Så tänkte Akademien cirka 1986 och framåt

Äntligen! Sista delen i den rafflande följetongen om hur Akademien egentligen har tänkt. Allt enligt den eminenta lilla blå boken* (ibland med vissa tillägg från en lite tjockare blå bok). Förra gången om Okända mästare, nu om en bredare blick.

Cirka 1986 och framåt: Global spridning
Efter att ha gett priset till vådligt många skandinaver och européer började Akademien arbeta aktivt för att bredda den geografiska spridningen bland pristagarna. Språkfrågan, som tidigare varit ett smärre problem (om ingen i Akademien kan läsa det specifika språket och inga översättningar finns är det onekligen svårt att bedöma en text), löste de genom expertutlåtanden och specialöversättningar. Från 1986 och tio år framåt gick priset i tur och ordning till Nigeria, USA, Egypten, Spanien, Mexico, Sydafrika, St. Lucia, USA, Japan och Irland. Något bättre spridning än under prisets 30 första år.

PS: En spaning inför framtida pristagare är personer som skriver vittneslitteratur; författarna har själva har varit med om någon händelse som de beskriver. Händelsen är ofta hemsk.

Här finns alla böcker jag läst av 1980-talets pristagare, 1990-talets pristagare, 2000-talets pristagare och 2010-talets pristagare.

Är det något land du tycker att de har missat?


* Liten blå bok. På blöt balkongmatta som hänger på tork på bord. Slut på väderinfo, avd. Umeå.

Derek Walcott – Söndagscitroner

Ibland när jag ska skriva om en pristagare tänker jag på vad jag tror att jag kommer att tänka på i framtiden när jag tänker på pristagaren.

När det gäller Derek Walcott och hans Söndagscitroner kommer jag att tänka: Havet. En stämning/stil/ton i dikterna som jag gillade. Havet. Inte svårläst, men ändå inte otänkvärt. Havet.

Walcott kommer från St. Lucia, en ö i Västindien. De har nog mycket hav. Här är en liten bit från slutet av dikten Hamnen:

Andra som nu ser min färd utåt
på ett hav som är grymmare än något kärleksord
kan ändå se det lugn i mig som resan skapar, 
trotsande nya vatten i ett gammalt såll,
och de som skyddar sig mot tankar kliver ombord på ångare
medan de hör vaga rykten om roddbåtar som sjunkit
     nära stjärnorna.

Här finns alla möjligheter för mitt dikt-ovana sinne att förvirras och tycka att det här var väl ändå fånigt. Ord som kärleksord, hav och stjärnorna finns med. Ack. Men faktiskt var det en av mina favoriter. Och citrondikten tyckte jag också om. Och väldigt många rader här och där.

Jag läste den först en gång och sedan en gång till. Och det var faktiskt så att jag tyckte mer om den andra gången. Om jag läser två gånger till kommer den kanske få en fyra, men nu blir det tre starka poäng.

Fakta
Derek Walcott, St. Lucia, fick priset 1992 ”för en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang”.

Seamus Heaney – I syner

Man ska väl egentligen inte döma boken efter omslaget, men här stämmer det ganska väl. Mitt intryck: ett tunt och genomskinligt innehåll (visset?), lite blekt och dimmigt. Inget man riktigt kommer ihåg eller bryr sig om. Jag minns att en dikt handlade om att spela fotboll utan riktiga mål, och jag tror att den handlar om författarens uppväxt.

Trots denna möjliga fotbollsconnection så är Seamus Heaneys dikter och jag inte kompatibla. Alls. Om dikterna är pusselbitar från ett komplicerat tusenbitarspussel med typ bara himmel/oljemålning med diffusa blommor så är jag ett pussel med tecknade glada djur på. Max 12 bitar. Det finns säkert oanade djup att hitta, men det händer inte mig.

Jag har även läst på om författaren för att se om den kända ”lyriker-sympatin” skulle dyka upp (jag blir så gripen av diktarens livsöde att de får ett bättre betyg) men det hände inte heller. Trots att han gjort en ganska omfattande livsresa och hamnat långt ifrån sin start.

Slut på blek och tunn recension.

Fakta
Seamus Heaney, Irland, fick priset 1995 ”för ett författarskap av lyrisk skönhet och etiskt djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna”.

Dario Fo – Dario Fo x 4

Baksidestext:
”Dario Fo x 4 innehåller fyra uppsluppna enaktare där Fo med sedvanlig munterhet låter förvecklingarna snurra runt med lurendrejare, horbockar och gaphalsar.”

Jag fattar! Fars för clown! Förlåt Fo för att jag fick dig att verka djup och svår!  Det här är ju som att titta på något program där folk går in och ut genom dörrar och är dumma i huvudet. Fast med aningens bättre humor.

Om Nobelprisprojektet hade varit en pjäs av Dario Fo hade antagligen författarna stått gömda i golvur och klivit fram när jag minst anat det, haft kärleksaffärer huller om buller, lurat folk på pengar, skjutit och/eller balsamerat varandra samtidigt som jag åsåg det hela med stor förvirring och gjorde tappra försök att hänga med i svängarna (jag skulle t.ex. ha rollen ”polisen” eller ”frun” eller ”målare 2”). Böckerna skulle antagligen försöka lura mig på något sätt och så gifter sig alla i slutet med någon annan. Gärna nakna i en tunna.

Förutom att små pjäser är ett ypperligt sätt att komma framåt i somliga projekt är det rätt kul att läsa saker i den här formen. Och Dario Fo x 4 är nog till och med ännu lättare att börja med än Lång dags färd mot natt. Vilken man bör välja kan dock skilja sig åt beroende på om man helst läser lättsamt och komiskt eller tragiskt och djupt.

(Men enligt Dario Fos prismotivering verkar han ju även upprätta värdigheter och gissla makter, vilket han kanske gjorde här också, fast jag missade det. Eller så gisslade han kommunala regler och fuskare och folk med utomäktenskapliga förbindelser. Ingen vet.)

Fakta
Dario Fo, Italien, fick priset 1997 för att han ”i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet”.

Kenzaburo Oe – Mardrömmen

Den här boken innehåller så mycket, trots sin medeltjocklek, att det känns helt omöjligt att skriva ett kortfattat referat av handlingen. Men huvudstoryn är att Fågel, huvudpersonen, och hans fru har fått ett missbildat barn. Boken berättar om hur Fågel hanterar, eller inte hanterar, detta.

Eftersom nästan allt kretsar kring Fågels drömmar, tankar, utseende, liv, handlingar och rädslor måste man förhålla sig till honom på något sätt. Jag gillar honom inte. Och ändå – det kanske är precis så här människor funkar, när det händer något som de inte alls varit förberedda på? En personlig katastrof?

På det sättet är boken ett mästerverk. Jag kan förstå att den är bra. Objektivt sett. Oe beskriver utvecklingen hos Fågel väldigt bra. Han blir extremt verklig i all sin självrannsakan och kamp för att vara mer än han är och ta sig fram.

Men han får för sig att han ska döda folk. Han har våldtagit sin vän. Han verkar hata sin fru. Han är ansvarslös. Han vill att hans barn ska dö. Han är egoistisk. Bara för att han får en Insikt där mot slutet (ändras totalt?) är han ingen som är lätt att gilla.

När jag läste boken var mina sympatier hos barnet. Det som kallas Saken på sjukhuset och som flyttas under en filt från ställe till ställe för att skammen är så stor.

Boken innehåller mycket kroppsvätskor, sex och visky. Den är brutal och dyker ner i en persons värsta skrymslen. Inte en bladvändare, inte någon person att tycka om, inte en fröjd. Den är objektivt bra, men jag tyckte inte alls om att läsa den.

Fler synpunkter rekommenderas starkt! Kafka och kannibalerna, Lyrans noblesser, Violens boksida, Litteretro och Ella Andrén på Dagensbok.com har alla skrivit intressanta bitar om denna bok. Klick!

Fakta
Kenzaburo Oe, Japan, fick priset 1994. Enligt motiveringen en författare ”som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden”.

Günter Grass – Lådan: Mörkrumshistorier

Den här boken växer med tiden. Först: the horror. Bara en massa rörig dialog, en massa ältande om Mariechens kamera (a.k.a. lådan). Åtta barn som heter likadant och man får gissa vem som säger vad, för det står inte.

Men det tar sig! När jag började fatta hur boken var uppbyggd och hur språket funkade så började även historien intressera mig.

Och efter ett par kapitel inser jag – den "far" som "hamrar på sin Olivetti" är ju Günter Grass själv i egen hög person. Alla de åtta barnen är hans barn, och de har fått var sitt kapitel till att berätta om sin uppväxt.

Jag visste inte att det här var en biografi, eller en sidekick till "När man skalar lök". Och det kanske var bra. För nu fick jag känna mig som en detektiv. (AHA en RÅTTA, men Grass har ju skrivit en bok om det... AHA en FLUNDRA men Grass har ju skrivit en bok om det.... osv. osv.)

Berättelsen kretsar som sagt kring barnens olika upplevelser av sin pappa under uppväxten. Och eftersom de har olika mammor – även relationerna och villervallan när pappan hela tiden bryter upp.

Som en annan viktig person finns Mariechen/gumman Marie/Marie som fotar saker med sin Agfa Spezial. Det är lite mysteriemässigt kring lådan, den fotar saker som inte händer, drömmar och flyttar folk i tiden. Som läsare får man fundera på vad som verkligen är sant.

Rent läsningsmässigt var den en utmaning, men det var det nog faktiskt värt, när jag summerar det hela i efterhand.

Fakta
Günter Grass, Tyskland, fick priset 1999, "för att i muntert svarta fabler ha tecknat historiens glömda ansikte".

Toni Morrison – Älskade

Vad låter mer passande än att recensera en bok med namnet Älskade på alla hjärtans dag? Toni Morrisons Pulitzervinnare är dock så långt från en söt, romantisk kärlekshistoria man kan komma. Den älskade i den här boken är ett spöke som dyker upp i kroppslig form efter att ha spökat runt för mor, farmor och syskon i flera år. Ingen vet vad spöket har för planer och läsaren vet inte riktigt vad som har hänt i det förflutna. Allt är dimmigt.

Boken handlar även om hur en förälder älskar sina barn så mycket att hon hellre försöker döda dem än låta dem bli slavar igen, och hur hon måste leva med denna handling resten av sitt liv. Den handlar väl om kärlek på sitt sätt. På det värsta sättet.

Efter att ha läst boken, läst om slaveriet i 1800-talets USA, så känns det som att jag förstår varför hon försökte göra det. När jag har läst om hur Paul D. inte vågar älska för mycket eftersom man som svart slav systematiskt blir fråntagen allt (och därför älskar han en liten, ganska oansenlig stjärna på himlen). När man har läst om hur en mor alltid log för att hon hade haft munjärnet på sig för mycket. När man har läst om en vit skollärare som lät sina elever anteckna ens djuriska respektive mänskliga karaktärsdrag i två spalter. När man har gått tills fötterna blöder, korsat Ohiofloden och fått piskrappen smorda med läkande salva av barnens farmor. När en hatt på en vit man med en piska får tusen kolibrier att picka på ens huvud och man tänker NEJ. Aldrig mina barn. Då.

Den här boken kom jättenära. Den började med detaljer och jag tyckte den var svår att komma in i. Men sida för sida vecklas historien ut. Den är som ett pussel, man får se bilden på kartongen först (läsa baksidestexten) men under själva läsandet får man ta upp alla bitarna del för del, kolla på dem supernoga, och till sist blir pusslet färdigt och större än bilden på asken. Boken berör mig, den skrämmer mig, den äcklar mig, den fångar mig.

Jag förstår mig inte på slaveri. Jag kan inte förstå hur slaveri ansågs normalt. Jag äcklas av hur vita människor gjorde. Jag förstår inte hur USA kan fungera som land med sin historia. Men det gör det väl inte heller. Det är även ironiskt hur boken och Morrison omtalas på bokens omslag:

"Älskade är ett mästerverk som inrangerar Toni Morrison inte bara bland de verkligt stora färgade författarna utan bland de allra främsta nu levande amerikanska."

Denna lilla textsnutt lyckas med konststycket att slå fast att:

• det är skillnad på författare och färgade författare,
• det är viktigt att dela in författare och deras böcker efter färgen på författarens hud,
• Morrison inte bara är stor bland färgade författare utan till och med bland de riktiga författarna, de hudfärgslösa amerikanska,

samtidigt som det är en text med syfte att hylla Morrison. Hur kan man skriva så på omslaget till den här boken? Har de inte fattat nånting? Nånting alls? Värdelöst.

Det är en mycket läsvärd bok trots att den nog kan upplevas svår (hoppar i tiden, drömmar, spöken som håller monologer osv osv). Har även läst En välsignelse av samma författare, men Älskade var mycket bättre. Enligt mig då.

Fakta

Toni Morrison, USA, fick priset 1993 eftersom hon ”genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Octavio Paz – Den våldsamma årstiden

Jag tror alltid att nästa lyriker är grejen. Men inte den här gången heller. Tyvärr Paz, men vi är inte kompisar.

Ta lite random Djupa Funderingar (av sorten Är jag eller var jag här?), stenar, floder, pinje, valar, kvinnor, mödrar, tider, pannor (alltså på ett huvud) och läs det en miljard gånger om och om igen. Då har du läst denna bok.

Och om du möjligen trodde att du skulle förstå storheten i diktverket så bör du absolut hoppa över förordet. Där blir du bara ännu mer medveten om att Stor Dikt och du själv inte är kompatibla. Det är som att försöka blanda olja och vatten. Eller spela Portal 2 på en dator från 1995.

För i förordet går nämligen Artur Lundkvist loss ordentligt för att beskriva Paz diktning:

”Utan att ge avkall på det flammande bildflödet samordnar han det med tankens oavbrutna brottning, dess blixtlika sökande inåt och genomträngande av världen och fenomenen.”

När jag sedan läste dikterna undrade jag om vi läst samma bok. Därför känner jag inte att jag är rätt person att bedöma hans alster. Jag har ju uppenbarligen missat både flammande flöden och blixtlikt sökande. Eller så har jag valt fel bok (har hänt tidigare).

Lundkvist fortsätter:

”Hans kvinnovision är utpräglad surrealistisk i sin exaltation: det är kvinnan, inte blott som biologiskt alstrande, utan som elektricerande stimulans, explosiv drömbild, konvulsivisk blomma av brinnande kött, förvandlingens flamma.”

OKEJ, uppenbarligen kan Lundkvist läsa in mer än mig i de trista rader som jag hittade i boken. Och om poeten (enligt förordet igen) försöker öppna tidens knut så märkte jag tyvärr inte av det emedan jag somnade minst två gånger under läsningen. Men det kanske var det han menade med tidens knut.

Paz får nöja sig med 1 poäng, hälsar denna konvulsiviska blomma av brinnande kött.

Fakta
Octavio Paz, Mexiko, fick priset 1990 ”för en lidelsefull diktning med vida horisonter, präglad av sinnlig intelligens och humanistisk integritet”.

José Saramago – Sagan om den okända ön

"Att tycka om är förmodligen det bästa sättet att äga, att äga måste vara det sämsta sättet att tycka om."

Jag har läst en liten novell av José Saramago. Den heter Sagan om den okända ön. Passande nog så har jag inte köpt boken utan lånat den på biblioteket. Och nu äger jag den alltså på det bästa sättet. Nöjd.

Den handlar om en man som går till kungen för att be om en båt. Han vill segla iväg (trots att han varken har skepparkort eller navigationskunskaper) för upptäcka den okända ön. Kungen vägrar gå med på att det finns några okända öar längre, men ger honom båten för att otåliga människor som väntar på sin tur skriker och väsnas (underskatta aldrig makten hos en trött kö).

Sedan handlar den lite om livet och om hur viktigt det är att man går iväg från sig själv för att se sig själv. Och om lite kärlek. Och om en städerska som klev ut genom Beslutens port. Och jag läser novellen och tänker två saker:

1) Man ska inte säga till folk att okända oupptäckta öar inte finns. Klart att de finns! Alla har okända oupptäckta öar att hitta. Bara fräs iväg och upptäck. Fräs!

2) Jag vill läsa någon mer bok av denne Saramago. Dialogerna var skrivna på ett halvmysko sätt, med komma och stor bokstav och inga nya rader. Det var fräsigt. Gav fart och en känsla av att några verkligen stod framför en och pratade. Gör han ofta så?

JAG PRATAR MED MIG SJÄLV PÅ SARAMAGO-VIS:

Men är det verkligen okej att bara läsa en 35-sidors bok av en pristagare, Ja det tycker jag, Hm själv känner jag att den är lite väl kort, Fast tänk på att du ändå har provat på hur Saramago skriver, Ja det är förstås sant, Och dessutom så kommer du ju att läsa mer av honom, Ja okej men då är det väl godkänt enligt reglerna, Ha – det är ju du som hittat på reglerna, Jo jag vet men ibland tror jag att det är någon annan, Ja inte är det jag, Nej det vet jag.

Fakta

José Saramago, Portugal, fick priset 1998. Enligt motiveringen en författare ”som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar”.

Nadine Gordimer – Husvapnet

Spännande bok! Jag har knappt velat lägga den ifrån mig. Den är ett typiskt exempel på fenomenet ”jag lägger i vad som helst som bokmärke, ska ju ändå inte vänta länge innan jag börjar läsa igen”. Handlingen i korthet: En ung man verkar ha dödat sin vän med ett skott i pannan. Föräldrarna (välutbildad vit medelklass boende i fint radhusområde i Sydafrika) förstår ingenting. Som läsare får man följa främst föräldrarna under tiden från besked till rättegång. Hur de slits mellan förnekelse och förståelse, förakt och fördomar. De vacklar liksom omkring och försöker bete sig korrekt och man vill hjälpa dem på något sätt.

Gordimer lyckas på ett fantastiskt sätt (jag har ingen aning om hur, har hon upplevt detta själv?) förmedla maktlösheten hos de som står bredvid. Och känslan av ”vad gjorde vi för fel?”. Jag drar paralleller till ”Vi måste prata om Kevin” – en bok som skildrar en skolmassaker ur förövarens mors perspektiv. (En bok som fastnar – läs den också!)

På ett mycket skickligt sätt vävs svåra ämnen in, som vad man har för ansvar att göra något åt missförhållanden i sitt land, om dödsstraff är rätt eller fel, hur våld i ett samhälle påverkar människor, vilka fördomar man egentligen har och i vilka situationer de dyker upp.

Jag bryr mig mycket om hur det ska gå för föräldrarna. De känns mycket mer utsatta än sonen själv. De känns också mycket verkliga, realistiska och äkta. Kanske för att de inte är perfekta. Deras relation påverkas mycket av Det Ofattbara Som Inte Kan Hända. Även detta är fint beskrivet och intressant.

Genom hela boken får man inte något egentligt grepp om sonen, Duncan, som kanske egentligen är huvudpersonen. Vissa kapitel berättas av honom, i första person. Det gör dock bara att man får en aning om hur han är, men man vet inte. Och genom hela rättsprocessen är det ett återkommande tema – hur är han egentligen? Hur vet man om man känner en människa?

Kan vem som helst döda någon? Jag svarar med ett citat från en av de finaste karaktärerna i boken:
- Jag förstår mig inte på mord.

Den enda lilla minuset är att saker som karaktärerna säger är inbakade i övrig text. Ibland finns citationstecken, ibland inte. Först störde jag mig på det, sedan vande jag mig. Men – luft och ny rad, sånt som underlättar läsandet, är ändå något jag förespråkar.

Jag rekommenderar definitivt den här boken.

Fakta
1991 utdelades priset till Nadine Gordimer, Sydafrika, ”som genom storartad episk diktning har - med Alfred Nobels ord - gjort mänskligheten den största nytta”.

Wislawa Szymborska - Dikter 1945-2002

Den bok jag har läst (i) är en samlingsvolym med Szymborskas dikter mellan åren 1945 och 2002. Och vad jag har läst! Fördomsfullt nog trodde jag att det skulle vara jobbigt att läsa dikter. Men inte det inte. 5 nobelisar delas härmed ut med stort nöje.

Det har känts som en lyxig fröjd att ha haft boken med mig på resan och kunnat läsa en dikt när som helst. "Dagens dikt" blev lätt dagens 9 dikter. Jag har fått hejda mig själv från att läsa för många åt gången, för det känns inte som att man kan ta in allt om man läser för fort.

Känna saker=bra?

Under läsningen har jag tänkt att jag vill kunna mer om lyrik. Jag skulle vilja veta vad det är som gör att jag tycker att flera av hennes dikter är så bra. "Bra" vad är det för ett ospecifikt ord liksom?

Det jag har kommit fram till är anledningen till att jag tycker att de är "bra" är att jag hela tiden känner saker. Jag känner igen mig, känner igen andra, känner igen situationer, känner mig oerhört sorgsen eller känner något nytt. De är också skrivna på ett enkelt sätt men med en knorr här och där, ett oväntat ord eller en oväntad vändning som gör att jag får tänka nytt, tänka om och helt enkelt tänka efter. Det gillas.

Men måste man bli berörd av en dikt för att den ska räknas som "bra"? Måste man känna igen sig? Nej, det tror jag inte. Men den är lättare att tycka om, förstå och därför finna nöje i. Vill man bli läst som lyriker kan jag tänka mig att det är en Bra Sak att folk blir berörda/gillar ens dikter.

Om lyriker vore hästsport

Dressyr är en sport som många tycker är fånig, tråkig att titta på eller "lätt" trots att den egentligen är extremavancerad. Det är sjukt svårt att få en häst att studsa fram och lyfta på benen eller gå som en makaron. Samtidigt som man sitter så stilla man kan och ser oberörd ut.

Många tycker trots det att dressyr är jättetråkigt att titta på, och att det kan väl inte vara så svårt att rida runt runt i en ring och skutta lite.

Hoppning däremot - lika svårt, men tävlingsmomentet är lättare att förstå sig på. Vattenhinder, riva, vägra, ramla av, tid som går. Den snabbaste vinner. Yey! Fler som tittar och gillar. Men lika svårt att utöva.

Szymborska är helt klart lyrikernas hoppning och inte dressyr.

Ögonblick som man vill veta mer om

Ingenting är för litet eller stort för att finnas med. Varje dikt skulle kunna användas till att göra en hel film. Eller en hel serie. Eller en hel bok? Varje dikt är som en hel bok, men komprimerad. Som superkorta noveller som lever i mitt huvud. Vissa av människorna i dikterna vill jag veta mer om! Hur gick det sen? Hur gick det före?

Och en dikt känns som en replik direkt riktad till mig - den heter Rampfeber och börjar så här:

"Poeter och författare.

Det är så man säger.

Alltså är poeter inte författare, men i så fall vad?"

Där fick hon mig allt.

Fakta

Wislawa Szymborska, Polen, fick priset 1996 ”för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”.