Min favoritdeckarförfattare? Ja.

Det är inte många deckare/spänningsromaner som slinker igenom per år på min läslista. Men i somras fortsatte jag med Åsa Larssons serie (bok två, tre, fyra och fem) om juristen Rebecka Martinsson och 1) undrade varför jag väntat i flera år med detta och 2) fick en ny favoritdeckarförfattare.

Brotten som böckerna handlar om är oftast ohyggliga mord (vilket jag inte alls är något fan av) men det är något med språket och hur karaktärerna beskrivs och hur det liksom inte är exotiskt med det norrbottniska utan bara självklart, som gör att jag fastnar. Hon skriver om miljöer och människor så att det blir verkligt och spännande och det känns som att jag känner lukten av skogen på hösten och hör ljudet av issörjan som blir när man drar upp en pimpelborr.

Älskar helt enkelt att hon valt att lägga berättelserna i en del av Sverige där det sällan utspelas några böcker, och inte gör det till en Stor Grej. Det bara är. Bland allt mordutredande finns jaktlag och vargfrågan och gruvfrågan och avfolkningen och grusvägarna med gropar och omtänksamheten och att man gör som man alltid har gjort och att alla vet allt om alla, och ändå inte.

Det kan vara så att jag inte riktigt kan hålla isär vad jag tyckte om vilken bok eftersom jag läste alla i ett svep. Men svepläsning passar ypperligt för de här böckerna. Man vill bara ha mer. Man vill eventuellt också ha en hund, vilket är konstigt eftersom man egentligen inte gillar hundar så mycket.


Bok 5, 4, 3 och 2. Läs mer om handling och andra detaljer på förlagets sajt.

PS: Åsa Larssons sommarprat i år var för övrigt ett sommarprat man inte ska missa. Lyssna här: SR.se (poddversion med kort musik)

(Dessutom har hon en häst. Say no more.)

Ett icke-tips

Med jämna mellanrum läser jag en deckare. Ungefär varannan gång undrar jag varför. Detta var en sådan gång. På webbokhandlarnas sidor om boken finns dock mest hyllningar, så känner du dig allt för negativiserad efter detta inlägg och vill väga upp med en störtflod av positiva utrop, gå dit.



Askungar har en hemsk handling. Ett barn försvinner spårlöst från ett tåg. Barnets mamma blir misshandlad av pappan som i sin tur har minst sagt obehagliga saker för sig. Umeå är med på ett hörn vilket gör den läskigt verklig.

Det känns som att det finns en överrepresentation av "ensam galen gärningsman" i deckare. En person som blivit utsatt för övergrepp som liten och nu ska hämnas enligt ett otrevligt mönster.  Det känns även som att det finns en överrepresentation av poliser med relationsproblem och grupper som arbetar dygnet runt utan att äta middag. Man fattar ju att de inte löser brottet.

Den bok jag inte tipsar om idag innehåller alla dessa saker. På plussidan finns dock att den tar upp hur det kan vara att arbeta som icke-polis inom polisen. Som analytiker eller statistiker med en akademisk utbildning. Det var en ny vinkel som kändes intressant.

Bokens största nackel är språket, som enligt mig är för övertydligt och berättar för många detaljer. Här är en mening som jag hakat upp mig på. Hur kom den genom redigeringen?



Men varför läste jag då ut boken? Hade jag inte börjat ett nytt liv där jag skoningslöst avslutar böcker efter femtio sidor om de inte håller måttet? JA! MEN! Deckare är uppbyggda så att karaktärssvaga läsare obönhörligt sugs fast och måste veta hur det går, även om de inte vill.

SPOILERVARNING
för dig som absolut inte vill veta något om slutet.
Efter allt detta pusslande och tråddragande i släktingar och historier bakåt så var gärningsmannen en person som aldrig nämnts vid namn tidigare i berättelsen. Han hade ingen koppling. Det känns alltid så futtigt. Men så är det kanske i verkligheten. Jag tycker även att det hade blivit mer spännande om det varit så att det faktiskt var assistentens nya kärlek som var brottslingen. För hur fick han annars veta att det inkommit ett telefontips från Jönköping?

Betyg: 2 (1 kvinna och 1 hund)

Titel: Askungar
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Pocketförlaget, 2010
Antal sidor: 401
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Dödens mästarinna – pusseldeckare i Ivanhoemiljö

Kvällens grej: Bokcirkel!

Till denna träff ska vi ha läst Dödens mästarinna av Ariana Franklin, en deckare som utspelar sig på Ivanhoe-tiden i engelska Cambridge. Mysteriet handlar om vem som rövat bort och mördat flera barn på ett mycket sadistiskt vis. Stadens judiska befolkning får skulden, men Englands kung tror inte att de är skyldiga och anlitar därför en spion/utredare från Sicilien. Han har med sig en kvinnlig läkare som är expert på att "tolka de döda". Idag skulle det stå Rättsläkare på hennes visitkort men på 1100-talet skulle folk antagligen skrivit dit Häxa om de fick veta vad hon jobbade med. Därför är det ganska viktigt att dölja vad hon gör.



Det är väldigt många spår och intriger i boken. I början hängde jag inte alls med i vem som var vem och vad de hade för inbördes relationer. Vilken kyrklig prelat hade denna korsriddare som beskyddare? Och åt vem arbetar den här uppsyningsmannen? Men efter hand blev det lite lättare. Det underlättar att boken är skriven endast ur utredarnas perspektiv (inga kursiva mördarkapitel alltså). Som läsare får man vara med och försöka lösa gåtan, och även om det bara finns ett visst antal personer att välja på är det inte självklart vem som är god och ond.

Trots sitt makabra tema och brottens hemska karaktär tyckte jag ändå att boken var underhållande läsning. Kanske på grund av pusselstilen på utredningen, den lätta tonen och min förmåga att skumläsa när det blir för obehagligt? De bästa bitarna tyckte jag dock var allt om vardagen i Cambridge, hushållerskans jobb och hur de använde floden som väg. Jag är antagligen mer historienörd än deckarnörd...

Och förutom brott och mord finns det mycket kärlek, vänskap och 1100-talspolitik i boken. Kyrkan vs. kronan och sånt, som gör att jag får lite Ivanhoekänsla. Det är dock svårt att föreställa sig hur människor tänkte om alla de här ämnena på den här tiden. Karaktärerna i boken känns ibland väldigt moderna och svänger sig med tankesätt och uttryck som jag tror hör till en senare tid (t.ex. en vilja att äta mer grönsaker och mindre kött). Men egentligen kan man väl inte veta det heller. Människor tänker ju ganska mycket som de inte berättar.

Betyg: 3 båtstakar

Titel: Dödens mästarinna
Författare: Ariana Franklin
Översättning: Ylva Stålmarck
Förlag: Damm förlag (2007)
Antal sidor: 366
Hittas t.ex. här: Adlibris (på engelska), Bokus (men bara för påseende, slut på förlaget)

PS: Priser! Boken har fått priser! På bokmässan 2007 fick den tidskriften Jurys pris för bästa historiska kriminalroman. Och författaren har också fått The CWA Ellis Peters Historical Award 2007 (vilket jag inte har en aning om vad det är, men det låter sannerligen bra).

En lättsmält sak

Joråsåatteeh... Nu har jag läst den 19:e boken om Stephanie Plum. (19! Hur blev det så många?)

Bakgrundsinfo: Stephanie jobbar på en borgensbyrå med att hämta in folk som "glömt" att gå på sin rättegång. Borgensbyrån vill inte förlora pengarna som de lagt ut så de vill få tag i dessa mer eller mindre suspekta typer. Stephanie får bara lön när hon lämnar in en smitare till polisen, och eftersom hon alltid ligger efter med hyran och råkar få sina bilar förstörda (uppeldade, sprängda, bombade, etc. etc.) behöver hon alltid pengar.


Boken mot vinterbakgrund. Lånade den i januari (?) men hann inte läsa pga pristagarspurt. Nu gick det bättre. Angående omslaget vill jag dock invända att Stephanie Plum i princip ALDRIG har högklackat. Inte ens när hon är brudtärna. Så vem är det på bilden?

Böckerna innehåller alltid:

1. En borgenssmitare som är svår att hitta, oftast med hög borgenssumma. Det är alltid något lurt med dessa, och en slags pusseldeckarstil på det hela.
2. Flera borgenssmitare som borde vara lätta att hitta men inte alltid är det. Oftast med liten borgen. Dessa dyker upp lite mellan varven och håller uppe tempot, och har ibland viktig betydelse för huvudfallet. I denna var det en person med en hawaiiansk tiki.
3. Rapp dialog, som jag tycker är bokens bästa grej. Funkar inte riktigt lika bra i översättning, läs på engelska.
4. Stephanies velande mellan Joe Morelli och Ranger. Just nu – mest Morelli.
5. Mormor Mazur (med ett självförtroende av stål) som ställer till förödelse på begravningsbyråerna.
6. Dödliga hot/faror mot Stephanie och hennes sidekick Lula.
7. Ätande av olika amerikanska snabbmatsgrejer som kycklingdelar och munkar.

Och nummer 19 är inget undantag. Detta är därför inte böcker som man läser för att hitta något nytt eller utveckla sin litterära smak. Det ÄR samma handling i alla. Men det är extremt underhållande, lite spännande, och ganska roligt för det mesta. (Dessutom hejar jag på Morelli, så jag vill ju veta hur det går...)

Betyg: 3 försvunna patienter

Titel: Notorious Nineteen
Författare: Janet Evanovich
Förlag: Headline Review (2012)
Antal sidor: 302
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris