Himmelsdalen: "Vi tyckte lite olika"

Igår var det premiär för 
1. Glögg
2. Bokcirkelträff hemma hos mig.
Båda sakerna livade upp den av Claude Simon förpestade tillvaron så till den milda grad att jag idag har svävat fram på små moln, använt internetbanken utan att skrynkla det minsta ögonbryn och även startat igång diskmaskinen helt frivilligt.

Sen vet jag inte vad som hände, för helt plötsligt hade jag även läst nästan två tredjedelar av Vägen till Flandern. Det kan vara möjligt eländet blir utläst innan jag gått under av leda.

Och om Himmelsdalen tyckte vi lite olika: 
Sträckläsning av en spännande berättelse – Tappade all trovärdighet på grund av hur den beskriver psykisk ohälsa – Kass början och slut men mitten var rätt okej och ganska spännande – Slutet var katastrofalt fånigt och som hämtat ur en dålig film – Intressanta karaktärer men de kändes lite som dockor på en teater – Bra underhållning en dag på stranden, en bok man kan plocka upp lätt.

Det vi enades om var att boken kändes som att läsa en mardröm – ni vet när man drömmer om att det är någon viktig grej som man måste göra, men det kommer hela tiden jobbiga hinder som man måste över och så kommer man aldrig till dörren.

Jag tycker att hela stämningen i boken finns på det fantastiska Ikea-tyget som kanske heter "Blå berg med getter som simmar". Kantigt, höga berg, mystiska stugor, getter som kanske är döda, starka färger, galna bär och en lite overklig känsla. Av mig får den 3 starka poäng. Av 5.


Vad kom först – Hönan, boken eller tyget?