Livet går vidare – Karin Wahlberg

Ibland är man så inne i något att man inte fattar att det inte är vardagen för alla. Har läst boken Livet går vidare av Karin Wahlberg, och tyckte först att den hade en stor nackdel jämfört med första boken i serien: den hade ju inget tydligt tema. Den första boken kretsade kring den stora polioepidemin i Sverige 1953, vilket gjorde att allt hängde ihop och att det blev en huvudtråd att följa. (Här har jag skrivit om den.)

Först nu, ett tag efteråt, har jag kommit på att också bok två har ett tema. Den fortsätter att följa människorna i småstaden Ekstad på 1950-talet, men nu även deras graviditeter och aborter och tonårsgraviditeter och hemliga förlossningar på annan ort och besök hos gynekologen och barnmorskan och tvillingfödslar och BB-vistelser och…

Temat som jag missade var alltså mödrahälsovård och föderi. Eller kvinnor och barn om man så vill. Mycket intressant tema, särskilt när man just varit med om en förlossning och allt däromkring. Fick väldigt mycket perspektiv på hur det hade kunnat vara, om inte vården förändrats på sextio år. Tacksam, är känslan.

Författaren kan sitt 50-tal, är påläst och stoppar in massor av fakta i berättelsen. Ibland är det så smidigt att det inte märks, men ibland får jag känslan av Information istället för Roman, och då blir det lite styltigt. Det kan vara en överläkare som håller föreläsning för sjuksköterskeeleverna, det kan vara introduktion för en ny praktikant, det kan vara någon som står och reflekterar vääääldigt ingående när de står och steriliserar saker i den nya maskinen…

Det bästa med boken är alla vardagsskildringar. Att de ska ha sömmen på strumpbyxorna bak, att det finns en jobbig kvinna som paxar alla gårdens piskställ med sina mattor redan klockan 5, att de ”inte har tagit fram vårkappan än”... Tiden 50-talet stiger fram bättre när det handlar om saker folk gör än när de står och berättar för andra.


Inga paxade piskställ eller mattor i kö 2015.

Eftersom det är många personer att hålla reda på gäller det att hänga med i svängarna. Det är inte utan anledning boken börjar med tre sidor personförteckning. Jag hade gärna haft mer Nancy (och läkarfruföreningen, vilket ord, vilken företeelse!) och mer Wilma. Men det hade blivit en väldigt osannolik historia om alla olika öden skulle ha upplevts av bara några få personer. Livet går vidare är lite som att läsa en sjukhus-tv-serie utan några onda karaktärer – det räcker mer än väl med allt elände som kan drabba en människa ändå.

Titel: Livet går vidare
Författare: Karin Wahlberg
Förlag: Wahlström & Widstrand (2015) Rec-ex
Antal sidor: 457
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Dito

Glödens färger - femte boken om Bricken

”För trettio år sedan fanns inga fackföreningar. Nu är det fackföreningarnas styrka som gör att myndigheterna tar i så de spricker. Vad är trettio år? En stor del av ett liv, för många hela livet, ett ögonblick i historien.”

Jag har läst femte boken om Bricken på Svartviks sågverk. Det har gått 30 år sedan den första och Bricken har fått och mist både barn och kärlek. I den här boken håller mycket på att ändras. Det är samhällets utveckling – 1900-talet kommer med storstrejk och barnvagn med fjädring även till arbetarkäringar. Det är Brickens utveckling – hon hör plötsligt till ”de gamla”. Hon saknar den äldre generationen och tycker att hon är den som måste se till att barnen kommer ihåg hur det var 1879 och att ”fattigdomen står beredd, grensle med blottade käftar”. Samtidigt längtar hon efter kärlek men unnar sig inte.

För min smak är det för mycket omtag och för lite nytt. Jag älskar den här serien och har besökt Svartvik flera gånger när vi passerat. (Man kan äta lunch på herrgården och titta in i sågverksmuséet, trevligt alternativ till att stanna på Birsta om man kör E4 på sommaren, tips tips!) Och just för att jag älskar serien vill jag ha MER fyllning i boken. Vad drömmer hennes barn om? Vad händer när Nikanor cyklar omkring? Vad tänker fosterdottern Elvira när hon sitter och syr? Storstrejken är temat, och det är intressant att se skillnaderna från 1879, men tillbakablickarna är överallt. Hella ror, tusen år som en dag osv. osv.

Det finaste i den här boken är när Bricken konstaterar att hon vuxit i sitt vemod. Det kan jag också känna ibland – skönt att vara äldre så att vemodet har mer erfarenheter att fladdra runt i. Författaren beskriver också ljuset precis som det känns. Det blå, det skarpa, det vita. Ljuset i norra Sverige skvallrar om årstiderna och märker ut tiden.

Bricken är en trovärdig karaktär, men åh vad jag önskar att hon skulle vara den person i boken som tänkte nytt istället för att vara fast i det trygga och vanliga och ständigt oroa sig för ”vad andra ska tycka och tänka”. Det är svårt att 2015 tänka sig en värld där alla äter samma sak varje söndag, och gör man något annat är det fel/katastrof/inte riktigt riktigt.

”På söndagarna ska arbetarhustrur koka köttsoppa med klimp. Vid alla sågverk, från Skutskär till Ådalen, doftar det ända ut på kasernbroarna av köttsoppa med klimp.”

I nästa bok hoppas jag få veta mer om Brickens yngre barn och hur sågverket stegar vidare i 1900-talet.

Titel: Glödens färger
Författare: Vibeke Olsson
Förlag: Libris, 2014
Antal sidor: 303
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Spännande sjukhusvardag 1953 – Än finns det hopp av Karin Wahlberg

Än finns det hopp är en mycket välskriven roman om en småstad i det poliodrabbade Sverige år 1953. Den fasta punkten i boken är sjukhuset med sina olika kliniker, och runt detta kretsar sedan de olika karaktärerna. Som är många. I början blandar jag ihop dem, tycker att de är för många och bara springer hit och dit och tilltalas med efternamn ibland och förnamn ibland, och deras olika liv har inga beröringspunkter.

Men efterhand växer karaktärerna och blir till egna personer. Vissa sticker ut och blir de jag tänker mest på: Nancy, Carl och Wilma. Och självklart binder författaren ihop deras olika vägar, på små eller stora sätt. Efter halva boken har den blivit en bok jag längtar efter att läsa, och jag tänker på polio minst några gånger varje dag (och på vaccin). (Ganska mycket på vaccin faktiskt.)

Författaren lyckas också smyga in massor av 50-talsdetaljer så att boken känns väldigt tidstypisk. Klädmaterial, cigarettmärken, maträtter, tilltal och porslinstrender. Det gör samtidigt att texten ibland känns lite övertydlig, eftersom en bok skriven på 50-talet antagligen inte hade varit så specifik angående vardagsting. Det går ju inte att veta vilka detaljer som är kännetecknande för en viss tid förrän efteråt, tänker jag. (Maria Lang-falangen inom #boblmaf kan även fröjdas över ett omnämnande av en av hennes böcker.)

Rekommenderas till dig som gillar till exempel Sågverksungen, Mina drömmars stad, Glasfåglarna, Att föda ett barn, eller böcker om sjukhus på 50-talet. Den är inte exakt som någon av dem, men det finns saker i den som påminner.

Efter slutet, som kommer alldeles för abrupt, finns ett efterord där det bland annat står att detta är första delen i en planerad serie. Hurra!

Betyg: 4 stärkta sjuksköterskemössor

Titel: Än finns det hopp
Författare: Karin Wahlberg
Förlag: Wahlström och Widstrand, 2013
Antal sidor: 446
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Dödens mästarinna – pusseldeckare i Ivanhoemiljö

Kvällens grej: Bokcirkel!

Till denna träff ska vi ha läst Dödens mästarinna av Ariana Franklin, en deckare som utspelar sig på Ivanhoe-tiden i engelska Cambridge. Mysteriet handlar om vem som rövat bort och mördat flera barn på ett mycket sadistiskt vis. Stadens judiska befolkning får skulden, men Englands kung tror inte att de är skyldiga och anlitar därför en spion/utredare från Sicilien. Han har med sig en kvinnlig läkare som är expert på att "tolka de döda". Idag skulle det stå Rättsläkare på hennes visitkort men på 1100-talet skulle folk antagligen skrivit dit Häxa om de fick veta vad hon jobbade med. Därför är det ganska viktigt att dölja vad hon gör.



Det är väldigt många spår och intriger i boken. I början hängde jag inte alls med i vem som var vem och vad de hade för inbördes relationer. Vilken kyrklig prelat hade denna korsriddare som beskyddare? Och åt vem arbetar den här uppsyningsmannen? Men efter hand blev det lite lättare. Det underlättar att boken är skriven endast ur utredarnas perspektiv (inga kursiva mördarkapitel alltså). Som läsare får man vara med och försöka lösa gåtan, och även om det bara finns ett visst antal personer att välja på är det inte självklart vem som är god och ond.

Trots sitt makabra tema och brottens hemska karaktär tyckte jag ändå att boken var underhållande läsning. Kanske på grund av pusselstilen på utredningen, den lätta tonen och min förmåga att skumläsa när det blir för obehagligt? De bästa bitarna tyckte jag dock var allt om vardagen i Cambridge, hushållerskans jobb och hur de använde floden som väg. Jag är antagligen mer historienörd än deckarnörd...

Och förutom brott och mord finns det mycket kärlek, vänskap och 1100-talspolitik i boken. Kyrkan vs. kronan och sånt, som gör att jag får lite Ivanhoekänsla. Det är dock svårt att föreställa sig hur människor tänkte om alla de här ämnena på den här tiden. Karaktärerna i boken känns ibland väldigt moderna och svänger sig med tankesätt och uttryck som jag tror hör till en senare tid (t.ex. en vilja att äta mer grönsaker och mindre kött). Men egentligen kan man väl inte veta det heller. Människor tänker ju ganska mycket som de inte berättar.

Betyg: 3 båtstakar

Titel: Dödens mästarinna
Författare: Ariana Franklin
Översättning: Ylva Stålmarck
Förlag: Damm förlag (2007)
Antal sidor: 366
Hittas t.ex. här: Adlibris (på engelska), Bokus (men bara för påseende, slut på förlaget)

PS: Priser! Boken har fått priser! På bokmässan 2007 fick den tidskriften Jurys pris för bästa historiska kriminalroman. Och författaren har också fått The CWA Ellis Peters Historical Award 2007 (vilket jag inte har en aning om vad det är, men det låter sannerligen bra).

Hustrur och döttrar – vardagsbestyr under engelskt 1820-tal

Det BLEV en nära-Austen-upplevelse! I många år har jag liksom tänkt att det inte finns något som är lika bra som Jane Austen. Men som tur är hade jag fel.

I det lilla samhället Hollingford växer Molly Gibson upp utan en mor men med en mycket älskad far. Som läkare är han ofta borta, och på grund av vissa händelser tar han därför det stora beslutet att gifta om sig, så att hemmet ska ha tillsyn och Molly en vägledare. Molly hade dock mycket hellre önskat att allt fortsatte som förut. Den nya Mrs Gibson har som tur är en dotter, Cynthia, som Molly blir mycket god vän med. Cynthia ökar dramatiken (och modegraden) i Mollys dittills lugna liv med stora mått.



Bokens underrubrik är ”En vardagsberättelse”, och det stämmer bra. I sann Historieätaranda får man ta del av vad de gjorde en vanlig förmiddag, vad de hade på sig och vad de åt, men det finns även inslag av kärlek, arvsfrågor, baler och många brevväxlingar. Det är inte en lika tydlig handlingslinje som i Stolthet och fördom där målet är att få döttrarna gifta eftersom de annars kommer att stå utan inkomst, och egentligen allt kretsar kring det.

Porträtt av Elizabet Gaskell från 1851.

Innan man börjar läsa är det bra att veta att de sista kapitlen saknas eftersom författaren dog mycket plötsligt och oväntat vid 55 års ålder. Det är ju inte riktigt samma sak att läsa en halv sida där förläggaren sammanfattar vad ”som skulle komma”, istället för färdig text. (Det verkar ändå som att det skulle ha blivit ett slut som jag skulle ha varit nöjd med.) De olika kapitlen publicerades som följetong i en tidning mellan 1864-1865, så boken känns väl genomarbetad ända fram till sin abrupta avkapning.

Hustrur och döttrar passar utmärkt om man vill läsa en lång bok där man hinner lära känna karaktärerna och verkligen långsamma ner sig till den nivå där man tycker att det är dramatiskt! spännande! nervkittlande! att få veta om patron Hamley kommer att börja om med utdikningen, om Osborne kommer att tala och hur Molly kommer att känna sig när skvallret sätter fart. Samt hur allas hälsa utvecklar sig. Mycket noga med hälsan.

Jag ska inte göra någon analys av bokens intressanta skildring av det engelska klassamhället, det kan man läsa i efterordet av Åsa Arping. (Sjukt bra!) Hon säger också bland annat att en av de saker som gör att boken känns modern är att den inte innehåller någon poetisk rättvisa, (de onda blir inte nödvändigtvis straffade och de goda inte belönade) utan problemen visas fram utan ambition att lösa dem. Instämmer starkt. Högst relevant och intressant även om boken är drygt 150 år.

Sammanfattningsvis så vill jag ha fler Elizabeth Gaskell på svenska! Tycker om språket och stilen och de torra små ordvalen som visar karaktärernas svagheter och avslöjar hur de är.

Har inte sett tv-serierna som gjorts av hennes romaner Cranford och Hustrur och döttrar. Känns som att det är en bra sak att ha kvar till någon gång när man är sjuk. För just nu saknar jag alla karaktärerna i boken väldigt mycket.

Betyg: 4 broderibågar

Titel: Hustrur och döttrar
Författare: Elizabeth Gaskell
Översättning: Gun-Britt Sundström
Förlag: Albert Bonniers förlag (2007)
Antal sidor: 680
Hittas t.ex. inte här pga slut hos förlaget: Bokus, Adlibris, men biblioteket är alltid en klippa!

Tungt och välskrivet med klaustrofobikänsla

Har väntat med att skriva den här recensionen så att jag kan börja den med:

HAR JUST BLANKAT AV DISKBÄNKEN.

För det är en sak som jag aldrig reflekterat över innan att man gör. Men det gör man ju. Och tusen andra hushållsgrejer som liksom inte är Det Viktigaste I Ens Liv, utan de går av bara farten. Men i Att föda ett barn är skötseln av hushållet allt, och hushållsalmanackan en livboj. Ett ovårdat hem är bevis på att man inte duger. Om man kommer utifrån, underifrån, och inte kan koderna alltså. Annars kan man göra lite som man känner.

Det är sent trettiotal i Örnsköldsvik, och Maj med de snygga benen råkar bli gravid. Och hon råkar också gifta sig med barnafadern, den mycket äldre, frånskilde Tomas, som bor i lägenheten ovanför sin mor visar det sig. Tomas har en stor familj på sju syskon, och alla umgås enligt traditionens bud vid alla högtider. Det är ju en lite finare familj med anseende och sommarnöje. Maj kämpar för att passa in, att vara tillräckligt bra och inte lukta illa. Att baka nätta kakor och laga rätt meny.

Att föda ett barn var en jobbig bok att läsa. Motsatsen till feelgood. Känslan är klaustrofobisk. Hon blir så fast, Maj, och så ensam. Vill ge en applåd till dagens barnbidrag och föräldrapenning och allt som finns, så att kvinnor idag kan välja att inte slukas av relationer som de inte vill ha, om de skulle råka föda ett barn. Visst finns det ljusglimtar i Majs värld också, och somliga som kanske är vänner, men det mesta är så tungt och skört på samma gång. Majs ångest beskrivs med ett ovanligt språk, ett speciellt språk, som kräver mycket tid för att man ska hinna ta in allt. Jag rekommenderar den starkt.

Om ett år eller två kanske jag har hämtat mig från den instängda känslan och orkar läsa fortsättningen. Men läsas ska den.

Betyg: 4 gäddor

Titel: Att föda ett barn
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts (2010)
Antal sidor: 488
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Läst ut del fyra om Bricken: Amerikauret

Kanske är det för att Vibeke Olsson är en av mina favoritförfattare, och serien om Bricken en av mina absoluta favoritserier som jag till en början blir lite besviken. Amerikauret börjar i vardagen, slitet och släpet och glädjen. Det är arbete och arbete och massor av barn som ska sytas och födas och vaktas. Enda vilostunden är en liten kaffepaus när man har bagarstugan. Då ingen ser.



Besvikelsen består i att jag börjar känna att det är lite tråkigt. Det är samma lika hela tiden. Arbete gör en till en riktig människa, och Hella ror över Kvarken. Då slår hon till, historieberätterskan, och sveper undan fötterna för mig. Jag sitter och gråter och gråter och gråter, på väg hem från Göteborg. Resesällskapet undrar vad det är. Det är BOKEN bölar jag (fast ganska tyst, det är liksom inte okej att gråta floder bland folk).

Man kan säga som så att den här bokserien beskriver livet och allt däri så att man måste lyssna på Lalehs låt Vårens första dag när man läst klart.

Fjärde Bricken-boken är därför inte en mellanbok, utan en minst lika gripande och intressant som de tidigare. Bricken är äldre och har både tappade tänder och bortkapade fingrar. Hennes äldsta son visar sig ha läshuvud, något som skolläraren uppmuntrar honom att ta vara på. Men Bricken ser inte möjligheten, utan faran i att bli en främling för sina egna. Hon är lite bitter ibland, och det känns trovärdigt. Jag älskar alla karaktärerna i boken, särskilt Brickens pappa, och det är fint hur det slutar.

Ser verkligen fram emot nästa bok i serien. Men ska a l d r i g mer få för mig att det inte händer något.

PS: Bokmässan, fredag, 15:30. Be there.

Betyg: 4+

Titel: Amerikauret
Författare: Vibeke Olsson
Förlag: Libris förlag (2013) Rec-ex
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Herrgården på Svartvik. Numera lunchställe för vanliga människor. Tänk om Bricken vetat, hon skulle aldrig ha trott på det.