Fallvatten - Vad händer om dammen brister?

Fallvatten är en intensiv katastrofroman i novellstil. Efter ett oupphörligt regnande brister dammarna i Luleälven en efter en och en gigantisk flodvåg river med sig halva Norrbotten i sin väg ut mot kusten. Flodvågen på omslaget är inte alls lika stor som den här vågen är i min fantasi.



Jag läser om kanske 10 olika karaktärers öden, utspridda i var sina kapitel, i tur och ordning (Erkännande: Eftersom jag fastnade mest för mannen i helikoptern så bläddrade jag ibland fram till hans kapitel i förväg för att få veta hur det gick för just honom. Man får göra så, det står i lagen.) Jag hoppades hela tiden att några av historierna skulle mötas. Att inte fler möts är tråkigt för bokens handling, men det är antagligen en genomtänkt plan. Älven är lång så varför skulle det hända?

Det är en hemsk bok! Hemsk! Niemi skriver om överlevnad i en katastrofsituation. Hur börjar man bete sig då? Hur skulle jag bete mig då? Vissa av karaktärernas agerande känns helt otroligt – men å andra sidan, vem vet? Fast det känns inte som att jag skulle karva av folks ben med pennknivar i första taget.

Jag hade fått för mig att den skulle handla mer om hur kommunen hanterar evakueringen, och lite större perspektiv. Men det här är enskilda människor, helt ensamma mot en gigantisk våg. Om dammen brister är man ensam. Det är nog det som är mest läskigt med boken.

Igenkänningsfaktorn när det gäller miljön är stor. Jag har bott i Pite älvdal och Ume älvdal, men aldrig i Lule älvdal. Fast jag har varit i Luleå tusen gånger och spelat fotboll i Boden och hälsat på folk i en stuga vid älven (!) i Vuollerim. Det här är platser som jag känner till! När bilköerna ut mot Storheden tätnar vet jag exakt hur det ser ut just där.

Gillade minst med boken: Språket är fartigt och både händelseinriktat och beskrivande. Men ibland klickar vi inte. Meningar som: ”Men plötsligt kom han att tänka på något.” känns lite för mycket skolberättelse.

Gillade mest med boken: Den handlar om något jag aldrig läst om förut. Den fick mig att tänka på något som jag aldrig tänkt på innan. Vad händer om dammarna brister? Man kan också kalla boken för ”mycket spännande bladvändare”.

Betyg: 3

Titel: Fallvatten
Författare: Mikel Niemi
Förlag: Piratförlaget (2012)
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris, biblioteket.

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!


Min närmaste älv. Som inte har så många dammar att jag ligger sömnlös.

Erik Axel Karlfeldt – Fridolins visor och andra dikter

Eftersom jag blev trött ända in i märgen av att ens tänka tanken att läsa hela boken har jag valt att fokusera på endast en av delarna, nämligen ”Fridolins visor och andra dikter”.

I förordet står det att det var i denna samling som Karlfeldtromantiken fick sin slutliga prägel, och att Fridolin (en person som förekommer här och där i dikterna) är Karlfeldts alter ego.

Fridolin är alltid on top of things, han kan prata med både bönder och lärda, men han har tydligen ändå en ångestfull osäkerhet.

Och så här upplevde jag läsningen:

Erik Axel Karlfeldt skrev vers på vers på rim
inte om misär (typ unga barn som sniffar lim)
nej, här finns vackra kullor som vandrar i sin skog
en ungkarl trånar trånsjukt ty han såg dem när de log.

Så handlar det om döden, som dansar med envar
och höstviol och bergslagsmän och en och annan karl
Jag läser matt om hur det vandras kring i liljehus
och skuttas friskt bland blad och grenar under trädens sus.

Men ingen vers jag gillar alls och inget jag förstår
det känns som att jag plågas under hundra svåra år
Och när den lilla bit jag läst trots allt har tagit slut
får diktaren ett lågt betyg, en etta utan prut.

Fakta
Erik Axel Karlfeldt, Sverige, fick priset 1931. Motiveringen löd: ”Erik Axel Karlfeldts diktning”.

Pär Lagerkvist – Barabbas

Så här några veckor innan påsk har jag läst om påsken – ur Barabbas synvinkel. Och det är en synvinkel som heter duga. Han är bokstavligen den som Jesus har dött istället för; han är den fånge som blev frisläppt istället för Jesus.

Det här är dock inte något som är lätt att bära. Det bryter ner Barabbas, som verkar ha varit en ganska rå typ som inte har låtit tunga grejer bekomma sig (iallafall inte vad andra har sett).

Det är rent av hjärtskärande att läsa om hur han söker sig till de kristna, vill tro, men inte kan. Och hur de kör bort honom eftersom han var den som inte dog.

Barabbas är en bok som jag tror att många kan ta till sig, oavsett vilken tro de har. Den handlar om livet, döden, universum och allting. Trots att den på pappret bara handlar om en ganska otvättad, fåordig och väldigt, väldigt ensam människa.

Fakta

Pär Lagerkvist, Sverige, fick priset 1951 ”för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor”.

Eyvind Johnson – Nu var det 1914

Det här med namn alltså. Och så var det 1914 heter ju inte boken. Som jag skrev förut. Den heter Nu var det 1914. Men den är tydligen en egen bok! Så jag hade inte ens behövt tillämpa Eyvind Johnson-begränsningen. However:

Handling synligt

14-årig pojke lämnar fosterföräldrar, gör en snabbvisit hos föräldrar för att sedan medelst tåg dra ut i vida världen. Den vida världen innebär flottning, tegelbruk och potatisupptagning. Det är dock inte så mycket action som det kan låta här.

Handling osynligt

14-årig pojke blir vuxen. Går från att vara rädd, söka sin plats och vilja passa in till att känna att hallå, att leva är ju värsta grejen! (Vilket han kanske hade sagt om han varit 14 idag.)

Miljö

Norrbotten! Omslaget på boken=hemma. Älvar är älvar och inga floder eller åar. Tallskog och granskog. Tror att den till och med luktar nysågade stockar. Eventuellt.

Tyckeri

I början tyckte jag inte om berättarstilen. Att kalla någon för "den gamla kvinnan" istället för "min faster" eller vad hon nu var kändes överdrivet. Och det är ju ganska enformigt arbete han hamnar på, den unge mannen. Men det tar sig! Jag börjar så smått bry mig lite om de här personerna, som ger bort sin klocka innan sprängning, utifallatt.

Och mitt i allt dyker det upp en saga om hur dimman ger folk sjukdomar. Den gillade jag, oväntat nog. Kan ju annars vara ganska sträng mot random saker som inte hör till berättelsen.

I Johnsons efterord (till hela Romanen om Olof) får sagan sin förklaring:

"Om författarens försök att ge en helbild slinter mot en ofta tråkig verklighet, som tycks honom så grå att han lägger ner pennan och bara sitter och stirrar ut i luften, då kan han göra omvägen över sagan. Sagan är alltid en öppen dörr."

Håller med om att sagan gav en bättre helbild av 1914.

Romanen om Olof sägs vara självbiografisk till viss del. Jag vill därför lägga en liten lapp till den stackars 14-åringen på hans brits där det står: "HEJ! Du kommer i framtiden att sitta i Svenska Akademien OCH få världens finaste litteraturpris! Det kan du se fram emot när du går bland dina potatisar."

Jag går dock nu och tar en dusch och njuter av mitt elektriska ljus och mitt icke dödshotande arbete.

Fakta
Eyvind Johnson, Sverige, fick priset 1974, ”för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst”.

Tomas Tranströmer – Dikter och prosa 1954-2004

En recension under press. Ju mer jag får veta om Tomas Tranströmer, desto mindre magiska blir dikterna. Därför vill jag snabbt snabbt skriva den här recensionen innan jag läser för mycket. För de förtjänar ett högt betyg. Ju.

Jag läser just nu en kurs om Nobelpriset i litteratur, där "särskild vikt ska fästas vid årets pristagare". Så vi har bland annat läst Air Mail (återkommer till den), några essäer om Tranströmers dikter och snart ska jag börja på Tomas Tranströmer: ett diktarrporträtt. Imorgon är det en föreläsning och under den följande veckan är det Tranströmerdiskussion i det än så länge ganska sparsamt befolkade webbforumet. Att skriva den här recensionen idag är med andra ord min sista chans. Innan jag tvingas in i en massa kunskap som förstör.

Till kursen hör självklart även att läsa massor av dikter. Från den fina samlingen med guld på omslaget. Så här var det att läsa i den innan jag hade läst något alls nästan OM författaren:

Men? Hur kan han veta hur det är i min hjärna? Och i mitt liv? Den här dikten handlar ju om mig! Och den här! Och den här! Preciiiiis så där är det! Och sådär har jag aldrig tänkt! Coolt! Fantastisk formulering! Jag gillar ju dikter! Who would have known?

De flesta dikter (inte alla) skapade en känsla, en stämning, en bild som jag tyckte om att vara i. Behövde inte nödvändigtvis läsa dem högt, de var fina som ord också. Det här med naturen och det oväntade och det mystiska. Jag gillar't. Massor av dikter var verkligen som lyrikens hoppning. Dessutom verkar Tranströmer gilla skog, precis som jag.

Sedan läste jag halva Air Mail (som jag återkommer till, för den är skitbra egentligen) som består av brevväxlingen mellan Tranströmer och en amerikansk poet som heter Robert Bly. De översätter varandras texter och pratar på om hur de tänkt kring det ena och det andra och vilket ord och uttryck som passar bättre och sämre. (Gillar dem starkt! Verkar vara två hyvens typer! Shitloads med gill! = tre olika uttryck för samma sak)

MEN det hemska hände. När jag fortsatte i diktsamlingen och stötte på någon av dikterna som jag läst om i Air Mail fick jag inte samma känsla. De var inte magiska längre. Det var ju "dikterna som Tomas hade skrivit". Han som jag nu "känner" genom att ha läst hans brev. Den där handlar ju om när han gjorde repövning, och det där handlar om hans bröllopsresa. Det där är hans sommarhus och det där är om hans bil.

Det var inte längre små miniuniversum som flödade fritt och jag fick tolka som jag ville (och därför tyckte om så mycket). Det var dikter Med En Bakgrund Och Ett Sammanhang. Allt blev så vardagligt. Och liksom vanligt.

SÅ. Jag skyndar mig att ge första halvan av Dikter och prosa 1954-2004 fem välförtjänta poäng. Om det inte känns allt för dystert så kommer jag att skriva ett "vad hände sen-inlägg" om hur det gick med den här kursen. Men min poäng står fast.

Fakta

Tomas Tranströmer, Sverige, fick priset 2011 "för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga".

Verner von Heidenstam – Vallfart och vandringsår

Kära Verner, jag famlar i mörkret. Vad vill du säga med detta verk? Ibland är dina dikter/berättelser käcka saker på rim, ibland har de en sensmoral om att man kan hitta en kungakrona i en soptunna. Eller att civiliserade människor jobbar för mycket:

”men fliten slog till sist ihjäl
den lata vildens glada själ”.

Ibland tyckte jag att du skrev något kul:

”Mången, som med lugnt mod lägger huvudet på stupstocken, har svimmat för en sticka under nageln.”

Jag vet att Vallfart och vandringsår är din debutbok och att den fick bra recensioner när den kom ut 1888 eftersom den hade en ny stil. Men en ny stil med drygt 120 år på nacken är kanske inte så imponerande längre. Tack och adjö.

Resor inspirerade?
Heidenstam fick som ung tuberkulos och tog därför en paus från skolan och reste runt i Sydeuropa och den så kallade ”Främre Orienten” för att friskna till. Han bodde ett tag i Rom. Om inte den här dikt/berättelse-boken är inspirerad av dessa resor så äter jag upp min hatt. Och en burk kronärtskocka. (mkt mkt äckligt)

Den får 1 poäng. Jag upplevde texten som omväxlande föråldrad (i ordval och beskrivning av folk, de blev liksom bara symboler för hur Heidenstam tänker sig ”juden”, ”muslimen”, ”negern”, ”diktaren” och så vidare), tråkig (sida upp och sida ner med isissystrarnas bröllop skulle kunna söva en blåval) och svulstig (allt är bara för mycket hela tiden). Den får mig också att känna att jag inte fattar nånting, eftersom det här tydligen ansågs värdigt Nobelpriset en gång i tiden.

Jag rekommenderar inte samlingen till någon, utom till elever som ska hitta exempel på olika slags versmått, typ hexameter och liknande. Eller kanske inte till elever. Kanske till historiker som vill veta hur en svensk adlig vit man med yrket diktare beskrev Främre Orienten/Rom med mera på 1880-talet. Och det är kanske en smal målgrupp.

Fakta

Verner von Heidenstam, Sverige, fick priset 1916 ”såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet”.

Extramaterial: Vallfart och vandringsår behind the scenes

Har tillhört Vännäs Föreläsarförenings Folkbibliotek. Och lånades flitigt 1954. Hela två gånger.

Nelly Sachs – Samlade dikter

Här är ett fall där jag återigen tycker mer om poeten är om dikterna. Gabriela Mistral – stencool, Nelly Sachs – vilken imponerande person! Hon bryter normer, hon tar hand om folk, hon tar sig vidare, hon skriver på natten i världens minsta lägenhet. På snygg skrivmaskin (som hon dock kallade för stenkrossen).

Nelly Sachs flydde från Berlin till Sverige med sin mor. Det var på våren, 1940. Selma Lagerlöf skrev en rekommendation, olika personer gick i god för att de skulle ha nog med pengar, de var tvungna att ha visum till USA eftersom Sverige bara var transitland. I sista stund fick de ett råd från oväntat håll vilket gjorde att de tog flyget istället för tåget. Det rådet innebar skillnaden mellan att leva och dö.

I en kort men bra liten artikel, ”Nelly Sachs satte ord på det ofattbara” av Hans Millgård, står det så här:

”I Berlin hade hon aldrig tänkt på sig själv annat som tysk medborgare. Raslagarna och flyktingskapet gör henne till judinna och det blir nödvändigt för henne att närma sig den judiska kulturen.”

Detta märks i dikterna. Referenserna till Gamla Testamentet duggar tätt vilket ibland är svårt att hänga med i. Bileam (han med åsnan), Kain, Job, Abraham. Andra saker som återkommer är sand, stjärnor, fjärilar, barnskor och vandringar. Jag antar att de symboliserar saker, men jag vet inte vad. Nu har jag ju sagt att jag ska försöka läsa poesi utan att försöka ”förstå” och istället bara lyssna på orden. Det går sisådär. Vissa dikter fastnar jag för, vissa inte. I början kändes det bra, men sen... Jag vet inte. De flesta fastnar jag tyvärr inte för.

Millgård igen:

”Nelly Sachs […] är en av dem som försökt sätta ord på det ofattbara som ett folkmord innebär.”

Ja, hennes dikter handlar mycket om Förintelsen. Men de handlar också om längtan, förändring och förlust. Sorg. Och död.

På grund av att jag blev så fascinerad av Nelly Sachs läste jag även Flykt och förvandling, som är bok om hennes liv. Den är väldigt detaljerad, ibland för mycket, men också väldigt fantastisk. (Den kan vara extremt ingående, ibland känner jag hur författaren är i en helt annan dikt-dimension än vad jag är. Varje streck, varje punkt, varje linje, varje hårstrå betyder något.) Jag kan inte säga att jag gillar dikterna mer på grund av den, eller förstår dem mer, men jag förstår kanske mer varför hon måste skriva. Och den ger en bredare bild av Sachs än den som finns i Alex - världens bästa författardatabas.

Jag gillar att hon hittar på egna ord. Det bidrar till känslan av att hon har en egen värld som man får titta in i litegrann, men den är egentligen bara hennes.

Tyvärr har jag inte varit duktig och läst alla dikterna i den här boken från pärm till pärm. Istället har jag bläddrat och läst lite här och lite där. Ibland har jag sugits in och läst vidare i dikter från en viss samling. Det kanske är bättre att läsa dem i rätt ordning och se hur hennes diktning utvecklas med tiden, men det kändes jättejobbigt. Så på det här sättet har jag nog läst mer från fler samlingar än vad jag skulle ha gjort om jag gått systematiskt tillväga.

Mitt betyg blir 3. Men jag vill verkligen rekommendera Flykt och förvandling till dig som nu blir nyfiken på Nelly Sachs. Hon ville till exempel inte att något av hennes verk från när hon bodde i Berlin skulle räknas med när man tog upp vad hon hade skrivit. I Flykt och förvandling finns det även med utdrag från dikter, de presenteras i sitt sammanhang med lite förklaringar här och var. Dessutom finns det bilder och brev och foton, och texten är väldigt väldigt kärleksfullt skriven.

Fakta

Nelly Sachs, Sverige (född i Tyskland), fick priset 1966 ”för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde”.

Harry Martinson – Nässlorna blomma

Nässlorna blomma tyckte jag om. Mycket. Den kanske fick pluspoäng redan innan jag började eftersom jag visste att den utspelade sig i Sverige, tidigt 1900-tal. Är man som jag en sucker för böcker som handlar om Förr I Tiden så är den här given i läslistan.

Boken handlar om Harry Martinsons uppväxt som föräldralös pojke (min pappa är död och min mamma är i Karlifornien), bortauktionerad till dem i socknen som tog honom mot lägst ersättning. Läsaren får följa med från rik pappa som klipper ull i Tasmanien, kråkslott, stenbrott och familjens sammanbrott. Syskonen skingras och kärleken och tryggheten försvinner.

I slutet av boken finns en ingående redogörelse för hur Martinson slitit med romanen under lång tid. Det är intressant. Men nu när jag ska skriva om boken tänker jag mer på den vuxna Harry Martinsons öde än handlingen i själva boken. Mycket tjorvigt. Tror dock att den vuxna Harry Martinsons öde får jag fördjupa mig i utanför bloggen.

Jag gillade språket mycket. Det var både rakt på sak och vackert beskrivande. Jag gillar också när man dras med i en berättelse direkt, från första sidan. Blandningen av gamla uttryck, dialekt och barns tolkning av ord gör läsningen ännu mer intressant (språk=intressant). Finns även en ordförklaring i slutet. Fröjden!

Nässlorna blomma är enligt mig en berättelse om att växa upp utan att känna sig älskad. Därför alltid aktuell. För oss som lever nu är det också en påminnelse om att livsvillkoren har förändrats EXTREMT mycket i Sverige under 1900-talet. Den kan läsas som ett tidsdokument eller som en vanlig bok om ett rörande (jo det är bästa ordet) livsöde.

5 poäng. För att den var bra. Om det här med det opassande i att Martinson själv satt i akademien när han fick priset säger jag så här: Jag har läst mycket tråkigare och sämre saker under projektets gång. Den här boken var både intressant och välskriven. Punkt.

Fakta

Harry Martinson, Sverige, fick priset 1974 ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”.

Selma Lagerlöf - Herr Arnes penningar & En herrgårdssägen

På något sätt känns det som att Selma får ett övertag i den här jämförelsen. Enligt reklamlogik skulle jag uppenbart välja henne bland en hel hylla med andra tandkrämer eftersom hon finns på 20-lappen och därför syns mer än vad till exempel Churchill gör.

Dessutom har jag sedan tidigare läst en artondels gross av hennes böcker.

Och nu läste jag av bara farten två till, eftersom de var samlade i en så fin samlande samlingsvolym (med guld på, guld är fint).

"Herr Arnes penningar" var en kort och snärtig berättelse som höll uppe tempot från början till slut. Jag gillade den fast jag varken tyckte om herr Arne, Elsalill eller Torarin. Hade hoppats mer på Elsalills hämnd. Lite mer Kill Bill.

"En herrgårdssägen" var också bra även om jag börjar tröttna på böcker där kvinnor har som livsuppgift att rädda stackars män eller gå runt och lida. Gillade dock slutet, och att de hade en häst som bara ville gå när den hörde musik eftersom den hade varit karusellhäst. Vem stoppar in en karusellhäst i en roman idag liksom?

Selma får inte mindre än 5 nobelisar. Jag gillar språket och flytet och att berättelserna fångar mig. Och att det förekommer pluralböjda verbformer och ord som "genstörtig". Hennes böcker är fulla med Sverige, sagor, skrönor, död, hämnd, spöken, kärlek och folk av alla slag. Jag älskar hennes fantasi och att man får skratta åt saker och förstå att människor alltid har varit likadana. Den som vill kan nog även läsa böckerna och hitta Äkta Visdom. För att hylla denna 5-poängare lägger jag in ett avslutande citat:

"Egentligen var han inte rädd för andra djur än getter, och för hästar och hundar och kattor skulle han inte alls ha varit rädd, om han endast kunnat bli säker på att de inte voro några slags omskapade getter. Men han blev aldrig säker på den saken." (Ur En herrgårdssägen)

Fakta

Selma Lagerlöf, Sverige, fick priset 1909 på grund av "den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning".