20 maj 2011

J. M. Coetzee - Pojkår


Det är alltid klurigt att skriva något om helt eller delvis självbiografiska böcker. Det känns lite som att jag kommenterar författarens liv och inte författarens bok. Pojkår är tydligen en blandning av verklighet och fiktion. Och oj vad nyfiken jag blir på att veta vad som är vad!

I Pojkår följer man en person, en pojke. Han växer upp i världens kanske dystraste del av Sydafrika och gillar en farm där släkten Coetzee bor (självbiografiskt I think). Man följer honom i skolan, på fritiden och i hans huvud.

Han har en bror, men bryr sig inte så mycket om honom. Han har en far som han hatar. Han har en mor som älskar honom för mycket, vilket gör att han måste ta avstånd från henne. Han avskyr att hon hade ett liv före han kom. Han har det bättre än han tycker att han borde eftersom han har skor och inte blir slagen hemma. Han tycker själv att han är konstig i princip hela tiden.

Det är i princip handlingen. Den skulle ha kunnat vara en blogg idag, av en självanalyserande unge/tonåring som hela tiden jämför sig med andra och är rädd att vara annorlunda. Och då skulle det ha dykt upp arga artiklar här och där om hur unga inte förstår hur det de skriver på nätet kan påverka deras framtida anställningar. Att de måste tänka på vad de skriver på Facebook etc etc. Det har ju dock gått ganska bra för J. M. Coetzee, så det där med framtida anställningar kanske inte gäller för biografier.

Största behållningen av boken är att 1) få tjuvkika in i en annan värld, 2) skratta åt Coetzees snillrika skildringar av hur vuxenvärlden ibland är helt obegriplig och till synes ologisk. Vissa saker är så roliga att man skrattar högt.

Jag blir alltid imponerad av böcker där barndom och uppväxt beskrivs. Mitt minne av den tiden håller sig till enstaka händelser och spektakulära grejer. Typ semesterresor och abborrar på 3,15 hekto. Coetzee minns småsaker, attityder, episoder, stora skeenden. Han minns också känslor OCH kan beskriva dem (vilket bara i sig är en bedrift), eller hittar på väldigt bra.

En uppväxtbeskrivning är ofta intressantast för den som själv upplevt den, men efter att ha läst denna var jag tvungen att kolla Alex (författardatabasen som är bloggens favvo i hela världen) för att se "vad som hände sen". Och tja, det kan hända att jag läser fortsättningarna "Ungdomsår" och "Sommartid". Boken har också gett mig en stor nyfikenhet på Sydafrikas historia före fotbolls-VM.

Betyg? Svårt. 3 nobelisar så länge.


Fakta
J. M. Coetzee fick priset 2003 för ett skrivande ”som i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet”.

2 kommentarer:

  1. Jag håller med dej i stort.
    Jag tyckte även Ungdomsår var bra, om än mycket mer klaustrofobisk. Sommartid är mest sorglig enligt mej. Coetzee har blivit vuxen men är lika tafatt och självkritiserande som när han var u Ungdomsåren.

    SvaraRadera
  2. Ungdomsår är jag fortfarande nyfiken på! Jag tycker att Coetzee är modig som delar hela sin uppväxt med läsarna.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...