Sinclair Lewis – Storgatan, del 1

Tid var inte en bristvara för doktorsfruar i mellanvästern på 1910-talet. Särskilt inte om de varken hade barn eller vänner. Carol Kennicott, gift med en äldre man som gillar jakt och jordaffärer, har det inte alltid så kul.

Nyinflyttad. Konstiga, kulturella idéer. För snygga kläder. Har den otrevliga åsikten att det är roligt att göra utfärder, inte bara sitta hemma och skvallra. Dessutom handlar hon i fel butik.

Jag gillar Carol Kennicott starkt. Hon är ombytlig, impulsiv, idealistisk, rolig, fantasifull och väldigt mänsklig. ”Vid olika tidpunkter under senioråret bestämde sig Carol omväxlande för att studera juridik, skriva biografdramer, utbilda sig till barnsköterska och gifta sig med en ännu okänd hjälte.”

Sedan råkar hon läsa en bok om ”förskönandet av småstäderna” och då är det avgjort. Hon gör det till sitt livs mission att ta hand om en av präriestad och göra den vacker. Hon ser en gnistrande bild i sitt inre av en stad, med trädgårdar, vackert stadshus, arkitektur och inte minst: en pittoresk Storgata.

Det visar sig dock vara lättare sagt än gjort. Carol försöker på olika sätt att få igång lite kultur! konversation! och reformer! i staden. Men staden är pösigt nöjd med hur den är. Det är en synnerligen trevlig stad, tycker den, trots att ”vintern inte är en årstid utan en industri”. Och alla är ju så trevliga. Till skillnad från de tarvliga bönderna och tjänstefolket.

Boken är kronologiskt uppbyggd och lätt att komma in i. Den innehåller även en del bibliotek- och litteraturreferenser vilket kan roa en boknörd. Carol arbetade några år på ett bibliotek i St. Paul och har mycket att diskutera med ortens bibliotekarie (de är till exempel inte överens om vad en bibliotekaries främsta uppgift är: uppmuntra till läsning eller vårda böckerna?). Språket flödar fram, med massor av små detaljer och ordval som säger mycket mer än långa förklaringar. Här dissar Carol till exempel en kille:

"Stewart var ej intressant. Han hade ingen välskapt, vit hals, och aldrig hade han levat bland berömda reformatorer."

Stiligt. Mycket stiligt. Sinclair Lewis skriver på ett sätt som tilltalar mig; det blir 4 starka poäng och en liten applåd. Det finns även en Storgatan del 2 som jag absolut ska läsa. Jag vill veta hur det går.

Fakta
Sinclair Lewis, USA, fick priset 1930 ”för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor”.

Jean-Paul Sartre – Muren

Muren är en novellsamling på 250 sidor innehållandes fem noveller. Jag läste de fyra första och valde att spara den sista till en annan gång (ty den var 100 sidor och kändes mer som en kort bok i boken än en novell).

Jag hade stora misstankar om att Sartre var en Svår och Djup och Intellektuell och Komplicerad författare. Bara för att hans namn nämns här och där med vördnad. Eventuellt kallas han för existentialismens främsta namn, och existentialism vet jag ju inte vad det är.

Men jag kunde inte ha mer fel. Det var riktigt bra noveller som innehöll allt som en novell ska ha: tydliga karaktärer, en lagom lång intrig, oväntade slut. Dessutom var de skrivna på ett helt vanligt sätt som man kunde läsa även utan att veta något om Sartres inställning till människan och moralen.

Det bästa var hur han beskriver karaktärerna utan att döma dem. Om de här berättelserna kom till kvällspressens kännedom skulle löpsedlarna säga ”TJOCK KVINNA FÖRNEDRADES AV MÖRDARMANNEN” eller ”OSKYLDIG DOTTER FÖRFÖRD AV STATYGALNING” eller liknande. Men i boken är de bara olika personer som har lite olika tankar och gör lite olika saker. (Det är mycket möjligt att Sartre använder boken för att exemplifiera någon ism, men jag tycker inte att det stör läsningen. Det är fullt möjligt att det istället berikar läsningen, ifall man kan något om herr S.)

Dessutom har han med detaljer som man sällan tänker på. Det gillar jag när det är med i en bok. Det känns som att man aldrig läst det förut. Det här till exempel:

”Madame Darbédat höll en bit turkish delight mellan fingrarna. Hon förde den försiktigt mot läpparna och höll andan för att inte det fina sockerstoftet, som den var pudrad med, skulle flyga bort när hon andades ut.”

4 starka poäng även till dessa intressanta noveller.

Fakta
Jean-Paul Sartre, Frankrike, fick priset 1964 ”för hans idérika författarskap, som genom sin frihetsanda och sanningssträvan har utövat ett vidsträckt inflytande i vår samtid”.

PS: Sartre avböjde frivilligt priset. Enligt vissa källor (Wikipedia) ville han inte klä ut sig i frack, enligt andra källor (NE) ville han inte förknippas med några som helst institutioner. Med mera.

George Bernard Shaw – Pygmalion

Häjn jär en båok om en fåtti fleekk (som pråta bonschka fast opa engelscka) som sääl blommen, dells en da då’n proffesor kom på att han sku djära e exshperiment å sei om hon koonn läär sä å pråta fint.

He jär gåode göudat å läsa om när han profässorn sko lär a Eliza vörre hon sko pråta för å låt som en fin dam. N’ grevinn allradåminscht. Men I konnd et rektit håål reda på vem som vaar vem borte’n Higgins å en Pickering, så he wart nalta tjorvat.

Ätt mang tiim i n’ Higgins skåol fåå a Eliza fåra dell e kalas å pråta vä folke denna. Dom wart åll gå:pat för hon var grann na så hämst, å pråta som en prinsess. Men etter kalase trådd hon att döm et våor intressere na meir åna, så hon wart harmsk å fåor dääda. Nö sko I et säj na meir, jä konna läsa schölv om jä velle veta vörre hä gjick.

I töck att häjn jär en båok som et jär så dåli. Hä tåo et läng å läsa’na å hä jär en gåode så tjäänd historia som kan våra bra å tjänn dell. Båoka ha vorte musikal å töckedenna. I töck faktiskt jä sko läsa’na.

Åh, pitemål, vad du är fint. För er som inte är bekanta med målet sammanfattar jag här:
Jag gillade boken även om jag blandade ihop Higgins och Pickering så att jag blev helt lost i dialogerna dem emellan. Valde att läsa just denna bit av Shaw för att i allmänbildande syfte bilda mig lite om den pjäs som ligger till grund för musikalen My Fair Lady, men efter ett par sidor upptäckte jag att jag faktiskt redan har sett en version av Pygmalion på Engelska teatern i Göteborg. Det gjorde dock inget eftersom jag inte kom ihåg hur den var.

I slutet på boken har Shaw skrivit en (ganska rolig) efterskrift om hur det gick sen, och hur Eliza resonerar om vem hon vill gifta sig med. 4 poäng delas med nöje ut till detta charmanta stycke.

Fakta
George Bernard Shaw, Storbritannien, fick priset 1925 ”för hans av både idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet”.

Thomas Stearns Eliot – De knepiga katternas bok

”Betänk först dessa ord en stund:
EN KATT ÄR INTE
SOM EN HUND.”

Så. Jag har läst om en hel ström med katter som är knepiga. Det är roligt, även på svenska. Översättningen av Britt G. Hallqvist är rimmande och finurlig, och bilderna av Axel Scheffler är väldigt kattaktiga och lurviga och fina och fröjdefulla.

Favoriterna blir Om kattnamn, Rum Tum Tugger (som är en typ som alla har träffat någon gång, jag lovar), Mungojerry och Rumpelistump, Mister Mistoffeliss samt Järnvägskatten Knös.

Språket är rätt så avancerat för att vara en bok till barn. Här är ett litet smakprov:

”Mistoffeliss har monopolpatent
på alla slags magiska trollillusioner
(han förtrollar ju även kontrollkommissioner!)”

Tror att jag hade älskat den här boken när jag var yngre. Nu är jag mer måttligt kärleksfull, men ändå mycket nöjd över mitt bokval. Ty enligt Wikipedia är Eliots mest kända dikt, Det öde landet (The Waste Land), ett verk fullt med intertextualitet och hänvisningar som kräver noter för att man ska hänga med. Det är antagligen detta verk som prismotiveringen hänvisar till, även om katternas namn kan tyckas vara en märklig insats i nutida poesi.

De knepiga katternas bok är det bara att börja läsa och sedan flöda fram genom. Med andra ord en bra Nobelpristagare till den som vill börja med något lättillgängligt. Och så kan man lyssna på musiken från Cats samtidigt. Fröjden.

Fakta
Thomas Stearns Eliot, Storbritannien, fick priset 1948 ”för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi”.

Boris Pasternak – Doktor Zjivago

Nu har jag läst en klassiker. Tror jag, har ju aldrig lyckats fatta kriterierna för det där. Boris Pasternaks Doktor Zjivago var hur som helst en bok som jag väntade mig mycket av, blev positivt överraskad av i början men sedan dalade intrycket mot slutet. Den var ju så vältaligt seglång.

Och min favoritperson Lara/Larisa Antipova/Fjodorovna hade det sannerligen inte lätt. (Ni som läst – vad tyckte ni om slutet? Vad hade hon gjort? Jag vet vad jag tror, och säger bara spår 19 i spellistan, så har jag ingenting sagt.)

Handlingen kan man enkelt ta del av genom min specialspellista ”Zjivagos hits”. Den kan med rätta beskyllas för att vara spoileraktig. (Det krävs Spotify för att man ska kunna använda länken, men om någon saknar denna tjänst kan jag tänka mig att publicera en låtlista. Det som saknas är en låt som handlar om linneförråden, men det har jag inte hittat någon.)

Kort sagt så är det en bok som mycket ingående och detaljrikt beskriver en persons hela liv i Ryssland, under första halvan av 1900-talet. Det är ett liv som heter duga och det finns inte brist på vare sig svallande känslor eller ren kärlek (vad det nu är. Det verkar ändå innefatta att damen tvättar och städar, dock med en aura av fantastiskhet).

Mina mest bestående intryck är att det ryska namnskicket är klurigt för en oinvigd (även om boken enligt försättsbladet har förenklat detta skick), revolutioner i ett land som är gigantiskt stort kombinerat med krig lätt blir oöverskådligt/ohanterbart samt att det här med moderna funktionskläder som torkar snabbt och tål snö och kyla är en bra uppfinning. Där satt dom med sina små, inrykande kaminer och skulle torka en hel päls med ved från en gammal stol. Inte undra på att det blev vemodigt ibland.

Det blir en svag, svag 4 till B.P. Ibland var det så bra beskrivet att jag inte fattar hur han gör. Ibland var det bara BLA BLA BLA BLA om truppförflyttningar och kärlekens väsen så jag bytte bok.

Fakta
Boris Pasternak, Sovjetunionen, fick priset 1958 ”för hans betydande insats såväl inom den samtida lyriken som på den stora ryska berättartraditionens område”.

PS: Pasternak tackade först ja till priset men enligt Alex författarlexikon utsattes han för ”en kampanj där författaren beskylldes för förräderi, kallades 'ogräs', 'folkfiende' och annat i den stilen. Han uteslöts ur författarförbundet, och kände sig till slut tvingad att avböja priset.” Jag tänker mig att han ångrar sig.

Mario Vargas Llosa – Bockfesten

Dominikanska republiken. Landet som Carla i Scrubs kommer från. Var väl ungefär det enda jag visste om denna halva ö.

Nu vet jag mer.

Jag vet att landet hade en diktator mellan 1930 och 1961. Att det delar ö med Haiti. Att det odlas socker där. Att det finns hajar. Och att landet har ett komplicerat förhållande till USA.

Bockfesten handlar om diktatorn Trujillos sista dag i livet. Den handlar även om Dominikanska republikens dagar före, under och efter hans styre. Plus om de som försöker döda honom. Och så får man höra en berättelse av en person vid namn Uranita, som kommer tillbaka till landet för att ... ja, hon vet inte riktigt varför. Släktingarna undrar varför hon aldrig hört av sig, hennes pappa som varit så fantastisk. Eller?

Bokens styrka: 
– En rejäl genomgång av en diktator och en diktatur. Författaren försöker visa hur människor kan låta förtryck ske. Det tycker jag att han lyckas med, och att hans Nobelprismotivering stämmer sjukt bra. Karaktärerna har massor av sidor och känns inte som ditlagda för att vara "den goda" eller "den onda".
– Alla dessa olika berättelser och hopp i tiden är ihopvävda väldigt snyggt utan att det blir hackigt eller svårt att hänga med.

Saker som var jobbiga med boken:
– Det finns några riktigt obehagliga tortyrkapitel. Jag läser med stora hopp i texten.
– Uranitas berättelse gör mig väldigt ledsen på många sätt.

Bokens nackdel:
Det är extremt mycket detaljer och namn = inte mina favoritgrejer. Här är ett citat på två meningar (jag lovar, det är bara två) som jag tycker är typiska för boken. Så mycket info i varje mening så att man blir lite besatt av att man är dålig på namn och nästan känner för att göra en sammanställning av alla inblandade på en whiteboard inklusive massor av lappar och ritade streck på, à la polisfilm.

"Henry Dearborn, John Banfield och Bob Owen på legationen hade givit den sitt formella stöd och givit CIA-chefen i Ciudad Trujillo, Lorenzo D. Berry ('Ägaren till Wipmpy's snabbköp?' 'Just det.') i uppdrag att förse dem med pengar, vapen och sprängämnen. Förenta staterna var oroliga för Trujillos övertramp ända sedan attentatet mot den venezolanske presidenten Rómulo Betancourt och ville bli av med honom och samtidigt försäkra sig om att han inte ersattes av ännu en Fidel Castro."

Dessutom visar citatet hur boken handlar mycket om politik. För det gör den. Och det är ganska grått och dystert mest hela tiden.

Omdöme
Det är en speciell bok som jag kommer att minnas. Den känns dokumentär även om författaren har sagt att många av detaljerna och personerna är påhittade. Den var "bra". Den var dock inte kul att läsa. Kanske för att jag blev så deppig av att tänka på diktaturer och dystra grejer. Eller för att författaren öste på med att skriva varenda sak som han kom på. Eller för att jag tänkte flera gånger MEH HUR LÄNGE KAN DET TA ATT LÄSA EN BOK ENS??? Boken hade kunnat vara minst hundra sidor kortare. Dock – väldigt bra att den finns så att epoken Trujillo blir berättad om. Den får 4 poäng, men jag skulle aldrig någonsin vilja läsa om den. Och om man vill läsa något lätt är detta totalt fel bok.

Fakta
Mario Vargas Llosa, Peru, fick priset 2010 "för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag".

Luigi Pirandello – Signora Frola och hennes måg signor Ponza

Den novell jag har läst har det tydliga men ej så korta namnet Signora Frola och hennes måg signor Ponza och handlar, inte helt oväntat, om Signora Frola och hennes måg signor Ponza. Någon av dem är galen, men ingen vet vem. Kanske inte ens de själva.

(Litegrann handlar den även om signor Ponzas fru, som kanske, eller kanske inte, är Signora Frolas dotter.)

Pirandello (sjukt fint namn) beskrivs i Alex författardatabas bland annat som en av 1900-talets mest inflytelserika dramatiker. Kanske inte så oväntat med tanke på hans Nobelprismotivering. Jag har inte nog med dramatik-kompetens för att avgöra om den här novellen är nyskapande eller så, men jag tyckte att den var:

- Rolig!

- Oväntad!

- Fartfylld!

Och det är ju bra saker alla tre.

Den hade en intrig, den hade en gåta, den hade intressanta personer.

Precis som de förvirrade byborna står man där och vet inte vad man ska tro.

MER! är min sammanfattande åsikt om den här författaren.

PS: Ingrids boktankar har läst en hel novellsamling med bara Pirandello. Den hamnar lätt på läslistan!

Fakta

Luigi Pirandello, Italien, fick priset 1934 ”för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst”.

Toni Morrison – Älskade

Vad låter mer passande än att recensera en bok med namnet Älskade på alla hjärtans dag? Toni Morrisons Pulitzervinnare är dock så långt från en söt, romantisk kärlekshistoria man kan komma. Den älskade i den här boken är ett spöke som dyker upp i kroppslig form efter att ha spökat runt för mor, farmor och syskon i flera år. Ingen vet vad spöket har för planer och läsaren vet inte riktigt vad som har hänt i det förflutna. Allt är dimmigt.

Boken handlar även om hur en förälder älskar sina barn så mycket att hon hellre försöker döda dem än låta dem bli slavar igen, och hur hon måste leva med denna handling resten av sitt liv. Den handlar väl om kärlek på sitt sätt. På det värsta sättet.

Efter att ha läst boken, läst om slaveriet i 1800-talets USA, så känns det som att jag förstår varför hon försökte göra det. När jag har läst om hur Paul D. inte vågar älska för mycket eftersom man som svart slav systematiskt blir fråntagen allt (och därför älskar han en liten, ganska oansenlig stjärna på himlen). När man har läst om hur en mor alltid log för att hon hade haft munjärnet på sig för mycket. När man har läst om en vit skollärare som lät sina elever anteckna ens djuriska respektive mänskliga karaktärsdrag i två spalter. När man har gått tills fötterna blöder, korsat Ohiofloden och fått piskrappen smorda med läkande salva av barnens farmor. När en hatt på en vit man med en piska får tusen kolibrier att picka på ens huvud och man tänker NEJ. Aldrig mina barn. Då.

Den här boken kom jättenära. Den började med detaljer och jag tyckte den var svår att komma in i. Men sida för sida vecklas historien ut. Den är som ett pussel, man får se bilden på kartongen först (läsa baksidestexten) men under själva läsandet får man ta upp alla bitarna del för del, kolla på dem supernoga, och till sist blir pusslet färdigt och större än bilden på asken. Boken berör mig, den skrämmer mig, den äcklar mig, den fångar mig.

Jag förstår mig inte på slaveri. Jag kan inte förstå hur slaveri ansågs normalt. Jag äcklas av hur vita människor gjorde. Jag förstår inte hur USA kan fungera som land med sin historia. Men det gör det väl inte heller. Det är även ironiskt hur boken och Morrison omtalas på bokens omslag:

"Älskade är ett mästerverk som inrangerar Toni Morrison inte bara bland de verkligt stora färgade författarna utan bland de allra främsta nu levande amerikanska."

Denna lilla textsnutt lyckas med konststycket att slå fast att:

• det är skillnad på författare och färgade författare,
• det är viktigt att dela in författare och deras böcker efter färgen på författarens hud,
• Morrison inte bara är stor bland färgade författare utan till och med bland de riktiga författarna, de hudfärgslösa amerikanska,

samtidigt som det är en text med syfte att hylla Morrison. Hur kan man skriva så på omslaget till den här boken? Har de inte fattat nånting? Nånting alls? Värdelöst.

Det är en mycket läsvärd bok trots att den nog kan upplevas svår (hoppar i tiden, drömmar, spöken som håller monologer osv osv). Har även läst En välsignelse av samma författare, men Älskade var mycket bättre. Enligt mig då.

Fakta

Toni Morrison, USA, fick priset 1993 eftersom hon ”genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Pearl Buck – Den goda jorden

Pearl Buck fick Nobelpriset nästan mest på grund av den här boken. Så låter det i alla fall om man lyssnar på spoilerboken, och det har jag ju gjort. Buck har bott i Kina vilket märks. Hon har koll på artigheter (yngre går bakom äldre), maträtter, människovärdering och grymheter (åt farbrodern upp de tre yngsta barnen? Eller sålde han dem? The horror!). Jag har inte lyckats lista ut när den utspelar sig, men det finns tåg och krig och revolution. Vet någon?

Efter att jag kommit förbi de första sidorna och insett att Wang Lung inte alls var någon velig och jobbig person, och att fadern inte alls var irriterande , och att huset bara beskrevs så där kortfattat, så blev jag helt uppslukad av berättelsen.

Det är inte svårt. Man får följa hela Wang Lungs liv som består av jordnära strävan, svälttider, jordköp och framgångsrika år. Man sitter med hjärtat i halsgropen och undrar om de kommer sälja sin dotter för att få råd med mat. Man undrar om det kommer hända något hemskt snart. Och hela tiden så hejar jag på O-lan, Wang Lungs fru som är tyst, sjukt bra på allting, men dras med två nesliga hinder: hon är ful och så har hon stora fötter.

Det är fint att Wang Lung älskar sin jord och mår bra av att vara ute och känna jorden under fötterna. Därför är det så jobbigt när han kommer upp sig i världen och inte behöver vara ute och jobba. Det bryter verkligen ner honom. Plus gör att han slutar bry sig om O-lan, min favoritperson.

Efter att ha läst Buddenbrooks så kändes det skönt att läsa om en familj som det går bra för. Men på sista sidan finns ett litet hotande moln: sönerna pratar om att sälja en jordbit. Och det är något som man verkligen lärt sig i den här boken: säljer man jorden, då går det utför och alla hamnar i opiumberoende och döden dör.

Boken får en 4:a eftersom den var spännande och verkligen gav en känsla för Kina. Jag tog med den och läste överallt där det fanns några minuter över. Typ buss, och det fungerade mycket bra.

Fakta

Pearl Buck, USA, fick priset 1938 ”för rika och äkta episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för biografiska mästerverk”.

Thomas Mann – Buddenbrooks

Nu är den utläst! I den här texten kommer jag att hänvisa en miljard gånger (okej, tre) till saker ”som de pratade om i Bokcirkeln”. Ni kan redan nu öva på att läsa den frasen med samma tonfall som det där odrägliga barnet som vill köpa Snickargården och "göra om den till en bungaloooow, som-Kalle-och-EvaLotta haaaaar", eftersom ni antagligen kommer att bli synnerligen less på orden. Men jag har även tänkt egna tankar. Tror jag. Tjolahopp.

En lång raksträcka i nedförsbacke
Som de pratade om i Bokcirkeln så har den här boken ingen speciellt spännande dramaturgi. Den börjar på toppen och så fortsätter den nedåt, ibland händer det något positivt, men man vet redan innan att den handlar om en familjs förfall och det lever den verkligen upp till.

Även under de goda åren ligger deppigheten och lurar. Och när det känns som att den borde vara slut (när X eller Y dör) så håller den på några hundra sidor till. Det är lite bra eftersom man vill veta hur det går för vissa personer (Tony och Hanno) men samtidigt så hade det varit skönt att det slutade där och man fick fantisera själv hur det gick med de övriga. Jag hade kanske låtit det finnas någon ljuspunkt i tillvaron. Som boken är nu skulle den likaväl kunnat heta ”en familjs utplåning” eller något ditåt.

Både seg och lättläst
Boken får en fyra. Den var lång och bitvis lite seg (början o slutet), men för det mesta fascinerande, läsvänlig och jag skulle nog kunna säga intressant. Den innehåller en miljard detaljerade beskrivningar av allting. Som de pratade om i Bokcirkeln så går Thomas Mann in i ett ögonblick och beskriver exakt varenda sak som finns. Varje. Jag tror inte att alla gillar det. Man måste nog ha en ganska snabb lästakt för att orka med. Ibland tar han två–tre sidor på sig för att beskriva ett pianospeleri, och så har vi ju den legendariska första middagsbjudningen på 40 sidor.

Massor av namn i tid och otid
Om jag minns rätt så har Fredrik Lindström sagt att det blir roligare om man skriver ”och där stod jag med en hallonsnitt i handen” än ”och där stod jag med en kaka i handen”. Thomas Mann verkar också tycka att det blir roligare om han skriver ut specifika namn även när det inte alls är väsentligt. Som här:

”Och när så herr Modersohn kom in kunde han trots de våldsammaste ansträngningar inte stänga dörren efter sig, eftersom en stor grankotte satt inkilad i springan och måste avlägsnas av Adolf Todtenhaupt…”

Jag känner lite att denna kottes avlägsnande hade kunnat ske anonymt, men det är kanske bara jag.

Tony gör allt för familjen men det räcker inte
Min favoritperson är utan tvekan Tony. Hon sägs ha haft en förebild i Thomas Manns egen faster, och det kanske är därför som man känner lite extra för henne. Hon är den stoltaste i släkten, offrar villigt allt för att hjälpa firman och familjen till ärofulla dagar och lider högljutt och stort när de drabbas av en motgång. Men hon agerar alltid, hon är aldrig paralyserad eller saknar drivkraft. Här är ett Tony-typiskt exempel från när hennes bror just har dött:

”Då kastade sig fru Permaneder ner på knä vid sängen, pressade ansiktet mot täcket och grät högt, gav sig utan förbehåll och utan att dämpa och undertrycka någonting inom sig hän åt ett av dessa uppfriskande känsloutbrott som stod hennes lyckliga natur till buds… Med alldeles vått ansikte men stärkt, lättad och fullkomligt i själslig balans reste hon sig och var genast kapabel att tänka på sorgbreven, som måste sättas samman utan dröjsmål och mest största skyndsamhet – en enorm hög förnämt tryckta sorgbrev…”

Honung is good for me
Jag tycker också att det är rörande hur Tony hela livet håller fast vid att honung minsann är bra för henne, ”det är en ren naturprodukt och då vet man vad man får”. Honungens fantastiska egenskaper fick hon nämligen reda på av Morten Schwarzkopf, som hon blev kär i men inte fick gifta sig med eftersom han inte hade tillräckligt mycket mark kurant. Tonys liv blir inte så löckligt som jag och Sesemi vill att det ska bli. Tänk hur det kunde ha gått om hon gift sig med Morten! Han hade säkert varit mycket bättre än somliga filous.

Bonus: Extra bra med Bokcirkeln på radio
Under läsningen har jag, som den uppmärksamma läsaren kanske noterat, lyssnat på radioprogrammet Bokcirkeln. Awesome! Jag vill nu läsa alla böckerna som de har läst innan. Att höra på deras diskussioner gav nya insikter och gjorde hela boken mer intressant. Jag håller med om att jag inte riktigt vet om det är boken eller alla diskussioner omkring den som är bra. Detta pratade de om i Bokcirkeln, btw. Övriga kommentarer:

1. Jonas Karlsson kan konsten att läsa ett citat så att det komiska i texten framstår i all sin absurdhet. Buddenbrooks som ljudbok med honom som uppläsare vore en fröjd! Även om den naturligtvis skulle vara alldeles för lång som ljudbok och alla som lyssnar skulle ge upp under den första matorgien.
2. Helena Henschen imponerade på mig med sina genomtänkta åsikter och jag vill verkligen läsa någon bok som hon har skrivit. Vad har hon skrivit?
3. Göran Greider imponerade inte på mig.
4. Programledaren Marie Lundström sammanfattade bokens delar mycket stiligt och du som är intresserad av Buddenbrooks och vill skaffa dig en överblick över handlingen kan nog lyssna på Bokcirkeln utan att ha läst boken. Med reservation för att programmet inte är exakt lika bra då.

Fakta
Thomas Mann, Tyskland, fick priset 1929 ”förnämligast för hans stora roman 'Buddenbrooks', vilken under årens lopp vunnit alltmer stadgat erkännande som ett av den samtida litteraturens klassiska verk”.

Pytte-PS: Är det medvetet eller ironiskt som ordet ”förnämligast” finns med i motiveringen? Tonys främsta önskan och strävan i livet var ju att allt skulle vara förnämt…

Jean-Marie Gustave Le Clézio – Allt är vind

"Handlar om frihetskamper" skrev jag på ett papper när jag just läst ut boken och ville få ned mina intryck direkt. Därför blev jag extra glad när jag såg (på Alex-världens-bästa-författarlexikon) att bokens originaltitel är Révolutions! Namnet Allt är vind passar också bra, men det gör att hela bokens inställning till världen ändras. Jag tycker att boken tycker något och tar ställning, den tänker inte bara att "allt är vind och all möda under solen är fåfäng."

Läste ut den på ett flygplan. Som var två timmar sent. Så vi missade en anslutning och fick boka om för dryga tusenlappen. Men ÄNDÅ lyckades boken fånga mitt intresse och när den var slut hade jag nästan glömt bort att jag var arg. (Se bild längst ned för ursprungliga anteckningar.)

I "Allt är vind" får man flera parallella historier i en bok. Det är bra. Här är dom:

A: Ung rotlös man växter upp. Är det författarens alter ego (som det står på baksidan) så tänker jag - hur mycket är sant? (Det tänker jag alltid när något är "baserat på" eller "nästan som" en verklig händelse.) Jean söker och söker och letar och letar. Det handlar om London, Algeriet (frihetskamp), Mexiko (frihetskamp), Paris (frihetskamp). Hans studier eller värnplikt. Det är ganska synd om honom, men han är ändå snäll och förstör inte för sig själv vilket gör att han inte är så irriterande.

B: En kvinna blir gammal och hennes minnen försvinner. Hon är den sista som kommer ihåg släktens historia på Mauritius. Syskonbarnbarnet (?) Jean står maktlös inför detta faktum och vill hinna höra så mycket som möjligt.

C: Jean den äldre är den första i släkten som utvandrar. Han lämnar Frankrike, Bretagne, och börjar om på Ile de France tillsammans med sin fru Marie Anne. De kommer från franska revolutionens idé om frihet och jämlikhet och blir bestörta/arga/upprörda över slaveriet på ön.

D: Kiambé – en kvinna som tas tillfånga i Mocambique och hamnar på Ile de France som slav. Hennes historia. Hennes sorg. Hennes vänner. Hennes barnbarn.

E: Gammelfaster Catherines minnen av att vara ung och växa upp på den vackra platsen Rozilis. Hennes sorg över att de måste lämna.

Ofta sägs det att författare "skickligt väver ihop" olika berättelser. Här vet jag inte om det var så vävt. Det var mer att de hörde ihop på grund av att de var släkt. De olika berättelserna vandrar på sida vid sida och det blir aldrig någon ihopknytning av säck – istället dyker historia D upp. Den gör att man förstår hur hemskt slaveriet var där och då. Eller förstår, det kan man väl inte göra om man inte varit där, men man får en aning.

Jag har ofta fått gå tillbaka och läsa om. Det gör att boken var en blandning av seg och fantastisk. Gården Rozilis kändes levande och berättelsen om hur de hade det där tyckte jag mycket om. Författaren beskriver också sorgen över att förlora en älskad plats på ett väldigt fint sätt.

En annan fin sak med boken är alla namn. De låter så vackra och fulla med hemliga betydelser och känslor och minnen. Det är fint.

Och omslaget är fortfarande fantastiskt.

Fakta

Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike, fick priset 2008. Enligt motiveringen är han en "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen".

Anteckningar.

Gabriel García Márquez - Hundra år av ensamhet

Jag har nyligen återvänt från Gabriel García Márques värld i Hundra år av ensamhet. Visserligen finns inslag av kända element (Rom, Bryssel och löständer till exempel), men resten är en bubblande och myllrande gryta där författaren stoppat ned i stort sett vad som helst, om vartannat. Man blir matt och förundrad av denna bok.

Boken utspelar sig i Macondo. Byn där allt kan hända. Verkligen allt. Men egentligen så upprepar sig bara tiden. Och händelserna. Eller existerar 100 år samtidigt? Om du kan sanskrit har du en god möjlighet att ta reda på det. Det kan tyvärr ingen i släkten Buendía, inte förrän det verkar vara för sent.

Den första tredjedelen gick snabbt att läsa, sättet att skriva, hur massor av handling rymdes i varje mening fascinerade mig. I mitten tyckte jag att tempot gick ner, Överste Aurelianos färder hit och dit, inte spännande. I den sista tredjedelen av boken får man lära känna nya personer eftersom de yngsta barnen blir vuxna, och det gör att i alla fall mitt intresse för personernas öden stiger igen.

Saker jag vill ha: en biljett till Macondo under tiden när banankompaniet pysslar med saker och staden blomstrar. Jag vill säga hej till Petra Cotes och påminna henne om lackskorna. Jag vill säga åt en viss person att inte klättra upp på taket. Och om jag fick skrika lite åt Fernanda skulle jag bli nöjd.

Den här boken kräver tid för att den ska vara bra. Varje kapitel är så informativt att man inte kan läsa för många i taget, då tappar man fokus. Och den kräver att man är fokuserad. För att hänga med i svängarna. Man blir nämligen förvirrad även om man är fokuserad. Men läs den gärna, det är en fantastiskt otrolig men på något sätt ändå verklighetsinspirerad historia. 4 poäng från mig.

Fakta
Gabriel García Márquez, Colombia, fick priset 1982 ”för hans romaner och noveller, där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter”.

Extramaterial
För att underlätta för läsaren finns ett litet släktträd mycket påpassligt på sidan 1. Problemet är att alla män heter samma sak. Efter att ha läst om en miljard olika Aureliano och José Arcadio (med variationer) plus en mängd kvinnor som inte förekom på den i boken presenterade listan, ritade jag upp en egen bild (se nedan. Blir större om man klickar på den). VARNING: Om du vill läsa boken utan att ha en aning om vem som får vem så ska du inte titta på den alltför noga.



Det är så krångligt att förstå sig på vem som är vem att till och med en seriös bok som Spoilerboken blandar ihop det. Det är inte överste Aureliano som ser en viss sak hända, det är José Arcadio Segundo. Hah, där gav jag allt igen för att den avslöjade slutet för mig.

Czesław Miłosz - Vid flodens strand

Vid flodens strand. Fin.

När jag läser i den här boken tycker jag om dikter som grej.

Som jag skrev tidigare så var det särskilt en som jag fastnade på och inte kunde komma förbi. Det tog tid men det var det värt.

Temat. (Visst är det lag på att skriva om temat när man skriver OM dikter?) Livet och floder och tillbakablickanden och resande. Livet som resa kanske? Det är mycket floder. Det är mycket om människor. Det är mycket hänvisningar till personer. Det är bra att det finns små * som förklarar en del för oss som inte är bekanta med Anna Świrszczyńska eller Allen Ginsberg ellerEliza Orzeszkowa. Det känns lite som att glänta på locket till en annans huvud och se vilka personer hen vill debattera med, referera till och prata med i sina dikter. Det känns också som att få titta på Europa och världen genom någon annans ögon. Samlingen känns också som Milosz återblick på sitt eget liv. Det är lite spännande.

Allt är inte Min Favoritdikt, men de som är det, är tillräckligt bra för att de som jag inte fastnar för inte ska spela någon roll. Spana särskilt på "Denna värld" (som börjar med i sitt sammanhang vansinnigt roliga raden: Det visar sig ha varit ett missförstånd.).

Läs Milosz lite i taget. "Vid flodens strand" innehåller både korta och långa dikter. En del är ganska trista, medan andra är fantastiska. Jag ska nog vänta lite till med att lämna tillbaka boken. 4 nobelisar får'n för det.

Fakta

Czeslaw Milosz, USA och Polen, fick priset 1980. Motivering:
”som med kompromisslös klarsyn tolkar människans utsatthet i en värld av starka konflikter”.

Hermann Hesse - Brunnsgästen

Brunnsgästen var en rolig överraskning. Det var inte vad jag väntade mig med det omslaget. (But hey, allt som inte var 80-tals-hulken kombinerat med buddistisk alien var oväntat.) Hesse är både intressant, bra på att slå huvudet på spikar, har trevlig torr humor, är djup och filosofisk och dessutom självkritisk. Ibland håller jag med om det han resonerar sig fram till, ibland läser jag bara på för att komma förbi ett ointressant avsnitt. Men mesta tiden är det underhållande och ovanlig läsning. Jag menar - hur ofta läser man om följande:

En cirka 50-årig Hesse åker till kurorten Baden för att lindra sin ischias. Boken är hans anteckningar från platsen. Inledningsvis har han (något som han senare skäms för) storslagna planer för att beskriva brunnsgästernas psyke, och påbörjar detta i bokens tidiga kapitel. Han fortsätter med att beskriva en vanlig dag (efter att noga ha redogjort för hur han går tillväga vid utväljandet av en normaldag) samt hans medpatienters olika egenheter. Ett helt kapitel tillägnas "Holländaren", hans rumsgranne och värsta fridstörare. Ett långt stycke handlar om vilka tre typer av vykort som finns till försäljning (särskilt rovkorten är intressanta). Sedan blir han missmodig. (Obs. cliffhanger obs.)

Det är intressant att se filmer/läsa böcker som både utspelar sig och skapades under samma tid. Allt blir mer autentiskt. Så är det även i denna. Vissa ord och uttryck gör att boken känns gammal (gavs ut 1925 tror jag). Exempelvis skulle inte ordet "negertro" användas helt random (som ett ord från allmänspråket) i en modern bok. Man hajar till. "Skråpuk" har jag redan skrivit om, och så var det den där mannen som var hidalgo (vilket jag trodde var Viggo Mortensens häst) men visade sig betyda "spansk adelsman".

En annan sak som gör att boken inte känns som det senaste från topplistorna är Hesse själv. Han är idealist på ett sånt där gammaldags sätt. Han oroar sig mycket för sin moral och sitt sinne, sin ande, som han tycker förfaller under brunnsvistelsen. Det gör honom i och för sig ganska sympatisk, men också ganska gammal. Antingen säger det något om mig, eller något om den tid jag vuxit upp under och lever i. Vi kanske inte går skilja åt. (OH DUALISM, DET DU HESSE!) Ingen vet.

Så. Den som vill läsa något kort, ibland roligt, gammalt, ovanligt och småfilosofiskt kan med fördel låna hem denna bok.

Betyg: 4 nobelisar.

Fakta

Hermann Hesse, Schweiz (född i Tyskland) fick priset 1946 ”för hans inspirerande författarskap, som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden”.

Doris Lessing - Om de gamla kunde och de unga visste

"När två medelålders människor förälskar sig är det som om två kontinenter drabbade samman" står det på baksidan av boken. Och det är just vad som händer.

Kontinenten Janna (f.d. chefredaktör på modetidning) drabbar samman med kontinenten Richard (utvandrad läkare på återbesök i Storbritannien). Deras kärlekshistoria får man följa genom alla Londons pubar och parker, tunnelbanor och torg. Jag älskar det. (Kanske för att jag nyss var där och kan se platserna framför mig och nästan ta på dem, det är som om jag stod utanför och kikade in, ehh... ja.)

Samtidigt har Jannas systerdotter Kate ockuperat ena soffhörnet på obestämd tid. Halva boken ägnade jag åt att avsky den sanitära olägenheten vid namn Kate, sedan frågade sig Janna varför det är så viktigt att stolarna är rena och fina och står ordentligt. Vet jag det? Nej. Jag fortsatte att ogilla Kate, men struntade i att dammsuga.

Den tredje historien handlar om Annie, en äldre dam som inte är nöjd med något alls faktiskt. Utom i efterhand. Dit går Janna för att hon är den enda Annie känner, förutom hemhjälpen och en av grannarna. Hög igenkänningsfaktor om du är en sån som gör saker för att ingen annan gör dem.

Boken handlar om olika sorters kärlek, och om hur svårt det kan vara att välja och veta. Det där livet alltså. Sjukt svårt. Kanske det låter klyschigt, men det struntar jag i. Jag gillar bokens teman. Titeln är dessutom fantastiskt bra. Fantastisk! Säger det igen: Fantastisk! Jag har dock inte bestämt mig för om jag gillar den engelska titeln mer (enbart If the old could). Lite mer mystisk sådär.

Doris Lessing är absolut en författare som hamnar på en väldigt nyskapad lista över Nobelpristagare som jag frivilligt kommer att läsa mer av. Berättelsen flyter, jag blir intresserad, jag bryr mig och våndas. Den känns helt enkelt som en vanlig, normal, bra bok.

Mellan de faktiska händelserna lämnas läsaren med mycket att reflektera över utan att det känns påträngande. Dock "bara" 4 nobelisar, (inte 5) för nu så här några dagar senare inser jag att jag faktiskt har en tydligare bild och känsla för "Mannen utan öde" av Imre Kertész.

Till sist

Lessing skrev både "Om de gamla kunde..." och "En god grannes dagbok" under pseudonymen Jane Somers, för att ta reda på om hon kunde bli publicerad utan sitt namn och rykte. Gillar mycket! Här finns förresten länk till den intervju som jag skrev om tidigare: Klick!

Fakta
Doris Lessing, Storbritannien, fick priset 2007 med motiveringen att hon är "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning".

Imre Kertész - Mannen utan öde

Det är inte ofta man läser en bok om andra världskriget där huvudpersonen liksom inte bryr sig om vad som händer. Inte heller är så insatt och kärleksfull och medveten och omtyckbar.

Allt är liksom bara "jaha, nu blev jag avplockad bussen, nu blev jag inlåst på en polisstation, nu fick jag gå i ett trevligt tåg, nu blev jag inlåst på en fabrik, nu blev jag satt på ett annat tåg (varmt), nu blev jag törstig, nu blev jag sorterad (yeej), nu blev jag duschad, nu blev jag fånge, nu blev jag hungrig, nu blev jag sjuk, nu blev jag fri. Fri? Men soppan då?"

Först tänkte jag "huvudpersonen är tonåring", sedan läste jag förordet till boken. Där stod att huvudpersonen var "totalt illusionslös".

Hur som helst.

Imre får 4 nobelisar, för den som kan skriva om andra världskriget och koncentrationsläger (det värsta det värsta det värsta) utan att jag gråter fem hinkar, och istället tar över huvudpersonens synsätt och accepterar att "det som händer måste hända, hur skulle det ha kunnat bli annorlunda" kan sannerligen handskas med ord.

Dessutom var den "bra och intressant" (gilla ospecificerade, subjektiva omdömen).

Fakta
Imre Kertész, Ungern, fick priset 2002 ”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke".