Nyaste hästen i stallet säger hej

Chomper var namnet.
Höjd: Över en och s j u t t i o t v å.
Inte vet jag, men det känns väldigt högt för att vara en ridskolehäst. Eller en häst i allmänhet. (Och begreppet "häst" innefattar alltså bara hästar som jag kan tänkas ska sitta på någon gång. Det är allmänt känt.)


Vinkel ur vilken höga hästar betraktas.

Dagens oväntade kroppskomplexkroppsdel: vad

Hur har ni det med relationen till era vader? Har ni i flera år gått runt och trott att ni haft genomsnittliga vader av medelstorlek? Gå då för allt i världen INTE och prova chaps (ett slags ridstövelskaft som man sätter utanpå sin ridsko) på en butik i tro att du ska hitta några som passar. Rätt vad det är kommer du ut ur butiken med jättetjocka vader som inte är nog mycket pinnar för att passa i en endaste chap. Inte ens de med resår.

Frågor som dyker upp efter en sådan här traumatisk händelse:

1. Hur tänker de som tillverkar chaps? Vilka är deras målgrupp? Människor som rider har vadmuskler, eller de vill i alla fall tro att de har. De är människor som strävar efter muskler i benen. Även om chapsen passar när de köper dem så kommer de att bli för små efter ihärdigt tränande. Gör större chaps!

2. Kan vi inrätta ett nationellt stödcentrum för oss med hastigt vad-komplex? Jag har nu gjort en skiss över min vad och sitter och begrundar den. Skulle vilja tala med likasinnade.

3. Finns det andra butiker (typ webbutiker) med måttangivelser på chapsen? Säg mig var så hastar jag dit! (Med skissen i högsta hugg.)


Skiss av mitt underben. Eller Roberto Carlos ben. Det är svårt att veta nuförtiden.

Tankens kraft är en myt

Mina lår.
Mina. Lår.
MINA LÅR.

Idag har vi travat 15 varv på en volt i lätt sits. Piece of cake! Om man har stigbyglar att stå i. Utan det är det 1) typ omöjligt att stå i lätt sits 2) sjukt extremt megamycket jättejobbigt på ett sånt sätt att plankan och idioten och typ göteborgsvarvet känns som en lätt promenad i jämförelse.

Det kan eventuellt också bero på brist på rätt muskler, men det vore konstigt. Jag tänker ju på hästar jättemycket.


Här är dagens stjärna - Kate! Klagade inte en sekund på min lätta sits.
Bild lånad av Surfrf på Instagram.

Lägesrapport: Hopp hopp!

Skadefri sitter jag här och pustar ut. Vi har hoppat över hinder.
På bilden ser man exakt precis hur det såg ut.

Känslan före: Nervöst, men bara på pirr-i-magen-nivå.

Känslan när vi galopperade runt i lätt sits för att värma upp hästarna: Fantastisk! Jag lyckades helt glömma bort att hindren stod i kulisserna och lurade. 

Känslan när det snart, snart var min tur att hoppa: JÄTTEJÄTTENERVÖST på VARFÖRGÖRJAGDETHÄR-NIVÅ.

Känslan när jag och hästen hoppade: Har ingen som helst aning.

Känslan efteråt: Stolt, men darriga knän.

Och nu får man läsa mer i Expeditionen!

I stallet – om att vara rädd

Igår hade vi markarbete på ridningen. Och det betyder inte som det låter att man själv är på marken och jobbar, utan man sitter på hästen som i sin tur kliver över saker på marken. Oftast är dessa saker bommar.

Bommarna där jag rider är gjorda av trä, kanske tre meter långa (?) och en decimeter tjocka. En gång i tiden var de målade i fräsiga färger, t.ex. blått och grönt och randigt, men nu är de dekorerade med små jack som hästarnas hovar klämt dit och träet sticker fram nästan överallt. Ibland sätter man upp bommen på en sockerbit, som är ungefär 2 decimeter hög. Eller 1 decimeter. Grejen är att sockerbitar är vääääldigt låga. Det skulle kanske motsvara ungefär som att kliva över en limpa, om det vore en människa som markarbetade.

Men när vi galopperade på en volt och hästarna skulle skutta över en bom som låg på en yttepyttelåg liten sockerbit, stötte min häst i ena hoven och snubblade till. I en halv sekund åkte jag framåt i sadeln och det kändes precis exakt som för en dryg månad sedan, precis innan jag föll av och mosade min fot till stoft och aska.



Allt gick dock bra. Hästen insåg att han snubblat och fixade till det hela. Galopperade vidare. Viftade lite med högra örat bara. Men i min kropp var det KAOS! PANIK! JAG DÖR NOG SNART! Det hade jag inte väntat mig! Jag trodde att det kanske skulle vara jobbigt att hoppa nästa gång, kanske att jag inte skulle vilja hoppa så höga hinder. Att tårarna skulle spruta och knäna skaka och lungorna andas jättejättesnabbt på grund av att hästen stöter i tårna i en bom på den oerhörda höjden tjugo centimeter – inte alls väntat.

Men ridläraren hade antagligen sett hundratals ryttare bli rädda. Jag fick en specialbom som låg på ett spår utanför den vanliga volten, helt platt på marken, att galoppera över istället. Och beröm för att jag vågade galoppera över den. Och lungorna slutade fåna sig och knäna blev väl ungefär som vanligt.

Nästa vecka ska vi hoppa över riktiga hinder. Konstigt nog känns det bra att ha blivit dödsförskräckt över en bom nu innan. För det gick ju att lösa, de obehagliga knutarna i kroppen försvann och lungorna fortsatte andas. Nu vet jag hur kroppen kan regera, och behöver inte vara rädd för att bli rädd längre.

Hästar och seminariekortstävling - man orkar bara ena

MINA LÅR FINNS INTE LÄNGRE
ty jag har varit på ridkurs.
Först var det lite bommar och hoppning, sedan middag, och så ett drygt en timme långt pass med dressyr. Utan stigbyglar manglades vi i lööööösgörande hjälper och runda volter.
Just nu känner jag inte riktigt hur det ska gå till att rida två pass imorgon igen.
Man behöver ju liksom sina ben när man rider.

Och egentligen tänkte jag lägga upp en tävling med vinsten Ett Seminariekort Till Bokmässan ikväll, men det får bli imorgon. Det enda min arma lekamen orkar med just nu är att tänka ut en sjukt svår fråga och lägga fötterna högt.
På kuddar.
Mjuka saker.
Mmmm...


Hästen jag skulle rida hade trampat av sig skorna på betet och var fortfarande lite öm i fötterna. Så han fick en vikarie på första passet. Mycket trevligt, men mycket borstande :)

Utan häst en hel sommar försmäktar jag på denna ö

Ridskolans hästar har dragit på semester.

De skuttar och äter och gör annat hästigt.

Själv sitter jag och tittar på hästklipp på youtube och lyssnar på ALL BY MYSEEEEELF på hög volym. 

Någon som har en häst till övers som behöver motioneras och kanske borstas lite? 

CV: Har bra armmuskler och i förrgår märkte jag även en liten en i låret. Plus är trevlig, gillar hästar och har bil. Och gör asgoda kakor, som bjuds fritt till hästutlånare.

Anyone?

Foto: Surf-bloggen. 

Bilden är lånad från Surf-bloggen som drivs av fem kreativa tjejer från stallet. Massor av fina bilder på hästarna, och vill man se hur stallkatten ser ut (vem vill inte det?) finns han här till beskådan. Klick klick!

Kvinnor till häst

Nya favvotidningen Hippson uppmärksammar idag en ryttarpionjär: Esther Stace. På bilden hoppar hon världens största hinder, sittande i damsadel. Året är 1915 och platsen Sydney. Som en person med lätt hoppskräck fattar jag inte hur man 1. sitter kvar med benen på samma sida om hästen, 2. driver på hästen med benen på samma sida. Ty det är som bekant det ridläraren skriker när man rider mot hindret: driiiiiiv och håll om med beeeeeenen!

Esther Stace – du är fantastisk.


Bild från Wikimedia commons. Hinderhöjd 6'6", vilket jag tror betyder "Mycket högt".