Karl Gjellerup – Kvarnen

Genre 
”Stillsam dansk landsbygdsskildring”. Eller: ”Triangeldrama på bondgård. Kärleksroman med ängeln-och-djävulen-tema och en mjölnaränkeman i mitten.” Eller: ”En deckare/mordhistoria med tjuvskyttar.” Eller: ”En spökhistoria med otäcka vålnader”. Eller: ”En moralisk-poäng-roman.”

Det är en mångsidig läsning Kvarnen bjuder på. Det kan väl hända att K Gjellerup har en underliggande idé om ett moraliskt budskap genom hela boken, men de olika delarna växlar i stil och handling så att jag faktiskt blev riktigt fängslad av boken. Bladvändare är väl att ta i, men jag började inte städa ugnen för att slippa läsa vidare.

Handling
Vi har ett danskt kvarnhushåll där hustrun dör och pigan Lisa direkt sätter igång sin plan för att bli ny mjölnarhustru. I kulissen väntar kärlekskranke drängen Jörgen, ett tamt rådjur, f.d. svärmodern Drakemadammen, samt två fromma syskon varav den ena möjligen skulle kunna vara ett tänkbart parti för mjölnaren. Bring on the drama.

Andra funderingar
Boken är ett exemplariskt exempel på hur kvinnan beskrivs som natur/icke-rationell varelse. Det andra könet – oh yes.

”[-] där i hennes vilda, otuktade kvinnofantasi, vilken ej hindrades av någon som helst förnuftsskranka eller någon länk av logisk sammanknytning, med en viss mytbildande urkraft hade skapats en föreställning om hemlighetsfull förbindelse mellan rådjuret Jenny och dess härskarinna”

Jag instämmer inte i författarens syn, men jag kan sortera ut dessa passager under läsningen och ändå fortsätta med boken. Språket består av långa meningar med ganska invecklad meningsbyggnad på sina ställen. Vissa uttryck tänker jag mig är ovanliga för en nutida läsare:

”Saken hade ej ryckt ett tuppfjät framåt.”

Det har dock en viss charm. Gjellerup är också bra på att beskriva vissa av karaktärerna i boken på ett mycket sarkastiskt sätt som verkligen gör att man fattar hur inbilska, fåfänga eller dumma de är, utan att han säger det rakt ut.

Trots den sega starten blev boken ändå rätt så intressant, och jag ger den en stark 2:a.

Fakta
Karl Gjellerup, Danmark, fick priset 1917 ”för hans mångsidigt rika och av höga ideal burna diktning”.

Johannes V. Jensen – Dunderkalven

Dunderkalven är en man som föll av en häst när han var ung. På grund av detta fall gick han från stark, reslig yngling till puckelryggig krympling. Novellen handlar om hur han vandrar omkring i bygderna och samlar in skrot. Hans talanger är att veva ner män i brunnar (för rengöring) och att sjunga visor som ger "utförliga topografier över liderlighetens land".

Och sedan är det inget mer.

I förordet till Fler Nobeller beskriver Gun Ekroth väldigt snyggt hur en bra novell är:

"Novellen fångar nyheten i flykten – den är kort utanpå och lång inuti. [-] Utmärkande för en bra novell sägs vara att historien öppnar sig först på slutet. Inte förrän på de sista raderna ska det hända något, det är där historiens vändpunkt ska komma. Hur det sen går, kanske vi aldrig riktigt får veta. Slutet på berättelsen är bara början."

Och Jensens novell är väl för all del kort utanpå och ganska lång inuti eftersom den berättar om en persons liv i ett koncentrerat format. Men slutet är bara ett slut, och ingenting spännande öppnar sig alls faktiskt.

Författaren beskriver Dunderkalven på ett målande sätt och jämför honom med en gammal jordbruksbygd: "med den toppiga hatten, som liknade en gravhög, och ögonen lyste som brända rutor i ett gammalt hus. Hans skägg och hår var som en frostig snårskog, hans puckel liknade en backe och hans öron grustag. Det stod en grumlig pöl i varje mungipa, och hans handryggar var mörka och fårade som trädesåkrar."

En speciell karaktär, sannerligen. Men intresserad av honom och hans öde blir jag icke av att läsa denna novell. Och det måste man nog bli för att den ska ge något.

Fakta
Johannes V. Jensen, Danmark, fick priset 1944 ”för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi, förenad med vittfamnande intellektualitet och djärv, nyskapande stilkonst”.

Henrik Pontoppidan – Idyll

Henrik Pontoppidan har ett svårt efternamn (sorry för felet i förra inlägget) och dålig tajming.

Ty jag läser just nu Eyvind Johnsons bok Och så var det 1914. Det är en dyster sak om Sveriges fattiga och lungsjuka (+flottning). Novellen Idyll är även den en dyster sak, den här gången om Danmarks fattiga och lungsjuka. Men tyvärr är den inte lika bra.

Den handlar om hur de sociala spänningarna döljer sig under ytan på en till synes idyllisk bondby. Men ingen gör något och så har de rika allt hela tiden ändå.

Till Pontoppidans fördel:

- Han har samma initialer som Harry Potter.

- Han har en bra anledning till att skriva (vilja granska dåliga saker och sådär).

- Han har en rätt så okej berättelse.

Men.

- Den är tråkig.

- Det är inte lika bra som Eyvind Johnsons eller Per-Anders Fogelströms eller Selma Lagerlöfs eller Elsie Johanssons skrivelser om fattiga människor och lungsjuka och sånt.

- Jämfört med Fadern (som fångade mig på ynka 3,5 sidor) så väckte den här inte så många känslor och frågor. Är det till en novells nackdel? Ja.

PS: Mimmimarie har också läst Pontoppidan och gillade honom bättre. Klicka dit och inspireras istället för att dväljas bland dessa lungsjuka vetja!

Fakta

Henrik Pontoppidan, Danmark, fick priset 1917 ”för hans fullödiga framställningar av nutida danskt liv”.