6 augusti 2011

Gabriel García Márquez - Hundra år av ensamhet

Jag har nyligen återvänt från Gabriel García Márques värld i Hundra år av ensamhet. Visserligen finns inslag av kända element (Rom, Bryssel och löständer till exempel), men resten är en bubblande och myllrande gryta där författaren stoppat ned i stort sett vad som helst, om vartannat. Man blir matt och förundrad av denna bok.

Boken utspelar sig i Macondo. Byn där allt kan hända. Verkligen allt. Men egentligen så upprepar sig bara tiden. Och händelserna. Eller existerar 100 år samtidigt? Om du kan sanskrit har du en god möjlighet att ta reda på det. Det kan tyvärr ingen i släkten Buendía, inte förrän det verkar vara för sent.

Den första tredjedelen gick snabbt att läsa, sättet att skriva, hur massor av handling rymdes i varje mening fascinerade mig. I mitten tyckte jag att tempot gick ner, Överste Aurelianos färder hit och dit, inte spännande. I den sista tredjedelen av boken får man lära känna nya personer eftersom de yngsta barnen blir vuxna, och det gör att i alla fall mitt intresse för personernas öden stiger igen.

Saker jag vill ha: en biljett till Macondo under tiden när banankompaniet pysslar med saker och staden blomstrar. Jag vill säga hej till Petra Cotes och påminna henne om lackskorna. Jag vill säga åt en viss person att inte klättra upp på taket. Och om jag fick skrika lite åt Fernanda skulle jag bli nöjd.

Den här boken kräver tid för att den ska vara bra. Varje kapitel är så informativt att man inte kan läsa för många i taget, då tappar man fokus. Och den kräver att man är fokuserad. För att hänga med i svängarna. Man blir nämligen förvirrad även om man är fokuserad. Men läs den gärna, det är en fantastiskt otrolig men på något sätt ändå verklighetsinspirerad historia. 4 poäng från mig.
Fakta
Gabriel García Márquez, Colombia, fick priset 1982 ”för hans romaner och noveller, där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter”.

Extramaterial

För att underlätta för läsaren finns ett litet släktträd mycket påpassligt på sidan 1. Problemet är att alla män heter samma sak. Efter att ha läst om en miljard olika Aureliano och José Arcadio (med variationer) plus en mängd kvinnor som inte förekom på den i boken presenterade listan, ritade jag upp en egen bild (se nedan. Blir större om man klickar på den). VARNING: Om du vill läsa boken utan att ha en aning om vem som får vem så ska du inte titta på den alltför noga.



Det är så krångligt att förstå sig på vem som är vem att till och med en seriös bok som Spoilerboken blandar ihop det. Det är inte överste Aureliano som ser en viss sak hända, det är José Arcadio Segundo. Hah, där gav jag allt igen för att den avslöjade slutet för mig.

3 kommentarer:

  1. Fantastiskt släktträd! Gör du åt andra släkter också om man beställer?

    SvaraRadera
  2. Tack! Nja, det får nog räcka med ett. Det får ju inte gå inflation i släktträd. :)

    SvaraRadera
  3. Önskar att jag hade sett ditt släktträd innan jag började läsa boken!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...