15 mars 2012

Theodor Mommsen – Fältherrar och statsmän

Boken handlar uteslutande om Stora Fältherrar och Statsmän, vilket inte är så oväntat med tanke på titeln. De flesta av dessa utmålas som fantastiska mönsterbilder av romerska aristokrater (sportiga, juridiskt kunniga, krigarsnillen, visa, ärorika, snygga, vältaliga), men vissa håller inte för Mommsens hårda granskning. Ungefär så här kan det då låta:

Sulla: ”en tyrann, hvilken tillfälligtvis kommit i spetsen för staten”.
Pompejus: ”i alla avseenden förträfflig soldat, (-) dock äfven som militär utan spår af högre begåvning”, och ”denna äkta optimistiska och äkta romerska medelmåtta”.

Några typer
Crassus beskrivs som en mäktig myglare. Han försnillar pengar, förfalskar testamenten och mutar domstolar. Hans livsfilosofi är att man "måste kunna underhålla en krigshär på sina räntor". Han ägde tydligen 34 miljoner. Oklart hur mkt det är nu.

Den person som mest skulle kunna beskrivas som legendary är ändock Mitradates. Han blev kung i något österland (enligt Mommsen) vid 12 års ålder och hamnade direkt under dödshot av sin mor (förmyndarregent). Han levde i vildmarken i 7 år och blev sjukt tuff. Han vann alla matätartävlingar (som han själv anordnade) och körde 16 hästar framför samma vagn. Etc. etc.

Mycket om dödssätt
Fältherrarna/statsmännen jobbar till sin dödsbädd. Till exempel med att driva in pengar till tempelrenoveringar. Annars kan de finna döden för mördarhand, eller sluta som Cajus Marius: ”efter sju dagars sjukdom, i hvars vilda fantasier han på Mindre Asiens fält utkämpade de strider, vilkas lagrar voro bestämda för Sulla, var han den 13 januari 86 ett lik”.

Vissa fältherrar får en extra fin beskrivning
Cajus Marius: ”i Scipios krig mot Numantia ådrog han sig (-) den stränge fältherrens uppmärksamhet genom det snygga skick, i vilket han höll sin häst och sina vapen”. Bra person sköter sin häst.

Sist kommer Cesar
Boken slutar med 10 sidors oavbruten hyllning till Cajus Julius Cesar – världens åttonde underverk om man får tro Mommsen. Det bästa är ändå hans beskrivning av Cesar som ung. Han hade ”reciterat och deklamerat, sysslat med litteratur såsom tidsfördriv och gjort vers, inlåtit sig i hvarjehanda kärleksaffärer och låtit inviga sig i den dåvarande toalettvishetens raknings- friserings- och manschettmysterier”. Hehe, inte ens Cesar gick fri från modet.

Allt är marinerat i Mommsens egna åsikter
Mommsen fick Nobelpriset som historiker. Han lägger till lite väl många värderingsord för min smak, om det här nu ska vara en historisk skildring med något mått av objektivitet. När det står att Scipio ”tvang soldatpacket att ånyo böja sig under den gamla krigstuktens järnhårda tryck” tolkar jag det som att soldaterna är ett pack, vilket är en värdering.

Det blir i och för sig roligare att läsa än en ”vanlig”, nutida historiebok, men det känns föråldrat och blir lite störigt i längden. Jag tror inte att Mommsen faktiskt VET hur dessa personer tänkte och tyckte, men det ger han intryck av att göra. Sluta ljuga, Mommsen, vill jag säga.

Tröttande och segt
Boken har inga stycken. Den består av ett par sidor om varje person, med rak högermarginal. Sjukt jobbigt att läsa, och följaktligen somnades det nästan, innan jag hunnit till sidan 25. Började göra anteckningar, och då gick det något bättre. Men det tog nog halva boken innan jag hade kommit in i stilen och slutat se alla h före v och sånt där.

I betyg får den en 2:a. Visst, det var lite småkul ibland, och lite intressant att sätta in de här personerna i en tidslinje, men OH NO – inget jag skulle välja att läsa för mitt eget höga nöjes skull.

Fakta
Theodor Mommsen, Tyskland, fick priset 1902. Motivering: ”nutidens störste levande mästare i den historiska framställningens konst, med särskilt fäst avseende å hans monumentala verk ’Römische Geschichte’”.

PS: Som Asterix-läsare tyckte jag att det var jättekul att inälvsläsande spåmän dyker upp.
Cajus Marius lät inte ”bestämma sig (-) genom eggelse av sina talanger, utan närmast genom en etruskisk inälvsskådares utsagor”. (Hör ni också Obelix när han säger att ingen ska läsa honom och Idefix? Mohahahaha!)


PPS: Det roligaste ur boken har jag redan berättat. Recensionen är därmed som en trailer till en komedi – alla skämt är med och det ger absolut inget att se själva filmen. Oops.

3 kommentarer:

  1. Jaha , det var det alltså... :-)

    Men du har ju storartad läsning som väntar, En halv gul som!

    SvaraRadera
  2. Jag vill verkligen läsa den, men samtidigt inte läsa den under stress! Den är så lång! Och jag tror: bra!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...