12 augusti 2011

Saul Bellow - Grip dagen

”När det gällde att dölja sina bekymmer var Tommy Wilhelm inte mindre skicklig än någon annan. Det trodde han åtminstone själv, och det fanns en viss mängd bevis som stödde honom.”
Med denna mening börjar boken, och med denna mening sätts mina förväntningar. Jag gillar den här typen av inledningar. De skapar fart, introducerar huvudpersonen snabbt, väcker mitt intresse. Vilka bekymmer? Vilka bevis? Den här Tommy Wilhelm, honom vill jag veta mer om!

Grip dagen handlar passande nog om en dag i Wilhelms liv. Från frukost, till lunch och tidig eftermiddag. Genom korta utvikningar får man dock följa hela Wilhelms liv, som inte direkt har varit så framgångsrikt som hans far skulle önska.

Wilhelm är en person som gjort dåliga val. Jag blir lite deppig av att han hela tiden gör fler. Tamkin (en extremt hjälpsam person som hjälper Wilhelm att investera sina sista 700 dollar i ister) säger att han inte ska gifta sig med lidandet, som så många gör. Och Wilhelm håller med. ”Ja, tänkte Wilhelm, lidandet är den enda form av liv som de är säkra på att kunna få, och om de överger lidandet är de rädda för att ingenting ha kvar.” Jag tycker att han pratar om sig själv, utan att förstå det. Bara sorgligt.

Far och son bor på ett hotell i New York. I olika rum på olika våningar. Tydligen var det vanligt att folk bodde på hotell på livstid? Hans far verkar göra det i alla fall. Kanske beror det på att jag sett Mad men, men jag kan liksom se dem framför mig, när de äter frukost i matsalen, deras hattar, cigarrer, rockar. Jag ser dem stå i lobbyn och skaka hand med folk med varierande förmögenheter. Genom boken besöker jag staden och tiden. Mycket trevligt.

Det märks att boken är skriven då om sin nutid, jag får sällan samma känsla när jag läser böcker som är skrivna nu om dåtid. Det finns liksom inga förklaringar eller ursäkter, personerna säger och gör saker som ”känns gammaldags” och inte skulle sägas eller göras idag, och så är det inte mer med det.

Ibland är boken rolig på ett torrt och sarkastiskt vis. ”Han hade tydligen allt en människa någonsin kan ha – vetenskaplig utbildning, kunskaper i grekiska och kemi, poetisk begåvning och nu till på köpet försörjningsplikter.”

När jag har läst de här Nobelpristagarna så känns det ofta som att böckerna passar in i varandra som pusselbitar. Wilhelm skulle kunna till exempel kunna prata med Mersault i ”Främlingen” om hur det är att inse vad som är viktigt när man verkligen ställs öga mot öga med slutet. Janna i ”Om de gamla kunde och de unga visste” skulle kunna prata allvar med Wilhelm om vikten av att bada (så slipper hans far reta sig så, och kanske istället hjälpa honom?). Wilhelms far Dr. Adler skulle kunna lära sig en del av Jolyon Forsyte om att stryka ett streck över det förflutna.

Boken är bra, men inte fantastisk. Jag gillar inramningen mer än berättelsen. Jag gillar huvudpersonen Wilhelm mer än berättelsen. Han vill så väl och erkänner sina fel men har inte något stöd från de runtomkring. De höga förväntningar jag fick på första sidan infrias inte riktigt. Boken blir helt enkelt en typisk trea – angenäm under läsningen, men kommer icke att bevaras i mitt hjärta.

Fakta
Saul Bellow, USA, fick priset 1976 ”för den mänskliga förståelse och subtila kulturanalys, som förenas i hans verk”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...