24 januari 2012

André Gide – Den omoraliske

Bla bla bla.
Bla bla bla.
Jag är en Man som tar mig själv på stort allvar. Min mentala status och mina drifter är så viktiga att jag måste förmedla dem till resten av världen.
Bla bla bla.
Bla bla bla.
Bla bla bla.

Wikipedia om moral: regler och principer för handling som människor anser att det är deras plikt att leva efter.

Den omoraliske handlar om en rik manlig professor som på sin bröllopsresa i Nordafrika blir rejält sjuk. När han frisknar till, kanske mest på grund av sin frus ömma omsorger och en och annan rejäl konserverad paté, kommer han på att han måste leva ett nytt, annat slags liv. Och hur detta liv ska gestaltas håller han på att utforska under resten av boken.

Den handlar även om lycka. När har man lycka och hur försvinner den? Innan jag nu börjar klaga på både boken och huvudpersonen kan jag säga att jag faktiskt tycker lite synd om honom när hans lycka dör.

Den omoraliske är en bok som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Den känns, den ÄR bara så gammeldags. Jag kan inte relatera till den. Jag förstår inte hans långa tankebanor. Jag är för outbildad i filosofi. Jag är för outbildad i psykologi.

Den moral som huvudpersonen Marcel gör uppror mot är inte den moral som finns i samhället idag. Därför blir hans handlingar konstiga. Det han ser som normalt tycker jag är omoraliskt. Idag finns det lagar som förbjuder sexköp. Särskilt av barn. Ingick det i forna tiders moral?

Jag blir trött på hans irrande hit och dit och tycker att han borde skärpa sig och vara schysst mot sin fru. Kanske främst genom att skilja sig från henne och låta henne bo i nån bekväm stad där hon har kompisar som hon gillar. Inte flänga runt bland berg och länder allt efter hans egna nycker. Men man kanske inte gjorde så. Skilde sig.

Han är självgod, irriterande och självupptagen.

Äckelfaktor: hög i början. Marcel fullkomligt grottar ned sig i sin sjukdom och beskriver blodlevrar (kanske världens äckligaste ord) och hostattacker med minutiös noggrannhet.

Men ibland är språket vackert. Som så här: Det blev allt mera höstlikt. Gräset, som blev våtare för var morgon som gick, torkade ej mer vid randen av skogsbrynet och stod vitt i dagbräckningen. (s. 90)

Man kan också skriva om hur lite Gide verkar bry sig om politik eller kolonialism eller nånting alls utöver den här huvudpersonens inre. Men i förordet har Gide sagt att man inte ska blanda ihop honom med karaktärerna eller handlingen i boken. Så jag gör väl inte det. Även om jag tycker att om det är någon som är ansvarig för vad som står eller inte står i en bok så är det väl ändå författaren.

Den snygga framsidan och det ibland vackra språket till trots blir det bara en 2:a till Den omoraliske.

Fakta
André Gide, Frankrike, fick priset 1947 ”för hans vittomfattande och betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn”.

7 kommentarer:

  1. Jag läste hans bok Vatikanens källare förra året och var inte heller särskilt impad.

    SvaraRadera
  2. Ska hålla mig borta! Tror nog inte att det blir mer Gide. Han hade en chans att imponera men tog den inte :)

    SvaraRadera
  3. jag vill läsa honom, svårt att hitta

    SvaraRadera
  4. just den jag är intresserad av...

    SvaraRadera
  5. Jag gillar din blogg! Fräscht sätt att skriva. Och Nobelprisförfattare är alltid kul.

    Gide skrev en hel bok om kolonialism, dock efter Den Omoraliske, han var (eller blev) faktiskt otroligt politisk. Den Omoraliskes handling påminner ganska mycket om Gides bröllopsresa, där han åkte vart han ville trots att hans fru var sjuk (... fast hon överlevde i alla fall på rikigt, han ville väl kanske förstärka sin egoism). Angående det du skrev om att skilja sig: Gide och hans fru och kusin Madelaine ska enligt uppgifter ha varit det par som varit gift längst tid utan att deras äktenskap "fullbordats". Han var homosexuell och frun hans barndomsvän så jag antar att anledningen att de inte skilde sig var så att frun kunde ha en grund att stå på, det var ju svårare att vara frånskild kvinna då än nu. Men visst var han egoistisk stundtals, samtidigt som det märks i andra verk att han (om än platoniskt) verkligen älskade sin fru, och han verkade faktiskt vara en djup sympatisk person. Jag kan tänka mig att äktenskapet tärde otroligt på både honom och hans fru. Han jobbade mycket med teser och antiteser - skriver han en bok om immoralism så tro fanken att nästa bok handlar om religiösa grubblerier. Och så försvarar han ofta en livsåskådning i en bok för att sedan vända den helt uppochner och kasta bort den, kanske i nästa bok men oftast redan i slutet av boken. Det var så han levde. En väldigt ambivalent person.

    Jag vet inte ens varför jag skrev den här långa utläggningen... kanske för att jag har en osund relation till Gide och känner att jag måste försvara honom. Jag är nog en ganska märklig människa. Haha!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Långa utläggningar i kommentarsfältet uppskattas! Min Gidékunskap har ökat med minst 300 %. Oavsett vad man tycker om boken så ger den en bild av hur en ambivalent persons liv och tankar kunde vara när Gidé var i farten, och sånt gillas.

      Radera
    2. Vad kul att du uppskattade det och att din Gidekunskap ökade! Haha. Jag har en tendens att babbla på om honom...

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...