Carl Spitteler – Conrad löjtnanten

Från Canetti vidare till Spitteler vilket är lite kul eftersom den unge Canetti läste böcker av Spitteler. Jag minns dock inte vad han tyckte.

I denna bok, som utspelar sig under en enda dag, möter man en ung löjtnant med det inte helt oväntade namnet Conrad. Trots sin titel är han för tillfället inte i en armé utan hemma på sin fars värdshus/affär/jordbruksgård Påfågeln.

Conrad inleder boken med att piska hästar lite i förebyggande syfte, och detta enligt min sida grava karaktärsfel måste han sedan jobba länge för att försöka uppväga. Han lyckas inte riktigt, även om det egentligen inte är så stora fel på honom.

Handlingen: Conrad är ruskigt trött på att vara utan makt på faderns gård. Fadern beskrivs som en sur diktator. Det påminner lite om Släkten Thibault. Nåväl. Denna dag ska det bli dans på Påfågeln på kvällen och de har därför hyrt in extra serveringspersonal. Bland dessa unga flickor (t.ex. ”Helene, fint pyntad i sin vita klänning med rosafärgade rosetter, lik ett ur en bilderbok taget lamm, lett i band av en ängel”) finns även Cathri, fantastisk på alla sätt och vis, och Conrad och Cathri inleder en flirt. (The Concats? Catcons?) Dansen urartar dock med slagsmål och knivar och allehanda uppgörelser.

Sensmoralen kan eventuellt vara: ”osämja inom familjen är dåligt”. Eller ”det kan ju komma nån med kniv”.

Saker boken inte var: Fantastisk, underhållande, intressant, språkligt underbar, rolig, gripande, spännande, angelägen, etc. Egentligen var den ingenting jag väntar mig av en bra bok.

Fakta
Carl Spitteler, Schweiz, fick priset 1919 ”med särskild tanke på hans mäktiga epos Olympischer Frühling”.

Hermann Hesse - Brunnsgästen

Brunnsgästen var en rolig överraskning. Det var inte vad jag väntade mig med det omslaget. (But hey, allt som inte var 80-tals-hulken kombinerat med buddistisk alien var oväntat.) Hesse är både intressant, bra på att slå huvudet på spikar, har trevlig torr humor, är djup och filosofisk och dessutom självkritisk. Ibland håller jag med om det han resonerar sig fram till, ibland läser jag bara på för att komma förbi ett ointressant avsnitt. Men mesta tiden är det underhållande och ovanlig läsning. Jag menar - hur ofta läser man om följande:

En cirka 50-årig Hesse åker till kurorten Baden för att lindra sin ischias. Boken är hans anteckningar från platsen. Inledningsvis har han (något som han senare skäms för) storslagna planer för att beskriva brunnsgästernas psyke, och påbörjar detta i bokens tidiga kapitel. Han fortsätter med att beskriva en vanlig dag (efter att noga ha redogjort för hur han går tillväga vid utväljandet av en normaldag) samt hans medpatienters olika egenheter. Ett helt kapitel tillägnas "Holländaren", hans rumsgranne och värsta fridstörare. Ett långt stycke handlar om vilka tre typer av vykort som finns till försäljning (särskilt rovkorten är intressanta). Sedan blir han missmodig. (Obs. cliffhanger obs.)

Det är intressant att se filmer/läsa böcker som både utspelar sig och skapades under samma tid. Allt blir mer autentiskt. Så är det även i denna. Vissa ord och uttryck gör att boken känns gammal (gavs ut 1925 tror jag). Exempelvis skulle inte ordet "negertro" användas helt random (som ett ord från allmänspråket) i en modern bok. Man hajar till. "Skråpuk" har jag redan skrivit om, och så var det den där mannen som var hidalgo (vilket jag trodde var Viggo Mortensens häst) men visade sig betyda "spansk adelsman".

En annan sak som gör att boken inte känns som det senaste från topplistorna är Hesse själv. Han är idealist på ett sånt där gammaldags sätt. Han oroar sig mycket för sin moral och sitt sinne, sin ande, som han tycker förfaller under brunnsvistelsen. Det gör honom i och för sig ganska sympatisk, men också ganska gammal. Antingen säger det något om mig, eller något om den tid jag vuxit upp under och lever i. Vi kanske inte går skilja åt. (OH DUALISM, DET DU HESSE!) Ingen vet.

Så. Den som vill läsa något kort, ibland roligt, gammalt, ovanligt och småfilosofiskt kan med fördel låna hem denna bok.

Betyg: 4 nobelisar.

Fakta

Hermann Hesse, Schweiz (född i Tyskland) fick priset 1946 ”för hans inspirerande författarskap, som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden”.