12 juni 2011

Ernest Hemingway - Och solen har sin gång


"Och solen har sin gång" innehåller till stor del 1) dialoger och 2) en deppig känsla. Det är inte så kul, men inte tråkigt hela tiden heller.

Baksidestexten beskriver den som "en skildring av den internationella krets av rotlösa unga människor som han själv (Hemingway, min anm.) tillhörde i 20-talets Europa." Och ja, det kan jag väl hålla med om. Nog skildrar den rotlösa unga alltid. Man får möta ett antal personer av olika nationaliteter och skiftande ekonomisk status. De roar sig men verkar inte särskilt roade. De letar något att leva för men hittar det egentligen inte.

Jag vet inte varför, men karaktärernas namn fastnade inte alls. Det tog ovanligt länge innan alla Bill och Frances och lady Ashley och Jack och Cohn och Mike och Brett var separerade från varandra. Lady Ashley är förresten samma som Brett. Och Frances trodde jag länge var en gammal tant, men det var hon inte. Därav förvirringen när hon dök upp i boken andra gången. Det kanske är ett tecken på att jag inte brydde mig så mycket om dem?

Det som intresserade mig mest var de små fragment om Lady Brett Ashley som man hittar här och där. Jag vill veta mer om henne, lära känna henne och få reda på varför hon hänger med dessa misslyckade missnöjda män. Hon verkar ju hur awesome som helst. Hon är den enda i boken som jag tycker om, och det trots att jag nästan bara vet vilka drinkar hon gillar. I och för sig så gillade jag även en brittisk gubbe som de träffade när de var ute och fiskade, och den tjurfäktningsintresserade hotellägaren Montoya.

En annan mycket tankeväckande sak är att läsa om hur de gör för att träffas. Det ska telegraferas, skickas brev, stämmas möte en viss dag vid ett visst tåg, eftersändas telegram, "du når mig genom min bank" och "jag gick till det vanliga caféet men de var inte där, jag gick vidare till...". Med dagens sms+mejl+övrigt är det onekligen enklare att få tag i folk, speciellt när de är utspridda i grupper på resor i blandade länder. Men det långsamma väntandet och tidsfördrivandet utan möjlighet att göra något finns inte nuförtiden.

Så till the hard stuff: Jag blev tyvärr lite besviken på handlingen eftersom jag hade väntat mig mer. Ett gäng på fem personer åker till tjurrusningarna i Pamplona, dricker konstant, är irriterade på en person i sällskapet som hänger efter damen. Som alla är förälskade i. Nästan. Och före delen med tjurfäktningarna är två av dem på fisketur. Det var inte några storslagna dramaturgiska svängar (eller så missade jag dem). Visserligen blir man lite kär i naturen som han beskriver, men alla vet ju att miljöbeskrivningar and miljöbeskrivningar only inte bygger en bladvändare...

Boken lämnar mig med ett "okej" och en stor längtan efter att åka tåg genom Europa. Aldrig förr har det känts så lockande att köpa en tågbiljett till valfri spansk kuststad, sitta på ett café, titta på havet och äta hårdkokta ägg (vanlig middag i boken). För detta delar jag ut 3 nobelisar.

Fakta
Ernest Hemingway, USA, fick priset 1954 ”för hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap, senast ådagalagt i 'The Old Man and the Sea'”.

1 kommentar:

  1. Ah, det var sa lange sedan jag laste nagot av Hemingway, jag var nog sa ung att jag inte ens forstod... Maste se till att gor aom det snart!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...