Så tänkte Akademien cirka 1986 och framåt

Äntligen! Sista delen i den rafflande följetongen om hur Akademien egentligen har tänkt. Allt enligt den eminenta lilla blå boken* (ibland med vissa tillägg från en lite tjockare blå bok). Förra gången om Okända mästare, nu om en bredare blick.

Cirka 1986 och framåt: Global spridning
Efter att ha gett priset till vådligt många skandinaver och européer började Akademien arbeta aktivt för att bredda den geografiska spridningen bland pristagarna. Språkfrågan, som tidigare varit ett smärre problem (om ingen i Akademien kan läsa det specifika språket och inga översättningar finns är det onekligen svårt att bedöma en text), löste de genom expertutlåtanden och specialöversättningar. Från 1986 och tio år framåt gick priset i tur och ordning till Nigeria, USA, Egypten, Spanien, Mexico, Sydafrika, St. Lucia, USA, Japan och Irland. Något bättre spridning än under prisets 30 första år.

PS: En spaning inför framtida pristagare är personer som skriver vittneslitteratur; författarna har själva har varit med om någon händelse som de beskriver. Händelsen är ofta hemsk.

Här finns alla böcker jag läst av 1980-talets pristagare, 1990-talets pristagare, 2000-talets pristagare och 2010-talets pristagare.

Är det något land du tycker att de har missat?


* Liten blå bok. På blöt balkongmatta som hänger på tork på bord. Slut på väderinfo, avd. Umeå.

Claude Simon – Vägen till Flandern

Vägen till Flandern är kanske den bok jag tyckt minst om under hela projektets gång och anledningarna till det är många till exempel sättet den är skriven på, den är inte högtidlig krånglig utan snarare vardaglig i stilen, men genom att den har så långa stycken utan ett enda skiljetecken blir det mycket ansträngande att läsa (det är precis som jag läste intog i min hjärna på en blogg men naturligtvis hittar jag inte igen det nu när jag söker: om en historia är berättad på ett krångligt sätt tappar man bort berättelsen och bara formen finns kvar) och jag somnar vilar med ögonen flera gånger helt ofrivilligt som när man är väldigt trött och inte kan hålla sig från att somna i soffan den är inte lång boken men texten är satt med rak högermarginal och det är bara tre kapitel i hela boken så man får aldrig en liten paus en luftig andningsmöjlighet utan den bara matar på så man tror man ska dö av tristess eftersom handlingen knappt finns och personerna inte är särskilt tydliga ja kanske en eller annan men det finns absolut ingen jag bryr mig det minsta om eller gillar även om de brister ut i betraktelser av hur de känner sig som ett med gräset på andra sidan vägkanten eller tittade på en tavla med en roströd fläck på när de var barn och sköter om sina hästar bra eller dåligt jag vill bara läsa klart boken så jag blir av med dem alla (eventuellt har författaren tänkt ut detta och vill förmedla känslan av hopplöshet i ett krig och det lyckas han i så fall bra med) även huvudpersonen vill jag bara slippa läsa om mer och jag är ofta svag för huvudpersoner i böcker fast i just denna så får vi inget klick jag och den som kanske heter Georges – kanske för att han mest pratar om sina döda släktingar och en jockey som kanske låg med någons fru och då ville den personen hämnas – dessutom går boken i cirklar i tiden och saker sprängs in i andra händelser ibland i samma mening ja det är ju inte så svårt eftersom nästan hela boken består av en enda lång, de rider runt och återkommer till ett hästlik med flugor på vilket inte är så trevligt, men Flandern kanske är en symbol för något men jag vet inte vad, jag fattade först inte vilket krig det handlar om dessutom har de klistrat täckt över baksidestexten med en streckkod med klister på så att det inte framgår tydligt där heller men det ska visst vara andra världskriget har jag googlat sökt på internet för att få reda på hursomhelst ska visst Claude Simon vara en förnyare av den franska romanen men jag önskar att den hade fortsatt vara som den var

fakta
Claude Simon, Frankrike, fick priset 1985 för att han ”i sina romaner förenar poetens och målarens skapande med ett fördjupat tidsmedvetande i skildringen av mänskliga villkor”.

Så tänkte Akademien cirka 1978–1984

Efter världens längsta epok, de djärva förnyarna kommer nu en lite kortare: de okända mästarna.

1978–1984: Okända mästare
För att göra priset till ett praktiskt pris (författaren skulle helst med hjälp av priset kunna utveckla sina lovande anlag ännu ett par decennier) började Akademien aktivt jobba för att prisa författare som inte redan var kända. De drömde om att stå på en Lejonklippa och lyfta upp författare likt Simbor mot skyn, att beskådas som underverk av den hittills ovetande massan. De gick ut starkt med Singer (som tydligen då var helt okänd) och följde upp det med okändisarna Elytis och Milosz.

”Varför är det aldrig någon KÄND författare som får Nobelpriset i litteratur” är alltså inte bara en sak som arga människor twittrar och säger och skriver. Det har faktiskt varit Akademiens uttänkta plan, åtminstone ungefär mellan 1978 och 1984. Och oavsett vad jag tycker om de pristagare som de faktiskt har valt så gillar jag idén att ge priset till någon utanför topplistorna. Tipsa läsarna om någon som de kanske aldrig skulle ha plockat upp annars. Typ som en bokcirkel fast med 10 miljoner i prispengar inblandade.

Här finns alla jag läst från 1970-talet, och här finns alla jag läst från 1980-talet. Okända eller kända? Vad tycker du?


Allén och Espmarks bok mot bakgrund av suddig växt. Egentligen har jag förkovrat mig mer i Espmarks längre verk "Litteraturpriset - Hundra år med Nobels uppdrag" men den är icket lika snygg på bild.

Joseph Brodsky – Vattenspegel

Den här var en ”Vad håller jag på med-bok”. Jag skulle aldrig ha läst klart den om det inte var för projektet. Egentligen var det väl inget fel på den, men den fångade mig inte och gjorde inget enastående intryck. Ibland var han i någon filosofisk utläggning om tåren eller tiden vilket jag inte kände mig som primärmottagare till.

Handling: Brodsky tillbringar vissa vintermånader i Venedig, vars vinterljus han förälskat sig i. Som läsare får man ett antal ytterst korta kapitel (max 2–3 sidor) om olika saker som han tänker på. Det kan exempelvis vara den ovan nämnda tåren, eller hur husen i Venedig är byggda, eller vilka som egentligen åker gondol.

Brodsky skriver också lite om stadens historia och framtid. På sidan 93 står det till exempel att det är ”en tilltalande tanke att göra stan till ett centrum för vetenskaplig forskning, i synnerhet som traktens fosforrika mat säkert skulle ha en positiv effekt på varje form av intellektuellt arbete”.

Han tar även upp Venedigs problem med sjunkandet, och den dåliga vattenkvaliteten. Han resonerar lite om hur man skulle kunna förbättra saker och ting. På sidan 80 skriver han till exempel: ”Hur som helst skulle jag ringa till Sverige och fråga Stockholms stadsfullmäktige om råd: i den stan hinner man inte ut från hotellet förrän en lax hoppar upp ur vattnet för att salutera en, trots all industri och nedsmutsning.”

(Viktig fråga: träffade han denna lax i samband med prisutdelningen 1987? Fakta som talar för: Vattenspegel kom ut 1992. Fakta som talar mot: Det kanske är is i Stockholm på vintern och svårt för laxar att hoppa? Anyhow. Jag vill att han ska ha träffat laxen 1987. Det känns rätt på något vis.)

Boken får 2 svaga poäng. Den knatar upp till en tvåa på grund av fosforrika maten-meningen och andra liknande tvära kast som i sitt sammanhang framstår som relativt humoristiska.

Fakta
Joseph Brodsky, USA (född i Sovjetunionen), fick priset 1987 ”för ett vittfamnande författarskap, präglat av tankeskärpa och poetisk intensitet”.

Angående vilket land som pristagarna räknas till här bland etiketterna så kör jag stenhårt efter Svenska Akademiens indelning. Och angående Brodsky så är det högst rättvist att ingen ära tillfaller Sovjet eftersom de utvisade honom ur landet. Som om man skulle få räkna med mål som en utvisad spelare gör i ett reservmål på en annan plan bredvid. Hah.

Elias Canetti – Den räddade tungan

Vilken oväntad höjdare! Omslaget tycktes vid min första anblick ytterst anskrämligt, men nu i efterhand har jag omvärderat allt och anser att det ger en mycket bra sammanfattning av bokens stämning. Den är: svartvit film, barn med hatt och gamla europeiska städer. Damer med handskar och så går man på föredrag om olika saker. Donau fryser på och man måste skjuta vargar när man åker över med släden.

Boken utspelas från hans första minne när han är två år till var han är när han är sexton. 1905–1921. Och det finns en fortsättning! Ska. Definitivt. Läsas.

Jag gillar hur han skriver. Det är en slags torr sarkastisk stil på texten och han rannsakar både sig själv och andra. Han skriver om när han upptäckte att han var en outhärdlig besserwisser i klassen. Han skriver om sin stora svartsjuka om någon eller något höll på att ta modern ifrån honom. Det känns som en ärlig uppväxtbeskrivning.

Men den är också rolig på ett diskret sätt. Ett stycke handlar till exempel om hur viktigt det är att kunna språk, det kan ju rädda livet på en person. Och så illustreras detta med en liten berättelse. Han lyckas också med att berätta saker och ting så att rätt ålder kommer fram. Han stora skräcker när han är fem. Hans ilska när han är åtta. Hans upptäckande av omvärlden, och b ö c k e r n a.

En stor del av boken handlar om hans relation till sin mor. Hon fick ta över alla initiativ när hon blev änka vid 26 års ålder. Och vilka initiativ. Hon reser med barnen, de bor i olika länder och lär sig massor av språk. De flyttar från och till Wien, de läser och diskuterar. Det förekommer massor av referenser till det han läser. För hans dröm är att bli diktare, det finaste man kan vara. Och det gick ju bra!

Den som vill läsa en självbiografi kan med fördel prova den här. Eventuellt var den lite seg att komma in i, men sen. Fröjd.

Fakta
Elias Canetti, Storbritannien (född i Bulgarien), fick priset 1981 ”för ett författarskap präglat av vid utblick, idérikedom och konstnärlig kraft”.

Camilo José Cela – Pascual Duartes familj

Den här boken gick snabbt att läsa. Den var även makaber. Handlingen handlar om hur Pascual Duarte växer upp och börjar göra makabra saker.

Boken är uppbyggd som PD:s memoarer, skrivna av honom själv i fängelset i väntan på sin död. Memoarerna ska ha skickats av en vakt till någon som sedan lämnade dem i ett apotek (?) och där hittades de av en tredje person. Alla dessa personer gjorde mig mycket förvirrad i början, och till på köpet dödades en hund utan anledning eller vidare omsvep.

Som huvudperson är PD inte någon man gillar. Och man=jag. Han är som T-bag i Prison break. I vissa korta fall får man sympati för honom, och i vissa sällsynta fall förstår man att han kunde ha varit någon annan, om omständigheterna varit andra. Men mestadels, nej. Han gör makabra saker.

(En parentes: Överlag tycker jag att man kan märka en fäbless hos Nobelpristagare för att skriva om personer som är offer för dystra omständigheter och bara går runt och gör random saker. I det här fallet mördar. Det gjordes till exempel i Främlingen, och i Pan, och i Och solen har sin gång, och i Ett hus åt Mr Biswas. Fast nu drar jag visst alla över en kam, bara för de dystra omständigheternas skull, och det är kanske inte riktigt okej.)

Boken verkar ha varit lite väl när den kom ut 1942. Det finns ett förord där författaren säger att poängen med bokens huvudperson är att han ska vara ett varnande exempel för andra. Trots detta blev den beslagtagen av censuren och släpptes först några år senare. Det kanske är det mest intressanta med boken.

Sammanfattning: Kort bok, en man tågar mot sin undergång, makabra mord, inte så engagerande. 2 poäng och snabbt lämna igen den till biblioteket.

Fakta
Camilo José Cela, Spanien, fick priset 1989 ”för en rik och intensiv prosakonst, som med återhållen medkänsla gestaltar en utmanande vision av människans utsatthet”.

Wole Soyinka: Aké – barndomsåren

Oj vad jag hade svårt att komma in i den här boken. Jättesvårt var det. Jag tror att det beror på en grej som hände efter kanske 70 sidor. Boken inleds med berättelser från när Wole är cirka tre år. Det hoppar lite i tiden, men allt handlar ändå om barndom. Men plötsligt ändras tidsperspektivet och berättaren säger att Aké har förändrats och man inte längre ser det som det var förut. Alla de bästa lekställena är borta och det ligger skräp överallt. Jag väntar på att få veta när han säger detta och varför detta har hänt.

Men det kommer inte. Boken byter tillbaka till att berätta om barndomen och så fortsätter det jättelänge. Samtidigt läser jag hela tiden med det där i åtanke (allt har blivit förstört men varför och när?) och plötsligt kommer en till episod om att saker har förändrats. Huvudgatans delikatesser har bytts ut mot amerikanska kloner som inte alls smakar lika gott. Jag tänker ”äntligen får jag veta var berättaren befinner sig nu, vilken utgångspunkt han har när han ser tillbaka”. Men det får jag inte. Berättelsen fortsätter som inget. Boken slutar också mitt i en händelse, mitt i en diskussion nästan, så jag får aldrig reda på var berättaren befinner sig i tiden när han berättar om förfallet. Detta hakar jag upp mig på och det stör mitt läsande hela tiden.

Det verkar som att Aké är en bok med en fortsättning. Det påminner om Coetzees ”Pojkår”. Den heter till och med ”Barndomsår” som har en viss, svag, subtil likhet. Finns det då en ”Ungdomsåren”? Det skulle förklara det avhuggna slutet.

Förutom svårigheterna med att komma in i boken så gillar jag den. Jag tycker att han beskriver sin vardag och sin uppväxt på ett bra sätt, med humor och kärlek. (Till exempel är barnen konfunderade över hur deras mor kan veta om de har Temperatur och därför är sjuka på riktigt.) Jag antar att det är en uttänkt plan att skriva förvirrat om saker som händer när han är liten, eftersom barn inte förstår allt och inte får allt förklarat för sig. Särskilt inte Wole som är ett mycket frågvist barn.

Ett tag tyckte jag att han påminde om Mr Biswas, och då höll jag på att ge upp läsningen. Huvudpersonen hade en period när han dagdrömde mycket, kände sig förfördelad och hamnade i problem för att han tänkte och drömde för mycket. Men efter en stund kom han ur riskzonen för att bli en Mr Biswas 2 och då kunde jag fortsätta som vanligt.

Allt eftersom han blir äldre blir boken mindre förvirrad och som läsare får man fler samband förklarade för sig. Det är skönt. Men när jag tror att han nästan är vuxen så visar det sig att han bara är tio och ska börja på realskolan. Det kanske inte är så konstigt eftersom han börjar skolan på eget initiativ när han är tre.

Boken myllrar av karaktärer och det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Särskilt eftersom alla har ett förnamn, ett Mrs/Mr + efternamn samt ett smeknamn (eller flera). Vissa har även en eller flera titlar.

Förutom många människor innehåller boken i allmänhet mycket av allt. Nigeria på 30/40-talet är en värld där andar och magi finns sida vid sida vid kristendom och andra religioner. Allt är lika verkligt. Det finns många olika sorters mat, många olika sorters livsöden och många olika sorters tankar och idéer. Det gör att boken känns lång för att bara vara 279 sidor. Sammanlagt ger allt detta boken en 3:a i betyg.

Fakta

Wole Soyinka, Nigeria, ”som i ett brett kulturellt perspektiv och med poetiska övertoner gestaltar tillvarons drama” fick priset 1986.

Naguib Mahfouz – Mellan de två slotten

Här får man uppleva Egypten från 1917 och framåt. En fascinerande resa! Känns som att jag rotat runt i en hel familjs dagböcker. För familjen är den centrala huvudpersonen här. Alla är lika viktiga även om det inte står lika mycket om dem i boken.

Jag har träffat Amina som hittar sin självkänsla i att underordna sig, döttrarna Khadiga (den med stor näsa och vass tunga) och Aisha (den vackra som står i burspråket och tittar på en polis) som vill gifta sig så gärna att det är mindre viktigt med vem. Jag har träffat familjens tre söner. Jag är ganska less på de två äldsta just nu så jag hoppar över dem.

Och så har jag träffat Kamal, den yngsta av syskonen. Han är ett sånt där barn som egentligen bara vill väl och göra alla glada men hamnar i olyckor och svårigheter gång på gång. Lite som Madicken. Han frågar de vuxna om allt som han inte begriper och får nöja sig med halva svar. Han vill så gärna ha uppmärksamhet att han ljuger ihop historier, men de andra genomskådar honom. Delarna om honom är mina favoriter.

Sist har vi Fadern/Patriarken/Tyrannen/Dubbelmoralisten. Familjen fruktar och älskar honom. Det gör hans makt oinskränkt. Han är intressant eftersom han faktiskt älskar sin familj och tror att han gör dem gott. Han är fruktansvärd och irriterande av samma anledning. Han blir inte en schablon av en muslimsk patriark? Eller blir han det? Jag kan inte bestämma mig. Jag tror inte det. Han är för mångfacetterad.

I boken sker det små förändringar inom familjen och större förändringar i landet. Egypten blir självständigt, även om engelsmännen fortfarande är kvar för att hålla koll på Suezkanalen. Det är ”lite kul” att det både i boken och alldeles nyss har varit stora demonstrationer och revolutioner i landet. Historien och nutiden liknar varandra och folkets engagemang är stort. Man kan nästan känna dammet pusta upp mellan sidorna när demonstranterna drar förbi och jag ska definitivt leta upp mer fakta om revolutionen 2011 (och antagligen Egyptens 1900-tal också av bara farten).

Mellan de två slotten är en lättläst och trevlig bok som jag tyckte mycket om under läsningen. Men karaktärerna hinner inte utvecklas så mycket som man kan vänta sig på nästan femhundra sidor. Jag vill ha MER drama och MER frigörelse och MER förändring. Att jag inte får det är säkert en väl uttänkt plan från Mahfouz sida, men det är det som gör att den får ett medelbetyg.

Att boken är del ett i en trilogi påverkar antagligen också intrycket. Ingen får till exempel säga att Sagan om ringen är dålig efter att bara ha sett första filmen. Nej. Helheten är grejen. Så tror jag att det är även med Mellan de två slotten.

Fakta
Naguib Mahfouz, Egypten, fick priset 1988 eftersom han ”genom valörrika verk - ömsom skarpsynt verklighetsnära, ömsom suggestivt mångtydiga - har format en arabisk romankonst med allmänmänsklig giltighet”.

PS: På sajten 100 vägar till Afrika finns en heltäckande sammanfattning av bokens handling som du INTE ska läsa om du har tänkt läsa själva boken. Kolla här: www.nai.uu.se

Jaroslav Seifert – Mozart i Prag

Vem är Mozart? Och vad gör han i Prag? Är frågor som man kan ställa sig. Svaret får man inte i denna bok.

Jaroslav Seifert skriver dikter om kärlek och saknad och livet och döden och kriget och Europa. Den här samlingen läste jag igenom utan att riktigt fastna. Sedan hittade jag en artikel i någon tidning där det stod att man skulle läsa poesi högt. Bra idé tänkte jag och tog upp boken igen. Då slog det mig: varför är dikter så ”svårt” att ta till sig medan musik är så ”lätt”? Jag testade därför att sjunga dikterna istället, på valfria melodier. (Eller melodier och melodier, gnol skulle man nog kunna kalla det. Eller slumpmässigt sammansatta ljud. Eller klämd katt.)

TADA! Helt plötsligt fick jag större tålamod med dikternas högtravande ord och ologiska meningsbyggnad. Helt plötsligt blev de mycket bättre och förmedlade något! En känsla? Ett intryck? Ingen vet. Prova själv (melodi från Winnerbäcks Tal av hjärter Dam):

"Likvagnen for iväg, med liket övergivet.
Och Wien? Wien trår med lätta steg sin dans.
Han jordades i hast som något överblivet.
Idag vet ingen var det skedde någonstans."
Ur dikten ”Mozart i Prag”

Det fanns några dikter i denna samling som jag gillade mycket. Till exempel Om kriget, som hade passat fint på försättsbladet till Churchills bok om första världskriget. Genom dikterna i Mozart i Prag får jag någon slags bild av Seiferts liv och tankar. Men det känns inte som att jag kan relatera till det jättemycket. Därför blir det bara 3 poäng.

I slutet av boken finns däremot några sidor med rubriken Samtal med en tom stol. Seifert har skrivit frågor och svar till sig själv i samband med utgivningen av boken Pestmonumentet. Vilket samtal! Gillar mycket! Han berättar bland annat om en serie fotoböcker om Prag under olika årstider som han och någon som heter Oldřich Rakovec har gjort. Den första hette Allt som begravts av snön. Om de finns på riktigt vill jag läsa dem. Samtalsdelen av boken får 4 poäng. Ett kort smakprov:

”- Apropå ingenting, herr Seifert, ni är ju redan sjuttio år gammal, men skriver fortfarande kärleksdikter?
- Käre vän, kärlekspoesi, som jag lärde känna den, skrivs av tre sorters lyriker. Först de som ännu inte är ordentligt förälskade, men som törstar efter kärleken. Vidare de som är olyckligt förälskade, och slutligen de som inte kan glömma kärleken och minns den intensivt. Lyckligt förälskade dricker vin tillsammans och skriver inte om kärlek. Så välj det som passar er bäst.”
Mozart i Prag, s. 64

(Jag tror att han hör till grupp tre, men man kan aldrig veta.)

Fakta
Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien, fick priset 1984 ”för hans poesi som med frisk sinnlighet och rik uppfinningsförmåga ger en befriande bild av mänsklig okuvlighet och mångfald”.

Gabriel García Márquez - Hundra år av ensamhet

Jag har nyligen återvänt från Gabriel García Márques värld i Hundra år av ensamhet. Visserligen finns inslag av kända element (Rom, Bryssel och löständer till exempel), men resten är en bubblande och myllrande gryta där författaren stoppat ned i stort sett vad som helst, om vartannat. Man blir matt och förundrad av denna bok.

Boken utspelar sig i Macondo. Byn där allt kan hända. Verkligen allt. Men egentligen så upprepar sig bara tiden. Och händelserna. Eller existerar 100 år samtidigt? Om du kan sanskrit har du en god möjlighet att ta reda på det. Det kan tyvärr ingen i släkten Buendía, inte förrän det verkar vara för sent.

Den första tredjedelen gick snabbt att läsa, sättet att skriva, hur massor av handling rymdes i varje mening fascinerade mig. I mitten tyckte jag att tempot gick ner, Överste Aurelianos färder hit och dit, inte spännande. I den sista tredjedelen av boken får man lära känna nya personer eftersom de yngsta barnen blir vuxna, och det gör att i alla fall mitt intresse för personernas öden stiger igen.

Saker jag vill ha: en biljett till Macondo under tiden när banankompaniet pysslar med saker och staden blomstrar. Jag vill säga hej till Petra Cotes och påminna henne om lackskorna. Jag vill säga åt en viss person att inte klättra upp på taket. Och om jag fick skrika lite åt Fernanda skulle jag bli nöjd.

Den här boken kräver tid för att den ska vara bra. Varje kapitel är så informativt att man inte kan läsa för många i taget, då tappar man fokus. Och den kräver att man är fokuserad. För att hänga med i svängarna. Man blir nämligen förvirrad även om man är fokuserad. Men läs den gärna, det är en fantastiskt otrolig men på något sätt ändå verklighetsinspirerad historia. 4 poäng från mig.

Fakta
Gabriel García Márquez, Colombia, fick priset 1982 ”för hans romaner och noveller, där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter”.

Extramaterial
För att underlätta för läsaren finns ett litet släktträd mycket påpassligt på sidan 1. Problemet är att alla män heter samma sak. Efter att ha läst om en miljard olika Aureliano och José Arcadio (med variationer) plus en mängd kvinnor som inte förekom på den i boken presenterade listan, ritade jag upp en egen bild (se nedan. Blir större om man klickar på den). VARNING: Om du vill läsa boken utan att ha en aning om vem som får vem så ska du inte titta på den alltför noga.



Det är så krångligt att förstå sig på vem som är vem att till och med en seriös bok som Spoilerboken blandar ihop det. Det är inte överste Aureliano som ser en viss sak hända, det är José Arcadio Segundo. Hah, där gav jag allt igen för att den avslöjade slutet för mig.

Czesław Miłosz - Vid flodens strand

Vid flodens strand. Fin.

När jag läser i den här boken tycker jag om dikter som grej.

Som jag skrev tidigare så var det särskilt en som jag fastnade på och inte kunde komma förbi. Det tog tid men det var det värt.

Temat. (Visst är det lag på att skriva om temat när man skriver OM dikter?) Livet och floder och tillbakablickanden och resande. Livet som resa kanske? Det är mycket floder. Det är mycket om människor. Det är mycket hänvisningar till personer. Det är bra att det finns små * som förklarar en del för oss som inte är bekanta med Anna Świrszczyńska eller Allen Ginsberg ellerEliza Orzeszkowa. Det känns lite som att glänta på locket till en annans huvud och se vilka personer hen vill debattera med, referera till och prata med i sina dikter. Det känns också som att få titta på Europa och världen genom någon annans ögon. Samlingen känns också som Milosz återblick på sitt eget liv. Det är lite spännande.

Allt är inte Min Favoritdikt, men de som är det, är tillräckligt bra för att de som jag inte fastnar för inte ska spela någon roll. Spana särskilt på "Denna värld" (som börjar med i sitt sammanhang vansinnigt roliga raden: Det visar sig ha varit ett missförstånd.).

Läs Milosz lite i taget. "Vid flodens strand" innehåller både korta och långa dikter. En del är ganska trista, medan andra är fantastiska. Jag ska nog vänta lite till med att lämna tillbaka boken. 4 nobelisar får'n för det.

Fakta

Czeslaw Milosz, USA och Polen, fick priset 1980. Motivering:
”som med kompromisslös klarsyn tolkar människans utsatthet i en värld av starka konflikter”.

William Golding - Flugornas herre

Nu har jag läst en av de mest lästa och recenserade böckerna (jag tänker att en miljard gymnasieelever har läst den?) bland pristagarna: Flugornas herre. Svårt att komma med något nytt om den - vad finns att säga som inte redan är sagt?

Till dig som har läst den:

VISST VAR DEN BRA!

Till dig som inte har läst den:

LÄS DEN!

Min upplevelse av boken blev kanske extra intensiv eftersom jag läste den i två svep på samma dag. Svisch-svosch bara. Det kan dock rekommenderas! Man i princip befann sig på ön med dem. (Man kände dock en stark glädje över att i verkligheten befinna sig i en buss på E4:an.)

Från första sidan blev jag fångad av det som stod på raderna. Berättelsen. Det är en av bokens styrkor. Den är intensiv och driven, det finns inga onödiga stycken eller passager, alla darlings är dödade.

När jag hade läst ut boken blev jag fångad av allt som stod mellan raderna. Har gått och tänkt på den ända sedan i måndags (obs länge obs).

Den är fascinerande, tankeväckande, upprörande, realistisk, spännande, filosofisk, obehaglig och ovanlig. Och slutet, jag säger bara det, slutet. Skildringen av barnen (speciellt Jack) ur ett annat perspektiv, vänder på allt, igen.

Jag är glad över att jag har tagit del av boken och den kommer att stanna länge i mina tankar. <-- Kanske platt och urvattnad mening, men ytterst sann.

5 nobelisar.

Fakta
William Golding, Storbritannien, fick priset 1983 ”för hans romaner som med den realistiska berättarkonstens åskådlighet och med mytens mångtydiga allmängiltighet belyser mänskliga villkor i dagens värld.”