Sinclair Lewis – Storgatan, del 1

Tid var inte en bristvara för doktorsfruar i mellanvästern på 1910-talet. Särskilt inte om de varken hade barn eller vänner. Carol Kennicott, gift med en äldre man som gillar jakt och jordaffärer, har det inte alltid så kul.

Nyinflyttad. Konstiga, kulturella idéer. För snygga kläder. Har den otrevliga åsikten att det är roligt att göra utfärder, inte bara sitta hemma och skvallra. Dessutom handlar hon i fel butik.

Jag gillar Carol Kennicott starkt. Hon är ombytlig, impulsiv, idealistisk, rolig, fantasifull och väldigt mänsklig. ”Vid olika tidpunkter under senioråret bestämde sig Carol omväxlande för att studera juridik, skriva biografdramer, utbilda sig till barnsköterska och gifta sig med en ännu okänd hjälte.”

Sedan råkar hon läsa en bok om ”förskönandet av småstäderna” och då är det avgjort. Hon gör det till sitt livs mission att ta hand om en av präriestad och göra den vacker. Hon ser en gnistrande bild i sitt inre av en stad, med trädgårdar, vackert stadshus, arkitektur och inte minst: en pittoresk Storgata.

Det visar sig dock vara lättare sagt än gjort. Carol försöker på olika sätt att få igång lite kultur! konversation! och reformer! i staden. Men staden är pösigt nöjd med hur den är. Det är en synnerligen trevlig stad, tycker den, trots att ”vintern inte är en årstid utan en industri”. Och alla är ju så trevliga. Till skillnad från de tarvliga bönderna och tjänstefolket.

Boken är kronologiskt uppbyggd och lätt att komma in i. Den innehåller även en del bibliotek- och litteraturreferenser vilket kan roa en boknörd. Carol arbetade några år på ett bibliotek i St. Paul och har mycket att diskutera med ortens bibliotekarie (de är till exempel inte överens om vad en bibliotekaries främsta uppgift är: uppmuntra till läsning eller vårda böckerna?). Språket flödar fram, med massor av små detaljer och ordval som säger mycket mer än långa förklaringar. Här dissar Carol till exempel en kille:

"Stewart var ej intressant. Han hade ingen välskapt, vit hals, och aldrig hade han levat bland berömda reformatorer."

Stiligt. Mycket stiligt. Sinclair Lewis skriver på ett sätt som tilltalar mig; det blir 4 starka poäng och en liten applåd. Det finns även en Storgatan del 2 som jag absolut ska läsa. Jag vill veta hur det går.

Fakta
Sinclair Lewis, USA, fick priset 1930 ”för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor”.

William Faulkner – Medan jag låg och dog

Vad är Faulkners grej? Vad vill han säga med den här boken? Är två frågor som dyker upp när den är slut. Att livet är förgängligt? Att den taskigaste personen får det bäst?

Enligt NE.se är Faulkner en av modernismens författare. Och modernismen, det innebär att ersätta textens logiska och kronologiska uppbyggnad med psykologiska, symboliska och drömartade strukturer. Vill man uppleva modernismen i litterär form är ”Medan jag låg och dog” således ett utmärkt val.

Handlingen (som jag upplevt den) går ut på att Addie Bundren har dött och nu ska hennes kvarlevor fraktas i en hemsnickrad kista till Jefferson, där hon har önskat att bli begravd med sin släkt. Hela familjen reser tillsammans, alla med olika agendor.

På grund av mycket regn måste de köra långa omvägar. Liket börjar lukta och hela historien är ganska absurd. Gamar svävar över dem, mulorna drunknar och jag tycker faktiskt inte att det är rätt av pappan hur han skaffar fram pengar till nya.

Boken består av korta kapitel berättade utifrån de olika karaktärernas perspektiv. De pratar på olika sätt, med olika mycket dialekt, och tänker på olika sätt. Vissa har många filosofiska tankar, andra tänker mer på tårtor. Anse (maken) tänker mycket på att han vill ha nya löständer.

Känslan när jag läser är att det är rörigt, och lerigt och regnigt. Modernismen är nog inte en stil i min smak, men jag gillar Jewels häst. Och slutet är faktiskt lite kul. Det blir en 2:a.

Fakta
William Faulkner, USA, fick priset 1949 ”för hans kraftfulla och självständigt konstnärliga insats i Amerikas nya romanlitteratur”.

Joseph Brodsky – Vattenspegel

Den här var en ”Vad håller jag på med-bok”. Jag skulle aldrig ha läst klart den om det inte var för projektet. Egentligen var det väl inget fel på den, men den fångade mig inte och gjorde inget enastående intryck. Ibland var han i någon filosofisk utläggning om tåren eller tiden vilket jag inte kände mig som primärmottagare till.

Handling: Brodsky tillbringar vissa vintermånader i Venedig, vars vinterljus han förälskat sig i. Som läsare får man ett antal ytterst korta kapitel (max 2–3 sidor) om olika saker som han tänker på. Det kan exempelvis vara den ovan nämnda tåren, eller hur husen i Venedig är byggda, eller vilka som egentligen åker gondol.

Brodsky skriver också lite om stadens historia och framtid. På sidan 93 står det till exempel att det är ”en tilltalande tanke att göra stan till ett centrum för vetenskaplig forskning, i synnerhet som traktens fosforrika mat säkert skulle ha en positiv effekt på varje form av intellektuellt arbete”.

Han tar även upp Venedigs problem med sjunkandet, och den dåliga vattenkvaliteten. Han resonerar lite om hur man skulle kunna förbättra saker och ting. På sidan 80 skriver han till exempel: ”Hur som helst skulle jag ringa till Sverige och fråga Stockholms stadsfullmäktige om råd: i den stan hinner man inte ut från hotellet förrän en lax hoppar upp ur vattnet för att salutera en, trots all industri och nedsmutsning.”

(Viktig fråga: träffade han denna lax i samband med prisutdelningen 1987? Fakta som talar för: Vattenspegel kom ut 1992. Fakta som talar mot: Det kanske är is i Stockholm på vintern och svårt för laxar att hoppa? Anyhow. Jag vill att han ska ha träffat laxen 1987. Det känns rätt på något vis.)

Boken får 2 svaga poäng. Den knatar upp till en tvåa på grund av fosforrika maten-meningen och andra liknande tvära kast som i sitt sammanhang framstår som relativt humoristiska.

Fakta
Joseph Brodsky, USA (född i Sovjetunionen), fick priset 1987 ”för ett vittfamnande författarskap, präglat av tankeskärpa och poetisk intensitet”.

Angående vilket land som pristagarna räknas till här bland etiketterna så kör jag stenhårt efter Svenska Akademiens indelning. Och angående Brodsky så är det högst rättvist att ingen ära tillfaller Sovjet eftersom de utvisade honom ur landet. Som om man skulle få räkna med mål som en utvisad spelare gör i ett reservmål på en annan plan bredvid. Hah.

Eugene O’Neill – Lång dags färd mot natt

Det här är ett självbiografiskt drama som O’Neill testamenterade till Dramaten (alltså i Sverige) för att han kände sig mest uppskattad här. Lite fränt ändå! Det är dedikerat till hans fru (den tredje i raden).

Efter att ha läst pjäsen är jag glad att jag även har läst hur hans liv blev sen (om det nu är han som är Edmund, men det övriga är rätt likt). För det var en väldigt dyster sak den här färden mot natten. Ändå tyckte jag att det var läsvärt och jag kan starkt rekommendera boken till folk som vill prova på ett drama.

Handlingen (som jag inte visste något om alls, även om jag har hört och sett namnet på denna pjäs en miljard gånger, till exempel som rubrik på en av OS-kommentatorernas bloggar) är:

En familj under en dag. Det är varning för ras. Det börjar som en skakning i ett par reumatiska händer och slutar i ångest och förnekelse och uppgörelse och dränkning av sorger.

Jag vet inte om slutkänslan är positiv eller negativ. Fast det kanske inte är den som räknas. Det är hur som helst väldigt bra skildrat hur raset händer. Och jag har faktiskt lite sympati för allihop, fast de är som de är.

Om jag ska jämföra pjäsen med Vävarna så tyckte jag mer om LDFMN. Fast inte nog mycket för en 4. Och jag vill inte sänka Vävarna till en 2:a, det var den alldeles för underhållande för. Jag har blivit snålare med betygen. Stackars den bok som blir kvar till sist?

Fakta
Eugene O’Neill, USA, fick priset 1936 ”för hans av kraft, ärlighet och stark känsla samt självständig, tragisk uppfattning präglade dramatik”.

John Steinbeck – Öster om Eden

Det här var en stillsam bok. Och jag är fruktansvärt besviken på baksidestexten. Därför kommer recensionen mest att bestå av kommentarer till densamma.

Baksidestext:

"När Adam Trask gifter sig med den demoniska, oemotståndligt vackra Cathy lägger han grunden till livslång olycka för sig själv och sina efterkommande."

Nej. Olyckan fanns där redan innan. Och jag tycker inte att de här personerna är mer olyckliga än några andra. De är människor och de är därför både lyckliga och olyckliga. Fel att fokusera på olycka som Bokens Stora Grej.

Baksidestext:

"Efter att ha fött tvillingsönerna Aron och Caleb, lämnar Cathy familjen vind för våg."

Ok, men ändå nej. Den fantastiska tjänaren Li tar hand om familjen och gör det bättre än Cathy någonsin skulle ha gjort. Hon sticker, men hallå – vind för våg? Att en mor lämnar är som alltid värre än att en far gör det. Typiskt.

Baksidestext:

"Pojkarna växer upp utan mor – ändå får hon en avgörande betydelse för det brödrahat som uppstår mellan dem."

WHAT? Om det är något som finns i den här boken så är det kärlek. Hat, visst, lite ibland, men det är kärlek, inte hat som driver historien framåt. Och om bröderna nu hatar varandra så är det kanske typ tre sidor.

Baksidestext:

"Med lidelse och kraft gestaltar Öster om Eden detta gripande släktdrama."

Jag blir mer gripen av släkten Hamiltons drama. Mer om dem och mindre om de här trista Trasks hade varit nice.

Baksidestext:

"Ett mäktigt verk, som ger en vid rundmålning av amerikanskt liv från inbördeskriget fram till första världskriget."

Här ger jag faktiskt baksidestexten en poäng. Det är intressant om amerikanskt liv. Fordens inträde, sheriffens valprocess, bordellernas funktion, viskyns stavning (!) och så vidare. Det är inte gulligt utan det är intressant.

Som helhet är det en väldigt stillsam bok. Det går sakta framåt och mycket av handlingen utspelar sig i tankar och känslor och föreställningar om grejer. Den går inte att läsa snabbt, 15 minuter om dagen är lagom.

Ibland är de här utläggningarna om Människan och Livet fina, ibland jättejättetråkiga. Men jag gillar den ganska omfattande utläggningen om ordet timsjel – du må. Och så gillar jag Abra, och Li. Synd att boken mest handlar om andra.

Fakta

John Steinbeck, USA, fick priset 1962 ”för hans på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonst, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn”.

Toni Morrison – Älskade

Vad låter mer passande än att recensera en bok med namnet Älskade på alla hjärtans dag? Toni Morrisons Pulitzervinnare är dock så långt från en söt, romantisk kärlekshistoria man kan komma. Den älskade i den här boken är ett spöke som dyker upp i kroppslig form efter att ha spökat runt för mor, farmor och syskon i flera år. Ingen vet vad spöket har för planer och läsaren vet inte riktigt vad som har hänt i det förflutna. Allt är dimmigt.

Boken handlar även om hur en förälder älskar sina barn så mycket att hon hellre försöker döda dem än låta dem bli slavar igen, och hur hon måste leva med denna handling resten av sitt liv. Den handlar väl om kärlek på sitt sätt. På det värsta sättet.

Efter att ha läst boken, läst om slaveriet i 1800-talets USA, så känns det som att jag förstår varför hon försökte göra det. När jag har läst om hur Paul D. inte vågar älska för mycket eftersom man som svart slav systematiskt blir fråntagen allt (och därför älskar han en liten, ganska oansenlig stjärna på himlen). När man har läst om hur en mor alltid log för att hon hade haft munjärnet på sig för mycket. När man har läst om en vit skollärare som lät sina elever anteckna ens djuriska respektive mänskliga karaktärsdrag i två spalter. När man har gått tills fötterna blöder, korsat Ohiofloden och fått piskrappen smorda med läkande salva av barnens farmor. När en hatt på en vit man med en piska får tusen kolibrier att picka på ens huvud och man tänker NEJ. Aldrig mina barn. Då.

Den här boken kom jättenära. Den började med detaljer och jag tyckte den var svår att komma in i. Men sida för sida vecklas historien ut. Den är som ett pussel, man får se bilden på kartongen först (läsa baksidestexten) men under själva läsandet får man ta upp alla bitarna del för del, kolla på dem supernoga, och till sist blir pusslet färdigt och större än bilden på asken. Boken berör mig, den skrämmer mig, den äcklar mig, den fångar mig.

Jag förstår mig inte på slaveri. Jag kan inte förstå hur slaveri ansågs normalt. Jag äcklas av hur vita människor gjorde. Jag förstår inte hur USA kan fungera som land med sin historia. Men det gör det väl inte heller. Det är även ironiskt hur boken och Morrison omtalas på bokens omslag:

"Älskade är ett mästerverk som inrangerar Toni Morrison inte bara bland de verkligt stora färgade författarna utan bland de allra främsta nu levande amerikanska."

Denna lilla textsnutt lyckas med konststycket att slå fast att:

• det är skillnad på författare och färgade författare,
• det är viktigt att dela in författare och deras böcker efter färgen på författarens hud,
• Morrison inte bara är stor bland färgade författare utan till och med bland de riktiga författarna, de hudfärgslösa amerikanska,

samtidigt som det är en text med syfte att hylla Morrison. Hur kan man skriva så på omslaget till den här boken? Har de inte fattat nånting? Nånting alls? Värdelöst.

Det är en mycket läsvärd bok trots att den nog kan upplevas svår (hoppar i tiden, drömmar, spöken som håller monologer osv osv). Har även läst En välsignelse av samma författare, men Älskade var mycket bättre. Enligt mig då.

Fakta

Toni Morrison, USA, fick priset 1993 eftersom hon ”genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Pearl Buck – Den goda jorden

Pearl Buck fick Nobelpriset nästan mest på grund av den här boken. Så låter det i alla fall om man lyssnar på spoilerboken, och det har jag ju gjort. Buck har bott i Kina vilket märks. Hon har koll på artigheter (yngre går bakom äldre), maträtter, människovärdering och grymheter (åt farbrodern upp de tre yngsta barnen? Eller sålde han dem? The horror!). Jag har inte lyckats lista ut när den utspelar sig, men det finns tåg och krig och revolution. Vet någon?

Efter att jag kommit förbi de första sidorna och insett att Wang Lung inte alls var någon velig och jobbig person, och att fadern inte alls var irriterande , och att huset bara beskrevs så där kortfattat, så blev jag helt uppslukad av berättelsen.

Det är inte svårt. Man får följa hela Wang Lungs liv som består av jordnära strävan, svälttider, jordköp och framgångsrika år. Man sitter med hjärtat i halsgropen och undrar om de kommer sälja sin dotter för att få råd med mat. Man undrar om det kommer hända något hemskt snart. Och hela tiden så hejar jag på O-lan, Wang Lungs fru som är tyst, sjukt bra på allting, men dras med två nesliga hinder: hon är ful och så har hon stora fötter.

Det är fint att Wang Lung älskar sin jord och mår bra av att vara ute och känna jorden under fötterna. Därför är det så jobbigt när han kommer upp sig i världen och inte behöver vara ute och jobba. Det bryter verkligen ner honom. Plus gör att han slutar bry sig om O-lan, min favoritperson.

Efter att ha läst Buddenbrooks så kändes det skönt att läsa om en familj som det går bra för. Men på sista sidan finns ett litet hotande moln: sönerna pratar om att sälja en jordbit. Och det är något som man verkligen lärt sig i den här boken: säljer man jorden, då går det utför och alla hamnar i opiumberoende och döden dör.

Boken får en 4:a eftersom den var spännande och verkligen gav en känsla för Kina. Jag tog med den och läste överallt där det fanns några minuter över. Typ buss, och det fungerade mycket bra.

Fakta

Pearl Buck, USA, fick priset 1938 ”för rika och äkta episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för biografiska mästerverk”.

Isaac Bashevis Singer - Skuggor över Hudsonfloden

Det är milslånga hästvägar mellan att läsa Skuggor över Hudsonfloden och att läsa en dussindeckare eller en medioker så kallad chicklit. Om de senare är lite som att titta på tråkig tv – allt beskrivs och allt sägs rakt ut – så är SÖH en upplevelse inuti hjärnan. Typ. Språket är fantastiskt. Dialogerna är fantastiska, både de som sker mellan två personer och de som sker i någons tankar. Mitt i en lång harang om religion eller filosofi eller sitt lidande kan de säga vad som helst.

Alla karaktärer är egna personer med helt egna sätt att prata, agera och tänka. Det är inte ofta man läser en bok där människorna känns så levande. Konstiga, men levande.

Tiden. Boken utspelar sig i New York på 1940-talet, precis efter andra världskriget. Hitler och nazisterna är besegrade. Boris Makaver är bestört över att Tyskland får så mycket hjälp med att bygga upp sitt land. Och som läsare blir jag också bestört. De här människorna har alldeles precis nyss undkommit förintelsen. Deras familjer och vänner är borta. De har sett och de vet att soldater dödade barn och sparkade boll med deras huvuden. De har sett människor gräva sin egen grav. Och nu försöker de skapa sig ett liv i Amerika, som är hetsigt och affärsdrivet och annorlunda än det Europa som de lämnat. Jag förstår att han är bestört! Flera miljoner människor är avrättade, och de som gjorde det får inget straff?! De får hjälp? Jag & Boris Makaver mot världen.

Alternativa titlar till boken: Hur är man en bra jude? / Finns Gud och är Gud i så fall god? / Synden straffar sig själv, eller? / Jag och Gehenna (och onda getter). Boken innehåller många filosofiska inslag, religiösa funderingar och livskriser. Karaktärerna funderar mycket på hur deras handlingar kommer att bestraffas i livet efter detta. Den som är gift med en rabbin får förtur till himlen där Toran förklaras. Det är skuldkänslor och förskjutning och återförening i en virvlande blandning. Folk blir kära, passionen flödar, de skiljs åt, de träffas igen.

Särskilt Hertz Grein flödar av passion åt alla håll, vilket gör att han sedan måste ångra sig mycket, bli from och äta inget kött. Han försöker hålla sitt inre på plats genom en mycket strikt judendom, själv kallar han det för fundamentalistiskt. Han är involverad med många damer samtidigt och har vansinnigt svårt att släppa kontakten, vilket hans älskarinna Esther formulerar så här:

”Du vill inte bara ha en kvinnas kropp – du vill ha hennes själ också, hela hennes tillvaro, hennes hjärteblod. Du vill krama ur henne som en citron, men inte ens när du har gjort det kastar du bort henne. Du har en hink bredvid dig där du lägger alla dina urkramade citroner, och då och då klämmer du lite på nån av dom för att se om det finns en droppe saft kvar.”

Åh, jag kan inte beskriva denna bok på ett rättvist sätt! Det finns så mycket i den. Det jag kan säga är att den som letar en bok med snajsig dramaturgi och rak och konkret handling i den verkliga världen inte ska leta här. Jag är en sån som gärna letar böcker med konkret handling i den verkliga världen, men ändå har jag tagit denna bok till mitt hjärta. Gillar’n skarpt. Tycker att man kan ge den en chans och fastnar man inte efter 100 sidor så kan man byta.

Den får en 5:a i betyg. Jag undrar om jag eller boken är mest förvånad över detta.

Fakta
Isaac Bashevis Singer, USA (född i Polen), fick priset 1978 ”för hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”.

PS: Notera bristen på bindestreck i titeln. Och att boken ändå får högt betyg. Mystiskt.

Saul Bellow - Grip dagen

”När det gällde att dölja sina bekymmer var Tommy Wilhelm inte mindre skicklig än någon annan. Det trodde han åtminstone själv, och det fanns en viss mängd bevis som stödde honom.”

Med denna mening börjar boken, och med denna mening sätts mina förväntningar. Jag gillar den här typen av inledningar. De skapar fart, introducerar huvudpersonen snabbt, väcker mitt intresse. Vilka bekymmer? Vilka bevis? Den här Tommy Wilhelm, honom vill jag veta mer om!

Grip dagen handlar passande nog om en dag i Wilhelms liv. Från frukost, till lunch och tidig eftermiddag. Genom korta utvikningar får man dock följa hela Wilhelms liv, som inte direkt har varit så framgångsrikt som hans far skulle önska.

Wilhelm är en person som gjort dåliga val. Jag blir lite deppig av att han hela tiden gör fler. Tamkin (en extremt hjälpsam person som hjälper Wilhelm att investera sina sista 700 dollar i ister) säger att han inte ska gifta sig med lidandet, som så många gör. Och Wilhelm håller med. ”Ja, tänkte Wilhelm, lidandet är den enda form av liv som de är säkra på att kunna få, och om de överger lidandet är de rädda för att ingenting ha kvar.” Jag tycker att han pratar om sig själv, utan att förstå det. Bara sorgligt.

Far och son bor på ett hotell i New York. I olika rum på olika våningar. Tydligen var det vanligt att folk bodde på hotell på livstid? Hans far verkar göra det i alla fall. Kanske beror det på att jag sett Mad men, men jag kan liksom se dem framför mig, när de äter frukost i matsalen, deras hattar, cigarrer, rockar. Jag ser dem stå i lobbyn och skaka hand med folk med varierande förmögenheter. Genom boken besöker jag staden och tiden. Mycket trevligt.

Det märks att boken är skriven då om sin nutid, jag får sällan samma känsla när jag läser böcker som är skrivna nu om dåtid. Det finns liksom inga förklaringar eller ursäkter, personerna säger och gör saker som ”känns gammaldags” och inte skulle sägas eller göras idag, och så är det inte mer med det.

Ibland är boken rolig på ett torrt och sarkastiskt vis. ”Han hade tydligen allt en människa någonsin kan ha – vetenskaplig utbildning, kunskaper i grekiska och kemi, poetisk begåvning och nu till på köpet försörjningsplikter.”

När jag har läst de här Nobelpristagarna så känns det ofta som att böckerna passar in i varandra som pusselbitar. Wilhelm skulle kunna till exempel kunna prata med Mersault i ”Främlingen” om hur det är att inse vad som är viktigt när man verkligen ställs öga mot öga med slutet. Janna i ”Om de gamla kunde och de unga visste” skulle kunna prata allvar med Wilhelm om vikten av att bada (så slipper hans far reta sig så, och kanske istället hjälpa honom?). Wilhelms far Dr. Adler skulle kunna lära sig en del av Jolyon Forsyte om att stryka ett streck över det förflutna.

Boken är bra, men inte fantastisk. Jag gillar inramningen mer än berättelsen. Jag gillar huvudpersonen Wilhelm mer än berättelsen. Han vill så väl och erkänner sina fel men har inte något stöd från de runtomkring. De höga förväntningar jag fick på första sidan infrias inte riktigt. Boken blir helt enkelt en typisk trea – angenäm under läsningen, men kommer icke att bevaras i mitt hjärta.

Fakta

Saul Bellow, USA, fick priset 1976 ”för den mänskliga förståelse och subtila kulturanalys, som förenas i hans verk”.

Czesław Miłosz - Vid flodens strand

Vid flodens strand. Fin.

När jag läser i den här boken tycker jag om dikter som grej.

Som jag skrev tidigare så var det särskilt en som jag fastnade på och inte kunde komma förbi. Det tog tid men det var det värt.

Temat. (Visst är det lag på att skriva om temat när man skriver OM dikter?) Livet och floder och tillbakablickanden och resande. Livet som resa kanske? Det är mycket floder. Det är mycket om människor. Det är mycket hänvisningar till personer. Det är bra att det finns små * som förklarar en del för oss som inte är bekanta med Anna Świrszczyńska eller Allen Ginsberg ellerEliza Orzeszkowa. Det känns lite som att glänta på locket till en annans huvud och se vilka personer hen vill debattera med, referera till och prata med i sina dikter. Det känns också som att få titta på Europa och världen genom någon annans ögon. Samlingen känns också som Milosz återblick på sitt eget liv. Det är lite spännande.

Allt är inte Min Favoritdikt, men de som är det, är tillräckligt bra för att de som jag inte fastnar för inte ska spela någon roll. Spana särskilt på "Denna värld" (som börjar med i sitt sammanhang vansinnigt roliga raden: Det visar sig ha varit ett missförstånd.).

Läs Milosz lite i taget. "Vid flodens strand" innehåller både korta och långa dikter. En del är ganska trista, medan andra är fantastiska. Jag ska nog vänta lite till med att lämna tillbaka boken. 4 nobelisar får'n för det.

Fakta

Czeslaw Milosz, USA och Polen, fick priset 1980. Motivering:
”som med kompromisslös klarsyn tolkar människans utsatthet i en värld av starka konflikter”.

Ernest Hemingway - Och solen har sin gång

"Och solen har sin gång" innehåller till stor del 1) dialoger och 2) en deppig känsla. Det är inte så kul, men inte tråkigt hela tiden heller.

Baksidestexten beskriver den som "en skildring av den internationella krets av rotlösa unga människor som han själv (Hemingway, min anm.) tillhörde i 20-talets Europa." Och ja, det kan jag väl hålla med om. Nog skildrar den rotlösa unga alltid. Man får möta ett antal personer av olika nationaliteter och skiftande ekonomisk status. De roar sig men verkar inte särskilt roade. De letar något att leva för men hittar det egentligen inte.

Jag vet inte varför, men karaktärernas namn fastnade inte alls. Det tog ovanligt länge innan alla Bill och Frances och lady Ashley och Jack och Cohn och Mike och Brett var separerade från varandra. Lady Ashley är förresten samma som Brett. Och Frances trodde jag länge var en gammal tant, men det var hon inte. Därav förvirringen när hon dök upp i boken andra gången. Det kanske är ett tecken på att jag inte brydde mig så mycket om dem?

Det som intresserade mig mest var de små fragment om Lady Brett Ashley som man hittar här och där. Jag vill veta mer om henne, lära känna henne och få reda på varför hon hänger med dessa misslyckade missnöjda män. Hon verkar ju hur awesome som helst. Hon är den enda i boken som jag tycker om, och det trots att jag nästan bara vet vilka drinkar hon gillar. I och för sig så gillade jag även en brittisk gubbe som de träffade när de var ute och fiskade, och den tjurfäktningsintresserade hotellägaren Montoya.

En annan mycket tankeväckande sak är att läsa om hur de gör för att träffas. Det ska telegraferas, skickas brev, stämmas möte en viss dag vid ett visst tåg, eftersändas telegram, "du når mig genom min bank" och "jag gick till det vanliga caféet men de var inte där, jag gick vidare till...". Med dagens sms+mejl+övrigt är det onekligen enklare att få tag i folk, speciellt när de är utspridda i grupper på resor i blandade länder. Men det långsamma väntandet och tidsfördrivandet utan möjlighet att göra något finns inte nuförtiden.

Så till the hard stuff: Jag blev tyvärr lite besviken på handlingen eftersom jag hade väntat mig mer. Ett gäng på fem personer åker till tjurrusningarna i Pamplona, dricker konstant, är irriterade på en person i sällskapet som hänger efter damen. Som alla är förälskade i. Nästan. Och före delen med tjurfäktningarna är två av dem på fisketur. Det var inte några storslagna dramaturgiska svängar (eller så missade jag dem). Visserligen blir man lite kär i naturen som han beskriver, men alla vet ju att miljöbeskrivningar and miljöbeskrivningar only inte bygger en bladvändare...

Boken lämnar mig med ett "okej" och en stor längtan efter att åka tåg genom Europa. Aldrig förr har det känts så lockande att köpa en tågbiljett till valfri spansk kuststad, sitta på ett café, titta på havet och äta hårdkokta ägg (vanlig middag i boken). För detta delar jag ut 3 nobelisar.

Fakta
Ernest Hemingway, USA, fick priset 1954 ”för hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap, senast ådagalagt i 'The Old Man and the Sea'”.