Bokhyllestädning och 3 minirecensioner

Fick ett inspirationsryck och städade och rensade och flyttade om i bokhyllan igår. Efter att ha flyttat bort lådor och påsar från översta hyllan fick Selma Lagerlöfarna kliva upp en våning och alla olästa böcker sorterades, räknades och ställdes på samma rad.
Överblicken!
Nöjdheten!
Men alltså: Hur har de här 50 olästa* böckerna kommit in i mitt hem? Jag lånar ju bara på biblioteket?

Hittade även tre papperslappar med minnesanteckningar, om tre saker jag läste i våras. De får här en ursäkt för bortglömdheten och var sin minirecension. Städar man så städar man.

Ojura – novell av Stina Stoor
Förlag: Novellix
En speciell novell om en flicka som bor i (tänker jag) utanför en liten by i kanske Västerbottens inland. Hon och systern och pappan klarar sig bra, tycker hon. Hon har sina hemliga gångar och skatter i gömmor. Novellen är skriven på ett speciellt språk som skimrar som vingarna på trollsländan, samtidigt som det är vardagligt och talspråkligt. Det tog ett tag att komma in i hur det var, men sen blev det som bra. Älskar slutet. Det är en novell som jag kommer att minnas.

Det är nog dags nu – novell av Nanna Johansson
Förlag: Mix förlag (rec. ex.)
Den här minns jag som sorglig (stämningen och ensamhetsskräcken) och fin. Handlar om en tjej som åker för att träffa sin bästa kompis, som nu har ett barn med en tjej, som han är kär i. Hon som åker för att träffa honom vill helst ha honom för sig själv. Tyvärr minns jag inte riktigt så mycket mer, men minnesanteckningen säger: creepy huvudperson=ovanligt för tjej=intressant! Har tidigare bara läst Nanna Johanssons serier, kul med annat format men väldigt olikt det andra jag läst av henne. ”Omslaget” eller vad man nu kallar en e-boksbild får en förvirrad tumme ner. Vilseleder en om novellens stil och karaktär.

Allt jag önskar mig – roman av Grégoire Delacourt
Förlag: Sekwa
Ljudbok av: A Nice Noise (provlyssna här)
En underbar bok! Om en kvinna som har en sybehörsaffär, en blogg, en man med nästan samma namn som hon själv, två barn och en intressant personlighet. Samt även en lotterivinst på några miljoner euro. Vad händer när man kan köpa allt? Vad skriver man upp på sin lista? Och vågar man verkligen lita på att alla andra kommer att behandla en likadant även om de visste? En av årets bästa böcker, tror jag bestämt. Ganska kort, men med mycket innehåll. Bokcirkelboksämne! Läs! Och om du inte efteråt skriver en lista på vad du vill ha så äter jag upp min hatt (eller något annat, ty har ingen hatt).
Betyg: 4 mini coopers



* Biblioteksböckerna (12 stycken) räknas inte med här. De står ju på en annan hylla.

Bortbytingen - en novell om troll (och osjälviskhet)

E-bokspremiär på min dator (eller data som Per Lärnström skulle ha sagt) blev inte någon ny, modern bok med kreativa sätt för att nå publicitet. Nej, det blev en trollsaga från 1915.

Bortbytingen av Selma Lagerlöf handlar om hur ett spädbarn ramlar av hästen i skogen och ett troll snabbt byter ut barnet mot sin egen trollunge. Mamman tar hand om trollungen och försöker skydda honom mot alla som tycker att han är äcklig och konstig, men det är inte en inställning som gillas av övriga. De vill snarast använda taktiken "utsätt honom för fara så kommer trollet och byter tillbaka". Dålig plan.

Novellen är perfekt uppbyggd med en spännande inledning, en sagoaktig fortsättning och ett uppfostrande slut. Och lite abrupt. Fast jag gillar ändå sensmoralen. Varför ska man straffa en oskyldig? Heja mamman och tanken att behandla andra barn som man vill att ens egna barn ska bli behandlade.

Den här novellen fick jag som prova-på av Mix förlag. Två tummar upp för support med hur jag kom igång med e-boksläsaren!

Titel: Bortbytingen
Författare: Selma Lagerlöf
Förlag: Mix förlag (2013) Rec.ex
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Ett par oväntade skor i Paris

I den finaste novellask jag sett. Iofs den enda, men ändå. 

Till Paris för att sortera sin pappas saker. Hittar ett par blå skor med klack. Små. Men varför har han sparat dem?

Huvudpersonen i Linda Olssons novell De blå skorna är en dotter som hittar en skolåda och börjar fundera över pappans liv, och sitt eget. Berättelsen är fin och lite stillsamt utforskande sådär, men som med många noveller tycker jag att det är för kort för att jag ska hinna engagera mig. Mer som ett intressant skyltfönster än en berättelse att dras med i. Men omslaget har nog det finaste mönster jag sett.

Kan man få det som tapet?

Titel: De blå skorna
Författare: Linda Olsson
Förlag: Novellix 2012
Formgivning: Lotta Külhorn

Michail Sjolochov – Ett människoöde

Sjolochov har skrivit ett långt (mäster)verk om människorna vid floden Don. Det har jag inte läst. Istället valde jag den novelliska Ett människoöde. I samma bok läste jag även novellen Husbonden. Den kanske är lite mer Don:sk.

Ett människoöde är en klar och tydlig berättelse, berättad av en person i boken för en annan person i boken. De har ingen relation utan träffas vid en vägkant. Berättaren, människoödet,  är en man som varit med under andra världskriget, förlorat sin familj, och nu tagit hand om en föräldralös pojke som tror att han är hans pappa.

Berättelsen innehåller, om jag ska vara krass, inget nytt som jag inte läst förr. Det finns väldigt många böcker som liknar denna. Och just Sjolokovs version var inte på något extra speciellt sätt extra bra. Det känns lite hemskt att säga så, för jag tycker att huvudpersonen är väldigt sympatisk.

Den andra novellen, Husbonden, handlar om hur ett äldre par som är bönder ger bort sina djur till kolchosen, typ det kollektiva jordbrukandet, för att kunna se fram emot en lugn ålderdom där de inte behöver slita. Men det blir inte riktigt som de tänkt, för mannen upptäcker att hans liv helt plötsligt saknar mening när han inte har några djur att ta hand om. Förr i tiden alltså. Inte så olikt nutiden.

Fakta
Michail Sjolochov, Sovjetunionen, fick priset 1965 ”för den konstnärliga kraft och ärlighet, varmed han i sitt Donska epos har gestaltat ett historiskt skede i ryska folkets liv”.

Johannes V. Jensen – Dunderkalven

Dunderkalven är en man som föll av en häst när han var ung. På grund av detta fall gick han från stark, reslig yngling till puckelryggig krympling. Novellen handlar om hur han vandrar omkring i bygderna och samlar in skrot. Hans talanger är att veva ner män i brunnar (för rengöring) och att sjunga visor som ger "utförliga topografier över liderlighetens land".

Och sedan är det inget mer.

I förordet till Fler Nobeller beskriver Gun Ekroth väldigt snyggt hur en bra novell är:

"Novellen fångar nyheten i flykten – den är kort utanpå och lång inuti. [-] Utmärkande för en bra novell sägs vara att historien öppnar sig först på slutet. Inte förrän på de sista raderna ska det hända något, det är där historiens vändpunkt ska komma. Hur det sen går, kanske vi aldrig riktigt får veta. Slutet på berättelsen är bara början."

Och Jensens novell är väl för all del kort utanpå och ganska lång inuti eftersom den berättar om en persons liv i ett koncentrerat format. Men slutet är bara ett slut, och ingenting spännande öppnar sig alls faktiskt.

Författaren beskriver Dunderkalven på ett målande sätt och jämför honom med en gammal jordbruksbygd: "med den toppiga hatten, som liknade en gravhög, och ögonen lyste som brända rutor i ett gammalt hus. Hans skägg och hår var som en frostig snårskog, hans puckel liknade en backe och hans öron grustag. Det stod en grumlig pöl i varje mungipa, och hans handryggar var mörka och fårade som trädesåkrar."

En speciell karaktär, sannerligen. Men intresserad av honom och hans öde blir jag icke av att läsa denna novell. Och det måste man nog bli för att den ska ge något.

Fakta
Johannes V. Jensen, Danmark, fick priset 1944 ”för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi, förenad med vittfamnande intellektualitet och djärv, nyskapande stilkonst”.

Jean-Paul Sartre – Muren

Muren är en novellsamling på 250 sidor innehållandes fem noveller. Jag läste de fyra första och valde att spara den sista till en annan gång (ty den var 100 sidor och kändes mer som en kort bok i boken än en novell).

Jag hade stora misstankar om att Sartre var en Svår och Djup och Intellektuell och Komplicerad författare. Bara för att hans namn nämns här och där med vördnad. Eventuellt kallas han för existentialismens främsta namn, och existentialism vet jag ju inte vad det är.

Men jag kunde inte ha mer fel. Det var riktigt bra noveller som innehöll allt som en novell ska ha: tydliga karaktärer, en lagom lång intrig, oväntade slut. Dessutom var de skrivna på ett helt vanligt sätt som man kunde läsa även utan att veta något om Sartres inställning till människan och moralen.

Det bästa var hur han beskriver karaktärerna utan att döma dem. Om de här berättelserna kom till kvällspressens kännedom skulle löpsedlarna säga ”TJOCK KVINNA FÖRNEDRADES AV MÖRDARMANNEN” eller ”OSKYLDIG DOTTER FÖRFÖRD AV STATYGALNING” eller liknande. Men i boken är de bara olika personer som har lite olika tankar och gör lite olika saker. (Det är mycket möjligt att Sartre använder boken för att exemplifiera någon ism, men jag tycker inte att det stör läsningen. Det är fullt möjligt att det istället berikar läsningen, ifall man kan något om herr S.)

Dessutom har han med detaljer som man sällan tänker på. Det gillar jag när det är med i en bok. Det känns som att man aldrig läst det förut. Det här till exempel:

”Madame Darbédat höll en bit turkish delight mellan fingrarna. Hon förde den försiktigt mot läpparna och höll andan för att inte det fina sockerstoftet, som den var pudrad med, skulle flyga bort när hon andades ut.”

4 starka poäng även till dessa intressanta noveller.

Fakta
Jean-Paul Sartre, Frankrike, fick priset 1964 ”för hans idérika författarskap, som genom sin frihetsanda och sanningssträvan har utövat ett vidsträckt inflytande i vår samtid”.

PS: Sartre avböjde frivilligt priset. Enligt vissa källor (Wikipedia) ville han inte klä ut sig i frack, enligt andra källor (NE) ville han inte förknippas med några som helst institutioner. Med mera.

Ivan Bunin – Mörka alléer

Det här är en novellsamling som håller sig till ett ämne: Kärlek. Gärna olycklig sådan (folk skjuter sig i båda tinningarna med revolvrar) eller folk som tänker tillbaka på Hur Det Var När De Rodde Omkring Med Lantflickan På Sjön.

Boken innehåller 22 noveller som är mellan 0,5 och 30 sidor långa. De utspelar sig i Ryssland eller Paris-ish. Det är oftast på den tiden när man åkte släde och hade långrock (slutet på 1800-talet?). Fast de i Paris är lite senare, tror jag.

Kärlekstemat varieras mellan olyckliga kvinnor, män och barn. Det är mycket jämställt – alla lämnar varandra till höger och vänster, även om männen oftare är i jag-form och får stå för berättandet och beskrivandet av kvinnornas filtstövlar och vackra knän.

Jag gillar språket. Det innehåller bland annat meningar på en halv sida som ändå inte är krångliga och formuleringar som beskriver hur det ser ut som får mig att verkligen SE hur det ser ut.

En intressant notering i svallvågorna efter håriga-armhålan-i-Melodifestivalen-skandalen: här har kvinnor rikligt med hår, även under armarna, och det beskrivs som vackert. Till och med sjukt hett.

Fakta
Ivan Bunin (statslös; född i Ryssland), fick priset 1933 ”för det stränga konstnärskap, varmed han företrätt den klassiskt ryska linjen i prosadiktningen”.

Har börjat på nästa

Lite osäker på hur författaren ska kategoriseras. Det handlar om ryssen Bunin. Är det en lyriker? Eller en vanlig? Eller en novellist? I den här skepnaden är det dock noveller som gäller. Har hittills läst kanske fyra och de är 1) korta, 2) dramatiska, 3) vackert-språkiga. Och man får vidga sina invanda tankemönster – man kan ju faktiskt fara till badorter i Kaukasus på semester.


Alléer.

Novellerna börjar ta slut

Alltså.

Novellerna var ju en bra plan,

men trots att nobellnovellboken innehåller

inte mindre än 26 noveller,

är det inte många jag kan läsa för projektets räkning.

3 har jag redan läst och skrivit om.

14 författare har jag redan läst en annan sak av.

1 har jag provläst men tyckt var för kort.

2 författare är redan paxade (har lånat/köpt en annan bok jag vill läsa).

6 författare vill jag nog/evetuellt/kanske/mest troligt/hmm.../jo men ändå, läsa något längre än en novell av. Följande står på den listan:

– Frans Emil Sillanpää

– Pär Lagerkvist

– Halldór Kiljan Laxness

– Samuel Beckett

– Elias Canetti

– Gao Xingjian

Så: Är det någon av dessa 6 som jag borde bortprioritera från "läsa-lång-sak-listan"? Någon som är BLAHABLAHA? Någon som är trist, tråkig och inte alls underbar?

Speak up!

Vilka ska med? Vilka ska bort?

Henrik Pontoppidan – Idyll

Henrik Pontoppidan har ett svårt efternamn (sorry för felet i förra inlägget) och dålig tajming.

Ty jag läser just nu Eyvind Johnsons bok Och så var det 1914. Det är en dyster sak om Sveriges fattiga och lungsjuka (+flottning). Novellen Idyll är även den en dyster sak, den här gången om Danmarks fattiga och lungsjuka. Men tyvärr är den inte lika bra.

Den handlar om hur de sociala spänningarna döljer sig under ytan på en till synes idyllisk bondby. Men ingen gör något och så har de rika allt hela tiden ändå.

Till Pontoppidans fördel:

- Han har samma initialer som Harry Potter.

- Han har en bra anledning till att skriva (vilja granska dåliga saker och sådär).

- Han har en rätt så okej berättelse.

Men.

- Den är tråkig.

- Det är inte lika bra som Eyvind Johnsons eller Per-Anders Fogelströms eller Selma Lagerlöfs eller Elsie Johanssons skrivelser om fattiga människor och lungsjuka och sånt.

- Jämfört med Fadern (som fångade mig på ynka 3,5 sidor) så väckte den här inte så många känslor och frågor. Är det till en novells nackdel? Ja.

PS: Mimmimarie har också läst Pontoppidan och gillade honom bättre. Klicka dit och inspireras istället för att dväljas bland dessa lungsjuka vetja!

Fakta

Henrik Pontoppidan, Danmark, fick priset 1917 ”för hans fullödiga framställningar av nutida danskt liv”.

Bjørnstjerne Bjørnson – Fadern

Den här novellen lämnar mig med många frågetecken. Vad är det som döljer sig mellan raderna? På ytan är det en kort novell som till största delen utspelar sig på pastorsexpeditionen. Dit kommer storbonden Thord i ett antal olika ärenden som rör hans ende son: dop, konfirmation och lysning. Ett helt liv utspelar sig mellan de korta affärsaktiga mötena på kontoret.

Eftersom novellen är så kort borde väl varje ord och mening vara där av en anledning. Vägda på den berömda guldvågen.

Pastorn frågar alltid: var det något mer?
Och pastorn tiger.
Vad är det han tänker?

Och varför ska sonens dop vara avskilt från andra? Är han ful? Tycker fadern att han är ”lite finare” än andra? Och var är modern?

Och varför tittar sonen så länge på fadern där vid båten? Vill han inte vara med längre? Tycker han att fadern alltid har ställt för höga krav på honom, eller bestämt allt i hans liv? Ger han upp? Vill han hämnas? Fly?

Och vad betyder egentligen orden som yttras vid det sista mötet? Äntligen välsignelse? Ful/dum/odåga-teorin kanske stämmer? Eller handlar det om något Djupt Som Har Med Själen Att Göra?

Jag hinner således gå igenom många känslor under läsningen av denna korta novell. Den är skriven på ett vackert sätt och dramaturgin förtjänar det starka ordet mästerlig. Att det är så mycket som inte sägs rakt ut gör bara novellen bättre. Det kanske är den här novellens grej.

Bjørnson får med beröm godkänt. Jag tycker inte illa om honom och han lyckas väcka min nyfikenhet på andra saker han skrivit. Bra jobbat på fyra sidor!

Fakta
Bjørnstjerne Bjørnson, Norge, fick priset 1903 ”såsom en gärd av erkännande åt hans ädla, storartade och mångsidiga skaldeverksamhet, som alltid varit utmärkt på en gång av ingivelsens friskhet och av en sällsynt själsrenhet”.

Svårt, uppenbarligen.

Men alltså, hur svårt kan det va?

Den ligger ju bara där och väntar.

Öppna mig!

Läs mig!

Tänk på STATISTIKEN!

Vrålar den högljutt.

Och jag tänker att "imorgon, då ska jag läsa en novell".

Funkar himla bra den planen.

Hittills har jag läst noll noveller.

Sjukt krävande bok.

Nobeller-noveller är lyxen!

Så här ska jag brutalt utnyttja resultatet i novellomröstningen i framtiden: En novellbok av Nobelpristagare! Är sjukt nöjd över 1) priset, i form av 10 kronor på Returbutiken och 2) längden på novellerna. Bjørnstjerne Bjørnson har t.ex. en novell här på 4–5 sidor. Kan inte tänka mig att det skulle ta mer än en kvart att läsa ut. Det är annat än somliga, jag nämner inga namn (*host* Heyse host*). Dessutom har den roligt namn PLUS fin framsida.

Lösningen på lästaktsproblemet. Ute pågår visst någon slags snöstorm.

Novellomröstningen är avgjord

Frågan löd: Hur många noveller måste man läsa av en Nobelpristagare för att det ska räknas som att man har "läst den författaren"?

28 personer tog chansen att tycka till om detta kniviga spörsmål.

And ze resultat:

Diagram. Med procent på. *ohemult stolt*

Slutsats: (28 personer läser min blogg! Woop woop! Vad ska jag göra av dem alla? Fröjden! När jag startade bloggen hade jag en besökare i form av Tvingad Make, a.k.a. resesällskapet. Hur har dessa 28 m.fl. hittat hit? Lyx!)

Den riktiga slutsatsen när parentesen äntligen är färdig: De flesta tycker att man inte måste läsa jättejättemånga noveller för att det ska räknas. Detta kommer jag att utnyttja stenhårt i min framtida läsning. Bild på hur jag planerar att utnyttja detta resultat stenhårt i framtiden utlovas inom kort.

Läget för novellerna

Det verkar inte som att man måste läsa så många noveller.

(*lättad utpustning*)

Så här ser omröstningen just nu:

Jag är mkt glad att ingen röstat på "Alla" och mkt förvånad över att "1 räcker gott och väl" leder detta spektakel.

Men än kan mycket hända, det är ju 10 dagar kvar.

En mycket viktig omröstning som på allvar kan påverka min framtid

Psst, nu kan man rösta igen!
Denna gång gäller frågan följande:
Hur många noveller av en Nobelpristagare måste man läsa för att det ska räknas som att man har "läst den författaren"?

Denna fantastiska undersökning finns i högerspalten och ni har till årsskiftet på er att rösta. (Till årsskiftet är det dock bara 16 dagar)(vilket nu ger mig akuta stressutslag på onämnbara ställen)(the horror).

Bara ett svar per person godtas, så att inte räkneverket brister ut i allvarliga hädelser av procentfördelningen igen.

Själv ska jag antingen rösta på 3-4 eller 0.

Paul Heyse – Noveller

När jag läste Harold Pinter så begränsade jag mig till fyra pjäser. Nu har jag läst fem noveller av Heyse, och det får sannerligen räcka. Jag fattar hans grej. Tror jag. (???) Novellerna handlar alla om kärlek och relationer, ofta i anslutning till Rom på något vis.

Kvinnorna är vackra men egensinniga, och agerar sällan på egen hand. Det mest aktiva de gör är att säga nej eller ja till olika personer som vill gifta sig med dem. Männen grips av Starka Sinnesrörelser och Äkta Lidelse. Ingen kan göra något åt sin natur, och bara på ett drag kring någons mun kan man avgöra hurdan karaktär personen ifråga har och om han kommer att svika en jungfru i nöd.

Här är de fem jag läst:

L'Arrabiata

Hans bästa novell enligt många. Handlar om hur en ung man är så förälskad i en (extremt vacker men "sur" dvs. hon uppmuntrar inte män som flirtar med henne) kvinna att han hotar henne mitt på havet, hon biter honom i handen och hoppar i och börjar simma mot land. Sedan hjälper han henne upp i båten igen och de ror tillsammans i land. Hon kommer med läkande örter till hans ömmande hand och förklarar honom sin kärlek (som hon hittills inte velat ge till någon man på grund av att hennes far misshandlade hennes mor). Som bifigur finns en prest som är mycket nöjd över förloppet. Jag blev mest intresserad av när stavningen av prest byttes ut mot präst i svenskan. Ska kolla upp detta.

Början och slut

En (extremt) vacker kvinna ligger och vilar sig på en divan på en fest då hon uppsöks av en barndomsvän som hon inte träffat på flera år. Han ska nu gifta sig och vill ha hennes råd kring vilken av tre systrar han ska välja. Hon går med på att åka dit och hälsa på, men efter vägen drar han iväg på en massa omotiverade "klättra-upp-i-kyrktorn-besök" och middagar så alla utom den extremt vackra kvinnan fattar att han hellre vill ha henne. På plats presenterar han henne som "sin fästmö", hon blir chockad men spelar med, och på kvällen inser hon att det är ju det hon vill och alla blir glada. Tada!

Marion

En (extremt) vacker kvinna är gift med en författare (av pjäser, typ). Han tycker att hon är för erbarmerligt tråkig och förbannar den dag de gifte sig. Han vill hellre fara till en stad och bli känd för sitt skrivande. På vägen till en stad blir han tillfrågad om att skriva en pjäs till ett skådespelargäng som är i trakten. Han skriver ett skådespel och stackars Marion plågar sig dit för att titta på. Väl på plats blir hon utskämd eftersom han skrivit in henne i pjäsen. Hon grips av vrede, tar scenen i besittning och skäller ut honom så att han plötsligt inser att hon är riktigt rolig och struntar i att fara till en stad och bli känd. Tada!

Vid Tiberstranden

En lång och seg och jättetråkig historia som jag inte lyckades hålla mig koncentrerad på i några längre stunder åt gången. En lerkonstnär räddas från attackerande hundar av ung man till häst. Ung man till häst och vad jag förstod som gammal och skröplig lerkonstnär blir vänner. Ung man ska gifta sig med Mary. Men så tittar de på en dans av en kvinna som heter Catharina (extremt vacker) och han blir sjukt velig. Hit och dit går de omkring allihopa och så är de vid en hamn och till sist visade det sig att Catharina var gift med lerkonstnären. Tada!

Barbarossa

En (extremt) vacker kvinna bor i en bergsby med alkoholiserad mor och ful lillasyster som likväl älskar sin äldre vackrare upplaga. Alla män i byn vill gifta sig med henne men hon säger nej till alla. De flesta tar det med jämnmod, utom rödskägget Barbarossa. Han blir rentav bitter. En dag kommer en svensk kapten (Gustav). Eftersom han är den första som inte friar till den extremt vackra kvinnan på fläcken blir hon kär i honom, och de rymmer till Rom. De verkar ganska lyckliga. Barbarossa lurar hem den extremt vackra kvinnan med ett brev och skjuter henne eftersom hon vägrar att lämna kaptenen. Barbarossa ångrar sig resten av livet, och eftersom han bor med rövare tycker de att han är en förrädare eftersom han inte dödar Gustav när han har chansen (han gick dit och väntade på honom en gång), och rövarna knivhugger honom därför. Gustav drunknar. Ingen glad.

Vad tyckte jag då?

Jag gillade inte värderingarna och synen på människor och hur de kan (enligt naturen) och bör (enligt moralen) agera. Vissa noveller skulle kunna skrivas om till en sån där pjäs där folk springer ut och in i dörrar och alla är Rejäla Karlar. Inte vad jag helst tittar på.

Värderingsbiten kan väl förklaras med att Heyse levde i en annan tid. Icke desto mindre är det ganska osympatiskt att läsa den här sortens berättelser. Bitvis är det dock lite vackra miljöbeskrivningar och vissa personer får man lite sympati för och han hinner dessutom få med mycket i korta noveller. Så det blir en 2:a.

Fakta
Paul Heyse, Tyskland, fick priset 1910 med motiveringen: ”såsom hyllningsgärd åt den fulländade och av ideal uppfattning präglade konstnärlighet han ådagalagt under en lång och betydande verksamhet såsom lyriker, dramaturg, romanförfattare och diktare av världsberömda noveller”.

José Saramago – Sagan om den okända ön

"Att tycka om är förmodligen det bästa sättet att äga, att äga måste vara det sämsta sättet att tycka om."

Jag har läst en liten novell av José Saramago. Den heter Sagan om den okända ön. Passande nog så har jag inte köpt boken utan lånat den på biblioteket. Och nu äger jag den alltså på det bästa sättet. Nöjd.

Den handlar om en man som går till kungen för att be om en båt. Han vill segla iväg (trots att han varken har skepparkort eller navigationskunskaper) för upptäcka den okända ön. Kungen vägrar gå med på att det finns några okända öar längre, men ger honom båten för att otåliga människor som väntar på sin tur skriker och väsnas (underskatta aldrig makten hos en trött kö).

Sedan handlar den lite om livet och om hur viktigt det är att man går iväg från sig själv för att se sig själv. Och om lite kärlek. Och om en städerska som klev ut genom Beslutens port. Och jag läser novellen och tänker två saker:

1) Man ska inte säga till folk att okända oupptäckta öar inte finns. Klart att de finns! Alla har okända oupptäckta öar att hitta. Bara fräs iväg och upptäck. Fräs!

2) Jag vill läsa någon mer bok av denne Saramago. Dialogerna var skrivna på ett halvmysko sätt, med komma och stor bokstav och inga nya rader. Det var fräsigt. Gav fart och en känsla av att några verkligen stod framför en och pratade. Gör han ofta så?

JAG PRATAR MED MIG SJÄLV PÅ SARAMAGO-VIS:

Men är det verkligen okej att bara läsa en 35-sidors bok av en pristagare, Ja det tycker jag, Hm själv känner jag att den är lite väl kort, Fast tänk på att du ändå har provat på hur Saramago skriver, Ja det är förstås sant, Och dessutom så kommer du ju att läsa mer av honom, Ja okej men då är det väl godkänt enligt reglerna, Ha – det är ju du som hittat på reglerna, Jo jag vet men ibland tror jag att det är någon annan, Ja inte är det jag, Nej det vet jag.

Fakta

José Saramago, Portugal, fick priset 1998. Enligt motiveringen en författare ”som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar”.