Romain Rolland – Jean-Christophe

Här kom mina fördomar på skam. En samlingsvolym på drygt 400 sidor, bestående av två böcker. Jag tänkte: "Jag läser bara bok nummer ett, för att spara tid." Bah! Efter del ett var det helt omöjligt att inte ha gripits av den unge Christophes öde så till den milda grad att fortsatt läsning kändes som det enda alternativet.

Fast, vad är det jag har läst? Det skulle kunna vara en sån bok som gestaltar en ung mans uppväxt, vari han trots en torftig omgivning och en supande far håller sin rena ande obefläckad och för sin själ mot känslans och ansvarets hamn.

Men ibland skriver Rolland om denna strävande själ med vad jag uppfattar som ironisk touch. Han målar upp den unge mannens inre stormar, yttre agerande och svallande tankar som något enastående fantastiskt i sin rättrådighet, och i nästa mening kan det stå: ”Det var med knapp nöd de omnämnde verkliga eller allmänbekanta ting. De dryftade allvarliga spörsmål i en ton som erinrade om uppenbarelsebokens.” Och det är ganska roligt, i all sin seriösa inramning.

Första boken handlar om när han är 0–6 år. Och det glömmer man bort, eftersom han sätts att passa sina två yngre syskon, är väldigt musikalisk och sjunger saker som hans farfar skriver ner i noter, tvingas öva piano tre timmar varje dag och får uppträda i frack inför en hel salong. Och får väldigt mycket stryk. Barnens ställning var sannerligen annorlunda förr.

Författaren får mig verkligen att tro på att Christophe finns, att hans barndom är så här ur hans egna ögon (trots hans stormiga känslosvall). Det tycker jag är det bästa med boken. Och så beskrivs hans farfar väldigt levande och så gillar jag deras relation.

Den får en stark, stark 3:a. (Som endast överträffas i starkhet av den hypokondri som Christophe lider av under vissa delar av barndomen.)

Fakta
Romain Rolland, Frankrike, fick priset 1915 ”såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper”.

Rabindranath Tagore – Hemmet och världen

När man läser en bok som utspelar sig för hundra år sedan är det enklare om den är skriven av en människa från samma tid som en själv. Då berättar författaren mer om miljön och maten och hur saker ser ut och vilka värderingar som råder, eftersom läsaren inte förväntas känna till det. Kanske är det lite samma som i fantasy?

Angående Indien så får jag bara veta lite om hur huset var uppbyggt med främre och bakre rum, lite om släktskap och svärdotter/svärsonens ställning. Men mycket av denna info står i översättarens noter. Bra grej, det där med noter.

Boken handlar om hur en nationalistisk våg sveper över landet. Swadeshi är den nya termen, att bara handla med indiska varor och bojkotta allt utländskt.

I centrum står Nikhil och Bimala, ett förmöget par som varit gifta i nio år. Nikhil försöker förmå Bimala att sluta dyrka honom och följa med ut i världen, att se mer än hemmet. Men hon vill inte. En dag kommer så Sandip, en vän till Nikhil och nationalist och manipulatör ut i fingerspetsarna. Bimala följer med och lyssnar på hans tal, och blir förälskad, först i nationalismen men sedan i Sandip. Sedan får hon för sig att hon är en gudinna för nationen. Boken flyter på och de tre får berätta i tur och ordning, och ge sin bild av hur det hela utvecklar sig. "Det hela"= både relationerna och politiken.

För att vara så pass lång (296 sidor) är det inte många händelser som händer. Kanske för att en av de tre berättarna hela tiden är i hemmet, där hon faktiskt inte gör så mycket alls. Hon gör inget hushållsarbete, odlar inga växter och har ingenting för sig. På de sista två sidorna blir det lite dramatiskt, men annars – en lååååångsam bok med mycket fokus på debatt om vilken typ av fosterlandskärlek som är rätt. Jag upplever att författaren tar ställning, men på ett mycket diskret sätt. Eller så är det jätteuppenbart, men jag är för ovan vid den här typen av bok så jag ser det inte.

Fakta
Rabindranath Tagore, Indien, fick priset 1913 ”på grund av hans dikters djup och höga syftning samt den skönhet och friskhet, som på ett lysande sätt införlivat hans skaldeskap i dess egen engelska dräkt även med den västerländska vitterheten”.

Lite extramaterial om författaren

Tagore har skrivit oerhört mycket. I Alex - författardatabasen som man kommer åt genom minabibliotek.se - står det att han skrivit "över tusen dikter, två tusen sångtexter, åtta romaner, åtta novellsamlingar, ett par dussin pjäser, därtill ett stort antal essäer och facklitterära texter, det mesta på bengali men några titlar på engelska." Man kan ju bli matt för mindre. (Två av sångtexterna är för övrigt Indiens och Bangladeshs nationalsånger!)

Tips: På Nobelmuseet kan man beskåda en staty/byst av Tagore (se bild till höger med blank panna). Han verkar ha varit en intressant person med många talanger och idéer. Väl värd att skriva ett arbete om i gymnasiet eller liknande. Slut på tips.

Karl Gjellerup – Kvarnen

Genre 
”Stillsam dansk landsbygdsskildring”. Eller: ”Triangeldrama på bondgård. Kärleksroman med ängeln-och-djävulen-tema och en mjölnaränkeman i mitten.” Eller: ”En deckare/mordhistoria med tjuvskyttar.” Eller: ”En spökhistoria med otäcka vålnader”. Eller: ”En moralisk-poäng-roman.”

Det är en mångsidig läsning Kvarnen bjuder på. Det kan väl hända att K Gjellerup har en underliggande idé om ett moraliskt budskap genom hela boken, men de olika delarna växlar i stil och handling så att jag faktiskt blev riktigt fängslad av boken. Bladvändare är väl att ta i, men jag började inte städa ugnen för att slippa läsa vidare.

Handling
Vi har ett danskt kvarnhushåll där hustrun dör och pigan Lisa direkt sätter igång sin plan för att bli ny mjölnarhustru. I kulissen väntar kärlekskranke drängen Jörgen, ett tamt rådjur, f.d. svärmodern Drakemadammen, samt två fromma syskon varav den ena möjligen skulle kunna vara ett tänkbart parti för mjölnaren. Bring on the drama.

Andra funderingar
Boken är ett exemplariskt exempel på hur kvinnan beskrivs som natur/icke-rationell varelse. Det andra könet – oh yes.

”[-] där i hennes vilda, otuktade kvinnofantasi, vilken ej hindrades av någon som helst förnuftsskranka eller någon länk av logisk sammanknytning, med en viss mytbildande urkraft hade skapats en föreställning om hemlighetsfull förbindelse mellan rådjuret Jenny och dess härskarinna”

Jag instämmer inte i författarens syn, men jag kan sortera ut dessa passager under läsningen och ändå fortsätta med boken. Språket består av långa meningar med ganska invecklad meningsbyggnad på sina ställen. Vissa uttryck tänker jag mig är ovanliga för en nutida läsare:

”Saken hade ej ryckt ett tuppfjät framåt.”

Det har dock en viss charm. Gjellerup är också bra på att beskriva vissa av karaktärerna i boken på ett mycket sarkastiskt sätt som verkligen gör att man fattar hur inbilska, fåfänga eller dumma de är, utan att han säger det rakt ut.

Trots den sega starten blev boken ändå rätt så intressant, och jag ger den en stark 2:a.

Fakta
Karl Gjellerup, Danmark, fick priset 1917 ”för hans mångsidigt rika och av höga ideal burna diktning”.

Maurice Maeterlinck – Fågel blå

"Feeri i fem akter och tio tablåer" är undertiteln till detta drama av Maurice Maeterlinck. Enligt NE.se är ett feeri ett "sagoaktigt sceneri el. sagostämning" och en tablå är en underavdelning till en akt i ett skådespel. Fast det är inte så viktigt när man läser. Men jag gillar ord.

Fågel blå handlar om två skogshuggarbarn som en natt får besök av en fe. Fen ber dem att leta reda på Fågel blå, för det är det enda som kan rädda hennes sjuka dotter. Till hjälp får de en hatt med en diamant som man kan vrida på. Vrider man åt ena hållet, då kommer sakernas och trädens och djurens själar fram och man kan prata med dem, vrider man åt andra hållet – då kryper själarna tillbaka igen.

Tyltyl vrider på diamanten så att hans Hund, systern Mytyls Katt samt olika livsmedel börjar prata och blir deras följeslagare på färden. Självklart är Elden och Vattnet inte så goda vänner, och Hunden och Katten ogillar varandra och kör lite förräderi och liknande. Det blir lite makabert när Brödet skär av en bit av sin mage när barnen blir hungriga, och när Sockret bryter av sina fingrar.

Det här var en väldigt enkel pjäs att hänga med i. Kanske för att den är i sago-fantastystil, och upplagd som en resa. De möter olika personer/själar, och letar efter en specifik sak hela tiden. Inga avvikelser och så.

Den mest oväntade scenen (också lite skruvad, men ok) är när de träffar alla blåa barn som kommer att födas genom alla tider. Barnen väntar på den dag när de ska födas, och förbereder sig noga med vad de ska ta med sig. Vissa tar med sig en uppfinning (typ en extra bra förgasare) eller ett specialsätt för att odla extra stora tomater, vissa tar med sig "två brott som de ska begå" eller "scharlakansfeber och lunginflammation".

Somliga säger att Fågel blå är en symbol för längtan, eller Fågel Fenix och återfödsel. Det kan också vara en symbol för hopp. Eller lycka. Jag vet inte vad jag tror. Men antingen kan man läsa pjäsen som en underhållande saga för barn (och kanske blanda upp mellan könen vem som gör saker och vem som står bredvid och gråter, är rädda och vill gå hem i princip hela tiden) eller så kan man läsa den som en metafor över valfri symbolisk sak, typ längtan.

Pjäsen ingår i en samlingsbok med flera pjäser, så vill man kan man ju alltid fortsätta med Trolovningen, där Tyltyl och Mytyl är med igen. Fast 7 år senare.

Fakta
Maurice Maeterlinck, Belgien, fick priset 1911 ”på grund av hans mångsidiga litterära verksamhet och särskilt hans dramatiska skapelser, som utmärka sig genom fantasirikedom och genom en poetisk idealitet, vilken, stundom i sagospelets slöjade form, röjer djup inlevelse samt på ett hemlighetsfullt sätt tilltalar läsarens känsla och aning”.

Carl Spitteler – Conrad löjtnanten

Från Canetti vidare till Spitteler vilket är lite kul eftersom den unge Canetti läste böcker av Spitteler. Jag minns dock inte vad han tyckte.

I denna bok, som utspelar sig under en enda dag, möter man en ung löjtnant med det inte helt oväntade namnet Conrad. Trots sin titel är han för tillfället inte i en armé utan hemma på sin fars värdshus/affär/jordbruksgård Påfågeln.

Conrad inleder boken med att piska hästar lite i förebyggande syfte, och detta enligt min sida grava karaktärsfel måste han sedan jobba länge för att försöka uppväga. Han lyckas inte riktigt, även om det egentligen inte är så stora fel på honom.

Handlingen: Conrad är ruskigt trött på att vara utan makt på faderns gård. Fadern beskrivs som en sur diktator. Det påminner lite om Släkten Thibault. Nåväl. Denna dag ska det bli dans på Påfågeln på kvällen och de har därför hyrt in extra serveringspersonal. Bland dessa unga flickor (t.ex. ”Helene, fint pyntad i sin vita klänning med rosafärgade rosetter, lik ett ur en bilderbok taget lamm, lett i band av en ängel”) finns även Cathri, fantastisk på alla sätt och vis, och Conrad och Cathri inleder en flirt. (The Concats? Catcons?) Dansen urartar dock med slagsmål och knivar och allehanda uppgörelser.

Sensmoralen kan eventuellt vara: ”osämja inom familjen är dåligt”. Eller ”det kan ju komma nån med kniv”.

Saker boken inte var: Fantastisk, underhållande, intressant, språkligt underbar, rolig, gripande, spännande, angelägen, etc. Egentligen var den ingenting jag väntar mig av en bra bok.

Fakta
Carl Spitteler, Schweiz, fick priset 1919 ”med särskild tanke på hans mäktiga epos Olympischer Frühling”.

Gerhart Hauptmann – Vävarna

Vävarna är en bok som är en pjäs i fem akter som bygger på ett vävaruppror i Schlesien i Tyskland på 1840-talet. Eftersom boken är så gammal står det inte "baserad på en verklig händelse" både fram och bak utan det får man googla sig till på egen hand.

Det är lite speciellt att läsa en pjäs. Kan bli hackigt, men jag tycker att här funkar det bra. I varje akt beskrivs först miljön väldigt noga och detaljerat. Sedan är det dialog, och ibland skriver han hur någon ser ut (oftast blodfattig, utmärglad och klädd i trasor). 

Hauptmann lyckas också sjukt bra med att få in ett uppror i texten utan att det är själva upproret på scenen. Det återges från olika personer som inte direkt är med exakt när det händer. Alla miljöer i texten är inomhus, men det finns till exempel dörrar och fönster samt nyfikna grannar som ingående rapporterar vad som händer. 

För att 1) vara jättejättegammal och 2) ett drama så är det oväntat spännande och intressant. Jag blir fast! I första akten lämnar vävarna in det tyg de har vävt och får ersättning. Missnöjet över den låga lönen och allas eländiga brist på mat gör att det minst sagt är dålig stämning på utlämningskontoret. I andra akten introduceras en före detta bybo, numera soldat, som kommer hem och hälsar på. Han kan eventuellt vara väldigt inne på det här med uppror och att samla alla och gå iväg och göra upp...

I handlingen ingår också en vävarsång (en sång där de sjunger om hur uselt liv de har och att allt är direktörens fel). Jag tänker att missnöje nuförtiden sällan uttrycks i att någon skriver en visa (på rim) som man sedan går ut och sjunger i grupp utanför någons hus. Fast det blir förstås värre än en sång efter hand, en uppretad folkhop är inte att lita på. Välkänd djungelregel.

En specialgrej är att boken är skriven på talspråk/dialekt från förr. Det raljeras om att det dricks schlampanjevin och det uppviglas tess dä tar en ända med förskräckälse. Först – lite störigt, sen – man vänjer sig.

Vävarna får faktiskt en 3:a. Oväntat men välförtjänt.

Fakta
Gerhart Hauptmann, Tyskland, fick priset 1912 ”förnämligast för hans rika, mångsidiga, framstående verksamhet inom den dramatiska diktningens område”.

PS: Precis den här pjäsen har Teater tillsammans spelat under sommaren 2012. Hade lätt velat se den! Fast det verkar vara inblandat någon Brecht också. Oklart vem det är eller vad han har med detta att göra. Dock har uppsättningen mest fått positiva recensioner (tror jag, det är ibland inte så lätt att tolka vad de egentligen tycker, de där kritikerna).

Henrik Pontoppidan – Idyll

Henrik Pontoppidan har ett svårt efternamn (sorry för felet i förra inlägget) och dålig tajming.

Ty jag läser just nu Eyvind Johnsons bok Och så var det 1914. Det är en dyster sak om Sveriges fattiga och lungsjuka (+flottning). Novellen Idyll är även den en dyster sak, den här gången om Danmarks fattiga och lungsjuka. Men tyvärr är den inte lika bra.

Den handlar om hur de sociala spänningarna döljer sig under ytan på en till synes idyllisk bondby. Men ingen gör något och så har de rika allt hela tiden ändå.

Till Pontoppidans fördel:

- Han har samma initialer som Harry Potter.

- Han har en bra anledning till att skriva (vilja granska dåliga saker och sådär).

- Han har en rätt så okej berättelse.

Men.

- Den är tråkig.

- Det är inte lika bra som Eyvind Johnsons eller Per-Anders Fogelströms eller Selma Lagerlöfs eller Elsie Johanssons skrivelser om fattiga människor och lungsjuka och sånt.

- Jämfört med Fadern (som fångade mig på ynka 3,5 sidor) så väckte den här inte så många känslor och frågor. Är det till en novells nackdel? Ja.

PS: Mimmimarie har också läst Pontoppidan och gillade honom bättre. Klicka dit och inspireras istället för att dväljas bland dessa lungsjuka vetja!

Fakta

Henrik Pontoppidan, Danmark, fick priset 1917 ”för hans fullödiga framställningar av nutida danskt liv”.

Verner von Heidenstam – Vallfart och vandringsår

Kära Verner, jag famlar i mörkret. Vad vill du säga med detta verk? Ibland är dina dikter/berättelser käcka saker på rim, ibland har de en sensmoral om att man kan hitta en kungakrona i en soptunna. Eller att civiliserade människor jobbar för mycket:

”men fliten slog till sist ihjäl
den lata vildens glada själ”.

Ibland tyckte jag att du skrev något kul:

”Mången, som med lugnt mod lägger huvudet på stupstocken, har svimmat för en sticka under nageln.”

Jag vet att Vallfart och vandringsår är din debutbok och att den fick bra recensioner när den kom ut 1888 eftersom den hade en ny stil. Men en ny stil med drygt 120 år på nacken är kanske inte så imponerande längre. Tack och adjö.

Resor inspirerade?
Heidenstam fick som ung tuberkulos och tog därför en paus från skolan och reste runt i Sydeuropa och den så kallade ”Främre Orienten” för att friskna till. Han bodde ett tag i Rom. Om inte den här dikt/berättelse-boken är inspirerad av dessa resor så äter jag upp min hatt. Och en burk kronärtskocka. (mkt mkt äckligt)

Den får 1 poäng. Jag upplevde texten som omväxlande föråldrad (i ordval och beskrivning av folk, de blev liksom bara symboler för hur Heidenstam tänker sig ”juden”, ”muslimen”, ”negern”, ”diktaren” och så vidare), tråkig (sida upp och sida ner med isissystrarnas bröllop skulle kunna söva en blåval) och svulstig (allt är bara för mycket hela tiden). Den får mig också att känna att jag inte fattar nånting, eftersom det här tydligen ansågs värdigt Nobelpriset en gång i tiden.

Jag rekommenderar inte samlingen till någon, utom till elever som ska hitta exempel på olika slags versmått, typ hexameter och liknande. Eller kanske inte till elever. Kanske till historiker som vill veta hur en svensk adlig vit man med yrket diktare beskrev Främre Orienten/Rom med mera på 1880-talet. Och det är kanske en smal målgrupp.

Fakta

Verner von Heidenstam, Sverige, fick priset 1916 ”såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet”.

Extramaterial: Vallfart och vandringsår behind the scenes

Har tillhört Vännäs Föreläsarförenings Folkbibliotek. Och lånades flitigt 1954. Hela två gånger.

Paul Heyse – Noveller

När jag läste Harold Pinter så begränsade jag mig till fyra pjäser. Nu har jag läst fem noveller av Heyse, och det får sannerligen räcka. Jag fattar hans grej. Tror jag. (???) Novellerna handlar alla om kärlek och relationer, ofta i anslutning till Rom på något vis.

Kvinnorna är vackra men egensinniga, och agerar sällan på egen hand. Det mest aktiva de gör är att säga nej eller ja till olika personer som vill gifta sig med dem. Männen grips av Starka Sinnesrörelser och Äkta Lidelse. Ingen kan göra något åt sin natur, och bara på ett drag kring någons mun kan man avgöra hurdan karaktär personen ifråga har och om han kommer att svika en jungfru i nöd.

Här är de fem jag läst:

L'Arrabiata

Hans bästa novell enligt många. Handlar om hur en ung man är så förälskad i en (extremt vacker men "sur" dvs. hon uppmuntrar inte män som flirtar med henne) kvinna att han hotar henne mitt på havet, hon biter honom i handen och hoppar i och börjar simma mot land. Sedan hjälper han henne upp i båten igen och de ror tillsammans i land. Hon kommer med läkande örter till hans ömmande hand och förklarar honom sin kärlek (som hon hittills inte velat ge till någon man på grund av att hennes far misshandlade hennes mor). Som bifigur finns en prest som är mycket nöjd över förloppet. Jag blev mest intresserad av när stavningen av prest byttes ut mot präst i svenskan. Ska kolla upp detta.

Början och slut

En (extremt) vacker kvinna ligger och vilar sig på en divan på en fest då hon uppsöks av en barndomsvän som hon inte träffat på flera år. Han ska nu gifta sig och vill ha hennes råd kring vilken av tre systrar han ska välja. Hon går med på att åka dit och hälsa på, men efter vägen drar han iväg på en massa omotiverade "klättra-upp-i-kyrktorn-besök" och middagar så alla utom den extremt vackra kvinnan fattar att han hellre vill ha henne. På plats presenterar han henne som "sin fästmö", hon blir chockad men spelar med, och på kvällen inser hon att det är ju det hon vill och alla blir glada. Tada!

Marion

En (extremt) vacker kvinna är gift med en författare (av pjäser, typ). Han tycker att hon är för erbarmerligt tråkig och förbannar den dag de gifte sig. Han vill hellre fara till en stad och bli känd för sitt skrivande. På vägen till en stad blir han tillfrågad om att skriva en pjäs till ett skådespelargäng som är i trakten. Han skriver ett skådespel och stackars Marion plågar sig dit för att titta på. Väl på plats blir hon utskämd eftersom han skrivit in henne i pjäsen. Hon grips av vrede, tar scenen i besittning och skäller ut honom så att han plötsligt inser att hon är riktigt rolig och struntar i att fara till en stad och bli känd. Tada!

Vid Tiberstranden

En lång och seg och jättetråkig historia som jag inte lyckades hålla mig koncentrerad på i några längre stunder åt gången. En lerkonstnär räddas från attackerande hundar av ung man till häst. Ung man till häst och vad jag förstod som gammal och skröplig lerkonstnär blir vänner. Ung man ska gifta sig med Mary. Men så tittar de på en dans av en kvinna som heter Catharina (extremt vacker) och han blir sjukt velig. Hit och dit går de omkring allihopa och så är de vid en hamn och till sist visade det sig att Catharina var gift med lerkonstnären. Tada!

Barbarossa

En (extremt) vacker kvinna bor i en bergsby med alkoholiserad mor och ful lillasyster som likväl älskar sin äldre vackrare upplaga. Alla män i byn vill gifta sig med henne men hon säger nej till alla. De flesta tar det med jämnmod, utom rödskägget Barbarossa. Han blir rentav bitter. En dag kommer en svensk kapten (Gustav). Eftersom han är den första som inte friar till den extremt vackra kvinnan på fläcken blir hon kär i honom, och de rymmer till Rom. De verkar ganska lyckliga. Barbarossa lurar hem den extremt vackra kvinnan med ett brev och skjuter henne eftersom hon vägrar att lämna kaptenen. Barbarossa ångrar sig resten av livet, och eftersom han bor med rövare tycker de att han är en förrädare eftersom han inte dödar Gustav när han har chansen (han gick dit och väntade på honom en gång), och rövarna knivhugger honom därför. Gustav drunknar. Ingen glad.

Vad tyckte jag då?

Jag gillade inte värderingarna och synen på människor och hur de kan (enligt naturen) och bör (enligt moralen) agera. Vissa noveller skulle kunna skrivas om till en sån där pjäs där folk springer ut och in i dörrar och alla är Rejäla Karlar. Inte vad jag helst tittar på.

Värderingsbiten kan väl förklaras med att Heyse levde i en annan tid. Icke desto mindre är det ganska osympatiskt att läsa den här sortens berättelser. Bitvis är det dock lite vackra miljöbeskrivningar och vissa personer får man lite sympati för och han hinner dessutom få med mycket i korta noveller. Så det blir en 2:a.

Fakta
Paul Heyse, Tyskland, fick priset 1910 med motiveringen: ”såsom hyllningsgärd åt den fulländade och av ideal uppfattning präglade konstnärlighet han ådagalagt under en lång och betydande verksamhet såsom lyriker, dramaturg, romanförfattare och diktare av världsberömda noveller”.

Så tänkte Akademien 1912–1920

Här fortsätter nu de fantastiskt spännande inläggen ”Så tänkte akademien”. Förra gången handlade det om 1901–1912, då idealitet var nyckelordet.

1912–1920 Nyorientering & neutralitet
Efter Wirséns epok började det hända grejer. Den populära Erik Axel Karlfeldt blev sekreterare och kallades därmed för ”Akademiens räddning”. Ledamöterna i Akademien blev yngre. Ja, de föryngrades inte, utan byttes ut mot yngre. Och hör och häpna, priset gick 1913 till en utomeuropeisk författare. Bara en sån sak. Sedan satte världskriget igång och det fick konsekvenser även här. Eftersom Nobel hade varit emot krig och Sverige skulle vara neutralt skulle även priset vara neutralt. Akademien bestämde sig för att inte dela ut det till en författare från någon av ”de krigförande staterna”. Det ledde dels till att det inte delades ut något pris vissa år, och dels till en stark skandinavisk period.

Här finns alla böcker jag läst från 1910-1919
(snart, lägger in en länk när jag väl läst nån från den epoken.)

Mer göttigt fakta finns i boken Nobelpriset i litteratur – en introduktion, av Sture Allén och Kjell Espmark. Kan den bli årets julklapp?

Suddig introduktion. Det var 11 minusgrader på balkongen så jag ville inte vara där så länge.