27 november 2011

Jean-Marie Gustave Le Clézio – Allt är vind

"Handlar om frihetskamper" skrev jag på ett papper när jag just läst ut boken och ville få ned mina intryck direkt. Därför blev jag extra glad när jag såg (på Alex-världens-bästa-författarlexikon) att bokens originaltitel är Révolutions! Namnet Allt är vind passar också bra, men det gör att hela bokens inställning till världen ändras. Jag tycker att boken tycker något och tar ställning, den tänker inte bara att "allt är vind och all möda under solen är fåfäng."

Läste ut den på ett flygplan. Som var två timmar sent. Så vi missade en anslutning och fick boka om för dryga tusenlappen. Men ÄNDÅ lyckades boken fånga mitt intresse och när den var slut hade jag nästan glömt bort att jag var arg. (Se bild längst ned för ursprungliga anteckningar.)

I "Allt är vind" får man flera parallella historier i en bok. Det är bra. Här är dom:

A: Ung rotlös man växter upp. Är det författarens alter ego (som det står på baksidan) så tänker jag - hur mycket är sant? (Det tänker jag alltid när något är "baserat på" eller "nästan som" en verklig händelse.) Jean söker och söker och letar och letar. Det handlar om London, Algeriet (frihetskamp), Mexiko (frihetskamp), Paris (frihetskamp). Hans studier eller värnplikt. Det är ganska synd om honom, men han är ändå snäll och förstör inte för sig själv vilket gör att han inte är så irriterande.

B: En kvinna blir gammal och hennes minnen försvinner. Hon är den sista som kommer ihåg släktens historia på Mauritius. Syskonbarnbarnet (?) Jean står maktlös inför detta faktum och vill hinna höra så mycket som möjligt.

C: Jean den äldre är den första i släkten som utvandrar. Han lämnar Frankrike, Bretagne, och börjar om på Ile de France tillsammans med sin fru Marie Anne. De kommer från franska revolutionens idé om frihet och jämlikhet och blir bestörta/arga/upprörda över slaveriet på ön.

D: Kiambé – en kvinna som tas tillfånga i Mocambique och hamnar på Ile de France som slav. Hennes historia. Hennes sorg. Hennes vänner. Hennes barnbarn.

E: Gammelfaster Catherines minnen av att vara ung och växa upp på den vackra platsen Rozilis. Hennes sorg över att de måste lämna.

Ofta sägs det att författare "skickligt väver ihop" olika berättelser. Här vet jag inte om det var så vävt. Det var mer att de hörde ihop på grund av att de var släkt. De olika berättelserna vandrar på sida vid sida och det blir aldrig någon ihopknytning av säck – istället dyker historia D upp. Den gör att man förstår hur hemskt slaveriet var där och då. Eller förstår, det kan man väl inte göra om man inte varit där, men man får en aning.

Jag har ofta fått gå tillbaka och läsa om. Det gör att boken var en blandning av seg och fantastisk. Gården Rozilis kändes levande och berättelsen om hur de hade det där tyckte jag mycket om. Författaren beskriver också sorgen över att förlora en älskad plats på ett väldigt fint sätt.

En annan fin sak med boken är alla namn. De låter så vackra och fulla med hemliga betydelser och känslor och minnen. Det är fint.

Och omslaget är fortfarande fantastiskt.

Fakta
Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike, fick priset 2008. Enligt motiveringen är han en "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen".


Anteckningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...