Johannes V. Jensen – Dunderkalven

Dunderkalven är en man som föll av en häst när han var ung. På grund av detta fall gick han från stark, reslig yngling till puckelryggig krympling. Novellen handlar om hur han vandrar omkring i bygderna och samlar in skrot. Hans talanger är att veva ner män i brunnar (för rengöring) och att sjunga visor som ger "utförliga topografier över liderlighetens land".

Och sedan är det inget mer.

I förordet till Fler Nobeller beskriver Gun Ekroth väldigt snyggt hur en bra novell är:

"Novellen fångar nyheten i flykten – den är kort utanpå och lång inuti. [-] Utmärkande för en bra novell sägs vara att historien öppnar sig först på slutet. Inte förrän på de sista raderna ska det hända något, det är där historiens vändpunkt ska komma. Hur det sen går, kanske vi aldrig riktigt får veta. Slutet på berättelsen är bara början."

Och Jensens novell är väl för all del kort utanpå och ganska lång inuti eftersom den berättar om en persons liv i ett koncentrerat format. Men slutet är bara ett slut, och ingenting spännande öppnar sig alls faktiskt.

Författaren beskriver Dunderkalven på ett målande sätt och jämför honom med en gammal jordbruksbygd: "med den toppiga hatten, som liknade en gravhög, och ögonen lyste som brända rutor i ett gammalt hus. Hans skägg och hår var som en frostig snårskog, hans puckel liknade en backe och hans öron grustag. Det stod en grumlig pöl i varje mungipa, och hans handryggar var mörka och fårade som trädesåkrar."

En speciell karaktär, sannerligen. Men intresserad av honom och hans öde blir jag icke av att läsa denna novell. Och det måste man nog bli för att den ska ge något.

Fakta
Johannes V. Jensen, Danmark, fick priset 1944 ”för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi, förenad med vittfamnande intellektualitet och djärv, nyskapande stilkonst”.

William Faulkner – Medan jag låg och dog

Vad är Faulkners grej? Vad vill han säga med den här boken? Är två frågor som dyker upp när den är slut. Att livet är förgängligt? Att den taskigaste personen får det bäst?

Enligt NE.se är Faulkner en av modernismens författare. Och modernismen, det innebär att ersätta textens logiska och kronologiska uppbyggnad med psykologiska, symboliska och drömartade strukturer. Vill man uppleva modernismen i litterär form är ”Medan jag låg och dog” således ett utmärkt val.

Handlingen (som jag upplevt den) går ut på att Addie Bundren har dött och nu ska hennes kvarlevor fraktas i en hemsnickrad kista till Jefferson, där hon har önskat att bli begravd med sin släkt. Hela familjen reser tillsammans, alla med olika agendor.

På grund av mycket regn måste de köra långa omvägar. Liket börjar lukta och hela historien är ganska absurd. Gamar svävar över dem, mulorna drunknar och jag tycker faktiskt inte att det är rätt av pappan hur han skaffar fram pengar till nya.

Boken består av korta kapitel berättade utifrån de olika karaktärernas perspektiv. De pratar på olika sätt, med olika mycket dialekt, och tänker på olika sätt. Vissa har många filosofiska tankar, andra tänker mer på tårtor. Anse (maken) tänker mycket på att han vill ha nya löständer.

Känslan när jag läser är att det är rörigt, och lerigt och regnigt. Modernismen är nog inte en stil i min smak, men jag gillar Jewels häst. Och slutet är faktiskt lite kul. Det blir en 2:a.

Fakta
William Faulkner, USA, fick priset 1949 ”för hans kraftfulla och självständigt konstnärliga insats i Amerikas nya romanlitteratur”.

Thomas Stearns Eliot – De knepiga katternas bok

”Betänk först dessa ord en stund:
EN KATT ÄR INTE
SOM EN HUND.”

Så. Jag har läst om en hel ström med katter som är knepiga. Det är roligt, även på svenska. Översättningen av Britt G. Hallqvist är rimmande och finurlig, och bilderna av Axel Scheffler är väldigt kattaktiga och lurviga och fina och fröjdefulla.

Favoriterna blir Om kattnamn, Rum Tum Tugger (som är en typ som alla har träffat någon gång, jag lovar), Mungojerry och Rumpelistump, Mister Mistoffeliss samt Järnvägskatten Knös.

Språket är rätt så avancerat för att vara en bok till barn. Här är ett litet smakprov:

”Mistoffeliss har monopolpatent
på alla slags magiska trollillusioner
(han förtrollar ju även kontrollkommissioner!)”

Tror att jag hade älskat den här boken när jag var yngre. Nu är jag mer måttligt kärleksfull, men ändå mycket nöjd över mitt bokval. Ty enligt Wikipedia är Eliots mest kända dikt, Det öde landet (The Waste Land), ett verk fullt med intertextualitet och hänvisningar som kräver noter för att man ska hänga med. Det är antagligen detta verk som prismotiveringen hänvisar till, även om katternas namn kan tyckas vara en märklig insats i nutida poesi.

De knepiga katternas bok är det bara att börja läsa och sedan flöda fram genom. Med andra ord en bra Nobelpristagare till den som vill börja med något lättillgängligt. Och så kan man lyssna på musiken från Cats samtidigt. Fröjden.

Fakta
Thomas Stearns Eliot, Storbritannien, fick priset 1948 ”för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi”.

Så tänkte Akademien mellan 1946 och 1978

Nobelprisprojektet fortsätter att arbeta i sakligt, upplysande och informerande syfte med att tjata om hur den här Akademien egentligen har tänkt. Förra gången om 1930-talets vanliga-människor-inriktning, nu om ungefär resten av seklets inriktning: Banbrytarna. (Blev de less på att byta riktlinjer för priset? Eller tyckte de sig ha kommit på den bästa? Om detta förtäljer inte boken*.)

1946–1978: Djärva förnyare
(För det första: Det fanns inga pristagare mellan 1940 och 1943. För det andra: Hur tänkte akademien 1944 och 1945? Johannes V. Jensen och Gabriela Mistral. Jag gissar att de är förnyare men inte riktigt lika mycket som de senare. Detta får utredas vidare.)

1946 kickade således Akademien igång en ny era. Priset skulle gå till litterära förnyare. Banbrytare. Dit hörde tydligen Hesse, Faulkner, Gidé och Eliot. Många hade tidigare inte kunnat komma på fråga, men nu snirklades de förbi olika ”moraliska hinder”. Denna epok höll på ända till 1978 och medförde att ordet ”idealisk” fick lite bredare betydelse.

Här finns alla böcker jag läst av 1940-talets pristagare, 1950-talets pristagare, 1960-talets pristagare och 1970-talets. Typ alla.


* Boken

André Gide – Den omoraliske

Bla bla bla.

Bla bla bla.

Jag är en Man som tar mig själv på stort allvar. Min mentala status och mina drifter är så viktiga att jag måste förmedla dem till resten av världen.

Bla bla bla.

Bla bla bla.

Bla bla bla.

Wikipedia om moral: regler och principer för handling som människor anser att det är deras plikt att leva efter.

Den omoraliske handlar om en rik manlig professor som på sin bröllopsresa i Nordafrika blir rejält sjuk. När han frisknar till, kanske mest på grund av sin frus ömma omsorger och en och annan rejäl konserverad paté, kommer han på att han måste leva ett nytt, annat slags liv. Och hur detta liv ska gestaltas håller han på att utforska under resten av boken.

Den handlar även om lycka. När har man lycka och hur försvinner den? Innan jag nu börjar klaga på både boken och huvudpersonen kan jag säga att jag faktiskt tycker lite synd om honom när hans lycka dör.

Den omoraliske är en bok som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Den känns, den ÄR bara så gammeldags. Jag kan inte relatera till den. Jag förstår inte hans långa tankebanor. Jag är för outbildad i filosofi. Jag är för outbildad i psykologi.

Den moral som huvudpersonen Marcel gör uppror mot är inte den moral som finns i samhället idag. Därför blir hans handlingar konstiga. Det han ser som normalt tycker jag är omoraliskt. Idag finns det lagar som förbjuder sexköp. Särskilt av barn. Ingick det i forna tiders moral?

Jag blir trött på hans irrande hit och dit och tycker att han borde skärpa sig och vara schysst mot sin fru. Kanske främst genom att skilja sig från henne och låta henne bo i nån bekväm stad där hon har kompisar som hon gillar. Inte flänga runt bland berg och länder allt efter hans egna nycker. Men man kanske inte gjorde så. Skilde sig.

Han är självgod, irriterande och självupptagen.

Äckelfaktor: hög i början. Marcel fullkomligt grottar ned sig i sin sjukdom och beskriver blodlevrar (kanske världens äckligaste ord) och hostattacker med minutiös noggrannhet.

Men ibland är språket vackert. Som så här: Det blev allt mera höstlikt. Gräset, som blev våtare för var morgon som gick, torkade ej mer vid randen av skogsbrynet och stod vitt i dagbräckningen. (s. 90)

Man kan också skriva om hur lite Gide verkar bry sig om politik eller kolonialism eller nånting alls utöver den här huvudpersonens inre. Men i förordet har Gide sagt att man inte ska blanda ihop honom med karaktärerna eller handlingen i boken. Så jag gör väl inte det. Även om jag tycker att om det är någon som är ansvarig för vad som står eller inte står i en bok så är det väl ändå författaren.

Den snygga framsidan och det ibland vackra språket till trots blir det bara en 2:a till Den omoraliske.

Fakta

André Gide, Frankrike, fick priset 1947 ”för hans vittomfattande och betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn”.

Gabriela Mistral - Dikter

Jag får panik varje gång jag ska recensera denna bok. Istället för att börja skriva har jag ägnat mig åt att vara förkyld, läsa i andra böcker, tvätta varenda plagg/trasa/socka som finns i detta hushåll, testbaka nya recept, se en säsong av Big Bang Theory, städa skrivbordet plus lådor, betala räkningar och sätta in viktiga papper i pärmar. Särskilt det sista indikerar att jag försöker komma undan. Jag kände nämligen inte så mycket när jag läste dessa grymt personliga och utelämnande dikter och det är lite pinsamt att berätta det för andra. Nevertheless. Här är någon slags text:

Har nu läst dikterna ett par gånger. Har läst upp en av dem för en logoped. Har läst upp en av dem för en student. Har läst upp en av dem för en ingenjör. Har läst upp en av dem för en vägg. Har läst förord och inledning. Har tagit med mig boken och lämnat den hemma. Men. Jag. Vet. Inte. Vad. Jag. Ska. Säga.

Berättelsen om Gabriela Mistrals liv och hennes framgångar är väldigt spännande. Tyvärr läste jag om detta innan jag läste boken och fick därmed jättehöga förväntningar. Det var antagligen en miss. Det är alltid svårt att leva upp till jättehöga förväntningar.

Varje dikt presenteras med några korta rader av någon, kanske Hjalmar Gullberg (som står som översättare). Det är trevligt. Även om han leder in läsaren på sin tolkning av dikten, och diktaren. Till exempel ”I det epigrammatiska poemet kommer diktarinnans benägenhet för grymma och morbida fantasier till uttryck.” Dikten heter ”Våra dödas ben och knotor” men jag tycker att hans kommentar säger mer om hur man på den tiden fick uttrycka sig som kvinna (?) och vilka ämnen som var okej att skriva om, än om Mistrals möjligt grymma och morbida sinne. För hon verkar vara väldigt mån om att hjälpa andra och bry sig om de svaga.

Den mest kända dikten är enligt den okända förordsskrivaren ”Mödrarnas sånger”. Den är lång, och handlar om hur det är att vara gravid, eller rättare sagt, att vänta en son. Mistral fick aldrig något barn, eller rättare sagt, någon son. Det är hennes största sorg, vilket hon visar mycket tydligt i många av dikterna. Jag märker att jag stör mig mycket på detta, att hon vill ha just en son. Visst, man får vilja ha vad man vill, men sitt barns kön är inget man bestämmer (utom i Kina & Indien). Om man har lyckan att få ett barn så är könet sekundärt, går i alla fall jag omkring och tror i mitt ovetande jag-har-inte-barn-själv-så-jag-får-inte-uttala-mig-om-barn-liv. Jag stör mig hur som helst på hennes besatthet av barnets kön.

Vad är bra med denna bok? Jo, man får veta mer om den spännande personen Gabriela Mistral. Vad hon tänkte och kände. Alla dikter är så personliga att det känns som att läsa rakt in i hennes hjärta.

Vad är inte bra med denna bok? Den får mig att känna mig känslokall, eftersom jag inte faller i tårar och trycker boken till min barm och välsignar dagen när jag kom på detta projekt. Just eftersom dikterna är så ärliga och personliga och känslosamma så borde man väl känna mer när man läser? Eller är den kulturella skillnaden och skillnaden i tid mellan hennes liv och mitt, våra olika villkor, för stor? Skulle jag ha tyckt om den mer om jag haft ett barn? (En son?) (Eller en son och en dotter, så att jag hade kunnat jämföra upplevelsen och fattat grejen med att en son var så mycket mer önskvärd?) Den får mig också att känna mig lite dum, eftersom jag inte förstår varför just de här dikterna är bättre än alla andra dikter.

”Dikter” får slutligen 2 poäng. Det är inte kul att känna sig känslokall och osmart. Men ni som har barn kan gärna läsa Mödrarnas sånger och sedan säga om den är the shit.

Fakta

Gabriela Mistral, Chile, fick priset 1945 ”för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden”.

Hermann Hesse - Brunnsgästen

Brunnsgästen var en rolig överraskning. Det var inte vad jag väntade mig med det omslaget. (But hey, allt som inte var 80-tals-hulken kombinerat med buddistisk alien var oväntat.) Hesse är både intressant, bra på att slå huvudet på spikar, har trevlig torr humor, är djup och filosofisk och dessutom självkritisk. Ibland håller jag med om det han resonerar sig fram till, ibland läser jag bara på för att komma förbi ett ointressant avsnitt. Men mesta tiden är det underhållande och ovanlig läsning. Jag menar - hur ofta läser man om följande:

En cirka 50-årig Hesse åker till kurorten Baden för att lindra sin ischias. Boken är hans anteckningar från platsen. Inledningsvis har han (något som han senare skäms för) storslagna planer för att beskriva brunnsgästernas psyke, och påbörjar detta i bokens tidiga kapitel. Han fortsätter med att beskriva en vanlig dag (efter att noga ha redogjort för hur han går tillväga vid utväljandet av en normaldag) samt hans medpatienters olika egenheter. Ett helt kapitel tillägnas "Holländaren", hans rumsgranne och värsta fridstörare. Ett långt stycke handlar om vilka tre typer av vykort som finns till försäljning (särskilt rovkorten är intressanta). Sedan blir han missmodig. (Obs. cliffhanger obs.)

Det är intressant att se filmer/läsa böcker som både utspelar sig och skapades under samma tid. Allt blir mer autentiskt. Så är det även i denna. Vissa ord och uttryck gör att boken känns gammal (gavs ut 1925 tror jag). Exempelvis skulle inte ordet "negertro" användas helt random (som ett ord från allmänspråket) i en modern bok. Man hajar till. "Skråpuk" har jag redan skrivit om, och så var det den där mannen som var hidalgo (vilket jag trodde var Viggo Mortensens häst) men visade sig betyda "spansk adelsman".

En annan sak som gör att boken inte känns som det senaste från topplistorna är Hesse själv. Han är idealist på ett sånt där gammaldags sätt. Han oroar sig mycket för sin moral och sitt sinne, sin ande, som han tycker förfaller under brunnsvistelsen. Det gör honom i och för sig ganska sympatisk, men också ganska gammal. Antingen säger det något om mig, eller något om den tid jag vuxit upp under och lever i. Vi kanske inte går skilja åt. (OH DUALISM, DET DU HESSE!) Ingen vet.

Så. Den som vill läsa något kort, ibland roligt, gammalt, ovanligt och småfilosofiskt kan med fördel låna hem denna bok.

Betyg: 4 nobelisar.

Fakta

Hermann Hesse, Schweiz (född i Tyskland) fick priset 1946 ”för hans inspirerande författarskap, som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden”.