Kenzaburo Oe – Mardrömmen

Den här boken innehåller så mycket, trots sin medeltjocklek, att det känns helt omöjligt att skriva ett kortfattat referat av handlingen. Men huvudstoryn är att Fågel, huvudpersonen, och hans fru har fått ett missbildat barn. Boken berättar om hur Fågel hanterar, eller inte hanterar, detta.

Eftersom nästan allt kretsar kring Fågels drömmar, tankar, utseende, liv, handlingar och rädslor måste man förhålla sig till honom på något sätt. Jag gillar honom inte. Och ändå – det kanske är precis så här människor funkar, när det händer något som de inte alls varit förberedda på? En personlig katastrof?

På det sättet är boken ett mästerverk. Jag kan förstå att den är bra. Objektivt sett. Oe beskriver utvecklingen hos Fågel väldigt bra. Han blir extremt verklig i all sin självrannsakan och kamp för att vara mer än han är och ta sig fram.

Men han får för sig att han ska döda folk. Han har våldtagit sin vän. Han verkar hata sin fru. Han är ansvarslös. Han vill att hans barn ska dö. Han är egoistisk. Bara för att han får en Insikt där mot slutet (ändras totalt?) är han ingen som är lätt att gilla.

När jag läste boken var mina sympatier hos barnet. Det som kallas Saken på sjukhuset och som flyttas under en filt från ställe till ställe för att skammen är så stor.

Boken innehåller mycket kroppsvätskor, sex och visky. Den är brutal och dyker ner i en persons värsta skrymslen. Inte en bladvändare, inte någon person att tycka om, inte en fröjd. Den är objektivt bra, men jag tyckte inte alls om att läsa den.

Fler synpunkter rekommenderas starkt! Kafka och kannibalerna, Lyrans noblesser, Violens boksida, Litteretro och Ella Andrén på Dagensbok.com har alla skrivit intressanta bitar om denna bok. Klick!

Fakta
Kenzaburo Oe, Japan, fick priset 1994. Enligt motiveringen en författare ”som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden”.