlägget från Feelgoodbibliotekarien här. Jag håller dock inte med om att den påminner om En röd liten fågel i juletid, den här var SÅ mycket bättre! Mindre sentimental och mycket snärtigare skriven.
Efter några förvirrade inledningssidor när jag kände att om hela boken är skriven så här flummigt orkar jag inte med, blev den riktigt bra. De vilda historierna om födslar i en stekpanna, flygande korvar och fluffigt äggvisp var en berättelse i berättelsen.
Boken utspelas i Cambridge, där studenten Meg flyttar hem till sin mamma som är svårt sjuk. Hon vill försöka få reda på fakta (FAKTA!) om sin barndom, det är inte för inte som hon är naturvetare och ihop med en Mycket Smart och Logisk Forskare. Som komplicerande faktor anställer mamman en person som ska hjälpa henne med trädgården.
(Varför tycker jag att det är klyschigt att det dyker upp en trädgårdsmästare? För det är en väldigt trevlig trädgårdsmästare som man som läsare gillar, men det känns typiskt! Har ni märkt en överrepresentation av trevliga trädgårdsmästare i böcker?)
Boken handlar om utsatthet, uppväxt, kärlek och döden. Och mat. Dessutom har den humor. Om den här boken hade en lukt skulle det vara äpplen på hösten, kaffe och chokladkaka, grytor med rotsaker och timjan, den ulliga lukten av en filt utomhus på kvällen, samt nybakat bröd. Och lite hund.
BETYG: 4
Titel: En nypa salt
Författare: Maria Goodin
Förlag: Printz Publishing, 2012
Översättare: Åsa Brolin
Hittas via: Bokus, Adlibris, biblioteket!
PS: Hittade inlägget från Feelgoodbibliotekarien här. Jag håller dock inte med om att den påminner om En röd liten fågel i juletid, den här var SÅ mycket bättre! Mindre sentimental och mycket snärtigare skriven.
26 mars 2013
Det är till exempel det här han kallar för stilleben
Tydligen reagerar jag på projektavslutningar genom att girigt sluka stora mängder valfria böcker. (Och lägga dem i fin trave för senare fotografering.) Slukning alltså. Hade nästan glömt hur det var.
Typiskt stilleben, denna gång dock utan beskärning av bilden. (Stilleben är konstigt ord vid upprepad användning. Slut på viktig info.)
Typiskt stilleben, denna gång dock utan beskärning av bilden. (Stilleben är konstigt ord vid upprepad användning. Slut på viktig info.)
25 mars 2013
Att vara resesällskap
Har ställt åtta frågor till mitt kära resesällskap, som stoiskt delat tid och utrymme (i två år=hur länge som helst ju!) med ett gäng böcker av varierande grad av dammighet. Här får han äntligen säga hur det egentligen har varit.
Vad tänkte du när jag sa att jag skulle starta det här projektet?
– Cool grej!
Hur har Nobelprisprojektet påverkat din vardag?
– Först och främst så hittar man stilleben med böcker överallt i lägenheten. Annars har det varit lite av en berg-och-dalbana. Har varit perioder då man har fått höra om Goebens framfart, och gnäll om tegelstenar som aldrig tar slut och ”den är ju så trååkig”. Och när du har läst en bra bok tar den ju slut fortare så topparna räcker inte lika länge.
Men annars har du kanske varit upptagen med att göra inlägg och skriva ett inlägg till på torsdag morgon och skriva om den här boken och pinga och twingla och tweeta… Tror även att jag blivit bättre än genomsnittet på att rabbla Nobelpristagare i litteratur.
Vad har du fått för intryck av pristagarna?
– De verkar vara olika. Och många.
Finns det någon pristagare som du skulle vilja läsa?
(Lång tystnad.)
– Nej.
Varför då?
– Jag läser inte så många böcker, så även om en bok verkar bra vill jag kanske inte nödvändigtvis läsa den. Jag är inte som vissa personer (host host) som läser allt som de tycker verkar bra.
Vad tycker du om att projektet är slut nu?
– Hm, lite orolig över vad du ska ta dig till nu – var ska all överskottsenergi ta vägen? Det finns ju inget som måste läsas.
Har du något råd till andra resesällskap där ute som bor ihop med folk som får för sig att ha långa läsprojekt?
– Ha en egen hobby som du tycker är kul och tar mycket tid.
Säg till dem att ta en pristagare när de tänker ta med sig andra böcker på resor. (Tänk på genomsnittet!)
Införskaffa bra serier att kolla på.
Om personen är på dåligt humör, kolla först genomsnittet i projektet innan du tror att den är sur på dig.
Vad har varit det bästa med projektet?
– Dina energi- och glädjeutbrott du får när någon talar om att de har blivit inspirerade av projektet, eller när projektet får blurbar och liknande.
Fler frågor kan ställas i kommentarsfältet fram till 18:30 den första söndagen efter andra fullmånen i advent under vårdagjämningen. Jag kan dock ej garantera några svar.
Ett annat slags resesällskap. Bild: sxc.hu
(Fråga jag ställer mig själv efter intervjun: Är jag en vulkan?)
Vad tänkte du när jag sa att jag skulle starta det här projektet?
– Cool grej!
Hur har Nobelprisprojektet påverkat din vardag?
– Först och främst så hittar man stilleben med böcker överallt i lägenheten. Annars har det varit lite av en berg-och-dalbana. Har varit perioder då man har fått höra om Goebens framfart, och gnäll om tegelstenar som aldrig tar slut och ”den är ju så trååkig”. Och när du har läst en bra bok tar den ju slut fortare så topparna räcker inte lika länge.
Men annars har du kanske varit upptagen med att göra inlägg och skriva ett inlägg till på torsdag morgon och skriva om den här boken och pinga och twingla och tweeta… Tror även att jag blivit bättre än genomsnittet på att rabbla Nobelpristagare i litteratur.
Vad har du fått för intryck av pristagarna?
– De verkar vara olika. Och många.
Finns det någon pristagare som du skulle vilja läsa?
(Lång tystnad.)
– Nej.
Varför då?
– Jag läser inte så många böcker, så även om en bok verkar bra vill jag kanske inte nödvändigtvis läsa den. Jag är inte som vissa personer (host host) som läser allt som de tycker verkar bra.
Vad tycker du om att projektet är slut nu?
– Hm, lite orolig över vad du ska ta dig till nu – var ska all överskottsenergi ta vägen? Det finns ju inget som måste läsas.
Har du något råd till andra resesällskap där ute som bor ihop med folk som får för sig att ha långa läsprojekt?
– Ha en egen hobby som du tycker är kul och tar mycket tid.
Säg till dem att ta en pristagare när de tänker ta med sig andra böcker på resor. (Tänk på genomsnittet!)
Införskaffa bra serier att kolla på.
Om personen är på dåligt humör, kolla först genomsnittet i projektet innan du tror att den är sur på dig.
Vad har varit det bästa med projektet?
– Dina energi- och glädjeutbrott du får när någon talar om att de har blivit inspirerade av projektet, eller när projektet får blurbar och liknande.
Fler frågor kan ställas i kommentarsfältet fram till 18:30 den första söndagen efter andra fullmånen i advent under vårdagjämningen. Jag kan dock ej garantera några svar.
Ett annat slags resesällskap. Bild: sxc.hu
(Fråga jag ställer mig själv efter intervjun: Är jag en vulkan?)
24 mars 2013
23 mars 2013
Nobelprisprojektet, och så vidare
TACK för alla fina kommentarer i inlägget här under och alla glada hejarop under projektets gång! Inget kan som en liten positiv kommentar få en att lyfta blicken ur 500-sidorsmastodontverket utan ände och känna ”det finns ändå någon som tror att jag kommer bli klar även om jag inte gör det själv.” Att blogga om processen har sannerligen haft en bra effekt.
Lugnande nyheter för de oroliga: bloggen Nobelprisprojektet kommer att fortsätta finnas, med samma namn, men man kan ju tänka dit ett ”och så vidare” i slutet kanske? Eventuellt dyker det upp ett och annat hästinlägg framöver, och kanske en och annan favoritpristagare i repris. Chillaxa ska jag onekligen göra (har redan börjat) och sen kanske det blir en och annan rumänsk författare, med Bokmässan i sikte… Får se hur det blir med Quo Vadis, men man ska aldrig säga aldrig!
En tio-i-topp-lista kommer inom kort, och kanske lite mer statistik. Jag vill veta vilket årtionde som fick högst betyg, och om betygen följer normalfördelningskurvan (avdelningen viktigt vetande). Har också en intervju med Resesällskapet på temat ”hur det varit att dela livet med ett pristagarprojekt” på gång. För lite exklusiv info sådär. Och så ska jag läsa vad jag vill. Hela tiden.
Fröjden.
Vi har väntat länge nog nu!!! Skriker de till mig natt och dag. Fast på ett trevligt sätt såklart. Det är ju böcker.
Lugnande nyheter för de oroliga: bloggen Nobelprisprojektet kommer att fortsätta finnas, med samma namn, men man kan ju tänka dit ett ”och så vidare” i slutet kanske? Eventuellt dyker det upp ett och annat hästinlägg framöver, och kanske en och annan favoritpristagare i repris. Chillaxa ska jag onekligen göra (har redan börjat) och sen kanske det blir en och annan rumänsk författare, med Bokmässan i sikte… Får se hur det blir med Quo Vadis, men man ska aldrig säga aldrig!
En tio-i-topp-lista kommer inom kort, och kanske lite mer statistik. Jag vill veta vilket årtionde som fick högst betyg, och om betygen följer normalfördelningskurvan (avdelningen viktigt vetande). Har också en intervju med Resesällskapet på temat ”hur det varit att dela livet med ett pristagarprojekt” på gång. För lite exklusiv info sådär. Och så ska jag läsa vad jag vill. Hela tiden.
Fröjden.
Vi har väntat länge nog nu!!! Skriker de till mig natt och dag. Fast på ett trevligt sätt såklart. Det är ju böcker.
22 mars 2013
Läget #104. Eller, Äntligen!
Fråga: Hur gick det?
Antal veckor:
104
Antal lästa författare:
109
Genomsnitt (som det alltså egentligen borde ha varit hela tiden):
1,05
Svar: Bra! En mycket glad/stolt (komplett galen?) men ganska utmattad läsare/bloggare/projektare sitter här vid tangenterna och pustar ut.
Bilden, som äntligen är färdig:
Som såg ut så här för ett år sedan:
Och så här på första lägesrapporten:
Nu är det dock pralinläge. Vi hörs!
Pralinläge.
Antal veckor:
104
Antal lästa författare:
109
Genomsnitt (som det alltså egentligen borde ha varit hela tiden):
1,05
Svar: Bra! En mycket glad/stolt (komplett galen?) men ganska utmattad läsare/bloggare/projektare sitter här vid tangenterna och pustar ut.
Bilden, som äntligen är färdig:
Som såg ut så här för ett år sedan:
Och så här på första lägesrapporten:
Nu är det dock pralinläge. Vi hörs!
Pralinläge.
Mo Yan – Vitlöksballaderna
Ӏrade bybor lyssna noga nu
när Zhang Kou ska beskriva paradiset på jorden;
När kejsar Liu av Stora Han grundade landet
befallde han byborna att odla vitlök åt honom.”
Varje kapitel inleds med en vers ur en sång som den blinde sångaren Zhang Kou sjunger. En vitlöksballad. Berättelsen utspelas i Paradisets län, som är så långt från sitt namn man kan komma.
Efter att ha läst ut boken vill jag nämligen ta en dusch och dricka ett glas rent, klart, kallt vatten. Det är inte en trygg värld som visas fram. Inget är att lita på. Inte familjen, inte staten, inte rättsväsendet. Det finns aldrig en lugn stund i boken när jag känner att ”nu kan de slappna av”. Det finns bara skräck, förklädd till vanlighet. Mycket obehagligt.
Mo Yan verkar också gilla att skriva om kroppsvätskor. Går det en sida utan att någon dricker kiss, fiser, blöder eller kräks? Eller äter löss?
”Ljudet av den medelålders kvinnans kräkningar skrämde liv i fjärde faster. Hon gnuggade sina ögon som blivit trötta av lusjakten och torkade bort lössen som fastnat i mungiporna. När de kletade fast på handryggen smetade hon av dem på väggen.”
Om böcker hade en lukt-feature som hörde ihop med berättelsen skulle den här lukta vitlök, möglig vitlök, blod, var, grodor och paddor, urin, sårskorpor och fostervatten. Och vitlök igen. Sa jag blod?
I boken berättas flera personers historia parallellt. Händelserna i nutid skrider sakta framåt medan man får veta vad som lett fram till dem. Det är ganska smart, för man undrar hela tiden var de två berättelserna ska mötas, vilken punkt är mitten?
När han fick priset kritiserades Mo Yan av många för att stödja regimen, eller vara för följsam. Men i Vitlöksballaderna får jag sannerligen inte någon positiv bild av makten. Det gör mig dock lite rädd, för om det här är okej, vilka missförhållanden är det då som censureras? Vilka böcker är det som inte ges ut?
Det blir 3 poäng, för att kärlekshistorien mellan Gao Ma och Fang Jinju är intressant och för att upproret är intressant och för att utblicken i ett kinesiskt län på 80-talet är intressant. För allt äckligt vill jag ge den en tvåa, men det är väl att vara lite väl kinkig.
Titel: Vitlöksballaderna
Författare: Mo Yan
Förlag: Bokförlaget Tranan (2012)
Översättare: Anna Gustafsson Chen
Hitta boken på: Bokus, Adlibris, biblioteket
när Zhang Kou ska beskriva paradiset på jorden;
När kejsar Liu av Stora Han grundade landet
befallde han byborna att odla vitlök åt honom.”
Varje kapitel inleds med en vers ur en sång som den blinde sångaren Zhang Kou sjunger. En vitlöksballad. Berättelsen utspelas i Paradisets län, som är så långt från sitt namn man kan komma.
Efter att ha läst ut boken vill jag nämligen ta en dusch och dricka ett glas rent, klart, kallt vatten. Det är inte en trygg värld som visas fram. Inget är att lita på. Inte familjen, inte staten, inte rättsväsendet. Det finns aldrig en lugn stund i boken när jag känner att ”nu kan de slappna av”. Det finns bara skräck, förklädd till vanlighet. Mycket obehagligt.
Mo Yan verkar också gilla att skriva om kroppsvätskor. Går det en sida utan att någon dricker kiss, fiser, blöder eller kräks? Eller äter löss?
”Ljudet av den medelålders kvinnans kräkningar skrämde liv i fjärde faster. Hon gnuggade sina ögon som blivit trötta av lusjakten och torkade bort lössen som fastnat i mungiporna. När de kletade fast på handryggen smetade hon av dem på väggen.”
Om böcker hade en lukt-feature som hörde ihop med berättelsen skulle den här lukta vitlök, möglig vitlök, blod, var, grodor och paddor, urin, sårskorpor och fostervatten. Och vitlök igen. Sa jag blod?
I boken berättas flera personers historia parallellt. Händelserna i nutid skrider sakta framåt medan man får veta vad som lett fram till dem. Det är ganska smart, för man undrar hela tiden var de två berättelserna ska mötas, vilken punkt är mitten?
När han fick priset kritiserades Mo Yan av många för att stödja regimen, eller vara för följsam. Men i Vitlöksballaderna får jag sannerligen inte någon positiv bild av makten. Det gör mig dock lite rädd, för om det här är okej, vilka missförhållanden är det då som censureras? Vilka böcker är det som inte ges ut?
Det blir 3 poäng, för att kärlekshistorien mellan Gao Ma och Fang Jinju är intressant och för att upproret är intressant och för att utblicken i ett kinesiskt län på 80-talet är intressant. För allt äckligt vill jag ge den en tvåa, men det är väl att vara lite väl kinkig.
Fakta
Mo Yan, Kina, ”som med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid” fick priset 2012.
Titel: Vitlöksballaderna
Författare: Mo Yan
Förlag: Bokförlaget Tranan (2012)
Översättare: Anna Gustafsson Chen
Hitta boken på: Bokus, Adlibris, biblioteket
21 mars 2013
Öka takten sista kvarten jul-e-gran
(Ursäkta det där jul-e-gran, det blir alltid så. Skyller allt på Julhunden i tv-kalendern Julens hjältar.)
Det är nära nu!
Morotskakan för kolhydrater,
teet för den rätta bokläsarfeelingen,
och smulorna för att
NU PRIORITERAR JAG INTE SMULOR!
Inser nu att smulorna är värre utanför bild. Men jag lägger inte tid på att ändra i redan skriven text. Prioriteringar!!!
Det är nära nu!
Morotskakan för kolhydrater,
teet för den rätta bokläsarfeelingen,
och smulorna för att
NU PRIORITERAR JAG INTE SMULOR!
Inser nu att smulorna är värre utanför bild. Men jag lägger inte tid på att ändra i redan skriven text. Prioriteringar!!!
20 mars 2013
Saint-John Perse – Krönika
Ibland när det går segt med en lyriker läser jag lite om lyrikern i stället. (Perse har jag nu hållit på med i över två månader). Med vissa har det nämligen fungerat mycket bra som motivationshöjare.
Saint-John Perse föddes på en ö i Västindien och växte upp i ”feodalt överflöd” enligt Helmer Långs bok om pristagarna. Perse jobbade bland annat som diplomat (No what? En lyriker? Diplomat? Har aldrig tidigare hänt.) i Kina och senare i Paris. Under sin diplomattid var han ännu mer anonym med sitt skrivande än tidigare, men allt han skrev under denna dolda tid brändes upp av tyskarna. För att anonymisera sig själv valde han Saint-John Perse som en pseudonym; hans riktiga namn var Marie-René-Alexis Saint-Léger.
Det har tyvärr inte hjälpt. Det bästa med boken var istället att den franska originaltexten stod på vänstersidorna och den svenska tolkningen på högersidorna. Jag har suttit och läst franska högt för mig själv och förundrats över hur många ord som ändå finns kvar i något dammigt minneshörn efter fem år med franska i skolan. Och lärt mig några nya ord, som till exempel ”tidskrön” och ”släckt kalk”.
Den franska texten låter dessutom mer rytmisk och vacker än den svenska. (Det är lurigt det där, skönhetsprodukter låter också bättre på franska.) Det vore intressant att se hur dikterna skulle vara om de kom i en översättning idag. Hur skulle svenskan låta? Jag tror: mer modern.
Hm. I läsningen av denna bok uppskattade jag alltså mest att höra ljudet av min egen röst. Och papperskvaliteten var fantastisk. Innehållet kan jag tyvärr inte uttala mig om. Perse får därför själv säga vad han har tänkt, genom ett citat från inledningen av boken. Där finns ett utdrag ur ett brev där han skriver att det är ”en dikt till jorden, till människan och till tiden, som för mig, alla tre, förenade uppgå i samma tidlösa evighetsbegrepp”. Jag gillar ändå den tanken på något vis.
Författare: Saint-John Perse
Förlag: Bonniers (1960)
Översättare: Dag Hammarskjöld
Saint-John Perse föddes på en ö i Västindien och växte upp i ”feodalt överflöd” enligt Helmer Långs bok om pristagarna. Perse jobbade bland annat som diplomat (No what? En lyriker? Diplomat? Har aldrig tidigare hänt.) i Kina och senare i Paris. Under sin diplomattid var han ännu mer anonym med sitt skrivande än tidigare, men allt han skrev under denna dolda tid brändes upp av tyskarna. För att anonymisera sig själv valde han Saint-John Perse som en pseudonym; hans riktiga namn var Marie-René-Alexis Saint-Léger.
Det har tyvärr inte hjälpt. Det bästa med boken var istället att den franska originaltexten stod på vänstersidorna och den svenska tolkningen på högersidorna. Jag har suttit och läst franska högt för mig själv och förundrats över hur många ord som ändå finns kvar i något dammigt minneshörn efter fem år med franska i skolan. Och lärt mig några nya ord, som till exempel ”tidskrön” och ”släckt kalk”.
Den franska texten låter dessutom mer rytmisk och vacker än den svenska. (Det är lurigt det där, skönhetsprodukter låter också bättre på franska.) Det vore intressant att se hur dikterna skulle vara om de kom i en översättning idag. Hur skulle svenskan låta? Jag tror: mer modern.
Hm. I läsningen av denna bok uppskattade jag alltså mest att höra ljudet av min egen röst. Och papperskvaliteten var fantastisk. Innehållet kan jag tyvärr inte uttala mig om. Perse får därför själv säga vad han har tänkt, genom ett citat från inledningen av boken. Där finns ett utdrag ur ett brev där han skriver att det är ”en dikt till jorden, till människan och till tiden, som för mig, alla tre, förenade uppgå i samma tidlösa evighetsbegrepp”. Jag gillar ändå den tanken på något vis.
FaktaTitel: Krönika
Saint-John Perse, Frankrike, fick priset 1960 ”för den höga flykten och den bildskapande fantasien i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget”.
Författare: Saint-John Perse
Förlag: Bonniers (1960)
Översättare: Dag Hammarskjöld
Intervjuad
För mycket om Littfest på den här bloggen säger ni?
Kika in på Tovas eminenta blogg Bokugglan istället.
Där finns till exempel en färsk intervju med undertecknad om mina favoritungdomsböcker.
Fast annars tycker jag att ni ska kolla in hennes kategori Recensioner för finfina tips!
Kika in på Tovas eminenta blogg Bokugglan istället.
Där finns till exempel en färsk intervju med undertecknad om mina favoritungdomsböcker.
Fast annars tycker jag att ni ska kolla in hennes kategori Recensioner för finfina tips!
Romain Rolland – Jean-Christophe
Här kom mina fördomar på skam. En samlingsvolym på drygt 400 sidor, bestående av två böcker. Jag tänkte: "Jag läser bara bok nummer ett, för att spara tid." Bah! Efter del ett var det helt omöjligt att inte ha gripits av den unge Christophes öde så till den milda grad att fortsatt läsning kändes som det enda alternativet.
Fast, vad är det jag har läst? Det skulle kunna vara en sån bok som gestaltar en ung mans uppväxt, vari han trots en torftig omgivning och en supande far håller sin rena ande obefläckad och för sin själ mot känslans och ansvarets hamn.
Men ibland skriver Rolland om denna strävande själ med vad jag uppfattar som ironisk touch. Han målar upp den unge mannens inre stormar, yttre agerande och svallande tankar som något enastående fantastiskt i sin rättrådighet, och i nästa mening kan det stå: ”Det var med knapp nöd de omnämnde verkliga eller allmänbekanta ting. De dryftade allvarliga spörsmål i en ton som erinrade om uppenbarelsebokens.” Och det är ganska roligt, i all sin seriösa inramning.
Första boken handlar om när han är 0–6 år. Och det glömmer man bort, eftersom han sätts att passa sina två yngre syskon, är väldigt musikalisk och sjunger saker som hans farfar skriver ner i noter, tvingas öva piano tre timmar varje dag och får uppträda i frack inför en hel salong. Och får väldigt mycket stryk. Barnens ställning var sannerligen annorlunda förr.
Författaren får mig verkligen att tro på att Christophe finns, att hans barndom är så här ur hans egna ögon (trots hans stormiga känslosvall). Det tycker jag är det bästa med boken. Och så beskrivs hans farfar väldigt levande och så gillar jag deras relation.
Den får en stark, stark 3:a. (Som endast överträffas i starkhet av den hypokondri som Christophe lider av under vissa delar av barndomen.)
Fast, vad är det jag har läst? Det skulle kunna vara en sån bok som gestaltar en ung mans uppväxt, vari han trots en torftig omgivning och en supande far håller sin rena ande obefläckad och för sin själ mot känslans och ansvarets hamn.
Men ibland skriver Rolland om denna strävande själ med vad jag uppfattar som ironisk touch. Han målar upp den unge mannens inre stormar, yttre agerande och svallande tankar som något enastående fantastiskt i sin rättrådighet, och i nästa mening kan det stå: ”Det var med knapp nöd de omnämnde verkliga eller allmänbekanta ting. De dryftade allvarliga spörsmål i en ton som erinrade om uppenbarelsebokens.” Och det är ganska roligt, i all sin seriösa inramning.
Första boken handlar om när han är 0–6 år. Och det glömmer man bort, eftersom han sätts att passa sina två yngre syskon, är väldigt musikalisk och sjunger saker som hans farfar skriver ner i noter, tvingas öva piano tre timmar varje dag och får uppträda i frack inför en hel salong. Och får väldigt mycket stryk. Barnens ställning var sannerligen annorlunda förr.
Författaren får mig verkligen att tro på att Christophe finns, att hans barndom är så här ur hans egna ögon (trots hans stormiga känslosvall). Det tycker jag är det bästa med boken. Och så beskrivs hans farfar väldigt levande och så gillar jag deras relation.
Den får en stark, stark 3:a. (Som endast överträffas i starkhet av den hypokondri som Christophe lider av under vissa delar av barndomen.)
Fakta
Romain Rolland, Frankrike, fick priset 1915 ”såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper”.
19 mars 2013
Om Littfest 3: Att översätta från kinesiska till svenska och tvärt om
Ett seminarium som hade kunnat vara tre gånger så långt och ändå inte ha hunnit med allt var det om översättning från kinesiska till svenska. Jag gick dit i egenskap av ”Person som snart ska läsa Mo Yan och tycker att det är coolt att ha lyssnat på översättaren”.
Anna Gustavsson Chen borde dock ha fått veta innan hur lång tid hon hade på sig så att hon inte ursäktat sig och skyndat sig igenom sina mycket intressanta bilder över hur kinesiska är uppbyggt och vilka problem man som översättare ställs inför. Hon fick mig att inse att när jag skriver om en bok ska jag skriva dit vem som översatt. Vilket jobb de gör! Så här säger hon om att översätta i en intervju från 2009 på sajten GB times:
”Det viktiga är inte bara att man fångar orden, så att säga. Man ska fånga hela stämningen och känslan som läsaren får när de läser texten. Att överföra den till svenskan är ganska svårt.”
Och det var väl alla deltagarna i seminariet ense om. Och att översättaren är både mästare över, och underordnad texten som ska översättas.
PS: I slutet på intervjun tipsar hon om två kinesiska författare som hon gillar, varav Mo Yan är en av dem. Bådar gott! :)
Och hittar man ”en munk med ett paraply” i en kinesisk text är det inte vad man kanske tror, utan en ordlek som egentligen betyder ungefär ”inget hår - ingen himmel”, som i sin tur betyder ungefär ”jag gör precis som jag vill”. Sa jag att det verkade svårt att översätta? Hm?
Foto: sxc.hu
Anna Gustavsson Chen borde dock ha fått veta innan hur lång tid hon hade på sig så att hon inte ursäktat sig och skyndat sig igenom sina mycket intressanta bilder över hur kinesiska är uppbyggt och vilka problem man som översättare ställs inför. Hon fick mig att inse att när jag skriver om en bok ska jag skriva dit vem som översatt. Vilket jobb de gör! Så här säger hon om att översätta i en intervju från 2009 på sajten GB times:
”Det viktiga är inte bara att man fångar orden, så att säga. Man ska fånga hela stämningen och känslan som läsaren får när de läser texten. Att överföra den till svenskan är ganska svårt.”
Och det var väl alla deltagarna i seminariet ense om. Och att översättaren är både mästare över, och underordnad texten som ska översättas.
PS: I slutet på intervjun tipsar hon om två kinesiska författare som hon gillar, varav Mo Yan är en av dem. Bådar gott! :)
Och hittar man ”en munk med ett paraply” i en kinesisk text är det inte vad man kanske tror, utan en ordlek som egentligen betyder ungefär ”inget hår - ingen himmel”, som i sin tur betyder ungefär ”jag gör precis som jag vill”. Sa jag att det verkade svårt att översätta? Hm?
Foto: sxc.hu
18 mars 2013
Om Littfest 2: Liv Strömquist och trängseln
På fredagen kom en reporter och frågade mig ”vad jag såg mest fram emot med Littfest”. Utan att tänka svarade jag ”Liv Strömquist”. Så jag verkade ju onekligen redan ha valt mellan de två krockande programpunkterna. Bra val. Kom två minuter tidigt men det var ändå fullsatt till sista trappavsats.
Ur innehållet: Liv Strömquist visar en av sina första serier (Jag har börjat på karate. Vad har man för byxor där? Sparkbyxor!) berättar om sin process med ett album (samlar böcker och urklipp i en låda i upp till 1,5 år) och om makt i serievärlden.
Hon verkar så klok och smart och bra och svarade så roligt och genomtänkt och spontant på frågorna att hon är min nya idol och jag vill börja rita serier för det verkar så KUL. Tyvärr satt jag så långt upp att jag inte kunde ta en endaste bild. Här är en bild på ett album istället så ni vet vad ni letar efter här i livet:
Och förlåt för att jag stavade ditt namn fel på Twitter. QU QU QU ska jag nu komma ihåg för resten av livet.
Ur innehållet: Liv Strömquist visar en av sina första serier (Jag har börjat på karate. Vad har man för byxor där? Sparkbyxor!) berättar om sin process med ett album (samlar böcker och urklipp i en låda i upp till 1,5 år) och om makt i serievärlden.
Hon verkar så klok och smart och bra och svarade så roligt och genomtänkt och spontant på frågorna att hon är min nya idol och jag vill börja rita serier för det verkar så KUL. Tyvärr satt jag så långt upp att jag inte kunde ta en endaste bild. Här är en bild på ett album istället så ni vet vad ni letar efter här i livet:
Och förlåt för att jag stavade ditt namn fel på Twitter. QU QU QU ska jag nu komma ihåg för resten av livet.
Papegojor som dör. Eller så inte.
Trodde att jag hittat en uppföljare till undulatboken i fredags, men så var icke fallet. Denna lilla röda bok handlar inte alls om fåglar utan innehåller indiska berättelser med anor från 1500-talet. Känner mig lite lurad. Trodde att jag var först med att upptäcka en boktrend.
Det enda jag upptäckt är att jag inte är stadig på handen vid fotografering.
Det enda jag upptäckt är att jag inte är stadig på handen vid fotografering.
17 mars 2013
Om Littfest 1: Maria Sveland och trängseln
Har skrivit ihop några intryck om de tre bästa Littfest-seminarierna, och ett extra bonusinlägg. Här är det första.
Kom fem minuter för sent och då var dörrarna låsta. Men när en gick ut smet jag in istället för henne. Proppfullt i hela Idunteatern. Det gjorde mig glad.
Maria Sveland pratade om boken Hatet och hur feminism inte längre är ett populärt ord. Hennes tanke är att samhällets fokus på valfrihet och individer motverkar feminismen eftersom det inte längre finns några strukturer. Det är upp till var och en att skapa sin egen jämställdhet. ”Om du inte är nöjd, gör något åt det, var inget offer.” Tror det ligger mycket i det. Individualismens baksida.
Var det då värt att lyssna på en författare? Det tycker jag. Har inte läst Hatet (än) men kommer att göra det snart. Och då har jag med mig bilden av författarens idé med boken och hur hon är när hon pratar. Tror att det kan göra mitt intryck av boken mer rättvist, på något sätt.
Man kan se hela samtalet på webben: Littfest mediearkiv
Utsikt från min ståplats vid ena ingången. En lång person stod till höger, men där bakom sitter de.
Kom fem minuter för sent och då var dörrarna låsta. Men när en gick ut smet jag in istället för henne. Proppfullt i hela Idunteatern. Det gjorde mig glad.
Maria Sveland pratade om boken Hatet och hur feminism inte längre är ett populärt ord. Hennes tanke är att samhällets fokus på valfrihet och individer motverkar feminismen eftersom det inte längre finns några strukturer. Det är upp till var och en att skapa sin egen jämställdhet. ”Om du inte är nöjd, gör något åt det, var inget offer.” Tror det ligger mycket i det. Individualismens baksida.
Var det då värt att lyssna på en författare? Det tycker jag. Har inte läst Hatet (än) men kommer att göra det snart. Och då har jag med mig bilden av författarens idé med boken och hur hon är när hon pratar. Tror att det kan göra mitt intryck av boken mer rättvist, på något sätt.
Man kan se hela samtalet på webben: Littfest mediearkiv
Utsikt från min ståplats vid ena ingången. En lång person stod till höger, men där bakom sitter de.
16 mars 2013
Sully Prudhomme – Dikter
Nu har jag läst den allra första pristagaren, Sully Prudhomme från Frankrike. Lite extra högtidligt. Å ena sidan tyckte jag att vissa teman återkom ständigt och jämt.
Tårar:
”Säg vadan mina tårar strömma, då moln ej på min himmel gå?”
”Här nere vi tårdränkta minnen bevara”
”hvad tanke månne nyss det var, som gör, att tårar fukta kinden”
”Än hoppfullt ditt ögonpar ler, än tåradt i sorg det sig ter.”
”när jag ser dessa tårar, som aldrig bli torra”
Stjärnor:
”af osedd hand beständigt blir samma stjärna satt”
”Till stjärnorna gå mina drömmar”
”hon vare mig lik stjärnan, vi ej hinna.”
”Än sprida stjärnor i dunklet sin tjusning”
”När det stjärnklart blir: den skönsta stjärnan i hans hjärta ler”
Kanske lite enahanda. När man läst några stycken känner man på sig när det är dags för en stjärna eller en tår (andra teman är själar, rosor, kyssar).
(Dock vet jag nu inte vad jag ska säga om äldre texter. Jag måste bli bättre på frågor. Vilka begrepp fanns när den här texten skrevs? Vilka frågor svarar den på? Vad var aktuellt när den skrevs? Innan jag gnäller på den. Har läst artikel i DN om svenska studenters brist på just frågor. Intressant artikel. Slut på kapning av recension.)
Å andra sidan så överraskar den mig genom oväntade vändningar. Kanske mina fördomar efter flera sidor rosor och tårar, men ändå. En dikt börjar med ett besök på Louvren, särskilt Venusstatyerna. Sedan ser han en fattig flicka och så avslutar han så här:
"Tigg du i gathörnen bröd
och kläder av penningens träl!
För kvinnor av sten byggdes Louvren –
de andra få svälta ihjäl!"
Jag kan mycket väl tänka mig att de här dikterna enligt Svenska Akademien var det utmärktaste i idealisk riktning 1901. Nu känns de gamla, men ändå lite fina ibland.
"Med höstens dödssuck, som i frostkall il
mörk över säfklädd insjö far
en hviskning blandas : sjön med strandens pil
ett dämpadt samtal har."
Det blir 2 poäng och en liten extra fanfar, det är ju ändå den första pristagaren.
Tårar:
”Säg vadan mina tårar strömma, då moln ej på min himmel gå?”
”Här nere vi tårdränkta minnen bevara”
”hvad tanke månne nyss det var, som gör, att tårar fukta kinden”
”Än hoppfullt ditt ögonpar ler, än tåradt i sorg det sig ter.”
”när jag ser dessa tårar, som aldrig bli torra”
Stjärnor:
”af osedd hand beständigt blir samma stjärna satt”
”Till stjärnorna gå mina drömmar”
”hon vare mig lik stjärnan, vi ej hinna.”
”Än sprida stjärnor i dunklet sin tjusning”
”När det stjärnklart blir: den skönsta stjärnan i hans hjärta ler”
Kanske lite enahanda. När man läst några stycken känner man på sig när det är dags för en stjärna eller en tår (andra teman är själar, rosor, kyssar).
(Dock vet jag nu inte vad jag ska säga om äldre texter. Jag måste bli bättre på frågor. Vilka begrepp fanns när den här texten skrevs? Vilka frågor svarar den på? Vad var aktuellt när den skrevs? Innan jag gnäller på den. Har läst artikel i DN om svenska studenters brist på just frågor. Intressant artikel. Slut på kapning av recension.)
Å andra sidan så överraskar den mig genom oväntade vändningar. Kanske mina fördomar efter flera sidor rosor och tårar, men ändå. En dikt börjar med ett besök på Louvren, särskilt Venusstatyerna. Sedan ser han en fattig flicka och så avslutar han så här:
"Tigg du i gathörnen bröd
och kläder av penningens träl!
För kvinnor av sten byggdes Louvren –
de andra få svälta ihjäl!"
Jag kan mycket väl tänka mig att de här dikterna enligt Svenska Akademien var det utmärktaste i idealisk riktning 1901. Nu känns de gamla, men ändå lite fina ibland.
"Med höstens dödssuck, som i frostkall il
mörk över säfklädd insjö far
en hviskning blandas : sjön med strandens pil
ett dämpadt samtal har."
Det blir 2 poäng och en liten extra fanfar, det är ju ändå den första pristagaren.
Fakta
Sully Prudhomme, Frankrike, fick priset 1901 ”såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning”.
Läget #103
Fråga: Är jag i fas? Nu är det ju bara EN vecka kvar!
Antal veckor:
103
Antal lästa författare (text om Sully Prudhomme kommer inom kort):
106
Genomsnitt (ska ligga på 1,02 fast gärna lite högre nu i slutet):
1,03
Svar: Ja och nej. (Se förra parentesen. Det är totalt 3 styckna kvar.)
Och bilden! Som vi längtat! Paintbrush-konst när den är som bäst:
Läget i övrigt:
Programmet där man noga strukit över saker med gul penna gör bättre nytta i väskan än på kylskåpet. Ska bättra mig idag.
Antal veckor:
103
Antal lästa författare (text om Sully Prudhomme kommer inom kort):
106
Genomsnitt (ska ligga på 1,02 fast gärna lite högre nu i slutet):
1,03
Svar: Ja och nej. (Se förra parentesen. Det är totalt 3 styckna kvar.)
Och bilden! Som vi längtat! Paintbrush-konst när den är som bäst:
Läget i övrigt:
Programmet där man noga strukit över saker med gul penna gör bättre nytta i väskan än på kylskåpet. Ska bättra mig idag.
14 mars 2013
Saker som gjort mig glad idag
Boken med recept klädd i ett skyddande lager. Ty det är livsfarligt att baka ur lånebok.
Tulpanerna från förra helgens finbesök är fortfarande ståtliga även om resten av köket är kaoz.
Grejen att ge bort årets Nobelpristagare som julklapp är sannerligen inte ett nytt påhitt. Hehe.
Hälsporren håller sig i schack med hjälp av mina nya fantastiska skor. HEJ VARVET nu är jag på gång!
13 mars 2013
Spretig lycksökare imponerar inte
Det är 1907. Piet Barol anställs som informator hos en av de rikaste familjerna i Amsterdam (det ser man på att deras hus har flera fönster i bredd). Hans unga elev är en mästare på piano men på grund av tvångstankar kan han inte gå ut. Barol är vådligt snygg och har en enastående erotisk dragningskraft, vilket gör att minst hälften av alla i huset blir mer än förtjusta i honom. Han väljer dock noga ut vem han ska förföra – för sin egen vinnings skull.
Jag gillade att man fick en liten glimt av Amsterdam 1907. Dessutom har boken en yttepyttesvag likhet med Downton Abbey eftersom man både får följa tjänstefolk och husfolk.
Däremot gillade jag inte själva berättelsen. Kanske beror det mest på huvudpersonen, som är rätt så dryg, eller på att karaktärerna i boken inte känns levande för mig. Spretig handling kanske är det jag känner. Piet har någon slags känslor för herrn i huset och vill ha honom till far, och så är det hotellhistorien i USA, och flirten med frun, och dottern som vill ha en modeaffär, butlerns tankar, och så den helgonförklarade nu döda modern.
Det hade varit fint om delarna med sonen med tvångstankarna hade byggts ut mer, för när Piet och han får kontakt och börjar komma någon vart känns det lite levande ändå. Men luften är fri, så det är helt mitt eget fel att jag läste ut den. Men är man en sucker för att få veta hur det går så är man.
Betyg: 2
Jag gillade att man fick en liten glimt av Amsterdam 1907. Dessutom har boken en yttepyttesvag likhet med Downton Abbey eftersom man både får följa tjänstefolk och husfolk.
Däremot gillade jag inte själva berättelsen. Kanske beror det mest på huvudpersonen, som är rätt så dryg, eller på att karaktärerna i boken inte känns levande för mig. Spretig handling kanske är det jag känner. Piet har någon slags känslor för herrn i huset och vill ha honom till far, och så är det hotellhistorien i USA, och flirten med frun, och dottern som vill ha en modeaffär, butlerns tankar, och så den helgonförklarade nu döda modern.
Det hade varit fint om delarna med sonen med tvångstankarna hade byggts ut mer, för när Piet och han får kontakt och börjar komma någon vart känns det lite levande ändå. Men luften är fri, så det är helt mitt eget fel att jag läste ut den. Men är man en sucker för att få veta hur det går så är man.
Betyg: 2
Titel: En lycksökares historia
Författare: Richard Mason
Förlag: Lind & Co, 2012
Hittas t.ex. här: Adlibris eller Bokus
12 mars 2013
High-fivear mig själv mentalt
Nu väntar den på mig.
Sista boken jag ska låna till projektet.
Den har inte brunnit upp, stulits, lånats för länge, gallrats, dött i den livsfarliga återlämningsmaskinen eller teleporterats iväg, nej, den väntar på mig.
VÄGENS ÄNDE SYNS! HIGH FIVE MIG SJÄLV!
Sista boken jag ska låna till projektet.
Den har inte brunnit upp, stulits, lånats för länge, gallrats, dött i den livsfarliga återlämningsmaskinen eller teleporterats iväg, nej, den väntar på mig.
VÄGENS ÄNDE SYNS! HIGH FIVE MIG SJÄLV!
11 mars 2013
Rabindranath Tagore – Hemmet och världen
När man läser en bok som utspelar sig för hundra år sedan är det enklare om den är skriven av en människa från samma tid som en själv. Då berättar författaren mer om miljön och maten och hur saker ser ut och vilka värderingar som råder, eftersom läsaren inte förväntas känna till det. Kanske är det lite samma som i fantasy?
Angående Indien så får jag bara veta lite om hur huset var uppbyggt med främre och bakre rum, lite om släktskap och svärdotter/svärsonens ställning. Men mycket av denna info står i översättarens noter. Bra grej, det där med noter.
Boken handlar om hur en nationalistisk våg sveper över landet. Swadeshi är den nya termen, att bara handla med indiska varor och bojkotta allt utländskt.
I centrum står Nikhil och Bimala, ett förmöget par som varit gifta i nio år. Nikhil försöker förmå Bimala att sluta dyrka honom och följa med ut i världen, att se mer än hemmet. Men hon vill inte. En dag kommer så Sandip, en vän till Nikhil och nationalist och manipulatör ut i fingerspetsarna. Bimala följer med och lyssnar på hans tal, och blir förälskad, först i nationalismen men sedan i Sandip. Sedan får hon för sig att hon är en gudinna för nationen. Boken flyter på och de tre får berätta i tur och ordning, och ge sin bild av hur det hela utvecklar sig. "Det hela"= både relationerna och politiken.
För att vara så pass lång (296 sidor) är det inte många händelser som händer. Kanske för att en av de tre berättarna hela tiden är i hemmet, där hon faktiskt inte gör så mycket alls. Hon gör inget hushållsarbete, odlar inga växter och har ingenting för sig. På de sista två sidorna blir det lite dramatiskt, men annars – en lååååångsam bok med mycket fokus på debatt om vilken typ av fosterlandskärlek som är rätt. Jag upplever att författaren tar ställning, men på ett mycket diskret sätt. Eller så är det jätteuppenbart, men jag är för ovan vid den här typen av bok så jag ser det inte.
Angående Indien så får jag bara veta lite om hur huset var uppbyggt med främre och bakre rum, lite om släktskap och svärdotter/svärsonens ställning. Men mycket av denna info står i översättarens noter. Bra grej, det där med noter.
Boken handlar om hur en nationalistisk våg sveper över landet. Swadeshi är den nya termen, att bara handla med indiska varor och bojkotta allt utländskt.
I centrum står Nikhil och Bimala, ett förmöget par som varit gifta i nio år. Nikhil försöker förmå Bimala att sluta dyrka honom och följa med ut i världen, att se mer än hemmet. Men hon vill inte. En dag kommer så Sandip, en vän till Nikhil och nationalist och manipulatör ut i fingerspetsarna. Bimala följer med och lyssnar på hans tal, och blir förälskad, först i nationalismen men sedan i Sandip. Sedan får hon för sig att hon är en gudinna för nationen. Boken flyter på och de tre får berätta i tur och ordning, och ge sin bild av hur det hela utvecklar sig. "Det hela"= både relationerna och politiken.
För att vara så pass lång (296 sidor) är det inte många händelser som händer. Kanske för att en av de tre berättarna hela tiden är i hemmet, där hon faktiskt inte gör så mycket alls. Hon gör inget hushållsarbete, odlar inga växter och har ingenting för sig. På de sista två sidorna blir det lite dramatiskt, men annars – en lååååångsam bok med mycket fokus på debatt om vilken typ av fosterlandskärlek som är rätt. Jag upplever att författaren tar ställning, men på ett mycket diskret sätt. Eller så är det jätteuppenbart, men jag är för ovan vid den här typen av bok så jag ser det inte.
FaktaLite extramaterial om författaren
Rabindranath Tagore, Indien, fick priset 1913 ”på grund av hans dikters djup och höga syftning samt den skönhet och friskhet, som på ett lysande sätt införlivat hans skaldeskap i dess egen engelska dräkt även med den västerländska vitterheten”.
Tagore har skrivit oerhört mycket. I Alex - författardatabasen som man kommer åt genom minabibliotek.se - står det att han skrivit "över tusen dikter, två tusen sångtexter, åtta romaner, åtta novellsamlingar, ett par dussin pjäser, därtill ett stort antal essäer och facklitterära texter, det mesta på bengali men några titlar på engelska." Man kan ju bli matt för mindre. (Två av sångtexterna är för övrigt Indiens och Bangladeshs nationalsånger!)
Tips: På Nobelmuseet kan man beskåda en staty/byst av Tagore (se bild till höger med blank panna). Han verkar ha varit en intressant person med många talanger och idéer. Väl värd att skriva ett arbete om i gymnasiet eller liknande. Slut på tips.
10 mars 2013
En kloning, tack!
Snart drar Umeås egen bokfestival Littfest igång. Torsdag till lördag fylls Folkets hus med omnejd med bokliga grejer och författare med mera. Har hittills aldrig varit där men tänkte att nu är det dags. Ser det lite som en uppvärmning inför Bokmässan. Ikväll har jag således övat på att läsa programpunkter med överstrykningspenna i högsta hugg.
Och nu sitter jag här med ett brysselkex som enda tröst, för hur ska man välja när de här två programpunkterna krockar? (Det känns väldigt mycket som att öva inför Bokmässan.)
Alternativ 1: Liv Strömquist och Annika Norlin på samma gång. Episkt! Är vad jag tror om detta.
Alternativ 2: Om en Nobelpristagare, plus skådespelare och nyutkommen samling. Värt! Är vad jag tror om detta.
Vad skulle du ha valt?
Och nu sitter jag här med ett brysselkex som enda tröst, för hur ska man välja när de här två programpunkterna krockar? (Det känns väldigt mycket som att öva inför Bokmässan.)
Alternativ 1: Liv Strömquist och Annika Norlin på samma gång. Episkt! Är vad jag tror om detta.
Alternativ 2: Om en Nobelpristagare, plus skådespelare och nyutkommen samling. Värt! Är vad jag tror om detta.
Vad skulle du ha valt?
9 mars 2013
Läget #102
José Echegaray – Den store Galeotto
Detta är ett drama om gott rykte och ”ens goda namn”. Känns det igen från Mors rival kanske?
Ernesto, 26 år, är som en son till Julian och Teodora (okända åldrar, Teodora ganska mycket yngre än Julian). Julian står i tacksamhetsskuld till Ernestos far, så när han dog fick Ernesto flytta in hos dem. När pjäsen börjar vill Ernesto försöka sig på att tjäna sina egna pengar och de har en diskussion om detta.
Det har dock börjat gå rykten i staden om att det är något skumt med att Ernesto och Teodora tillbringar så mycket tid tillsammans. De berörda vet inget om detta och är goda vänner. Allt hade kunnat fortsätta i frid och fröjd om inte Julians bror + fru bestämmer sig för att de inte längre kan tiga om detta oerhörda. De tror nämligen att de båda har en affär.
Sedan handlar pjäsen om hur det går. Vad händer när två stycken försöker rentvå sig från misstankar, men ingen tror dem? Jag kan säga så mycket som att duell med värja finns med som ett alternativ.
Titeln ”Den store Galeotto” syftar på en pjäs som Ernesto vill skriva, en pjäs om hela världen. Där en mängd olika skådespelare gör små handlingar; dramat ska tilldra sig inom personerna själva. Julian avråder honom och tycker att det är för metafysiskt:
”På vad sätt skola dessa intre stormar ge sig till känna? hvem skall berätta dem för åskådaren? hvar ser han dem? Skola vi en hel afton gå på jakt efter en blick, en suck, en gest, en lösryckt fras? Nej, min gosse, det kan man inte kalla att roa sig. Vill man ge sig in på sådana hårklyfverier, studerar man filosofi.”
Förutom i första stycket när de pratar om Ernestos pjäs är hela dramat skrivet på vers. Raderna rimmar på ett sätt som jag inte lyckats lista ut, ibland två rader efter varandra, ibland varannan eller tredje eller så en enstaka här och där. Det verkar random men är troligen ytterst planerat. Det låter snyggt när man läser det högt. Kanske har det ett namn också.
Boken trycktes i den här utgåvan 1902 och är därför skriven på äldre svenska med hv och fv. Man låter lite mer upprörd med hv och fv i sina ord, tycker jag nog allt. På försättsbladet står att handlingen försiggår i våra dagar i Madrid år 18.. men man får inte veta de sista två siffrorna.
Jättesvårt att ge den ett betyg. En 3:a känns för mycket, för jag rekommenderar den inte till någon, fast den var ju ändå lätt att läsa och ibland lite underhållande. Kanske en stark 2:a. Ja, det får det bli.
Ernesto, 26 år, är som en son till Julian och Teodora (okända åldrar, Teodora ganska mycket yngre än Julian). Julian står i tacksamhetsskuld till Ernestos far, så när han dog fick Ernesto flytta in hos dem. När pjäsen börjar vill Ernesto försöka sig på att tjäna sina egna pengar och de har en diskussion om detta.
Det har dock börjat gå rykten i staden om att det är något skumt med att Ernesto och Teodora tillbringar så mycket tid tillsammans. De berörda vet inget om detta och är goda vänner. Allt hade kunnat fortsätta i frid och fröjd om inte Julians bror + fru bestämmer sig för att de inte längre kan tiga om detta oerhörda. De tror nämligen att de båda har en affär.
Sedan handlar pjäsen om hur det går. Vad händer när två stycken försöker rentvå sig från misstankar, men ingen tror dem? Jag kan säga så mycket som att duell med värja finns med som ett alternativ.
Titeln ”Den store Galeotto” syftar på en pjäs som Ernesto vill skriva, en pjäs om hela världen. Där en mängd olika skådespelare gör små handlingar; dramat ska tilldra sig inom personerna själva. Julian avråder honom och tycker att det är för metafysiskt:
”På vad sätt skola dessa intre stormar ge sig till känna? hvem skall berätta dem för åskådaren? hvar ser han dem? Skola vi en hel afton gå på jakt efter en blick, en suck, en gest, en lösryckt fras? Nej, min gosse, det kan man inte kalla att roa sig. Vill man ge sig in på sådana hårklyfverier, studerar man filosofi.”
Förutom i första stycket när de pratar om Ernestos pjäs är hela dramat skrivet på vers. Raderna rimmar på ett sätt som jag inte lyckats lista ut, ibland två rader efter varandra, ibland varannan eller tredje eller så en enstaka här och där. Det verkar random men är troligen ytterst planerat. Det låter snyggt när man läser det högt. Kanske har det ett namn också.
Boken trycktes i den här utgåvan 1902 och är därför skriven på äldre svenska med hv och fv. Man låter lite mer upprörd med hv och fv i sina ord, tycker jag nog allt. På försättsbladet står att handlingen försiggår i våra dagar i Madrid år 18.. men man får inte veta de sista två siffrorna.
Jättesvårt att ge den ett betyg. En 3:a känns för mycket, för jag rekommenderar den inte till någon, fast den var ju ändå lätt att läsa och ibland lite underhållande. Kanske en stark 2:a. Ja, det får det bli.
Fakta
José Echegaray, Spanien, fick priset 1904 ”med avseende fäst å hans omfattande och snillrika författarskap, som på självständigt och originellt sätt återupplivat det spanska skådespelets stora traditioner”.
Bryssel - what?
Idag vaknade jag av mig själv före halv tio. Helt klarvaken. Och med en stark längtan att gå upp och baka brysselkex. Som jag aldrig har bakat förut. Eller vetat namnet på.
Beror detta på att det sista jag läste innan jag somnade igår var Supertanten av Elin Ek?
Kanske världens mest inspirerande bok. Skäms inte för att du är tant, var stolt!
Beror detta på att det sista jag läste innan jag somnade igår var Supertanten av Elin Ek?
Kanske världens mest inspirerande bok. Skäms inte för att du är tant, var stolt!
8 mars 2013
Kvinnor till häst
Nya favvotidningen Hippson uppmärksammar idag en ryttarpionjär: Esther Stace. På bilden hoppar hon världens största hinder, sittande i damsadel. Året är 1915 och platsen Sydney. Som en person med lätt hoppskräck fattar jag inte hur man 1. sitter kvar med benen på samma sida om hästen, 2. driver på hästen med benen på samma sida. Ty det är som bekant det ridläraren skriker när man rider mot hindret: driiiiiiv och håll om med beeeeeenen!
Esther Stace – du är fantastisk.
Bild från Wikimedia commons. Hinderhöjd 6'6", vilket jag tror betyder "Mycket högt".
Esther Stace – du är fantastisk.
Bild från Wikimedia commons. Hinderhöjd 6'6", vilket jag tror betyder "Mycket högt".
7 mars 2013
Äntligen tillbaka på Tlokweng Road
Ikväll har jag lyxläst. Jag har läst den nyaste Damernas detektivbyrå från pärm till pärm. Och njutit.
Att läsa den här boken är som att, efter att ha provat allehanda olika tesorter, gå tillbaka till sitt favoritte. (Om man pratar om Mma Ramotswe måste man tala i teer. Det är allmänt känt.) Det är en smak som man gillar och känner igen. (Det är bara den där eländiga särartsfeminismen som författaren har behäftat karaktärerna med som stör mig. Likt den där häftklammern i metall på tepåsar, hur komposterar man en sån?)
I Limpopos akademi för privatdetektiver händer allt som brukar hända i den här serien. De arkiverar (Var noggrann!), dricker te, träffar klienter och funderar över livets frågor. Dessutom får chefsdetektiven och den assisterande, förlåt, adjungerade detektiven en oväntad men mycket välkommen gäst. Om ni läser baksidestexten till boken är den mycket spoilrig och säger vem.
Bok nummer 13 i serien är varken en topp eller flopp. Den är precis exakt som jag förväntar mig. Och ibland är det den allra bästa boken.
Betyg: Stark trea med guld inuti
Inuti finns bild på författaren. Han ser glad ut, så kanske Phuti Rhadiphuti har fel när han på sidan 257 säger "Det finns alltid foton av författare som ser ledsna ut på bokomslagen. De kanske är sorgsna allihop."
Att läsa den här boken är som att, efter att ha provat allehanda olika tesorter, gå tillbaka till sitt favoritte. (Om man pratar om Mma Ramotswe måste man tala i teer. Det är allmänt känt.) Det är en smak som man gillar och känner igen. (Det är bara den där eländiga särartsfeminismen som författaren har behäftat karaktärerna med som stör mig. Likt den där häftklammern i metall på tepåsar, hur komposterar man en sån?)
I Limpopos akademi för privatdetektiver händer allt som brukar hända i den här serien. De arkiverar (Var noggrann!), dricker te, träffar klienter och funderar över livets frågor. Dessutom får chefsdetektiven och den assisterande, förlåt, adjungerade detektiven en oväntad men mycket välkommen gäst. Om ni läser baksidestexten till boken är den mycket spoilrig och säger vem.
Bok nummer 13 i serien är varken en topp eller flopp. Den är precis exakt som jag förväntar mig. Och ibland är det den allra bästa boken.
Betyg: Stark trea med guld inuti
Titel: Limpopos akademi för privatdetektiver
Författare: Alexander McCall Smith
Förlag: Damm förlag, 2013
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris, biblioteket!
Inuti finns bild på författaren. Han ser glad ut, så kanske Phuti Rhadiphuti har fel när han på sidan 257 säger "Det finns alltid foton av författare som ser ledsna ut på bokomslagen. De kanske är sorgsna allihop."
Horn har anlänt
6 mars 2013
Rudolf Eucken – Levnadsminnen
I Spoilerboken kallas filosofen Rudolf Euckens Nobelpris för den största fadäsen i prisets historia och han döms ut som oläsbar för normala människor. För att ge honom lite kompensation för en sådan totalsågning får han här ett extra långt inlägg. Jag har dock inte läst hans filosofiska verk utan hans memoarer, som var förvånansvärt läsbara. (Hjälp, är jag normal?)
”Mina levnadsminnen ha huvudsakligen att förtälja om kampen mot livets förytligande.”
Så börjar boken. Jag fascineras av att vissa saker är samma idag. Till exempel hans reflektion att samhället mest tänker på tillväxt och prioriterar ned kultur och bildning. (Jämför t.ex. med fackförbundet DIK:s upprop ”Jag bidrar till samhällsnyttan oavsett vad Svenskt näringsliv säger” eller denna debattartikel i SvD.)
Ostfriesland – bästa delen av Tyskland
Eucken växte upp i Ostfriesland, en ort som verkar lite bättre än alla andra orter. Boken är strikt kronologisk. Eucken har en strapatsfylld barndom: kvävs nästan av ett hänglås, får svår scharlakansfeber, har en bror som dör mycket abrupt. Pappan dör också, när Eucken endast är 5 år, och hans mamma måste då ta emot inackorderingar för att klara ekonomin. Trots detta så verkar Ostfriesland mycket lämpligt och angenämt:
”Naturen kring Aurich är mycket lämplig för uppväxande ungdom. Staden ligger på en bred sandås, som sträcker sig genom myrmarkerna. Olika större och mindre skogsdungar erbjuda angenäma uppehållsplatser.”
Som att läsa ett CV
Sedan fortsätter han och går igenom sina studier och alla sina jobb och resor i tjänsten. Det känns ibland som att jag läser hans CV med ”directors commentary-spåret” påslaget. Han tackar de som tackas bör, berättar om sina skrivna verk mycket ingående med vilka recensioner de fick, vilka som brydde sig om boken samt i vilken upplaga den nu befinner sig. Dessutom berättar han gärna om hur han gick tillväga för att utforma sin filosofi:
”Det gällde att genom ett slags reduktion upplösa det skenbart fasta och stela andliga komplexet i en levande verksamhet, röjande en helhet, det gällde att väcka och befria det principiella, som låg inneslutet, ja, begravet i det gripbara prestationsförloppet.”
Vid dessa passager förstår jag plötsligt hur de tänker när de skriver ”oläsbart”. En hel bok vore en utmaning.
”Jag har upplevt de stora inre omvälvningarna i de tyska förhållandena.”
Mellan hans flyttar kommer det med en hel del om Tysklands politiska situation från andra halvan av 1800-talet och framåt. Och det är minst sagt snårigt. Jag försöker hänga med, men de olika kungarna, striderna, rikena och trupperna är mig för obekanta för att det ska gå särskilt bra. Under första världskriget ser han det som sin plikt att höja Tysklands ande. Han oroar sig mer för själarna och humöret än för fysiska skador. Han håller tal och reser runt och ger ut skrifter. Och skriver filosofiska verk. Till skillnad från Churchill ser han Tyskland som stackaren som blir anfallen, den som svälts ut av de hatfulla fienderna. Samma krig från två olika samtida synvinklar. Tänkvärt.
Kommentarer om samtida filosofer
Han är också välbekant med olika filosofer, hänvisar till dem och förhåller sig till deras idéer antingen för eller emot. Han kan till exempel säga ”den Kantska omvälvningen fick här ej sin rätta värdering” eller ”Trendelenburg fann Fischers filosofiska metod mycket själfull, men alltför subjektiv.” Och då nickar jag vist och låtsas att jag förstår.
En bok om arbetet, även om han hade familj…
Familjen nämns på några få rader. Man får veta att han är gift, har tre barn och att de bor i en villa i lantlig idyll. Trots att hans hustru inte var lärd är han mycket glad över att hon ”var full av andliga intressen och ägde en utpräglad konstnärlig begåvning, varmed förband sig en stor praktisk och organisatorisk förmåga.” Detta gav ”åskådlighet och friskhet” till hans liv och filosofiska tänkande. Han verkar ha höga tankar om henne, även om han väljer ovanliga ord för att säga det.
Nobelpris 1908 – en kompromiss
Och om Nobelpriset då? Han skriver att ”möjligheten härav var väl här och var antydd av svenska vänner”, och den 14 november kom meddelandet om att han fått priset. Han går på en rad fester där den dåvarande konungen berättar om ”det livliga intresse, som hans fader, konung Oskar, hyste för min filosofi”. I Espmarks bok Litteraturpriset – hundra år med Nobels uppdrag beskrivs han som ett dåligt val, en kompromiss när kommittén inte kunde enas om antingen Lagerlöf eller Swinburne. Men det visste han ju inte då, utan var glad och stolt över priset.
Saker jag irriterar mig på
Vissa gånger blir jag irriterad på hans sätt att se på saker. Han får skriva ett tröstande och uppmuntrande brev till det bulgariska folket, som publiceras i bulgarisk press. Han får ett tackbrev, undertecknat av ”alla ledande personer i Bulgarien” och gläder sig sedan åt att ha kommit i personligt förhållande till ett helt folk. Han fick ett brev! Hur känner han genom det ett helt folk? Personligen?
Han är inte heller mycket för sociala reformer. Enligt hans åsikt behöver kulturens utveckling tydliga distanser och uppdelningar i högre och lägre skikt. Det är nödvändigt att ”en begränsad livskrets har den förnämsta omsorgen om mänsklighetens andliga självbestånd”. Undrar vad han tyckt om bokloggar. Arbetar vi i omsorg om mänsklighetens andliga självbestånd? Är vi i det högre skiktet?
Slutligen
Eucken får 2 poäng och en eloge för att hans memoarer inte är oläsbara. Dock får man inte skriva mer än 1000 ord om en och samma pristagare. Nya regler sedan första januari. Over and out.
”Mina levnadsminnen ha huvudsakligen att förtälja om kampen mot livets förytligande.”
Så börjar boken. Jag fascineras av att vissa saker är samma idag. Till exempel hans reflektion att samhället mest tänker på tillväxt och prioriterar ned kultur och bildning. (Jämför t.ex. med fackförbundet DIK:s upprop ”Jag bidrar till samhällsnyttan oavsett vad Svenskt näringsliv säger” eller denna debattartikel i SvD.)
Ostfriesland – bästa delen av Tyskland
Eucken växte upp i Ostfriesland, en ort som verkar lite bättre än alla andra orter. Boken är strikt kronologisk. Eucken har en strapatsfylld barndom: kvävs nästan av ett hänglås, får svår scharlakansfeber, har en bror som dör mycket abrupt. Pappan dör också, när Eucken endast är 5 år, och hans mamma måste då ta emot inackorderingar för att klara ekonomin. Trots detta så verkar Ostfriesland mycket lämpligt och angenämt:
”Naturen kring Aurich är mycket lämplig för uppväxande ungdom. Staden ligger på en bred sandås, som sträcker sig genom myrmarkerna. Olika större och mindre skogsdungar erbjuda angenäma uppehållsplatser.”
Som att läsa ett CV
Sedan fortsätter han och går igenom sina studier och alla sina jobb och resor i tjänsten. Det känns ibland som att jag läser hans CV med ”directors commentary-spåret” påslaget. Han tackar de som tackas bör, berättar om sina skrivna verk mycket ingående med vilka recensioner de fick, vilka som brydde sig om boken samt i vilken upplaga den nu befinner sig. Dessutom berättar han gärna om hur han gick tillväga för att utforma sin filosofi:
”Det gällde att genom ett slags reduktion upplösa det skenbart fasta och stela andliga komplexet i en levande verksamhet, röjande en helhet, det gällde att väcka och befria det principiella, som låg inneslutet, ja, begravet i det gripbara prestationsförloppet.”
Vid dessa passager förstår jag plötsligt hur de tänker när de skriver ”oläsbart”. En hel bok vore en utmaning.
”Jag har upplevt de stora inre omvälvningarna i de tyska förhållandena.”
Mellan hans flyttar kommer det med en hel del om Tysklands politiska situation från andra halvan av 1800-talet och framåt. Och det är minst sagt snårigt. Jag försöker hänga med, men de olika kungarna, striderna, rikena och trupperna är mig för obekanta för att det ska gå särskilt bra. Under första världskriget ser han det som sin plikt att höja Tysklands ande. Han oroar sig mer för själarna och humöret än för fysiska skador. Han håller tal och reser runt och ger ut skrifter. Och skriver filosofiska verk. Till skillnad från Churchill ser han Tyskland som stackaren som blir anfallen, den som svälts ut av de hatfulla fienderna. Samma krig från två olika samtida synvinklar. Tänkvärt.
Kommentarer om samtida filosofer
Han är också välbekant med olika filosofer, hänvisar till dem och förhåller sig till deras idéer antingen för eller emot. Han kan till exempel säga ”den Kantska omvälvningen fick här ej sin rätta värdering” eller ”Trendelenburg fann Fischers filosofiska metod mycket själfull, men alltför subjektiv.” Och då nickar jag vist och låtsas att jag förstår.
En bok om arbetet, även om han hade familj…
Familjen nämns på några få rader. Man får veta att han är gift, har tre barn och att de bor i en villa i lantlig idyll. Trots att hans hustru inte var lärd är han mycket glad över att hon ”var full av andliga intressen och ägde en utpräglad konstnärlig begåvning, varmed förband sig en stor praktisk och organisatorisk förmåga.” Detta gav ”åskådlighet och friskhet” till hans liv och filosofiska tänkande. Han verkar ha höga tankar om henne, även om han väljer ovanliga ord för att säga det.
Nobelpris 1908 – en kompromiss
Och om Nobelpriset då? Han skriver att ”möjligheten härav var väl här och var antydd av svenska vänner”, och den 14 november kom meddelandet om att han fått priset. Han går på en rad fester där den dåvarande konungen berättar om ”det livliga intresse, som hans fader, konung Oskar, hyste för min filosofi”. I Espmarks bok Litteraturpriset – hundra år med Nobels uppdrag beskrivs han som ett dåligt val, en kompromiss när kommittén inte kunde enas om antingen Lagerlöf eller Swinburne. Men det visste han ju inte då, utan var glad och stolt över priset.
Saker jag irriterar mig på
Vissa gånger blir jag irriterad på hans sätt att se på saker. Han får skriva ett tröstande och uppmuntrande brev till det bulgariska folket, som publiceras i bulgarisk press. Han får ett tackbrev, undertecknat av ”alla ledande personer i Bulgarien” och gläder sig sedan åt att ha kommit i personligt förhållande till ett helt folk. Han fick ett brev! Hur känner han genom det ett helt folk? Personligen?
Han är inte heller mycket för sociala reformer. Enligt hans åsikt behöver kulturens utveckling tydliga distanser och uppdelningar i högre och lägre skikt. Det är nödvändigt att ”en begränsad livskrets har den förnämsta omsorgen om mänsklighetens andliga självbestånd”. Undrar vad han tyckt om bokloggar. Arbetar vi i omsorg om mänsklighetens andliga självbestånd? Är vi i det högre skiktet?
Slutligen
Eucken får 2 poäng och en eloge för att hans memoarer inte är oläsbara. Dock får man inte skriva mer än 1000 ord om en och samma pristagare. Nya regler sedan första januari. Over and out.
Fakta
Rudolf Eucken, Tyskland, fick priset 1908 ”på grund av det sanningssökande allvar, den genomträngande tankekraft och vidsynthet, den värme och styrka i framställningen, varmed han i talrika arbeten hävdat och utvecklat en ideal världsåskådning”.
5 mars 2013
Hann bara halva Wolves
Typiskt. Hann bara halva låneboken Tell the Wolves I'm home. Återlämning imorgon.
Jag har hunnit läsa delarna när huvudpersonen June är deppig och tveksam och ältande. (Jag litar inte på Toby. Eller? Jag tycker inte om Toby. Eller? Jag är avundsjuk på Toby. Eller? Jag tycker om Toby litegrann. Eller?) Dessutom har jag läst slutet. Men fattade inte mycket. Så jag tror att det är den bästa biten jag missat. Reservationer, ska det vara bra eller?
Har inte läst Torka aldrig tårar utan handskar, men temat verkar lite likt. Junes morbror Finn dör av aids, det är 80-tal och ingen vet vad det är. Eller om det smittar genom en kyss på håret? Ett porträtt av June och hennes syster finns också med på ett hörn. Eller hörn och hörn, när jag lämnade boken låg tavlan i ett bankfack, men det är något skumt med det hela.
Jag tror inte att jag kommer låna och läsa ut resten, eftersom den kändes så långsam och seg. Ni som läst boken får gärna berätta vad som händer i mitten. Särskilt med porträttet. Och vad menar hon i slutet där om ”vem som egentligen är en mördare”?
Vad menar hon egentligen? Är det hon själv? Eller Finn? Ska jag läsa den ändå?
Jag har hunnit läsa delarna när huvudpersonen June är deppig och tveksam och ältande. (Jag litar inte på Toby. Eller? Jag tycker inte om Toby. Eller? Jag är avundsjuk på Toby. Eller? Jag tycker om Toby litegrann. Eller?) Dessutom har jag läst slutet. Men fattade inte mycket. Så jag tror att det är den bästa biten jag missat. Reservationer, ska det vara bra eller?
Har inte läst Torka aldrig tårar utan handskar, men temat verkar lite likt. Junes morbror Finn dör av aids, det är 80-tal och ingen vet vad det är. Eller om det smittar genom en kyss på håret? Ett porträtt av June och hennes syster finns också med på ett hörn. Eller hörn och hörn, när jag lämnade boken låg tavlan i ett bankfack, men det är något skumt med det hela.
Jag tror inte att jag kommer låna och läsa ut resten, eftersom den kändes så långsam och seg. Ni som läst boken får gärna berätta vad som händer i mitten. Särskilt med porträttet. Och vad menar hon i slutet där om ”vem som egentligen är en mördare”?
Vad menar hon egentligen? Är det hon själv? Eller Finn? Ska jag läsa den ändå?
4 mars 2013
Att börja plugga, år 1865
En hälsning från studenten Eucken (som pluggade cirka 1865) till dagens studenter:
"Mina första intryck av universitetet voro nog desamma som många med mig jämnårigas. Man kände sig försatt i en främmande värld, där man saknade det personliga element, som hembygden och skolkamraterna erbjudit. Man hade all möda att hålla sitt inre i jämvikt. Man kände sig förlorad i det stora maskineriet. Därtill kom hos mig en viss missräkning i fråga om professorerna. På mitt naiva sätt hade jag föreställt mig dessa lärde såsom världsvisa. Jag väntade av deras verksamhet ett perspektivöppnande mot stora mål och fann mig naturligtvis däri besviken."
Samma lika nu för tiden?
Eucken sitter i mitten, med en välkammad friss. Bild hittad på Wikimedia commons.
"Mina första intryck av universitetet voro nog desamma som många med mig jämnårigas. Man kände sig försatt i en främmande värld, där man saknade det personliga element, som hembygden och skolkamraterna erbjudit. Man hade all möda att hålla sitt inre i jämvikt. Man kände sig förlorad i det stora maskineriet. Därtill kom hos mig en viss missräkning i fråga om professorerna. På mitt naiva sätt hade jag föreställt mig dessa lärde såsom världsvisa. Jag väntade av deras verksamhet ett perspektivöppnande mot stora mål och fann mig naturligtvis däri besviken."
Samma lika nu för tiden?
Eucken sitter i mitten, med en välkammad friss. Bild hittad på Wikimedia commons.
3 mars 2013
Umeåtips: Bildmuseet
I Umeå håller vi på med en enda sak.
Förbereder oss för Kulturhuvudstadsåret 2014.
Ingen vet riktigt vad det kommer innebära, mer än att vi ska ha en Kulturväv på kajen (och väldigt många rondeller). Det byggs och rivs överallt.
Men. En av de färdiga byggnaderna är Bildmuseet. Mycket bra och fint ställe som jag tror passar alla. (Far dit!) Förutom att ta del av utställningarna kan man titta på utsikten, springa upp och ner i trapphuset, måla på väggarna (japp, det är en speciell del av lokalerna som är till för det) gå på ett minibibliotek eller fika.
Just nu har de högst upp en utställning om sovjetisk mytologi i lettisk konst. Efter att ha läst Utrensning fattade jag helt plötsligt vad jag hade sett på ett nytt sätt. Från Bildmuseets webb:
Konsten var strängt reglerad och konstnärens uppgift var att artikulera kommunismens ideal. Myterna som formulerades handlade om det lyckliga sovjetiska samhället och det sovjetiska folkets pliktkänsla, arbetsflit och hjältemod.
Min favvomålning, en färgexplosion på fyra kvadratmeter föreställande en kvinna i en butik med en miljard tulpaner, hade fått finnas kvar trots att den kanske inte riktigt hade ett tillräckligt idealistiskt motiv. Men eftersom kvinnan genom sitt butiksjobb uppenbarligen hörde till arbetarklassen var det okej.
Och det är alltid gratis inträde. Passar också alla.
Ett exempel på utsikt. Kulturväven (jag läser jämt fel och tror det står kulturRäven) ska in mellan dessa broar, till höger.
Förbereder oss för Kulturhuvudstadsåret 2014.
Ingen vet riktigt vad det kommer innebära, mer än att vi ska ha en Kulturväv på kajen (och väldigt många rondeller). Det byggs och rivs överallt.
Men. En av de färdiga byggnaderna är Bildmuseet. Mycket bra och fint ställe som jag tror passar alla. (Far dit!) Förutom att ta del av utställningarna kan man titta på utsikten, springa upp och ner i trapphuset, måla på väggarna (japp, det är en speciell del av lokalerna som är till för det) gå på ett minibibliotek eller fika.
Just nu har de högst upp en utställning om sovjetisk mytologi i lettisk konst. Efter att ha läst Utrensning fattade jag helt plötsligt vad jag hade sett på ett nytt sätt. Från Bildmuseets webb:
Konsten var strängt reglerad och konstnärens uppgift var att artikulera kommunismens ideal. Myterna som formulerades handlade om det lyckliga sovjetiska samhället och det sovjetiska folkets pliktkänsla, arbetsflit och hjältemod.
Min favvomålning, en färgexplosion på fyra kvadratmeter föreställande en kvinna i en butik med en miljard tulpaner, hade fått finnas kvar trots att den kanske inte riktigt hade ett tillräckligt idealistiskt motiv. Men eftersom kvinnan genom sitt butiksjobb uppenbarligen hörde till arbetarklassen var det okej.
Och det är alltid gratis inträde. Passar också alla.
Ett exempel på utsikt. Kulturväven (jag läser jämt fel och tror det står kulturRäven) ska in mellan dessa broar, till höger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)