Saint-John Perse – Krönika

Ibland när det går segt med en lyriker läser jag lite om lyrikern i stället. (Perse har jag nu hållit på med i över två månader). Med vissa har det nämligen fungerat mycket bra som motivationshöjare.

Saint-John Perse föddes på en ö i Västindien och växte upp i ”feodalt överflöd” enligt Helmer Långs bok om pristagarna. Perse jobbade bland annat som diplomat (No what? En lyriker? Diplomat? Har aldrig tidigare hänt.) i Kina och senare i Paris. Under sin diplomattid var han ännu mer anonym med sitt skrivande än tidigare, men allt han skrev under denna dolda tid brändes upp av tyskarna. För att anonymisera sig själv valde han Saint-John Perse som en pseudonym; hans riktiga namn var Marie-René-Alexis Saint-Léger.

Det har tyvärr inte hjälpt. Det bästa med boken var istället att den franska originaltexten stod på vänstersidorna och den svenska tolkningen på högersidorna. Jag har suttit och läst franska högt för mig själv och förundrats över hur många ord som ändå finns kvar i något dammigt minneshörn efter fem år med franska i skolan. Och lärt mig några nya ord, som till exempel ”tidskrön” och ”släckt kalk”.

Den franska texten låter dessutom mer rytmisk och vacker än den svenska. (Det är lurigt det där, skönhetsprodukter låter också bättre på franska.) Det vore intressant att se hur dikterna skulle vara om de kom i en översättning idag. Hur skulle svenskan låta? Jag tror: mer modern.

Hm. I läsningen av denna bok uppskattade jag alltså mest att höra ljudet av min egen röst. Och papperskvaliteten var fantastisk. Innehållet kan jag tyvärr inte uttala mig om. Perse får därför själv säga vad han har tänkt, genom ett citat från inledningen av boken. Där finns ett utdrag ur ett brev där han skriver att det är ”en dikt till jorden, till människan och till tiden, som för mig, alla tre, förenade uppgå i samma tidlösa evighetsbegrepp”. Jag gillar ändå den tanken på något vis.

Fakta
Saint-John Perse, Frankrike, fick priset 1960 ”för den höga flykten och den bildskapande fantasien i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget”.

Titel: Krönika
Författare: Saint-John Perse
Förlag: Bonniers (1960)
Översättare: Dag Hammarskjöld

Romain Rolland – Jean-Christophe

Här kom mina fördomar på skam. En samlingsvolym på drygt 400 sidor, bestående av två böcker. Jag tänkte: "Jag läser bara bok nummer ett, för att spara tid." Bah! Efter del ett var det helt omöjligt att inte ha gripits av den unge Christophes öde så till den milda grad att fortsatt läsning kändes som det enda alternativet.

Fast, vad är det jag har läst? Det skulle kunna vara en sån bok som gestaltar en ung mans uppväxt, vari han trots en torftig omgivning och en supande far håller sin rena ande obefläckad och för sin själ mot känslans och ansvarets hamn.

Men ibland skriver Rolland om denna strävande själ med vad jag uppfattar som ironisk touch. Han målar upp den unge mannens inre stormar, yttre agerande och svallande tankar som något enastående fantastiskt i sin rättrådighet, och i nästa mening kan det stå: ”Det var med knapp nöd de omnämnde verkliga eller allmänbekanta ting. De dryftade allvarliga spörsmål i en ton som erinrade om uppenbarelsebokens.” Och det är ganska roligt, i all sin seriösa inramning.

Första boken handlar om när han är 0–6 år. Och det glömmer man bort, eftersom han sätts att passa sina två yngre syskon, är väldigt musikalisk och sjunger saker som hans farfar skriver ner i noter, tvingas öva piano tre timmar varje dag och får uppträda i frack inför en hel salong. Och får väldigt mycket stryk. Barnens ställning var sannerligen annorlunda förr.

Författaren får mig verkligen att tro på att Christophe finns, att hans barndom är så här ur hans egna ögon (trots hans stormiga känslosvall). Det tycker jag är det bästa med boken. Och så beskrivs hans farfar väldigt levande och så gillar jag deras relation.

Den får en stark, stark 3:a. (Som endast överträffas i starkhet av den hypokondri som Christophe lider av under vissa delar av barndomen.)

Fakta
Romain Rolland, Frankrike, fick priset 1915 ”såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper”.

Sully Prudhomme – Dikter

Nu har jag läst den allra första pristagaren, Sully Prudhomme från Frankrike. Lite extra högtidligt. Å ena sidan tyckte jag att vissa teman återkom ständigt och jämt.

Tårar:
”Säg vadan mina tårar strömma, då moln ej på min himmel gå?”
”Här nere vi tårdränkta minnen bevara”
”hvad tanke månne nyss det var, som gör, att tårar fukta kinden”
”Än hoppfullt ditt ögonpar ler, än tåradt i sorg det sig ter.”
”när jag ser dessa tårar, som aldrig bli torra”

Stjärnor:
”af osedd hand beständigt blir samma stjärna satt”
”Till stjärnorna gå mina drömmar”
”hon vare mig lik stjärnan, vi ej hinna.”
”Än sprida stjärnor i dunklet sin tjusning”
”När det stjärnklart blir: den skönsta stjärnan i hans hjärta ler”

Kanske lite enahanda. När man läst några stycken känner man på sig när det är dags för en stjärna eller en tår (andra teman är själar, rosor, kyssar).

(Dock vet jag nu inte vad jag ska säga om äldre texter. Jag måste bli bättre på frågor. Vilka begrepp fanns när den här texten skrevs? Vilka frågor svarar den på? Vad var aktuellt när den skrevs? Innan jag gnäller på den. Har läst artikel i DN om svenska studenters brist på just frågor. Intressant artikel. Slut på kapning av recension.)

Å andra sidan så överraskar den mig genom oväntade vändningar. Kanske mina fördomar efter flera sidor rosor och tårar, men ändå. En dikt börjar med ett besök på Louvren, särskilt Venusstatyerna. Sedan ser han en fattig flicka och så avslutar han så här:

"Tigg du i gathörnen bröd
och kläder av penningens träl!
För kvinnor av sten byggdes Louvren –
de andra få svälta ihjäl!"

Jag kan mycket väl tänka mig att de här dikterna enligt Svenska Akademien var det utmärktaste i idealisk riktning 1901. Nu känns de gamla, men ändå lite fina ibland.

"Med höstens dödssuck, som i frostkall il
mörk över säfklädd insjö far
en hviskning blandas : sjön med strandens pil
ett dämpadt samtal har."

Det blir 2 poäng och en liten extra fanfar, det är ju ändå den första pristagaren.

Fakta
Sully Prudhomme, Frankrike, fick priset 1901 ”såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning”.

François Mauriac – Ormboet

För det första: ett fantastiskt omslag. Precis så ser huset ut. På ena sidan. På andra sidan är det en veranda med balkong där folk sitter i en cirkel på natten och smider planer.

För det andra: ett fantastiskt innehåll. Den börjar som en skrivelse i en dagbok, en slags bikt, en uppgörelse där advokaten Louis berättar för sin fru hur han upplevt sitt och deras gemensamma liv.

Hans liv har kretsat kring pengar, fast han egentligen helst ville bli älskad. Och nu när han snart ska dö (så säger alla, både han och doktorn och barnen) vill han på något sätt lura dem på arvet. Fast barnen med respektivar vill ha pengarna nu.  Eller åtminstone sen.

Men från kapitel till kapitel ändrar han sig lite angående hur han ska göra med arvet. Och sitt hjärta. Och sin självbild. Och sin tro. Utgången är in i det sista oviss, står det i förordet, och det stämmer sannerligen.

Ormboet var inte alls vad jag väntade mig. Det var en bok som jag gillade mycket och jag sitter här och försöker förmedla varför den är så bra, men kanske är det för att den är tidlös? Och för att berättaren inte tror att han är sjukt bra och vet allt bäst? Eller för att den är skriven på ett vådligt vackert språk?

”Sådana var de tankar som förföljde mig denna kväll, medan jag irrade omkring i den mörka salongen och stötte emot de tunga möblerna av mahogny och jakaranda, dessa vrak som sjunkit ned i den sand en familjs förgångna utgör och på vilka så många idag förmultnade kroppar hade vilat och sträckt ut sig. Barnens skor hade smutsat ned soffan när de kröp upp i den för att bläddra i Le Monde Illustré av 1870, och fortfarande var möbeltyget svart på samma ställen som då.”

Jag måste sluta citatet nu för annars skriver jag av hela boken. Måste visa hur bra den är! Bara lite till! Så bra är den.

Fakta
François Mauriac, Frankrike, fick priset 1952 ”för den genomträngande själskunskap och konstnärliga intensitet, varmed han i romanens form tolkat det mänskliga livsdramat”.

Claude Simon – Vägen till Flandern

Vägen till Flandern är kanske den bok jag tyckt minst om under hela projektets gång och anledningarna till det är många till exempel sättet den är skriven på, den är inte högtidlig krånglig utan snarare vardaglig i stilen, men genom att den har så långa stycken utan ett enda skiljetecken blir det mycket ansträngande att läsa (det är precis som jag läste intog i min hjärna på en blogg men naturligtvis hittar jag inte igen det nu när jag söker: om en historia är berättad på ett krångligt sätt tappar man bort berättelsen och bara formen finns kvar) och jag somnar vilar med ögonen flera gånger helt ofrivilligt som när man är väldigt trött och inte kan hålla sig från att somna i soffan den är inte lång boken men texten är satt med rak högermarginal och det är bara tre kapitel i hela boken så man får aldrig en liten paus en luftig andningsmöjlighet utan den bara matar på så man tror man ska dö av tristess eftersom handlingen knappt finns och personerna inte är särskilt tydliga ja kanske en eller annan men det finns absolut ingen jag bryr mig det minsta om eller gillar även om de brister ut i betraktelser av hur de känner sig som ett med gräset på andra sidan vägkanten eller tittade på en tavla med en roströd fläck på när de var barn och sköter om sina hästar bra eller dåligt jag vill bara läsa klart boken så jag blir av med dem alla (eventuellt har författaren tänkt ut detta och vill förmedla känslan av hopplöshet i ett krig och det lyckas han i så fall bra med) även huvudpersonen vill jag bara slippa läsa om mer och jag är ofta svag för huvudpersoner i böcker fast i just denna så får vi inget klick jag och den som kanske heter Georges – kanske för att han mest pratar om sina döda släktingar och en jockey som kanske låg med någons fru och då ville den personen hämnas – dessutom går boken i cirklar i tiden och saker sprängs in i andra händelser ibland i samma mening ja det är ju inte så svårt eftersom nästan hela boken består av en enda lång, de rider runt och återkommer till ett hästlik med flugor på vilket inte är så trevligt, men Flandern kanske är en symbol för något men jag vet inte vad, jag fattade först inte vilket krig det handlar om dessutom har de klistrat täckt över baksidestexten med en streckkod med klister på så att det inte framgår tydligt där heller men det ska visst vara andra världskriget har jag googlat sökt på internet för att få reda på hursomhelst ska visst Claude Simon vara en förnyare av den franska romanen men jag önskar att den hade fortsatt vara som den var

fakta
Claude Simon, Frankrike, fick priset 1985 för att han ”i sina romaner förenar poetens och målarens skapande med ett fördjupat tidsmedvetande i skildringen av mänskliga villkor”.

Jean-Paul Sartre – Muren

Muren är en novellsamling på 250 sidor innehållandes fem noveller. Jag läste de fyra första och valde att spara den sista till en annan gång (ty den var 100 sidor och kändes mer som en kort bok i boken än en novell).

Jag hade stora misstankar om att Sartre var en Svår och Djup och Intellektuell och Komplicerad författare. Bara för att hans namn nämns här och där med vördnad. Eventuellt kallas han för existentialismens främsta namn, och existentialism vet jag ju inte vad det är.

Men jag kunde inte ha mer fel. Det var riktigt bra noveller som innehöll allt som en novell ska ha: tydliga karaktärer, en lagom lång intrig, oväntade slut. Dessutom var de skrivna på ett helt vanligt sätt som man kunde läsa även utan att veta något om Sartres inställning till människan och moralen.

Det bästa var hur han beskriver karaktärerna utan att döma dem. Om de här berättelserna kom till kvällspressens kännedom skulle löpsedlarna säga ”TJOCK KVINNA FÖRNEDRADES AV MÖRDARMANNEN” eller ”OSKYLDIG DOTTER FÖRFÖRD AV STATYGALNING” eller liknande. Men i boken är de bara olika personer som har lite olika tankar och gör lite olika saker. (Det är mycket möjligt att Sartre använder boken för att exemplifiera någon ism, men jag tycker inte att det stör läsningen. Det är fullt möjligt att det istället berikar läsningen, ifall man kan något om herr S.)

Dessutom har han med detaljer som man sällan tänker på. Det gillar jag när det är med i en bok. Det känns som att man aldrig läst det förut. Det här till exempel:

”Madame Darbédat höll en bit turkish delight mellan fingrarna. Hon förde den försiktigt mot läpparna och höll andan för att inte det fina sockerstoftet, som den var pudrad med, skulle flyga bort när hon andades ut.”

4 starka poäng även till dessa intressanta noveller.

Fakta
Jean-Paul Sartre, Frankrike, fick priset 1964 ”för hans idérika författarskap, som genom sin frihetsanda och sanningssträvan har utövat ett vidsträckt inflytande i vår samtid”.

PS: Sartre avböjde frivilligt priset. Enligt vissa källor (Wikipedia) ville han inte klä ut sig i frack, enligt andra källor (NE) ville han inte förknippas med några som helst institutioner. Med mera.

Anatole France – Drottning Gåsfot

Drottning Gåsfot. En satir. Äntligen är den slut.

Satir är enligt Nationalencyklopedin en framställning som är ironisk eller hånfull på ett elegant sätt. Genren uppstod i antikens Rom, och innebar att folk skrev om sin samtids fel och laster.

Och ja, det kanske herr France gör. Men jag instämmer till fullo med encyklopedien: med sina tidsbundna anspelningar mister den lätt sin begriplighet.

Handling: Jacques, uppvuxen på ett parisiskt värdshus vid namn Drottning Gåsfot, utbildas i latin och grekiska och annat av en abbé. En dag kommer det dit en filosof vid namn d’Astarac som ser salamandrar i elden (de är någon sorts eldskvinnor som bara visar sig bara för visa män. Descartes hade till exempel en i en låda. Men hon var inte gjord av eld. Mkt konstigt?).

d’Astarac anställer dem omedelbart för att översätta texter. I övrigt har han som mål att betvinga materien, förstå naturen och komma på hur man äter metaller. För det måste ju vara det som är den mest praktiska maten i framtiden. Abbén och Jacques hamnar dock i svårigheter och det hela spårar ur. Jag kan inte ta till mig berättelsen och tycker bara att den är obegriplig och fånig.

Herr d’Astarac håller gärna långa monologer sida upp och sida ner. Om teologi och naturvetenskap och filosofer. Han kan till exempel utbrista i följande tal:

”Betrakta denna sublima kör av stjärnor, denna församling av solar. De äro jämnbördiga med vår sol eller henne överlägsen i storhet och makt, och om jag någon klar vinternatt visar er Sirius i min tub skall den blända edra ögon och er själ.” (s. 110)

Abbén är inte sämre när det gäller långa haranger. Han kan svara på en liten liten fråga till exempel så här:

”Detta är hämtat ur femte boken av Stromata, vars författare Clemens av Alexandria icke blev inskriven i martyrernas bok av åtskilliga skäl, vilka hans Helighet Benedictus XI med lärdom har påvisat, och av vilka det förnämsta var att denne kyrkofader ofta for vilse i frågor rörande tron.” (s. 49)

Är det satir? Eller bara ointressant? Vet ej. Har för liten kunskap om martyrernas bok och påvar.

Men den anstötliga erotiken då? Japp, jag har hittat den. Håll tillgodo:

”Jag svarade henne med en kyss. Hon återgäldade den. Vilken kyss! Jag trodde mig känna skogens smultron smälta i min mun. Mina begär vaknade på nytt, och jag tryckte henne häftigt till mitt hjärta.” (s. 142)

Fakta
Anatole France, Frankrike, fick priset 1921 ”såsom ett erkännande av hans lysande författarverksamhet, präglad av ädel stilkonst, av vidhjärtad humanitet, av behag och franskt lynne”.

Glömde säga: den har även bilder. Till vänster: en salamander? Till höger: en levande kvinna och en munk. 

Frédéric Mistral – Sången om Rhône

Med detta omslag väntade jag mig oundvikligen the horror. Men jag gillade faktiskt Sången om Rhône! Det är en berättelse på ”jambisk orimmad elvastavig vers” (enligt förordet i alla fall) och det visade sig vara rätt bra scvhung i den sortens vers.

Boken handlar om en resa med en slags pråm-karavan från Condrieú till marknaden i Beaucaire och tillbaka. Många olika passagerare kliver på och många saker hinner hända under färden.

En prins av Oranien misstas av en vacker guldvaskerska för att vara Näcken (eller flodguden Lou Drac som översättaren valt att kalla honom, kanske för att de svenska läsarna skulle hänga med?). En sällskap med musicerande damer från Venedig letar guld. Kärlek uppstår. Ond bråd död inträffar. Och någon får en sandsäck i huvudet.

Tycker att berättelsen är en intressant historisk skildring av att färdas med flodpråm. 80 hästar drar båtarna uppströms, draglinor hålls upp med pinnar för att inte fastna i buskar, man måste mäta med en stav om sandbankarna har flyttat sig, och ropa Dömet! Riket! istället för styrbord och babord.

På något sätt påminner berättelsen om Fylke. Hobernas Fylke alltså, i Sagan om ringen. Både hober och Rhônebor gillar mat. De gillar sånger, verser och berättelser. Alla har sin bestämda plats, könsroll och livsväg och allt är gemytligt och trevligt. De har lite släktfejder och sånt, men inget allvarligt. Hej och hå. Vet dock inget om deras fötter.

Mistral väver in myter och legender från området på ett smidigt sätt. Visst, boken känns gammal men den ÄR ju gammal. Det enda jag inte gillar är slutet.
SPOILER-VARNING!
Det är så typiskt. Vad är grejen med den sortens slut? Han vill kanske visa på en poäng eller så, men att döda 80 hästar för att visa att den nya tiden är på ingång är väl ändå lite väl.

Fakta
Frédéric Mistral, Frankrike, fick priset 1904 ”med avseende fäst å det ursprungsfriska, snillrika och sant konstnärliga i hans diktning, som troget avspeglar hans hembygds natur och folkliv, samt å hans betydelsefulla verksamhet som provençalsk filolog”.

Språkligt PS:
I (det ganska långa) förordet berättas att Frederic Mistral var en förkämpe för langue d'oc, occitanskan och dess varianter. Han samlade in ord, han nedtecknade dialektala variationer och kämpade för att språket skulle likställas med franska inom den franska staten. Det gick dock inte så bra, trots att det varit ett ytterst trendigt språk under 1100- och 1200-talen. Kanske är det som en hedersgest till språket som hans namn stavas på det occitanska sättet (Frederi) på omslaget?

Notförtecknings-PS:
Noterna är mycket ingående. Jag gillar att de finns, det känns som att översättaren är väldigt mån om att texten ska bli förståelig för läsare som inte kan något om Provence. Det finns dock gränser för hur mycket jag känner att jag behöver veta om greve Bousouns släktskap med Karl den skallige i Frankrike eller vem som exakt lagt grunden till varje stad i varje krök av floden Rhône.

Roger Martin du Gard – Släkten Thibault 1, Den grå skrivboken

Jag har läst del ett i den åtta delar långa historien om släkten Thibault. Det är en ganska kort bok (167 sidor ungefär, lagom för en förkylning) och när den slutar har inte mycket hunnit hända. Tycker att författaren kunde ha slagit ihop böckerna två och två för att inte slösa så mycket på pärmar och för att folk inte ska bli så avskräckta av att det är åtta stycken.

Handlingen i korthet: Två skolkamrater har rymt efter att en grå skrivbok där de skriver att de älskar varandra upphittats. Eftersom de inte har några pengar, kontakter eller smarta planer hittas de snabbt och återförenas med respektive familj.

Jag fattar inte: älskar de varandra som vänner eller som kärlekspartners? Är det därför som det är THE HORROR och man inte får låta pressen få nys om skandalen? (Båda är pojkar.) Eller är det att de har rymt? Eller båda?

Familjen Thibault skyller allt på den andra pojken, Daniel. (Han är ju för övrigt PROTESTANT och bara en sån sak vittnar ju om vilken förkastlig karaktär han har.) Men egentligen är det tvärt om, Jacques Thibault är den som hittat på att de ska rymma. Jacques är för övrigt mycket intresserad av poesi och har Sully Prudhomme (!!!) som en favorit.

Många av karaktärerna i boken känns smala, och där för att fylla en viss roll. De är antingen ”God moder” eller ”Vän syster med hund” eller ”Förlupen fader” eller ”Ansvarsfull broder” eller ”Taskig präst”. Till och med när någon ska visa att de har två sidor sida känns det som ytterligare en roll. Pappan i släkten Thibault är å ena sidan ”Diktatorisk familjetyrann” och å andra sidan ”Ångerfull far (och god katolik)”. Det är svårt att förklara hur det känns när man läser. Lite som att alla är platta? Och så är det mycket prat om ideal och karaktär. Men det kanske hör till böcker från denna tid?

Det som är bra med boken är att den håller mitt intresse vid liv. Man undrar hur det ska gå. Mitt i allt hänger även olika liv på en skör tråd och ett otrohetsdrama lurkar omkring i kulisserna. Boken känns verkligen som en upptakt till en längre historia och jag tror att den gör sig bättre som helhet.

Fakta
Roger Martin du Gard, Frankrike, fick priset 1937 ”för den konstnärliga kraft och sanning, varmed han i romanserien 'Les Thibault' har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv”.

PS: Att jag valde Släkten Thibault just nu beror mest på att det förekommer ett flitigt refererande till den i Flickorna i Villette, som var en av augustis läsningar. Så om man läst alla åtta kan nog Villette-boken vara en ännu större fröjd.


Har en liten förkärlek för gamla försättsblad. De är så seriösa i versaler och allt. Och med stämplar och grejer. Fint.

Henri Bergson – Skrattet

Den här boken höll aldrig på att ta slut. Men nu äntligen. Henri Bergsons bok/essä Skrattet från 1900 handlar lite om skrattet, men mest om komikens väsen. Trots sitt förmodat underhållande ämne är det en långtråkig, dyster och svårläst liten skrift. Jag tror att han kommer fram till följande:

1. Man skrattar bara åt mänskliga saker (en lustig hatt är kul för att den är gjord av en människa).
2. Man skrattar inte åt den man har medkänsla med (detta gör skillnaden mellan drama och komedi).
3. Mekanisk stelhet är kul (typ en som ramlar).
4. Skrattet är en social gest för att dämpa excentriciteten hos individer som annars skulle ha kunnat isolera sig från samhället (skrattet är enligt hans idé alltid utpekande och straffande).
5. Skrattretande lyten är de som kan härmas av en välskapt människa (whaat?).

Exempel på saker som man skrattar åt, enligt Bergson:

• hår som ändras från mörkt till blont
• en röd näsa
• en som ramlar på gatan
• en i omoderna kläder
• en hund som är klippt endast till hälften
• en man som klär ut sig
• en skog där träden är fullklistrade med valaffischer.

Det här gör att hans exempel på komik känns väldigt föråldrade. Hans exempel från samtida pjäser och böcker känner jag heller inte till. Och exemplen är ju det som ska göra en sån här text bra. Här drar de bara ner intrycket.

Till författarens fördel: Han är en mästare på metatext. Text om hur texten är uppbyggd. Han kan beskriva hur texten är som en stig i en skog, där vi stannar upp vid en korsning, för att följa tre avvikande vägar till sitt slut, återvända till korsningen och sedan fortsätta rakt fram på den ursprungliga stigen. Sedan börjar han med stig 1, osv. Därför blir det en tvåpoängare till H. Bergson istället för en etta.

Jag håller även med om hans slutsats att komiken ofta låter karaktärerna vara fast i ett handlingsmönster. De är bara en sak hela tiden. Som till exempel Solsidans Ove Sundberg – Den snåla, Mickan – Den ytliga. För att ta ett mer nutida exempel.

Fakta
Henri Bergson, Frankrike, fick priset 1927 ”som ett erkännande åt hans rika och livgivande idéer och den glänsande konst varmed de framburits”.

André Gide – Den omoraliske

Bla bla bla.

Bla bla bla.

Jag är en Man som tar mig själv på stort allvar. Min mentala status och mina drifter är så viktiga att jag måste förmedla dem till resten av världen.

Bla bla bla.

Bla bla bla.

Bla bla bla.

Wikipedia om moral: regler och principer för handling som människor anser att det är deras plikt att leva efter.

Den omoraliske handlar om en rik manlig professor som på sin bröllopsresa i Nordafrika blir rejält sjuk. När han frisknar till, kanske mest på grund av sin frus ömma omsorger och en och annan rejäl konserverad paté, kommer han på att han måste leva ett nytt, annat slags liv. Och hur detta liv ska gestaltas håller han på att utforska under resten av boken.

Den handlar även om lycka. När har man lycka och hur försvinner den? Innan jag nu börjar klaga på både boken och huvudpersonen kan jag säga att jag faktiskt tycker lite synd om honom när hans lycka dör.

Den omoraliske är en bok som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Den känns, den ÄR bara så gammeldags. Jag kan inte relatera till den. Jag förstår inte hans långa tankebanor. Jag är för outbildad i filosofi. Jag är för outbildad i psykologi.

Den moral som huvudpersonen Marcel gör uppror mot är inte den moral som finns i samhället idag. Därför blir hans handlingar konstiga. Det han ser som normalt tycker jag är omoraliskt. Idag finns det lagar som förbjuder sexköp. Särskilt av barn. Ingick det i forna tiders moral?

Jag blir trött på hans irrande hit och dit och tycker att han borde skärpa sig och vara schysst mot sin fru. Kanske främst genom att skilja sig från henne och låta henne bo i nån bekväm stad där hon har kompisar som hon gillar. Inte flänga runt bland berg och länder allt efter hans egna nycker. Men man kanske inte gjorde så. Skilde sig.

Han är självgod, irriterande och självupptagen.

Äckelfaktor: hög i början. Marcel fullkomligt grottar ned sig i sin sjukdom och beskriver blodlevrar (kanske världens äckligaste ord) och hostattacker med minutiös noggrannhet.

Men ibland är språket vackert. Som så här: Det blev allt mera höstlikt. Gräset, som blev våtare för var morgon som gick, torkade ej mer vid randen av skogsbrynet och stod vitt i dagbräckningen. (s. 90)

Man kan också skriva om hur lite Gide verkar bry sig om politik eller kolonialism eller nånting alls utöver den här huvudpersonens inre. Men i förordet har Gide sagt att man inte ska blanda ihop honom med karaktärerna eller handlingen i boken. Så jag gör väl inte det. Även om jag tycker att om det är någon som är ansvarig för vad som står eller inte står i en bok så är det väl ändå författaren.

Den snygga framsidan och det ibland vackra språket till trots blir det bara en 2:a till Den omoraliske.

Fakta

André Gide, Frankrike, fick priset 1947 ”för hans vittomfattande och betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn”.

Jean-Marie Gustave Le Clézio – Allt är vind

"Handlar om frihetskamper" skrev jag på ett papper när jag just läst ut boken och ville få ned mina intryck direkt. Därför blev jag extra glad när jag såg (på Alex-världens-bästa-författarlexikon) att bokens originaltitel är Révolutions! Namnet Allt är vind passar också bra, men det gör att hela bokens inställning till världen ändras. Jag tycker att boken tycker något och tar ställning, den tänker inte bara att "allt är vind och all möda under solen är fåfäng."

Läste ut den på ett flygplan. Som var två timmar sent. Så vi missade en anslutning och fick boka om för dryga tusenlappen. Men ÄNDÅ lyckades boken fånga mitt intresse och när den var slut hade jag nästan glömt bort att jag var arg. (Se bild längst ned för ursprungliga anteckningar.)

I "Allt är vind" får man flera parallella historier i en bok. Det är bra. Här är dom:

A: Ung rotlös man växter upp. Är det författarens alter ego (som det står på baksidan) så tänker jag - hur mycket är sant? (Det tänker jag alltid när något är "baserat på" eller "nästan som" en verklig händelse.) Jean söker och söker och letar och letar. Det handlar om London, Algeriet (frihetskamp), Mexiko (frihetskamp), Paris (frihetskamp). Hans studier eller värnplikt. Det är ganska synd om honom, men han är ändå snäll och förstör inte för sig själv vilket gör att han inte är så irriterande.

B: En kvinna blir gammal och hennes minnen försvinner. Hon är den sista som kommer ihåg släktens historia på Mauritius. Syskonbarnbarnet (?) Jean står maktlös inför detta faktum och vill hinna höra så mycket som möjligt.

C: Jean den äldre är den första i släkten som utvandrar. Han lämnar Frankrike, Bretagne, och börjar om på Ile de France tillsammans med sin fru Marie Anne. De kommer från franska revolutionens idé om frihet och jämlikhet och blir bestörta/arga/upprörda över slaveriet på ön.

D: Kiambé – en kvinna som tas tillfånga i Mocambique och hamnar på Ile de France som slav. Hennes historia. Hennes sorg. Hennes vänner. Hennes barnbarn.

E: Gammelfaster Catherines minnen av att vara ung och växa upp på den vackra platsen Rozilis. Hennes sorg över att de måste lämna.

Ofta sägs det att författare "skickligt väver ihop" olika berättelser. Här vet jag inte om det var så vävt. Det var mer att de hörde ihop på grund av att de var släkt. De olika berättelserna vandrar på sida vid sida och det blir aldrig någon ihopknytning av säck – istället dyker historia D upp. Den gör att man förstår hur hemskt slaveriet var där och då. Eller förstår, det kan man väl inte göra om man inte varit där, men man får en aning.

Jag har ofta fått gå tillbaka och läsa om. Det gör att boken var en blandning av seg och fantastisk. Gården Rozilis kändes levande och berättelsen om hur de hade det där tyckte jag mycket om. Författaren beskriver också sorgen över att förlora en älskad plats på ett väldigt fint sätt.

En annan fin sak med boken är alla namn. De låter så vackra och fulla med hemliga betydelser och känslor och minnen. Det är fint.

Och omslaget är fortfarande fantastiskt.

Fakta

Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike, fick priset 2008. Enligt motiveringen är han en "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen".

Anteckningar.

Albert Camus - Främlingen

Det finns massor att säga om den här boken. Jag vet inte var jag ska börja. Därför börjar jag med betyget: 5. Om jag var en lärare skulle jag använda den här boken i undervisningen på något sätt. Till exempel när man läser om dödsstraff. (Gör man det?)

Själva läsupplevelsen är fängslande. Språket, orden, stilen, formen. Den ger också nya sätt att se på saker. Till exempel en rättegång. Och ens hjärtslag. På sidan 138:

Jag lyssnade på mitt hjärta. Jag kunde inte föreställa mig att detta ljud som hade följt mig så länge nånsin kunde upphöra. Jag har aldrig haft någon riktig fantasi. Ändå försökte jag tänka mig en bestämd sekund då detta hjärtas bultande inte längre skulle fortsätta i mitt huvud. Men det gick inte.

Huvudpersonen Meursault är också bokens berättare. Han försöker inte på något sätt försköna sina handlingar och sina motiv. Det är ovanligt men på något sätt skönt. Han är inte socialt smidig. Han är precis som alla skulle vara om vi inte var uppfostrade att vara artiga i sociala sammanhang.

I House, säsong 5 avsnitt bla bla bla, ska de diagnostisera en man som säger brutala och ohyfsade saker. Hans hjärna gör något med honom så att han inte kan behärska sig. Han säger helt enkelt sanningar som ingen vill höra. Till exempel säger han till Taub att ”din näsa är groteskt stor”. Efter att teamet har diagnostiserat och behandlat mannen säger han istället att ”näsan passar ditt ansikte”. Meursault skulle alltid säga att näsan var stor, om det var det han tyckte. Meursault skulle dock inte bry sig om andras näsor. (Och det gör han rätt i!)

Under rättegången är det intressant hur Meursaults moral tas upp. Att han träffade SIN ÄLSKARINNA och dessutom gick på bio (på rolig film till på köpet), DAGEN EFTER SIN MORS BEGRAVNING visar ju att han är en skurk. Inte att lita på. Alienerad från samhället, och så kan vi ju inte ha det.

I just den utgåva jag lånat fanns ett efterord av Michael Azar. Efterord is the shit! Jag vet inte vem denne Azar är, men genom efterordet blev boken ännu mer intressant. Han tar upp fakta om Camus liv och lyfter fram hur man kan tolka in den politiska situationen Algeriet vs. Frankrike i romanen.

Fascinerande efterord är sånt som gör att jag vill veta mer om, ja, allt. Så mycket mer man skulle få ut av sin läsning (och livet?!). Svenskt näringsliv – ni fattar noll. Humaniora gör livet till en fröjd och samhället SÅ mycket bättre. Så länge människor är i farten behöver det studeras varför de gör som de gör. Och konstnärer och författare är sannerligen bland de bästa EVER att vrida och vända på det. Läs Främlingen och fatta att människors agerande är ett outtömligt ämne att beforska.

Fakta

Albert Camus, Frankrike, fick priset 1957 ”för hans betydelsefulla författarskap, som med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid”.