Feelgood när den är som bäst: Etthundra mil

En bra feelgood-roman ska lämna en med ett leende på läpparna och en känsla av att de timmar man lagt på att läsa boken varit tid väl investerad i ens själsliga glädje. Det kanske låter högtravande, men feelgood-romaner som slutar sorgligt (Livet efter dig) eller som är dåligt skrivna (Cocktails för tre) eller allt för fåniga (I dina kläder) är inte väl investerad tid.

Etthundra mil är däremot väl investerad tid i min själsliga glädje. Den har lagom många huvudkaraktärer (två vuxna, en tonåring, ett barn, en hund). Lagom många parallellt löpande berättartrådar. Ett bra berättargrepp med olika kapitel ur olika personers perspektiv (och inget i kursiv stil). Men framför allt är alla detaljer i handlingen otroligt välplanerade. Om en hund presenteras som ”stor och tung” kommer hans vikt senare i berättelsen att ha avgörande betydelse för om dörrar kommer att gå öppna eller ömtåliga föremål krossas. Små saker sagda i förbifarten leder till något annat som i sin tur leder till en lösning. Detta gillas skarpt.

För dig som missat denna pärla så är premisserna dessa: Jess jobbar jämt för att försörja familjen. Hennes man är deprimerad och har flyttat hem till sin mamma i andra änden av landet, och Jess vill inte anstränga honom med att kräva pengar trots att de skulle behövas. En av hennes städkunder, miljonären Ed, utreds för insideraffärer och väntar på rättegången i sitt semesterhus i samma stad som Jess bor i. När Jess mattesnille till dotter blir erbjuden ett stipendium på 90 procent på en riktigt bra skola har de ändå inte råd med de återstående 10 procenten, ifall inte dottern vinner en mattetävling med rejäla prispengar. Haken är bara att tävlingen går av stapeln i Skottland, hundra mil därifrån, och Jess har varken en fungerande bil eller råd med tågbiljetter. Genom olika tillfälligheter erbjuder sig Ed att skjutsa dem till Skottland, eftersom han ändå ska dit och hälsa på sin döende far. Åtta timmars simpel körning, lätt som en plätt.

Resan blir självklart inte så enkel, komplikationer dyker upp, kräkpåsar behövs, hundhår flyger, batterier tar slut och känslor uppstår. Karaktärerna är fantastiska, kärlekshistorien trovärdig och slutet gör mig nöjd. Det är helt enkelt en fröjd att följa med i denna bil.

PS: Boken måste bli film (kommer bli en brittisk Little Miss Sunshine fast bättre och visas varje jul).

Titel: Etthundra mil
Författare: Jojo Moyes
Översättning: Emö Malmberg
Förlag: Printz Publishing (2014)
Antal sidor: 379
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Om att gräva upp en hed och brevväxla med en seriemördare

12-årige Steven gräver systematiskt upp Exmoorheden i jakt på sin morbrors kvarlevor. Han hoppas att det ska göra mormor mindre ledsen, om hon fick veta vad som hände. Morbrodern försvann som liten och blev förmodligen offer för en seriemördare som grävt ner andra barn på heden, men ingen vet säkert. Allt trappas upp när Steven tar till ett nytt grepp för att leta: han skriver ett brev till den förmodade mördaren och frågar Var?

Det är brittiskt och dimmigt och undergångsstämningen i boken sitter perfekt. Miljön och karaktärerna känns trovärdiga och jag både vill och inte vill åka dit och uppleva denna hed.

Bland det bästa i boken är hur författaren beskriver relationen mellan Steven och hans (enda) kompis Lewis. Här är ett citat från när de förhandlar om en smörgås:



Vi läste boken i min bokcirkel Picket & Pocket, och det var genomgående positiva omdömen (= högst ovanligt). Här kan du läsa vad Linnea och Anna tyckte.

Slutsats: En välskriven och spännande bok som håller mig i sitt grepp till sista sidan.

Betyg: 4 bra brev

Titel: Mörk jord
Författare: Belinda Bauer
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Modernista, 2011
Antal sidor: 288
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Guld – Chris Cleave

Guld är en bok som handlar om cykling, OS, föräldraskap, skuld, kärlek, leukemi, att sträva mot mål, att bli gammal, sorg, avund och kamp. Det blir tyvärr för många handlingar för att boken ska få toppbetyg av mig. I den andra bok jag läst av Chris Cleave, Little Bee, finns det också många teman, men där tycker jag att de två parallella historierna som möts, skiljs och möts igen är skarpare i kanten och mer berörande.

Kate och Zoe är rivaler på cykel men något som kan kallas vänner i verkligheten. Kate och Jack (som också är elitcyklist) har en dotter, och på grund av dotterns astma kunde Kate inte åka till OS för åtta år sedan, och på grund av ännu värre sjukdom åkte hon hem från OS för fyra år sedan. Nu närmar sig OS i London och Kate och Zoe måste tävla mot varandra. Zoe måste vinna för annars bryter hon ihop – det enda hon kan är att vinna. Kate måste vinna för att Sophie ska bli stolt, och för att det är Kates tur. Och för att hon har kämpat så hårt och verkligen vill. Förtjänar det.



Ämnet är intressant - hur är det att förbereda sig för något i fyra år, för att tävla i endast två lopp? Att träna (och dessutom ha en partner som också tränar) på elitnivå, ha ett barn med stora behov av specialutrustning och jobba med sin hjärna och minsta lilla muskelfiber för att bli bäst. Hur är det att välja mellan sitt barn och sin passion? Det borde vara världens bästa bok, men det är något som gör att det inte berör mig.

Tror att mitt problem med boken är att Zoes och Kates historia ska samsas om utrymmet så att det blir för lite om varje person, och att jag inte tror på dem. De blir för ytliga, trots alla sina "lager" och karaktärsdrag, som känns ditlagda just för att de ska vara olika och att man först ska gilla den ena och sedan inse att den andra också har problem.

Jag fastnar inte för någon av dem, och kunde inte bry mig mindre om vem av dem som vinner OS-guld. Den som jag bryr mig om är Sophie. Hon älskar Star Wars, vill helst vara en jedi, och tänker ut strategier för att hennes föräldrar ska vara glada och inte oroa sig för henne, gör upp planer för hur hon ska uppträda som ett vanligt barn, vara lagom uppkäftig och sparka i stolen. Hon är skitcool och den enda som känns som en person på riktigt. Det är för henne man gråter.

Det kanske är författarens plan, att Zoes och Kates kamp om guld ska överskugga det som egentligen är viktigt – Sophie. Men jag hade gärna nöjt mig med en av cykelstjärnorna, och fått lära känna denna lite mer.

Betyg: 3 Millennium Falcon-modeller i plast

Titel: Guld
Författare: Chris Cleave
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Brombergs (2013) Rec.ex.
Antal sidor: 379
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Och om du vill få en känsla för hur cykling i velodrom går till innan eller efter du läst boken, här är en länk till Youtube och en av finalerna från London-OS.

Final-loppet börjar vid 6:40. Tror jag. Det är svårt med nya sporter. Till exempel finns det en motsatsen-till-hare som cyklar först och bestämmer farten i ett antal varv. Mystiskt. 

Vem är du Johanna?

Nu har jag läst en bok som inte är en hästbok utan en utvecklingsbok med starka inslag av hästar. Eller så är det en särskild sorts hästbok med inslag av destruktiv ungdom.

Johanna är född på Island, på en gård med hästar och får. Hon har en mamma, en pappa, en farmor som kallar henne Jóhanna frá Íslandi, en farfar, och ett eget föl som ska bli hennes häst. Men hennes mamma flyttar tillbaka till Sverige och tar med sig Johanna. I Sverige får hon börja rida på en ridskola där ridläraren imponeras av hennes säkra sits och känsla för hästar. Hon får bli skötare på ponnyn Kasper.

Men av olika anledningar får hon inte behålla den identiteten - Kaspers skötare. Hon blir deprimerad, struntar i skolan och vet inte vem hon ska vara istället. Den här delen av boken känns mindre intressant. Det är så förutsägbart på något vis, destruktiv ungdom åker skejtboard, skaffar dreads och skolkar. Gör de alltid det?

En dag får hon dock möjlighet att åka tillbaka till Island. Kan hon få svar på vilken Johanna hon är där kanske?

Hennes resa till Island är det absolut bästa i boken. Kontrasterna. Hennes möte med familjemedlemmar som hon knappt minns, ett språk hon nästan glömt, en hästhantering som är inriktad på arbete och inte nöje. Det är en bok med fina personer som varit med om jobbiga saker. Börjar man gråta av boken? Svar: Ja.

Delarna som utspelar sig på Island är skrivna i presens. Delarna som utspelar sig i Sverige, innan hon åker till Island, är skrivna i preteritum. Det här tänkte jag inte på förrän efteråt, när jag funderade på vad det var som gjorde att det kändes som att första halvan av boken var en resumé och andra halvan mer direkt och levande. Smart val, eftersom det på något mystiskt vis stämmer med hur Johanna tänker på och värderar sig själv.

Sammanfattningsvis: En bok om att sakna, om att leta och att kanske hitta. För min del hade det gärna kunnat vara mer om Island och mindre om Sverige, eftersom det var när hon var på Island som det kändes när jag läste.

Betyg: 3 fuxar med fladdrande man + ett föl

Titel: Vem är du Johanna?
Författare: Lin Hallberg
Ålder: 12-15
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 236
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus.

Bokhyllestädning och 3 minirecensioner

Fick ett inspirationsryck och städade och rensade och flyttade om i bokhyllan igår. Efter att ha flyttat bort lådor och påsar från översta hyllan fick Selma Lagerlöfarna kliva upp en våning och alla olästa böcker sorterades, räknades och ställdes på samma rad.
Överblicken!
Nöjdheten!
Men alltså: Hur har de här 50 olästa* böckerna kommit in i mitt hem? Jag lånar ju bara på biblioteket?

Hittade även tre papperslappar med minnesanteckningar, om tre saker jag läste i våras. De får här en ursäkt för bortglömdheten och var sin minirecension. Städar man så städar man.

Ojura – novell av Stina Stoor
Förlag: Novellix
En speciell novell om en flicka som bor i (tänker jag) utanför en liten by i kanske Västerbottens inland. Hon och systern och pappan klarar sig bra, tycker hon. Hon har sina hemliga gångar och skatter i gömmor. Novellen är skriven på ett speciellt språk som skimrar som vingarna på trollsländan, samtidigt som det är vardagligt och talspråkligt. Det tog ett tag att komma in i hur det var, men sen blev det som bra. Älskar slutet. Det är en novell som jag kommer att minnas.

Det är nog dags nu – novell av Nanna Johansson
Förlag: Mix förlag (rec. ex.)
Den här minns jag som sorglig (stämningen och ensamhetsskräcken) och fin. Handlar om en tjej som åker för att träffa sin bästa kompis, som nu har ett barn med en tjej, som han är kär i. Hon som åker för att träffa honom vill helst ha honom för sig själv. Tyvärr minns jag inte riktigt så mycket mer, men minnesanteckningen säger: creepy huvudperson=ovanligt för tjej=intressant! Har tidigare bara läst Nanna Johanssons serier, kul med annat format men väldigt olikt det andra jag läst av henne. ”Omslaget” eller vad man nu kallar en e-boksbild får en förvirrad tumme ner. Vilseleder en om novellens stil och karaktär.

Allt jag önskar mig – roman av Grégoire Delacourt
Förlag: Sekwa
Ljudbok av: A Nice Noise (provlyssna här)
En underbar bok! Om en kvinna som har en sybehörsaffär, en blogg, en man med nästan samma namn som hon själv, två barn och en intressant personlighet. Samt även en lotterivinst på några miljoner euro. Vad händer när man kan köpa allt? Vad skriver man upp på sin lista? Och vågar man verkligen lita på att alla andra kommer att behandla en likadant även om de visste? En av årets bästa böcker, tror jag bestämt. Ganska kort, men med mycket innehåll. Bokcirkelboksämne! Läs! Och om du inte efteråt skriver en lista på vad du vill ha så äter jag upp min hatt (eller något annat, ty har ingen hatt).
Betyg: 4 mini coopers



* Biblioteksböckerna (12 stycken) räknas inte med här. De står ju på en annan hylla.

Tungt och välskrivet med klaustrofobikänsla

Har väntat med att skriva den här recensionen så att jag kan börja den med:

HAR JUST BLANKAT AV DISKBÄNKEN.

För det är en sak som jag aldrig reflekterat över innan att man gör. Men det gör man ju. Och tusen andra hushållsgrejer som liksom inte är Det Viktigaste I Ens Liv, utan de går av bara farten. Men i Att föda ett barn är skötseln av hushållet allt, och hushållsalmanackan en livboj. Ett ovårdat hem är bevis på att man inte duger. Om man kommer utifrån, underifrån, och inte kan koderna alltså. Annars kan man göra lite som man känner.

Det är sent trettiotal i Örnsköldsvik, och Maj med de snygga benen råkar bli gravid. Och hon råkar också gifta sig med barnafadern, den mycket äldre, frånskilde Tomas, som bor i lägenheten ovanför sin mor visar det sig. Tomas har en stor familj på sju syskon, och alla umgås enligt traditionens bud vid alla högtider. Det är ju en lite finare familj med anseende och sommarnöje. Maj kämpar för att passa in, att vara tillräckligt bra och inte lukta illa. Att baka nätta kakor och laga rätt meny.

Att föda ett barn var en jobbig bok att läsa. Motsatsen till feelgood. Känslan är klaustrofobisk. Hon blir så fast, Maj, och så ensam. Vill ge en applåd till dagens barnbidrag och föräldrapenning och allt som finns, så att kvinnor idag kan välja att inte slukas av relationer som de inte vill ha, om de skulle råka föda ett barn. Visst finns det ljusglimtar i Majs värld också, och somliga som kanske är vänner, men det mesta är så tungt och skört på samma gång. Majs ångest beskrivs med ett ovanligt språk, ett speciellt språk, som kräver mycket tid för att man ska hinna ta in allt. Jag rekommenderar den starkt.

Om ett år eller två kanske jag har hämtat mig från den instängda känslan och orkar läsa fortsättningen. Men läsas ska den.

Betyg: 4 gäddor

Titel: Att föda ett barn
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts (2010)
Antal sidor: 488
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Hästbok med mera

Millan-serien är hästböcker med svärta. Och sannerligen bra är dom. Millan går i sjuan och jobbar extra hos Marianne med att sköta hennes hästar och stall. Pengarna går inte till käder och bio utan till mat till henne och hennes lillebror. För hemma är det Millan som tar ansvar och skyddar sin lillebror, mamma sover mest och pappa dricker öl. Utom när de bråkar. Jag läser ibland med klump i halsen, och är tacksam för att ett så kallat ”tomt kylskåp” i min familj alltid har kunnat frambringa minst en pastasås.

Det är mycket som känns igen från första boken, men jag tycker ändå att historien har många nya vändningar. Framför allt har hon ju nu en pyttehäst att (också) ta ansvar för, och kanske en blivande vän som faktiskt förstår hur det är hemma.

Typiska hästboksgrejer som tävlingar, bortskämda ponnyungar (med pappor med blanka skor) samt beskrivningar av dressyrprogram dyker upp, men den har en egen grej också: Millan. Hon är en person som man tycker väldigt mycket om, och vill veta hur det går för. Och det finns många intressanta trådar inför nästa bok.

Passar till: läsare som gillar hästar, eller inte. Osäker på ålder, men på hemsidor och sånt står det från 12 år. Och där passar jag ju in ;)

Betyg: 3 välryktade shetlandsponnyer

Titel: Sveket
Författare: Pia Hagmar
Förlag: B Wahlströms (2013)
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

3 minirecensioner och ett länktips

Minirecensioner känns som en bra sommargrej.
Läser mer, skriver mindre.

Den krympande hustrun – Andrew Kaufman

Ljudbok. Kort bok eller lång novell, man vet inte. Kanske en lång roman som krympt? I så fall har den krympt ner till det viktigaste. Gillade de surrealistiska inslagen och idén att en tjuv stjäl den affektionsvärdaste saken. Tyckte också om intervjun med författaren på slutet. A nice noice står för produktionen, två tummar upp.

Betyg: 4 miniräknare (av bästa sort)

Dagarna med farmor – Frédérique Deghelt

Snyggt omslag. Gillade inte alls språket (eller Jades kärlekshistoria), men bokens idé är bra. Jade låter sin farmor flytta in hos henne i Paris istället för på hem. Jade skriver bok, farmor har läst i hemlighet hela livet. Deras världar berikar varandra.

Men bokens övertydlighet och pratighet drar ner hela intrycket. Det kan t.ex. stå så här: ”Mamoune var så otrolig, så oförutsägbar. Jade anade redan att hon tillsammans med henne skulle få den ena överraskningen efter den andra.” eller så här ”Tack vare Mamoune uppfylldes hon av nya känslor och en insikt om att hon var förbunden med en äldre värld och kunde fortsätta sitt liv genom att spinna vidare på den väv som hon kommit ur.” (Med tanke på slutet kanske man kan se boken som ett ej antaget manus, och då blir det ju en intressant litterär effekt istället. Tror dock inte att det var tanken.)

Betyg: 2 (ganska mediokra) ”exotiska tyger”

TIPS: Marie Gröön på Dagensbok.com lyckas beskriva exakt vad som är problemet med bokens språk. Läs!

Under jorden i Villette – Ingrid Hedström

Del 3 om den belgiska undersökningsdomaren Martine Poirot. Har lyssnat som ljudbok och insett att Villette-böckerna är bättre i pappersbokform, för då blir det högre fart. Man förstod saker efter två timmars lyssning som de inte kom fram till förrän efter åtta, och det var seeeegt.

Men den är underhållande och spännande, och bygger vagt på verkliga händelser. Hon borde dock börja med mer praktiska skor. Och vad är grejen med att de uttrycker alla sina känslor genom sin blick? Sorgsen blick. Rädd blick. Mörk blick. En döljande blick. En kall blick.

Betyg: 3 armeringsjärn (inte av toppkvalitet)

Saving Francesca är som en tårta

Den katolska pojkskolan St Sebastians öppnas upp för flickor. Närmare bestämt 30 stycken. En av dem är Francesca, vars föräldrar (läs: mamma) insisterar på att hon ska gå där istället för att följa med sina bästa vänner till en annan skola. St Sebastians är bättre, helt enkelt, punkt slut.

Francesca håller dock inte med. Det går bara idioter på St Sebastians. Och hon saknar faktiskt sina gamla kompisar. Men när de träffas på bussen verkar de inte ha saknat henne så väldigt.

Till höger ser vi omslaget på den svenska översättningen. Stackars boken till vänster. Hur många spontanlånar den på grund av "SER KUL UT"? Mycket synd, ty det är en bok med humor.



Saving Francesca är en snyggt skriven bok där de olika berättelserna snirklas fram. Man anar hur saker egentligen är och har varit, innan det skrivs rakt ut. Man kan läsa den på många sätt och fokusera på olika saker. Tårta med många lager-aktig, skulle man kunna kalla den.

Samtidigt är det en bok med ganska tydliga handlingsspår att hänga med i. Tänker att den är enklare att komma in i än Jellicoe Road, som var ganska rörig i början. Det finns skolberättelsen, och så finns det familjeberättelsen (och kärlekshistorien). Francescas mamma brukar agera naturkraft hemma, men en dag går hon inte upp ur sängen. "Lite trött", säger vissa, "deprimerad" säger vissa. Kaos och sorg för hela familjen. (Och en av alla idioterna på St Sebastians är fruktansvärt irriterande intressant helt plötsligt.)

Rolig, sorglig och med många lager. Det jag fastnar mest för är hur Francesca har hållit på och förändrat sig för att passa in. Här ett (suddigt) citat där en person berättar hur hon tänkte om F på den förra skolan:



Läs om du gillar berättelser om lagom svåra svårigheter skrivna på ett mycket bra sätt.

Betyg: 4

Titel: Saving Francesca
Författare: Melina Marchetta
Förlag: Alfred A. Knopf Books for Young Readers
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus
Eller på svenska: Bokus, Adlibris, ges ut av X Publishing

Då tänker jag på Sigrid

Utläst: Då tänker jag på Sigrid

Då tänker jag på Sigrid är en stillsam och lågmäld bok på ytan, men STORA STORMAR finns inunder. Hanna lämnar hemska Stockholm och åker till släktgården för att samla ihop sig efter en kärlekskris. Kvar i byn finns ett antal släktingar som inte pratar med varandra.

Boken påminde mig om många andra böcker. Till exempel Amerikahuset (jag tror det var så den hette) som är den värsta bok jag någonsin läst om vanvård av djur. Och ångest hos en bonde. Den påminde även lite om Utrensning, som är den bästa bok jag läst om avundsjuka på ett syskon. Det här är inte i närheten. Men det påminner.

Kärlekshistorien mellan Hanna och den gifta man som hon jobbar tillsammans med påminner om alla såna berättelser i alla böcker och filmer om en ung kvinna som trots att hon är sjukt kompetent känner sig lite osäker, och hittar meningen i livet genom att komma i andra hand hos sin partner samt älta om hon bör göra det eller gå vidare.

Så boken känns som en mix av detta, med ett särskilt skrivsätt, som är liksom poetiskt? Det är halva meningar och antydningar. Och upprepningar av somligt, som: Hur långt räcker kärlek? Efter ett tag tröttnar jag lite på detta upprepande. Sedan hoppar den mycket mellan händelser, tider och personer. Allas version berättas. Jag saknar en central person att följa.

Det jag gillar med boken är alla beskrivningar av hur det ser ut, och hur det är att komma tillbaka till sin ort där man kommer ifrån. Man förstår precis. Det är som att lyssna på Säkert. I veckan har jag varit i Östersund, dvs. samma plats ungefär som där boken utspelar sig. På vägen dit satt jag klistrad mot rutan för att kolla på gårdar. Sådär kanske Storgårda ser ut, eller sådär… Mitt resesällskap, (som inte var Resesällskapet), fattade inget. Det var väldigt vackert överallt, och Storgårda kändes ännu mer på riktigt.

Och så Bosse Bonn och Kalle på byn. Vilka fina. Jag tänker ibland att de sitter och fikar kubb tillsammans. De känns verkligen som riktiga personer.

Då tänker jag på Sigrid är en sorglig bok om att tiga för länge och att inte följa sitt hjärta. Jag tror att slutet med presenten ska uppfattas positivt, men det kändes som att hon bara gick tillbaka till gamla hjulspår och inte kom sig framåt. Fast alla böcker behöver ju inte vara glada.

Betyg: 3-

Titel: Då tänker jag på Sigrid
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2013)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus