Feelgood när den är som bäst: Etthundra mil

En bra feelgood-roman ska lämna en med ett leende på läpparna och en känsla av att de timmar man lagt på att läsa boken varit tid väl investerad i ens själsliga glädje. Det kanske låter högtravande, men feelgood-romaner som slutar sorgligt (Livet efter dig) eller som är dåligt skrivna (Cocktails för tre) eller allt för fåniga (I dina kläder) är inte väl investerad tid.

Etthundra mil är däremot väl investerad tid i min själsliga glädje. Den har lagom många huvudkaraktärer (två vuxna, en tonåring, ett barn, en hund). Lagom många parallellt löpande berättartrådar. Ett bra berättargrepp med olika kapitel ur olika personers perspektiv (och inget i kursiv stil). Men framför allt är alla detaljer i handlingen otroligt välplanerade. Om en hund presenteras som ”stor och tung” kommer hans vikt senare i berättelsen att ha avgörande betydelse för om dörrar kommer att gå öppna eller ömtåliga föremål krossas. Små saker sagda i förbifarten leder till något annat som i sin tur leder till en lösning. Detta gillas skarpt.

För dig som missat denna pärla så är premisserna dessa: Jess jobbar jämt för att försörja familjen. Hennes man är deprimerad och har flyttat hem till sin mamma i andra änden av landet, och Jess vill inte anstränga honom med att kräva pengar trots att de skulle behövas. En av hennes städkunder, miljonären Ed, utreds för insideraffärer och väntar på rättegången i sitt semesterhus i samma stad som Jess bor i. När Jess mattesnille till dotter blir erbjuden ett stipendium på 90 procent på en riktigt bra skola har de ändå inte råd med de återstående 10 procenten, ifall inte dottern vinner en mattetävling med rejäla prispengar. Haken är bara att tävlingen går av stapeln i Skottland, hundra mil därifrån, och Jess har varken en fungerande bil eller råd med tågbiljetter. Genom olika tillfälligheter erbjuder sig Ed att skjutsa dem till Skottland, eftersom han ändå ska dit och hälsa på sin döende far. Åtta timmars simpel körning, lätt som en plätt.

Resan blir självklart inte så enkel, komplikationer dyker upp, kräkpåsar behövs, hundhår flyger, batterier tar slut och känslor uppstår. Karaktärerna är fantastiska, kärlekshistorien trovärdig och slutet gör mig nöjd. Det är helt enkelt en fröjd att följa med i denna bil.

PS: Boken måste bli film (kommer bli en brittisk Little Miss Sunshine fast bättre och visas varje jul).

Titel: Etthundra mil
Författare: Jojo Moyes
Översättning: Emö Malmberg
Förlag: Printz Publishing (2014)
Antal sidor: 379
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

En man som heter Ove

Varje gång jag kör bil till jobbet tänker jag på Ove. Inte för att jag kör Saab (vi har en Ford), utan för att jag väljer vägen där det finns ett trafikljus och två rondeller istället för fyra trafikljus, en rondell samt Umeås mest trafikerade övergångsställe. Alla som vet nåt vet ju faktiskt att det drar mindre bensin att hålla sig i rörelse än att stå still.



En man som heter Ove börjar med ett kapitel i en datorbutik, skrivet på ett sätt som ger mig mycket skeptiska aningar. Ove är precis en sån person som jag inte orkar med fler av. De är. Inte. Roliga.

Men om det är något som boken vill säga är det kanske att det oftast finns mer än en anledning till att människor är som de är. Och just Ove visade sig vara mycket mer än jag trodde. Har inte gråtit så mycket under läsningen av en bok på väldigt länge. Dessutom stannar den kvar i ens tankar efteråt, och det inte bara när man väljer väg till jobbet.

Vill inte säga för mycket om handlingen, men rekommenderar boken till alla som vill läsa en välfylld historia om kärlek, sorg, oväntad vänskap samt om vikten av att inneha insexnycklar, ett tankkort och lite korrugerad plåt. Och alla som vet nåt vet faktiskt att det är den bästa sortens bok.

Betyg: 4 Saabar

Titel: En man som heter Ove
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Forum
Antal sidor: 351
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

La Peregrina – Rosas version av pilgrimsvandringen

La Peregrina är uppföljaren till Señor Peregrino, Cecilia Samartins trilogi om Jamilet. (Det här inlägget kan därför innehålla spår av spoilers om du inte läst Señor Peregrino.) I första boken fick Jamilet lyssna till SP:s berättelse om pilgrimsvandringen, i denna del får vi Rosas version, vilket jag gillar skarpt. Det är extra kul att de fått "varsin bok", istället för att allt blandas i vartannat kapitel.



Rosas historia är mycket mer dramatisk (och övernaturlig!) än det verkade i första delen. Jag kommer snabbt in i berättelsen, och vill verkligen veta hur det går. Det är smart hur berättelsen får en att tänka på hur olika man kan uppfatta ett händelseförlopp. Parallellt med Rosas livsberättelse får man följa Jamilets sökande efter svar. Fast mest vill hon hitta Rosa. Det kanske är samma sak?

Bokens slut gjorde mig först lite putt, jag kände mig lurad! Men efter att ha lyssnat på Cecilia Samartin på Bokmässan förstod jag att det är ett slut som ska vara ovisst, att hon fått många kommentarer från läsare om slutet, och att det kommer att bli tydligare hur det menas i nästa bok. (Det hoppas jag i alla fall!)

Jag är dock frågande till ordvalet zigenare. Om en grupp kallar sig själva för romer, varför använder man inte det när man översätter en bok idag? På bokcirklar.se finns en bokcirkel om Cecilia Samartins böcker (vi är tre tappra medlemmar än så länge) där det kom upp som förklaringsförslag att det kanske ska spegla språkbruket när Rosa var ung. Må så vara, men det är ingen skillnad på när romer i boken pratar om sig själva och när utomstående pratar om dem. Och det används också i boken om romer i nutida tid, när Jamilet är ung. En detalj kanske, men det störde mig.

Sammanfattningsvis: Spännande utveckling av bok 1, med fler magiska inslag och frågetecken. Ser fram emot del tre.

Betyg: 3 röda sjalar

Titel: La Peregrina
Författare: Cecilia Samartin
Översättning: Mia Ruthman
Förlag: Bazar förlag (2013) Rec.ex. 
Antal sidor: 492
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Señor Peregrino – fångad av en bra berättelse i en bra berättelse

I helgen plockade jag upp en perfekt bok att läsa i solen, i en långsamt gungande hängmatta, med konstfärdigt (och praktiskt) arrangerade kuddar under benen. (Att man eventuellt måste lägga till öronproppar pga närheten till Stor Väg behöver man inte fokusera så väldigt mycket på i sammanhanget.)

Jamilet föds i Mexico. Jag tror det är ungefär nutid. Hon är mycket vacker på framsidan men har ett stort illrött födelsemärke på baksidan. Byborna är vidskepliga och Jamilet blir både utstött och övertygad om att märket är hennes enda egenskap. När hon lyckats ta sig till sin moster i USA får hon jobb på ett mentalsjukhus. Där ska hon agera hushållerska till den mystiske patienten på våning fem, känd för sina raseriutbrott och pedanteri. Trots stränga order om att inte lyssna på honom kan hon inte låta bli, och han berättar en fängslande historia om sitt liv, pilgrimsvandring och stora kärlek.



Boken heter Señor Peregrino. Det var en sån där behaglig bok där man dras in i handlingen och det inte är så mycket läsmotstånd. Berättelsen i fokus. Sidorna vänder sig själv. Lätt men ändå tänkvärt. Man skulle kunna kalla boken för en berättelse av en skicklig berättare i en bok av en skicklig berättare. Det flyter fram och jag ser allting framför mig.

Ibland har den dock dubbla verb? Om det är ett korrfel så är det synd, om det är författarens stil så förstår jag den inte. T.ex. så här: "Hon vek lät sig inte provoceras" eller "Jamilet slösade brydde sig inte om att vänta på hissen".

En fråga till er som läst boken: Vem tycker ni att det är på omslaget? Jamilet eller Rosa? (Eller någon annan?) Jag tycker att omslaget fångar känslan och stämningen i Señorens berättelse på pricken, men jag tänker ändå att det är Jamilet på bilden. Hon kanske har samma färger som den.

Betyg: 4 koppar kaffe (varma nog att skålla fjädrarna av en höna)

Titel: Señor Peregrino
Författare: Cecilia Samartin
Översättning: Maria Cederroth & Lasse Lindström
Förlag: Bazar förlag (2010) Recensionsex.
Antal sidor: 378
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

PS: Cecilia Samartin flödar fritt på Bokmässan, inte mindre än fyra programpunkter finns hon med i! Tror att jag peppar mest för fredag klockan 17, men det krockar med "Välkommen tillbaka till Engelsfors". What to do, förutom att klona sig?

Mysig bok om solidariska quebecbor (och deras fiskar)

Snabblånade en bok som jag hört omnämnas som ”sommarens bästa feelgood”. Och det kan nog stämma. Det är ju trots allt en bok som har kapitel som heter ”Finns det något vackrare än kärlek?” och ”Slutet gott, allting gott”.

Handling: Boken utspelar sig under några dagar vintern 1998 när en isstorm skapar kaos i Quebec. Det är strömavbrott. Det är köer till konservhyllan. Det är extremt halkigt. Och mitt i denna is finns ett bostadsområde där grannarna är som grannar är mest, håller på med sina egna problem och hälsar sådär på avstånd. Men på grund av isen skapas nya mönster. De ändrar riktning lite, och börjar hjälpa varandra. Relationer startar och förändras…


Mycket av handlingen är badrumsbaserad.

Gillade: Att den är skriven i glimt-form, att man får små bitar från olika karaktärer och det blir en större bild. Undergångs-men-det-finns-hopp-stämningen. Nördigheten om fiskarna. Fick också känslan av att det verkligen var ett barn som berättade vissa kapitel.

Gillade inte: Den har inte ett perfekt språk med perfekt flyt hela tiden, men om man läser sista kapitlet och tänker att det är så texten kommit till, funkar det i alla fall.

Betyg: 4 gasoltuber (små)

Titel: Fiskar ändrar riktning i kallt vatten
Författare: Pierre Szalowski
Översättning: Magdalena Sørensen
Förlag: Sekwa (2013)
Antal sidor: 262
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Om att söka efter tillhörighet och hitta den i en näsa – Syskonmakaren av Lisa Jewell

Utläst: Syskonmakaren av Lisa Jewell.

I Storbritannien verkar det finnas en lag om att barn som blivit till genom insemination har rätt att skicka in sina uppgifter till ett register och på så sätt hitta sina halvsyskon. Det är i alla fall utgångspunkten i boken.

Man får möta Lydia (före detta goth-tjej med hund, nu rik uppfinnare), Robyn som säljer tröjor och pluggar till läkare och Dean som just blivit pappa, fast han inte vet om han vill. Deras gemensamma nämnare är deras gemensamma pappa. Som de aldrig har träffat. Vissa av dem vet inte ens att han finns.

Boken vecklar sig vidare om hur de här personerna lever och funderar över om de ska ta kontakt, eller inte. (Givetvis tar de kontakt, vad skulle det annars bli för story?) Det är sorgligt och fint i en bra blandning. Ibland lite väl sentimentalt, men det är på nåt konstigt sätt okej eftersom den utspelas i London. Känslan den lämnade efter sig är att syskon är fint det. Tänkte mycket på hur mycket jag tycker om mina syskon. (Hej syskon! Ni är sjukt bra. På alla vis.)

En rolig sak är att en av karaktärerna tänker på sitt liv utifrån vilket omslag det skulle vara på boken om hennes liv:

”Robyns liv hade blivit en roman. En sådan där roman som har skor på framsidan. [-] Om hennes liv var en roman så gjorde hon nu filmen av boken. För säkerhets skull, antog hon. Om allt skulle gå fel. För i böcker med skor på framsidan så var det alltid något som gick fel. Flicka träffar pojke. Flicka blir kär i pojke. Det uppstår ett dumt missförstånd och pojke och flicka gör slut. [-] Och när det gjorde det så förstod hon att hon inte längre levde i en bok med skor på framsidan, utan i en roman med ett suddigt foto på omslaget och en titel med bara ett ord.”

En bra bok till hängmattan/stranden/regniga dagen. Man vill inte ta en paus.

Betyg: 4

Titel: Syskonmakaren
Författare: Lisa Jewell
Översättning: Christina Stalby
Förlag: Printz Publishing (2011)
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Bokhandel+hundar funkar bra ihop

Tyckte du att bokhandeln i "You've got mail" var mysig kommer du gilla (halva) den här boken. Eller älska. Jag vill åka till bokhandeln i boken, nej, jag vill bo nära den och gå dit varje dag. Älskar tipsen i början på varje kapitel, och att man får veta vilka barnböcker som är nostalgi i Storbritannien. Malory Towers, har någon läst? Jag funderar starkt på det nu.


Det är inte en bok som utspelar sig enbart på vintern. Jag tycker nog att det är en åretruntbok.

Michelle flyttar till staden Longhampton (samma stad som i tidigare hundar och bla bla bla-böckerna) och startar en inredningsbutik. När det är dags att expandera följer en klausul med hyreskontraktet – hon måste ha bokhandel i lokalerna. Fast hon tänkt sig sängkläder. Som tur är har hennes enda vän, Anna, just blivit uppsagd från sitt jobb som bibliotekarie. Dessutom har Anna alltid drömt om att starta bokhandel. Frid och fröjder.

Fast nej. Det inträffar såklart många komplikationer. Hur många plädar kan man sätta in i en bokhandel så att den fortfarande räknas som det? Varför vill Michelle vara singel? Är hon singel? Anna vill ha egna barn och kämpar med relationen till sina tre styvdöttrar. De hatade hennes julklapp, som bestod av 12 böcker till dem var, i förstaupplaga, signerade av författarna. Otacksamma typer!

Sammanfattningsvis är det en bok som först var irriterande (så fort någons "täta ögonfransar" måste beskrivas i detalj får jag utslag) men när kärleken till böcker visade sig vara en mycket viktig komponent i berättelsen fick den nåd. Fnissade dock lite åt boktrailern, för den var så gullegullegulleig. Boken är ändå lite allvarlig, ibland. Och jag har hela tiden tänkt att det är Michelle som är huvudperson?

Betyg: 3+ (4 för delarna om bokhandeln)

Titel: Och så levde de lyckliga
Författare: Lucy Dillon
Översättning: Ann Björkhem
Förlag: Forum bokförlag (2013)
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Vilken blomma ska man ta för att säga KOM IHÅG MOMSRAPPORTEN, va?

Blomsterspråket är en bok där jag gillade hälften. Det som handlar om en uppväxt som fosterbarn, att hitta tillit och att göra vad som helst för att få stanna där man känner sig trygg. Men andra halvan. Ack. Skadad av det svenska systemet med skatt, körkort, blanketter och organiserade födslar på BB med personnummer tycker jag att boken är orealistisk. Hur det går ihop med att jag helt accepterar att blombuketter påverkar folks liv vet jag inte.



Boken handlar om Victoria som är 18 år och just utsparkad från ett hem för föräldralösa. Hon är intresserad av att hata världen och sig själv samt att kommunicera enligt det viktorianska blomsterspråket. Att ge en ekpelargon till någon betyder till exempel ”sann vänskap”. Men det verkar också som att blommornas budskap kan påverka och hjälpa… Victoria börjar jobba svart på en liten personlig blomsterbutik, och på blomstermarknaden träffar hon en mystisk blomförsäljare.

Det är väldigt bra skrivet om uppväxten, och blomsterspråket är en ovanlig detalj. Men varför måste den obligatoriska kärlekshistorien in? Boken hade vunnit på att låta Victorias utveckling räcka som handling. Och nu: SPOILERVARNING.


Ungefär så här tänker jag mig att blomsteraffären ser ut. Fast den heter Bloom. 
Foto: Systern.

Det jag ogillade med boken var att det gick så snabbt fram. Hon brutalkonfronteras med sitt förflutna och sin självbild när hon blir gravid helt plötsligt. Kan man tycka att det händer för mycket i en bok? I så fall tycker jag det. Hon hinner precis lämna institutionen när allt händer på en gång. Det är klart att det kan vara så, men det känns ansträngt. Boken pressar in jättejättemånga prövningar. Och så var hon i ena ögonblicket så otroligt svag och kunde ingenting, för att i nästa ögonblick starta framgångsrik bukettverksamhet med smarta pr-knep för visitkort.

Och den här killen hon blir kär i, är det inte lite väl, hur otrolig han är? Varför har HAN inga som helst mentala problem eller issues eller något efter att ha haft den uppväxt han haft? Han bara: nämen här är hon ju igen, vi fotar lite rosenknoppar och sen lär jag mig laga mat och lagar storslagna rätter och renoverar huset och kräver ingenting. Men den kravlösheten kanske är hans problem, vad vet jag. Och så är det ju det här med att hon startar företag utan att fylla i en endaste blankett. Och det lyckliga slutet? Det är så amerikanskt. Det äcklar mig i sin lycka. Kanske är min feel-good-bonanza slut nu.

Om boken hade en lukt skulle det vara blöt heltäckningsmatta, den varma luften i en liten lastbil på sommaren, och sådär som tulpaner luktar när man tar ut dem ur pappret.

Betyg: 2
(Och som vanligt måste jag tänka på att jag inte sätter betyg på personerna i boken, utan på läsupplevelsen. Har lite svårt för att skilja på det där…)

Titel: Blomsterspråket
Författare: Vanessa Diffenbaugh
Översättning: Hanna Axén
Förlag: Bazar förlag, 2012
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Vad är ett liv? Ett bra liv?

Av författaren som skrev Brudskeppet (yey vad bra!) och Silver Bay (inte utan beröm godkänd) plockade jag på mig Livet efter dig (Jojo Moyes) på ett sånt där spontant biblioteksbesök som innebär att man plötsligt har en tung väska i cykelkorgen istället för en lätt, men utan att det göööör något. Böcker alltså.



Okej. Det här var en kärlekshistoria som jag fastnade totalt i och faktiskt inte kunde lägga ifrån mig. Om du sett filmen ”En oväntad vänskap” så kommer du känna igen dig.

Allt börjar med att Lou Clark (nöjd med att bo kvar i den lilla brittiska turiststaden där slottet är den enda attraktionen) blir uppsagd från sitt jobb som cafébiträde. Eftersom hennes stora familj behöver pengar tar hon ett jobb som sällskapsdam till vad hon tror är ”en bitter förlamad gubbe i rullstol”. Och bitter är han sannerligen, men inte gammal. Will visar sig vara en ung man, fullständigt krossad av att ha tappat sitt gamla liv som toppmäklare och toppbestigare och topp i allt. Han tycker att hans liv saknar mening. Lou vill ändra på detta. Och helt plötsligt kanske de inte ogillar varandra totalt längre?

Boken innehåller alla klyschiga typer – överbeskyddande mamman, distanserade pappan, bortskämda systern, brokiga-arbetarklassfamiljen. Fast trots att jag tänker att det här är klyschigt så känns det inte så. De känns riktiga.

Det jag gillade mest med boken var hur relationen mellan Lou och Will utvecklades. Författaren gör det väldigt snyggt. Dessutom har träning inför triathlon stor del i händelseförloppet, vilket är ovanligt=pluspoäng. Och jag älskar Lou! Hon är fantastisk. Fast hon vet inte om det. Det jag gillade minst var slutet, "båda sidorna" av det.

Rekommenderar verkligen boken till dig som vill ha en romcom med värme och humor, fast ändå breda svarta stråk, i bokform.

Betyg: 4

Titel: Livet efter dig
Författare: Jojo Moyes
Förlag: Printz Publishing (2012)
Översättning: Emö Malmberg
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris, biblioteket

Skulle bli en bra film i Amelie från Montmartre-stil

Hittade till Maria Goodins En nypa salt via Feelgoodbibliotekarien (tror jag) och den är sannerligen en föredömlig bok i genren som kallas feelgood fast man ändå alltid gråter när man läser.

Efter några förvirrade inledningssidor när jag kände att om hela boken är skriven så här flummigt orkar jag inte med, blev den riktigt bra. De vilda historierna om födslar i en stekpanna, flygande korvar och fluffigt äggvisp var en berättelse i berättelsen.



Boken utspelas i Cambridge, där studenten Meg flyttar hem till sin mamma som är svårt sjuk. Hon vill försöka få reda på fakta (FAKTA!) om sin barndom, det är inte för inte som hon är naturvetare och ihop med en Mycket Smart och Logisk Forskare. Som komplicerande faktor anställer mamman en person som ska hjälpa henne med trädgården.

(Varför tycker jag att det är klyschigt att det dyker upp en trädgårdsmästare? För det är en väldigt trevlig trädgårdsmästare som man som läsare gillar, men det känns typiskt! Har ni märkt en överrepresentation av trevliga trädgårdsmästare i böcker?)

Boken handlar om utsatthet, uppväxt, kärlek och döden. Och mat. Dessutom har den humor. Om den här boken hade en lukt skulle det vara äpplen på hösten, kaffe och chokladkaka, grytor med rotsaker och timjan, den ulliga lukten av en filt utomhus på kvällen, samt nybakat bröd. Och lite hund.

BETYG: 4

Titel: En nypa salt
Författare: Maria Goodin
Förlag: Printz Publishing, 2012
Översättare: Åsa Brolin
Hittas via: Bokus, Adlibris, biblioteket!

PS: Hittade inlägget från Feelgoodbibliotekarien här. Jag håller dock inte med om att den påminner om En röd liten fågel i juletid, den här var SÅ mycket bättre! Mindre sentimental och mycket snärtigare skriven.