27 augusti 2011

Gabriela Mistral - Dikter

Jag får panik varje gång jag ska recensera denna bok. Istället för att börja skriva har jag ägnat mig åt att vara förkyld, läsa i andra böcker, tvätta varenda plagg/trasa/socka som finns i detta hushåll, testbaka nya recept, se en säsong av Big Bang Theory, städa skrivbordet plus lådor, betala räkningar och sätta in viktiga papper i pärmar. Särskilt det sista indikerar att jag försöker komma undan. Jag kände nämligen inte så mycket när jag läste dessa grymt personliga och utelämnande dikter och det är lite pinsamt att berätta det för andra. Nevertheless. Här är någon slags text:

Har nu läst dikterna ett par gånger. Har läst upp en av dem för en logoped. Har läst upp en av dem för en student. Har läst upp en av dem för en ingenjör. Har läst upp en av dem för en vägg. Har läst förord och inledning. Har tagit med mig boken och lämnat den hemma. Men. Jag. Vet. Inte. Vad. Jag. Ska. Säga.

Berättelsen om Gabriela Mistrals liv och hennes framgångar är väldigt spännande. Tyvärr läste jag om detta innan jag läste boken och fick därmed jättehöga förväntningar. Det var antagligen en miss. Det är alltid svårt att leva upp till jättehöga förväntningar.

Varje dikt presenteras med några korta rader av någon, kanske Hjalmar Gullberg (som står som översättare). Det är trevligt. Även om han leder in läsaren på sin tolkning av dikten, och diktaren. Till exempel ”I det epigrammatiska poemet kommer diktarinnans benägenhet för grymma och morbida fantasier till uttryck.” Dikten heter ”Våra dödas ben och knotor” men jag tycker att hans kommentar säger mer om hur man på den tiden fick uttrycka sig som kvinna (?) och vilka ämnen som var okej att skriva om, än om Mistrals möjligt grymma och morbida sinne. För hon verkar vara väldigt mån om att hjälpa andra och bry sig om de svaga.

Den mest kända dikten är enligt den okända förordsskrivaren ”Mödrarnas sånger”. Den är lång, och handlar om hur det är att vara gravid, eller rättare sagt, att vänta en son. Mistral fick aldrig något barn, eller rättare sagt, någon son. Det är hennes största sorg, vilket hon visar mycket tydligt i många av dikterna. Jag märker att jag stör mig mycket på detta, att hon vill ha just en son. Visst, man får vilja ha vad man vill, men sitt barns kön är inget man bestämmer (utom i Kina & Indien). Om man har lyckan att få ett barn så är könet sekundärt, går i alla fall jag omkring och tror i mitt ovetande jag-har-inte-barn-själv-så-jag-får-inte-uttala-mig-om-barn-liv. Jag stör mig hur som helst på hennes besatthet av barnets kön.

Vad är bra med denna bok? Jo, man får veta mer om den spännande personen Gabriela Mistral. Vad hon tänkte och kände. Alla dikter är så personliga att det känns som att läsa rakt in i hennes hjärta.

Vad är inte bra med denna bok? Den får mig att känna mig känslokall, eftersom jag inte faller i tårar och trycker boken till min barm och välsignar dagen när jag kom på detta projekt. Just eftersom dikterna är så ärliga och personliga och känslosamma så borde man väl känna mer när man läser? Eller är den kulturella skillnaden och skillnaden i tid mellan hennes liv och mitt, våra olika villkor, för stor? Skulle jag ha tyckt om den mer om jag haft ett barn? (En son?) (Eller en son och en dotter, så att jag hade kunnat jämföra upplevelsen och fattat grejen med att en son var så mycket mer önskvärd?) Den får mig också att känna mig lite dum, eftersom jag inte förstår varför just de här dikterna är bättre än alla andra dikter.

”Dikter” får slutligen 2 poäng. Det är inte kul att känna sig känslokall och osmart. Men ni som har barn kan gärna läsa Mödrarnas sånger och sedan säga om den är the shit.

Fakta
Gabriela Mistral, Chile, fick priset 1945 ”för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...